_Testamentet._
Advokaten ögnade litet igenom papperet, innan han började föreläsningen.
-- Hm, harklade han sig, det här ser tämligen lärt ut.
Wolfgang spetsade öronen -- vad kunde meningen vara.
-- Lärt? undrade han.
-- Ja.
-- På vad sätt?
-- Var god hör på. Nu börjar jag.
Juristen, en av den gamla typen, satte sina glasögon tillrätta.
-- Planeten Mars, läste advokaten.
-- Planeten Mars, utbrast Wolfgang, i det han sprang upp.
-- Ja, så börjar dokumentet.
-- Vad tusan nu då, fortsatte löjtnanten förvånad.
-- Var god hör på, vad han skriver vidare.
-- Gott.
Men nevön var, då han åter satte sig, på långt när ej så säker om sin
onkels millioner, som innan han inträtt på advokatens byrå.
-- Alltså, mina herrar: Planeten Mars, skriver testator, har alltid
intresserat mig på det högsta. När jag år 1935 drog mig tillbaka från
affärerna, var, så besynnerligt det än kan låta, planeten Mars den
direkta orsaken till detta mitt beslut.
-- Gubben har alltid varit konstig, tänkte nevön.
-- Han måtte ha varit rubbad, filosoferade Cramer i tysthet.
Advokaten fortsatte:
-- I januari 1935 gick det genom världspressen ett uppseendeväckande
meddelande: På Mars' yta hade tydliga signaler iakttagits. Sju aftnar å
rad hade dessa observerats, icke blott från ett, utan från minst tjugo
jordiska observatorier. Jag bringar här avskrift av en av dessa
tidningsartiklar.
-- Hoppa över tidningsurklippet, bad Wolfgang.
-- Det låter sig ej göra, herr löjtnant. Testamentet måste ord för ord
uppläsas, svarade advokaten.
Wolfgang pustade.
-- _Signaler från Mars_, fortsatte föreläsaren, _Är den bebodd?_ Detta är
alltså överskrifterna, tillade han upplysande. »Från olika håll hava i
dessa dagar rapporter ingått om märkliga förändringar på planeten Mars'
yta. Dessa förändringar förefalla vara så regelmässigt »ordnade» -- om vi
få använda det uttrycket -- att flera astronomer mena, att de äro
resultaten av ett medvetet igångsatt signaliseringssystem till oss
jordbor från Marsborna. Som bekant framvisar marsytan en mängd kanaler,
vilka framträda med mörk ton mot Mars' gulgråa yta. »Signalerna» utgöras
av nästan cirkelrunda utsvällningar å flere av dessa kanaler. Men icke
nog härmed. Dessa bucklor -- punkter eller fläckar komma och gå,
d. v. s. framträda och försvinna, efter en viss systematisk metod,
nästan som i takt med en eller annan melodi. -- Astronomerna fråga sig:
är det faktiska signaler? Huru framställas de i så fall? Vad önska de
eventuella marsborna av oss? Men ingen har dristat sig till att lämna
något svar. Världens största refraktorer ha varit riktade mot vår
syskonstjärna natt efter natt; genom alla har fenomenet varseblivits, men
det står lika gåtfullt för alla vetenskapsmännen. Här få vi måhända
säga: _Ignorabimus_.»
Advokaten gjorde ett uppehåll för att torka de immiga glasögonen.
-- Äro vi färdiga med urklippet nu? frågade Wolfgang.
-- Ja.
-- Om jag bara förstod, vad meningen är med allt det här.
-- Jag skall fortsätta, så få vi väl klarhet.
-- Apropå klarhet, herr advokat. Säg mig, var min onkel alldeles klar och
redig, när detta testamente uppsattes?
-- Jag antager det, svarade juristen och tillade, i det han undersökte
underskriftens vidimering:
-- Ja visst, här attestera två av våra första läkare, att er farbror, vid
dokumentets underskrivande var vid sina sinnens fulla bruk.
-- Gott. Och vilken datum?
-- Den 18 maj 1948.
-- För hela två år sedan?
-- Ja, som ni ser.
-- Och det finnes intet senare?
-- Nej.
-- Gott. Var vänlig att fortsätta, fast inte är det vidare intressant.
Eller vad tycker du, Cramer?
-- Ne -- e -- e -- ej, gäspade vännen.
Juristen läste ånyo:
-- Jag kan ej beskriva, huru detta intresserade mig och hur det satte min
fantasi i rörelse. Jag beslöt mig för att ägna mina återstående dagar åt
studiet av Mars. Jag drog mig tillbaka från affärerna, inredde mitt hus
till ett första klassens astronomiskt observatorium och hängav mig helt
och odelat åt mitt livsverk.
Nu, år 1948, när jag nedskriver mitt testamente och yttersta vilja, har
det ännu ej lyckats mig att lösa den stora gåtan. Jag är övertygad om,
att Mars' kanaler äro frukten av högt utvecklade, intelligenta varelsers
verk, att de tjäna samfärdseln och bevattningen -- men signalerna och
förändringarne kan jag ej på något sätt förklara mig. Jag medgiver ock,
att min syn på kanalernas natur kan vara felaktig.
Nu är min vilja denna:
_Mitt efterlämnade kapital, omkring 10 millioner mark_ -- --
Advokaten gjorde åter ett uppehåll, denna gång för att vända ett blad.
Wolfgang hade blivit alldeles blek av spänning. Detta började att se
otrevligt ut.
-- _Tillfaller den, som inom loppet av två år efter min död odisputabelt
löser marsgåtan_ -- --'
Det förekommer ibland, att till och med en löjtnant svimmar. Det
inträffade i detta ögonblick med löjtnant Wolfgang Schnitler. Han föll
huvudstupa framåt på golvet.
De bägge andra sprungo förskräckta upp.
-- Ett slaganfall, utbrast advokaten.
De lyfte med förenade ansträngningar upp Wolfgang på en soffa och stänkte
vatten i hans ansikte. Inom kort kvicknade han till, och snart visade en
rad kraftiga kötteder, att han var helt och hållet åter sig själv.
Wolfgang var alldeles vild av förargelse, men juristen sökte lugna honom
med dessa ord:
-- Men låt oss dock läsa testamentet till slut. Kanske finnas
»förmildrande omständigheter».
-- Det kan ej finnas sådana.
-- Möjligen dock.
-- Nåja, låtom oss fortsätta.
Cramer var, liksom löjtnant Schnitler, mycket upprörd. För honom föreföll
det, som hade något under hans fötter, något, som han ansåg för fast och
orubbligt, plötsligt ryckts undan. Och han fattade i tysthet snabbt ett
beslut:
-- Vi måste finna på ett eller annat knep, som kan tillintetgöra detta
angrepp på Wolfgangs rättmätiga pengar.
Testamentets vidare innehåll var i korthet följande:
För att erhålla summan fordrades, att marsgåtan, det vill säga alla
frågor om »kanalerna», förändringarne, kort sagt allt, som rörde
planeten, skulle klart och tydligt lösas. Denna lösning skulle först
officiellt godkännas av icke mindre än fem stora, vetenskapliga institut,
vilka namngåvos.
Om icke inom loppet av två år efter testators död någon lyckades finna en
sådan lösning, skulle förmögenheten tillfalla den avlidnes enda levande
släkting, löjtnant Wolfgang Schnitler.
Löjtnanten andades lättad, då han hörde detta.
-- Gott, sade han, så har jag då i alla fall utsikter.
-- Ja, som ni ser.
-- Men rätt små, inföll Cramer. Ty det är väl antagligt, att denna gåta
inte är så svår, eller hur?
-- Ja, det är mig alldeles obekant, genmälde advokaten. Men summan, som
lockar, är ju mycket betydlig och det är troligt, att fackmännen på
området komma att göra allt, som står i deras makt, för att nå målet inom
den bestämda tiden.
Testamentet hade dessutom några paragrafer, som berörde räntorna,
fastigheten med mera.
Så bestämdes bland annat, att Wolfgang Schnitler under tvåårsperioden
fick lyfta räntorna av endast en million mark, under det att det övriga
kapitalet skulle förräntas med ränta på ränta intill förfallodagen, dock
med fråndrag av omkostnaderna för underhåll av det astronomiska
observatorium, som gamle Schnitler skänkte staden Berlin och som fanns
installerat i den avlidnes hus.
-- Vad tusan skall jag nu taga mig till? undrade Wolfgang, när han med
sin vän gick ned för advokatens trappor. Jag är ju ruinerad.
-- Nej, hur så?
-- Jag har skulder, som säkert uppgå till mellan två och tre millioner.
Nu får jag ej mera än fyrtio à femtio tusen mark om året i inkomst.
-- Nej, det förstås, men efter två år har du ju dina millioner.
-- Vem vet det?
-- Jo, vi måste förhindra den där undersökningen av Mars, svarade
Cramer.
Wolfgang skrattade.
-- Å nej, gosse lilla, det låter sig inte göra.
-- Och varför inte?
-- Jo, det skall du få höra. För det första är Mars en himlakropp, som
bryr sig strunt om mina eller andras pengar. Den kan således sättas ur
räkningen. För det andra så begriper jag inte, hur en vetenskapsman, som
förutom det att förtjäna en hel massa pengar också har en annan
drivfjäder -- äran nämligen -- skulle förmås att tiga med en sådan
upptäckt.
Cramer svarade intet på en lång stund. Han tänkte. Det var ett eller
annat, som tycktes intressera honom, en eller annan svag punkt i
testamentet, han tyckte sig skönja.
Plötsligt utbrast han:
-- Jag har det.
-- Vilket?
-- Angreppspunkten.
-- Vad menar du?
-- Låt oss gå upp till dig och noga diskutera saken.
Uppkomna i Wolfgangs eleganta ungkarlsbostad, fortsatte Cramer:
-- Vi måste gå i ordning med frågorna. Pro primo. Varför i all världen
skulle du under dessa tvenne år endast få lyfta den ena millionens
räntor?
-- Antagligen därför, att kapitalet sedan skulle bli så mycket större.
-- Fel, min vän. Tio millioner äro alldeles tillräckliga.
-- Nå, så är det kanske för att giva mig en läxa för min slösaktighet. I
min farbrors ögon är jag naturligtvis en väldig slösare.
-- Också fel!
-- Ja, men -- --
-- Tror du, att man börjar att uppfostra en tjugofemårs man som en
skolpojke?
-- Men vad är orsaken då?
-- Den är tämligen enkel. Och nu komma vi till den andra frågan: Kunde
testator möjligen hysa fruktan för, att någon ville söka förhindra denna
kunskap om Mars?
-- Ja visst -- jag själv har ju största intresse av det.
-- Där ser du. Där hava vi pudelns kärna. Din farbror kände nog pengars
makt. Och han förstod, att det enda, som kunde stå i vägen för
undersökningarne var i det ändamålet använt kapital. Vidare var han på
det klara med, att _du_ hade allt intresse av att förhindra de nya
teorierna. Nå -- vad är då naturligare, än att han begränsar dina
tillgångar?
Wolfgang funderade.
-- Jag tror du har rätt. Det är ju förtvivlat. Således kunna vi intet
göra. Jag är avskuren från det, jag har endast att sitta med händerna i
knäet och lyfta mina räntor. Så får jag lita på en lycklig slump och
studera tidningarne för att se om något framkommer i saken.
Cramer höjde på axlarne.
-- Nej, för sjutton, sade han. Ser du inte vart jag vill komma?
-- Nej, min själ.
-- Jo, du begriper, att när din farbror vill sätta dig ur stånd att
företaga något, så erkänner han ju därmed, _att_ något, ett eller annat,
verkligen _kan_ göras. Med andra ord: Det finnes en svag punkt och nu
hava vi i alla fall reda på, _att_ han har fruktat för något.
-- Så sannerligen tror jag inte, att du har rätt, Cramer. Och vad skola
vi nu göra?
-- För det första ingenting alls. Vi få väl i morgon se det besynnerliga
testamentet publicerat i alla tidningar, det leder till diskussion inom
alla läger och vi få då följa med denna och höra huru den allmänna
meningen ställer sig till saken. Sedermera torde den ena idén om Mars
efter den andra komma att dyka upp, alla framkallande livligt
meningsutbyte. Under tiden få vi väl en eller annan god idé.
-- Gott, men vad i all världen skall jag göra med mina fordringsägare? De
komma att ränna mig på dörrarne och aldrig låta mig få en lugn stund.
-- Du får väl täppa till munnen på dem på ett eller annat sätt.
-- Fan till testamente; nu blir min kredit i det närmaste förstörd,
menade löjtnant Schnitler förargad.
Han var nästan vimmelkantig av de underrättelser han nyligen fått. Aldrig
van vid att tänka något närmare över sina handlingar, hade han nästan
beständigt lyckats, tack vare onkelns väntade donationer, att uppnå, vad
han själv ville. Nu såg han sig plötsligt stå öga mot öga med handling
och dåd, om han ej för alltid skulle utestängas från ett lyxliv, som för
honom blivit en livsbetingelse. Han var alls ej ond av naturen, endast
sorglös och lättsinnig, men han kände med sig, att inför den fara, som nu
hotade, skulle han knappast tveka att begå snart sagt vad som helst, som
kunde främja hans syften.
Löjtnant Wolfgang Schnitler hade, vid tjugofem års ålder, äntligen blivit
en man.
För hans vän Cramer hade testamentet också sina obehagliga sidor. Det var
inte blott ett utan en massa projekter, som denne herre bar på och som
endast väntade på Wolfgangs arv för att sättas i verket. Cramer hade
föresatt sig, att planmässigt komma i besittning av vännens pengar. Det
skulle ske genom kapitalplaceringar så ordnade, att alltid Cramer själv
stod bakom för att taga profiten. Nu hade dessa för honom glädjande
planer ej blott utsatts i flera år utan hotades ock att förintas. Han
svor, att ej sky något medel, som kunde rädda Wolfgang Schnitlers
millioner.
Den oskyldiga planeten Mars torde denna eftermiddag ur de bägge herrarnes
sinnen hava mottagit fler förbannelser än den sammanlagt varit utsatt
för, sedan människor föddes på jorden.
Men den gick sin bana alldeles oberörd som förr.