_Den nya donationen._
Simon Levison hade resonerat alldeles riktigt. Vem i all världen skulle
förmått att resa världen runt för att söka upp alla dem, som sökte lösa
marsgåtan. Dessa sökare skulle nog, även om de påträffades, på det
skickligaste söka dölja sitt förehavande. Helt annat var det med en ny
donation -- lockade av den skulle alla, som ägnade lösningen en tanke,
flyga liksom insekten mot det nattliga ljuset, denna pekuniära fördel
tillmötes. Offentliggjord i alla länders mest lästa tidningar -- till och
med gratis på grund av dess stora intresse för allmänheten samt i de
astronomiska tidskrifterna skulle den nå fram till de mest avlägsna
trakter över hela jordklotet, råka alla, som på något sätt redan
intresserades av den _stora_ donationen.
Hans mening med anordningen var klar nog. Han önskade veta, varifrån
faran till en lösning kom -- en skicklig astronom skulle engageras för
att genomse förslagen -- och vore en verklig fara förhanden, nåväl, så
finge Wolfgang Schnitler taga vandrarestaven och söka hindra den
oförskämde tänkaren.
Det var ingen svår uppgift för Simon Levison att finna en döende man.
Denne förklarade sig villig att underteckna donationen -- vilken Levison
naturligtvis i sinom tid själv skulle honorera -- mot att Simon
kontraktsmässigt lovade att utbetala till hans efterlevande familj, som
befann sig i mycket små omständigheter, 2.000 mark om året i fem års
tid.
Mycket nöjd med detta arrangement slöt den döende onämnde efter en tid
sina ögon. Han hade glatt sig så över att kunna lämna något efter sig,
att han nästan tillfrisknade på kuppen. Ett recidiv inträffade dock och
ungefär tvenne månader efter Levisons samtal med mannen dog han.
Den nya donationen vandrade runt i all världens tidningar. Den friskade
upp minnet av den föregående stora och satte myror i huvudet på många
astronomiskt intresserade; och egentligen var det just denna mindre
donation, som satte liv och lust i marsspekulationerna.
Hela historien kostade Levison endast tio tusen mark eller rättare två
tusen mark om året i fem års tid, ty de i donationen utlovade 100.000
tänkte han visst ej förhasta sig med att utbetala. Han ville endast suga
musten ur idéerna och det tycktes, som om han hade valt rätta sättet
härför.
Allaredan innan en månad förflutit inkommo de första ansökningarne. Sedan
förgick det knappast en enda vecka, som ej medförde ett eller flera
förslag.
Simon Levison anställde i sin tjänst en ung astronom, vilken på förfrågan
meddelat, att han för sin del ej hade någon idé om frågans lösning och
heligt svurit, att icke stjäla något av de inlämnade förslagen. Mot ett
gage av 400 mark i månaden skulle denne astronom genomgå det föreliggande
materialet och oförbehållsamt delgiva Levison sin åsikt om alltsammans
duglighet i och för utbetalande av den mindre donationen, för vilken
denne var ensam och enebestämmande exekutor.
Astronomen, filosofie kandidat Carl Kuntze, hade med förtjusning åtagit
sig den erbjudna sysselsättningen; en hägrande månadsinkomst av 400 mark
alldeles extra utan att spår av arbete -- det var något, som ej kunde
undgå att tilltala honom i särdeles hög grad.
Också svann den första månaden utan att något störde fil. kand. Kuntze i
hans hopp. Men redan innan den andra hade förflutit, insåg han, att den
nya sysslan kanske inte var så alldeles lätt och angenäm, som han först
tänkt.
-- Å, kors, utbrast han ibland och burrade upp sitt stora hår, när
Levisons kontorsbud bragte honom ett nytt, digert dokument, inte trodde
jag att det kunde finnas så många teorier om Mars. Det är ju helt enkelt
underbart.
Såväl Levison som Schnitler och Cramer tyckte att saken nu låg i goda
händer och bekymrade sig ej synnerligen mycket om fil. kand. Carl Kuntze,
som dock varje lördagspost översände Levison ett original och Schnitler
en kopia av sitt arbete under den gångna veckan. Till all lycka för dessa
bägge lekmän åtföljdes Kuntzes digra veckorapport av ett kort resumerande
brev; hade detta saknats, skulle mången hava beklagat de bägge herrarne,
vilka säkert ej mot en ersättning av 400 mark ens skulle orkat genomläsa
astronomens veckoarbete. Breven, som förskonade dem från läsningen, lydde
oftast:
-- Som synes av bifogade veckorapport, har tyvärr ännu ingen gjort sig
förtjänad av donationen, då mot alla förslagen tungt vägande invändningar
kunna göras.
Cramer hade gång efter annan frågat sig, om det ej vore oklokt av Levison
att öppet låta Kuntze sända Wolfgang en kopia av rapporten. Kuntze kunde
ju misstänka något.
Och en dag frågade han Levison om saken.
-- Ach -- nej, svarade denne. Then Kuntze har allene fått thet besked,
att then herr Schnitler _naturlikvis_ måste hållas à jour met then lille
donations öte.
-- Och herr Kuntze misstänker ingenting?
-- Nej.
-- Men jag tycker ändå, min bäste herr Levison, att det hade varit
försiktigare, att inte alls utsätta oss för den misstanke, som kan
uppstå.
-- Min vän, genmälde Simon, thet är just thet sublima i saken: Jo mera
öppet, thesto mindre risk. Herr Kuntze tror blott, att jak är ovanlikt
gentil mot herr Schnitler och att jak gör thet för att stå väl hos
honom.
-- Ah --, svarade Cramer med en slug blinkning, alltid affärsman, kan jag
se.
Emellertid var han ej så alldeles säker på Kuntzes omisstänksamhet,
varför han strax efter föreslog sin vän Wolfgang att de tillsammans
snarast skulle uppsöka astronomen, som ingen av dem ännu kände
personligen.
--- Tja, svarade löjtnanten, bara jag slipper att resonera med honom om
teorierna, ty då skiner det igenom, att jag inte läst ett enda ark av
hans skriverier.
--Å, vi reda oss nog ur den dilemman, genmälde Cramer.