_En plan._
Nästa dag, den 22 juni 1950, innehöllo berlinertidningarne utförliga
artiklar om gamle Schnitlers besynnerliga donation. Hade man dagen i
förväg förundrat sig över hans originalitet i livet, så förvånades man ej
mindre över hans egendomliga önskan att efter döden önska planeten Mars
undersökt.
Men man var nu för tiden så van vid märkvärdiga testamenten, att många ej
funno detta mera underligt än flera andras. Man erinrade sig, huru en
massa sådana kapitalplaceringar ännu stodo oinlösta, samtidigt som man
påminde sig den sista, som lyckligt bragts till fullbordan. Den rörde sig
om konsten att flyga med ångkraft och mannen, som löste gåtan var en
spanjor. Han hade lyft sina fyra millioner francs, donerade av en
parisermäcenat. Ett annat sådant infall hade en skandinavisk kapitalist
haft: Han utsatte en premie av två millioner kronor åt uppfinnaren av
ett sätt att flotta björk, ett träslag, varav skogarne äga ett överflöd,
men som i avlägsna trakter ej kan tillgodogöras, emedan det är för tungt
för flottning utmed floderna. Denna premie stod ännu öppen att erövra,
ehuru hela tjugo år hängått sedan den utfästs.
Sådana donationer, premier och testamenten hade det varit gott om, men de
hade alla berört rent jordiska frågor; antingen hade de till mål att
tillföra testators fosterland vissa fördelar eller de avsågo, att föra
vissa direkt praktiska idéer framåt.
Himlarymden hade hittills fått stå i sitt oberörda majestät och gamle
Schnitlers Marsdonation var den första, som bröt igenom de jordiska
molnen med ett direkt, interplanetariskt mål i sikte.
Tidningarne omnämnde detta; det bildade sig så småningom partier för och
emot möjligheten av att överhuvud någonsin komma till en positiv klarhet
om Mars natur.
Det ena partiet förfäktade den åsikten, att ju längre man dreve en
förstoring av en planet, desto oklarare bleve detaljerna, varför man
aldrig komme längre än där man nu stode.
Det andra lägret höll det för mycket sannolikt, att astronomerna, samlade
i skara, gemensamt skulle lyckas att reda upp härvan.
De funnos ock, som påstodo, att teori alltid blir teori, och att visshet
aldrig kunde uppnås och som kritiserade testators tanklöshet att i
testamentet kategoriskt fasthålla vissheten som mål. Han borde i stället
hava belönat _den bästa_ teori, som framkomme inom loppet av de närmaste
fem åren.
Dessa, som skrevo så, bemöttes åter av andra, vilka betonade, att inför
ett bevisat fenomen, inför ett verkligt faktum, falla alla teorier till
marken maktlösa.
Det blev, som ofta sker, ett kaotiskt virrvarr i pressen, och den
fullständigt opartiske fick intet intryck alls av hela saken.
-- Nej, det här blir jag inte klok på, sade Wolfgang en dag till Cramer.
Den ena slår ju ihjäl den andra.
Han hade, för att kunna följa med i sakens utveckling, hänvänt sig till
en byrå för tidningsurklipp och satt, tillsammans med Cramer -- som
naturligtvis givit honom en snärt, för att hans aversion mot urklippet i
onkelns testamente resulterade i, att han nu måste plågas med denna massa
av dylika -- genomläsande det ingalunda oansenliga materialet.
-- Det ser så ut, genmälde vännen. Men något allvarligt tycks ännu ej
föreligga från någondera sidan.
»Grosshandlaren» hade -- praktiskt nog -- nu, då flere av Wolfgangs
umgängesvänner börjat visa en mindre varm tillgivenhet än före
testamentet blivit offentliggjort, varit löjtnanten en ännu mera
efterhängsen beundrare än förr. Detta belönades också av löjtnant
Schnitler med uttryck såsom: Du är en _sann_ vän, gamle Fritz, och
liknande.
Men Fritz Cramer behöll troget sitt mål: den schnitlerska tiomillionen i
sikte och låg ej så på latsidan, som till exempel Wolfgang gång på gång
beskyllde honom för. Tvärt emot. Men hans sätt att arbeta på lämpade sig
ej för offentligheten och allra minst kunde han låta vännen få en inblick
i de planer, han hade.
Så hade han samma dags förmiddag planlagt en kupp.
Simon Levison var inom vissa kretsar bekant för att inlåta sig på
affärer, som ofta rörde sig på lagens gräns och flere voro de obskura
personer, som anlitade honom, när de vädrat ett eller annat geschäft, som
ej passade att framlägga för de vanliga bankirerna.
Honom hade Cramer besökt helt nyss samma dag.
Vad de tvenne förhandlade om, vet man ej, men vid avskedet tryckte
Levison Cramers hand med de orden:
-- Ja, så har jek da alle the papirer i min näve.
-- Ja, allesammans.
-- Och så må ni förestelle then unge mans råtgiver, icke sant?
-- Jo, jo. Han är min bästa vän.
-- Utmercht!
-- Han kommer alldeles säkert att inhämta mitt finansiella råd.
-- Gott, gott! Nu skall jek tänke över then sak och så söker ni mik upp i
morgon.
Efter att Cramer gått sin väg, promenerade Levison länge upp och ned i
sitt inre kontor. Gång på gång mumlade han:
-- Tusan så smart fyr, then Cramer, tusan så smart. Thet blir en yderst
indirekte affär. Icke procenter -- men alltsammen. Smart fyr then
Cramer.
Och då Fritz Cramer kom ut på gatan, tänkte han för sig själv:
-- Han tror han är smart, den gamle räven. Men Fritz Cramer skall nog
övergå honom. Finfin affär om han går med -- inga procenter, alltsammans
skall bli mitt.
Det var sålunda tvenne hundar, som slogos om samma ben.
Dagen därpå uppsökte Cramer ånyo Simon Levison.
-- Ja, sade denne, jek haver tänkt på then sak där. Jek er villik till
att gå met på ert förslag.
Och så blevo de eniga om detaljerna, bägge dock med den baktanken, att
var och en slå under sig hela kapitalet.
När detta kontrakt upprättats, ilade Cramer till sin vän Schnitler.
-- Du, tyckte han glädjestrålande, nu tror jag att jag vet sättet.
-- Såå, låt höra.
-- Du känner Simon Levison?
-- Ja visst, par renommé. Hans affärer äro nog inte sådana, att de tåla
för mycket dagsljus.
-- Än sedan då?
-- Nej, nej. Vad är det med honom?
-- Jo, han är villig till att försträcka dig med de medel, som
behövas -- --
-- Behövas för vad?
-- Du förstår, återtog Cramer, att man måste hava ett kapital för att
bekämpa den, som möjligen framkommer med lösningen av Marsgåtan. Sätten
äro mångahanda, man kan muta astronomer att motbevisa saken -- kort sagt,
det finnes tusen olika sätt. Men alla kosta pengar. Pengar har du ej.
Och därmed är det adjö med tiomillionen.
-- Javisst. Alltså -- --
-- Han vill stödja dig med det kapital, du för detta ändamål behöver mot
att du, om det lyckas dig att få slantarne om fem år, dels återbetalar
honom de pengar, han lagt ut, dels dessutom en million mark av arvet.
-- Det var förbaskat goda villkor, eller hur, utbrast Wolfgang glatt
överraskad.
-- Jo, säkert! Gratulerar, gamle vän. Du tycks ha tur.
-- Men har han intet knep bakom, tror du?
-- Ingalunda. Jag skall själv hjälpa dig med kontrakter och allt sådant.
Och förresten tycker jag, att om gubben får en million förutom sina
pengar, bör han vara nöjd.
-- Nåja, det kan du ha rätt i; men gå ut från att det misslyckas.
-- Simon har pengar nog.
-- Men -- --
-- Tja, vet du själv något bättre förslag, så gärna för mig, menade
Cramer.
-- Nej, nej, käre vän.
-- Ring då på till Levison och säg, när han får komma.
-- Skall han komma hit till mig?
-- Ja, det är väl bäst.
Wolfgang tryckte vännens hand.
-- Du är mig en sann och trofast vän, sade han. Medan jag tror, att du
går omkring alldeles utan planer, så ordnar du det så här finfint.
Gubben Levison förklarade sig villig att infinna sig hos Schnitler samma
eftermiddag klockan fem och anlände på slaget.
Under samtalet betraktade Wolfgang honom med nyfiket intresse. Han hade
hört så mycket talas om denne bankir, att han verkligen var icke så litet
förvånad över att finna, att utseendet hos mannen framför honom alls ej
svarade till denna föreställning. Simon Levison bar sina sextio år med
heder. Den höga pannan låg klar under ett kolsvart, kortklippt hår, och
de bruna ögonen voro milda och välvilliga. Wolfgang tänkte för sig att
mannens utseende tilläte honom att fresta gott folk till att gå med på
snart sagt vilken affär som helst och reflekterade över, hur litet hos
Levison som berättigade till sammanlikning mellan skal och kärna.
Hans blickar gledo från den ståtlige juden till Cramer och han tyckte sig
se det omvända förhållandet -- vännen med det goda, varma hjärtat och det
mindre tilltalande utseendet. -- Se där tvenne äkta kontraster, tänkte
han om de bägge rävarne.
Affärerna ordnades ungefär så, som Cramer hade meddelat Wolfgang, det
vill säga, Levison förband sig, mot att få sina utlägg refunderade samt
6% ränta å dessa plus en million mark, om affären lyckades, att
förskottera Wolfgang nödvändiga medel för att tysta munnen på möjliga
aspiranter till Marsdonationen.
Då kontraktet härom var vederbörligen undertecknat, övergingo de tre
männen till diskussion om, huru saken skulle gripas an.
-- Hur i all världen skall jag kunna finna alla, som i denna tid syssla
med gåtan? frågade Wolfgang.
-- Jek haver ockse tänkt på then sak, svarade Simon Levison.
-- Nå, hur menar ni?
-- Jek lagar ännu en donation.
-- Vad?
-- Jek låter en person avlide.
Wolfgang ryste.
-- Mord? frågade han.
-- Nej, min bäste herre, nej, svarade Simon småleende. Thet är månge, som
dör uten att de mördes. Jek låter en finkeret man avgå med döden.
-- Aha!
-- Nu förstår jag, inföll Cramer, och denne man har donerat något --
också av intresse för planeten Mars?
-- Ackurat, ja.
Och Simon Levison utvecklade sin plan i detalj. Det vore klart, sade han,
att alla eller i alla fall de allra flesta av dem, som sysslade med
frågan, vore utan pengar eller åtminstone hade behov av den varan. Och
de, som ägde tillräckligt kapital förut, ville nog lika fullt få vara med
om att öka sina tillgångar med lätt förvärvade penningar. Nu ville han
vidtala en eller annan döende, att mot vissa fördelar för dennes
efterlevande, gå med på en sådan donation. Den skulle vara ett hundra
tusen mark stor och begrundas därmed, att den avlidne på sistone blivit
så intresserad av Marsproblemet, att han beslutat ställa ovannämnda summa
till disposition åt den, som efter prövning hade de bästa utsikterna till
verklig lösning av frågan. Summan skulle utbetalas till denne, på det han
måtte hava medel nog att inom den bestämda tiden lösa uppgiften
tillfullo. Exekutor bleve Simon själv.
-- Bravo, utbrast Wolfgang. Den planen förefaller mig utmärkt.
-- Jo, svarade Simon, och så är vi färtik med våre förhantlinker.
Han upptog ur fickan sin lilla, trådlösa telefon, tryckte på knappen, och
förde apparaten till örat.
-- Dyr, micket dyr, utlät han sig.
Både Wolfgang och Fritz Cramer åsågo med förvåning gästens åtgöranden.
-- Ah, sade Wolfgang, det är alltså den nya telefonen.
-- Ja.
-- Jag har aldrig sett den; men väl hört den omtalas.
-- Then har heller ej ännu kommit ut i then marknet. Thenne har jek fått
av then uppfinnare.
-- Kan man ringa vart som helst i den, undrade Cramer.
-- Ach was! Then är inställd på min private bostad. -- -- Nå vart är
thet? Ingen svarer!
Han tryckte ännu en gång på den lilla knappen.
-- Nå, hallå. Jaså är thet thu min flicka. Säg till om bilen strax. Tack
-- vart sa thu? Vill thu fölge med? Tja gjör så -- adjö.
Levison reste sig, tog farväl av de bägge andra och gick.
-- Vad tusan var det för en flicka, som skulle möta honom, undrade
Wolfgang.
-- Hans dotter kanske, framkastade Cramer.
-- Låt oss se.
De gingo ut i fönsterkarnappen just tids nog för att se Levison stiga in
i den öppna automobilen.