_En astronom mindre._
Den 20 juni år 1950 var en sannskyldig pinodag för berlinarne. Hettan var
enorm, husväggarne glödde och trottoarernas halvmjuka asfalt nästan
klibbade fast vid fotgängarnes skosulor. Automobiler och spårvagnar
föreföllo, som vore de ugnar, och draget genom deras öppnade dörrar och
fönster skänkte knappt någon lisa. Solen lyste endast svagt genom luftens
upphettade, dammfyllda dunster.
Visserligen hade mänskligheten nu uppfunnit flera medel för att skydda
sig mot värmen, medel, som på 1910-talet voro alldeles okända, men
lidandet var dock allmänt, ty i och med dessa uppfinningar och
civilisationens vidare framträngande hade även nervositeten tilltagit och
människans motståndskraft mot fysisk smärta minskats.
Vart man vände sig, på boulevarderna, i parkerna, på kafeerna, på gatorna
och inom hemmen såg man överallt hos alla detta förtvivlade, uppgivna
ansiktsuttryck, som överdriven hetta framkallar.
Det verkade därför helt egendomligt, när mitt i detta tröstlösa, sorgliga
kaos uppenbarade sig en gestalt, som bar den sanna glädjen omisskänligt
tecknad i sina drag.
Spänstig och strålande inträdde löjtnant Wolfgang Schnitler på en av
Berlins finaste restauranter. Lätt gnolande på den modernaste
operettmelodin räckte han den halvdöde vaktmästaren sin hatt och käpp,
borstade rockuppslagen och satte sin monockel tillrätta, innan han
fortsatte in i matsalen.
De flesta borden stodo tomma; endast här och där satt en enstaka gäst,
vars huvudsakliga njutningsmedel utgjordes av glace i en eller annan
form. Uppassarne rörde sig sällan, och när de gjorde det, skedde det i
begravningstempo.
Löjtnant Schnitler gick raskt fram till ett av fönsterborden, vid vilket
redan satt en herre.
-- Förlåt, min vän, sade han, att jag låtit dig vänta så länge.
-- För all del, svarade grosshandlare Cramer. Har du varit upptagen?
-- Ja; mycket angenäm sysselsättning förresten.
-- Nej, hör du! »Sysselsättning» -- det skall du tala om. Din toalett, en
promenad -- det är ju det vanliga för dig men »angenämt» i denna värmen,
å nej, men apropå, pladdrade vännen vidare, det var rent överraskande,
hur pigg och livlig du ser ut!
-- Joo du, menade Schnitler, det kan hava sina orsaker. Du skall strax få
höra vad det beror på, men nu vill jag först ha en bit mat.
Han vinkade på en uppassare.
-- Mat, utbrast hans vän Cramer, vad tänker du äta i denna hetta?
Schnitler nickade leende, i det han såg Cramers förvånade min, en min,
som blev än mera förundrad, då han beställde en stekt kapun med rikligt
legymer, harstek och äpplepaj.
-- Har du ätit? frågade han.
-- Vem tror du äter i den här värmen, idisslade Cramer.
-- Jag, bland andra, påstod Schnitler.
-- Å, du är nog tämligen ensam om det, min vän. Men just detta faktum har
väl något att göra med ditt glättiga utseende och din lätta gång; ty
också dem är du ganska ensam om att äga i dag. Du lovade mig ju att
omtala orsaken till de senare; låt höra.
Wolfgang Schnitler var omkring 25 år. Hans militära bana hade ej varit
någon lysande karriär, i mycket förorsakat av hans oregelbundna
levnadssätt, och han hade föga utsikt till befordran. Han ägde ej någon
förmögenhet utan levde i stället på sina skulder och det var honom mycket
lätt att stifta sådana. Han var nämligen brorson och ende arvinge till
den gamle rike chokladfabrikanten Schnitler, och i tanke på det blivande,
stora arvet tvekade ej bankirerna att förskottera löjtnanten snart sagt
huru stora summor som helst. Och unge Schnitler begagnade sig flitigt av
denna fördel. Farbrodern gjorde han regelmässigt sin uppvaktning varje
nyårsdag, men under resten av året träffades de aldrig. De bägge hade så
olika intressen att beröringspunkter ej alls funnos.
Wolfgang hade alltid ansett sig som onkelns blivande arvinge, ehuru denne
senare aldrig med ett ord hade berört frågan. Han var den gamles ende nu
levande släkting, och han antog för alldeles givet att arvet skulle
tillfalla honom. Och detsamma gjorde alla människor.
Hans vän, Fritz Cramer, var egentligen intet bestämt. Hans förhållande
till Schnitler var parasitens -- han hörde till dem, som givetvis alltid
kringsvärma en man, som låter pengarne rulla lätt och obesvärat. Han hade
tagit titeln grosshandlare närmast därför, att hans umgängesvänner på
grund av hans voluminösa mage plägade kalla honom så. Han var en
fyratioårs man, alldeles skallig och med små, plirande ögon.
-- Nå, låt höra, återtog han.
-- Onkel är död.
Cramer hoppade upp från stolen, under det han utstötte en svag vissling.
-- Å tusan! Gratulerar, gratulerar!
Han tryckte vännens hand.
-- Ja, kan du tänka dig en sådan tur. Och det har jag värmen att tacka
för. Undra då ej över, att jag är glad, och hettan mycket förbunden.
Gubben fick solstygn för ett par timmar sedan. Den enes död, den andres
bröd.
De bägge vännerna började nu att dryfta den avdödes personlighet.
-- Konstig gubbe, din farbror, utlät sig Cramer.
-- Ja, i högsta grad.
-- Hur gammal blev han?
-- Jämt sjuttiofem år.
-- Det är länge sedan han drog sig tillbaka från sin chokladfabrikation.
Tjugo år, eller vad?
-- Omkring femton, tror jag. Jo, det stämmer; jag var ungefär tio år
gammal då.
-- Ja, det var en tusan till gubbe att kunna få ihop pengar.
-- Visserligen -- en nätt förmögenhet, svarade löjtnanten, men inte var
han någon Rotschild eller Vanderbilt.
-- Nej, nej, men tjugo millioner --
-- Tio, högg Schnitler i.
-- Nåja, tio millioner mark skulle väl duga, menar jag.
-- Ja visst.
-- Nå, fortsatte Cramer, och i alla dessa femton år har gubben suttit på
taket och tittat på månen?
-- Ja, jag har varit där uppe några gånger vid mina nyårsvisiter. Han har
inrett ett helt astronomiskt observatorium där. Väldiga kikare och tuber
och linser och allt vad det heter. Gubben har alltid haft lust på
astronomi.
-- Konstig smak.
-- Ja visst -- vad fanken ha vi för intresse av att titta på stjärnorna.
Och den ej allt för djupt anlagde löjtnant Wolfgang blåste ut ett stort
rökmoln från sin cigarr.
Cramer nickade samtyckande.
-- Nej, sade han, vad ha vi för intresse av dem? Nå, tycke och smak äro
ju olika.
-- Ja, gudskelov.
-- Gjorde han några upptäckter bland stjärnorna då?
-- Jag vet inte alls; men han intresserade sig först och främst för
planeten Mars.
-- Ja, det där begriper jag inte, tyckte Cramer. Låt oss övergå till mera
lättfattliga saker: till exempel, vad skola vi taga oss för i afton?
-- Det var förnuftigt talat! Alltså, vi låta gubben vila i fred. _En_ sak
är att forska med starka ögon i stjärnornas rike, _en annan_ att svagsynt
få se deras charme. Låt oss välja det sista.
-- Gott. Var?
Schnitler nämnde ett modernt nöjespalats.
De bägge vännerna tillbragte aftonen i den festliga balsalen med de små,
avkylda separatrummen. Nyheten om gamle Schnitlers dödsfall hade hastigt
spritts och många voro de stjärnskott, som sändes mot arvtagaren ur
kvinnornas ögon. Det var ett slag av astronomi, som den världsvane
löjtnanten oändligt föredrog framför farbroderns »Sternenguckerei».
Kvickheter föllo, champagnekorkarne smällde och Wolfgang Schnitler var
nattens hjälte.
* * * * *
Nästa dag innehöllo morgontidningarne utförliga nekrologer över den döde.
De nämnde hans egendomliga, avsöndrade liv, hans anspråkslöshet, hans
stora kärlek till astronomin och visste, efter hörsägen, berätta, att
hans hus, som i allt var inrättat för astronomiska observationer, skulle
upplåtas för allmänheten. Beträffande förmögenhetens disponerande var det
enda man visste, _att_ ett testamente förelåg, men dettas innehåll var
ännu okänt. Alla togo emellertid för givet, att denna skulle tillfalla
nevön, löjtnant Wolfgang Schnitler.
Klockan ett samma dags middag bröts gamle Schnitlers testamente. Löjtnant
Wolfgang hade sagt till sin vän Cramer:
-- Du kan gärna följa med mig upp till vår advokat. Det där testamentet
är naturligtvis bara en formalitet. Men jag måste ju anständigtvis vara
närvarande, när det uppläses.
-- Gärna det, svarade vännen och klockan ett sutto de bägge hos
advokaten, som med högtidlig min bröt testamentets sigill.
Innehållet var ej precis så enkelt, som löjtnanten hade tagit för givet.