En morgon varseblef Kyllikki i Lemminkäinens hem, att några bloddroppar
dröpo fram ur borsten, som allt sedan Lemminkäinens afresa legat orörd
imellan sparren och väggen (se 12:te runon). Modren anade genast, att
någon stor olycka händt hennes son i Pohjola, hastade sjelf dit och
frågade af Pohjola-värdinnan, hvart hon gjort af med hennes son. Denna
ville ej komma fram med sanningen, förrän hon efter en sträng hotelse
af Lemminkäinens moder, som var en mycket sångkunnig qvinna, måste
tillstå, att hon skickat honom för att skjuta en svan från Tuonelas
elf. Genast begaf sig modren dit och, sedan hon under färden blifvit af
solen underrättad om sin sons bedröfliga slut, lät hon smida sig en
räfsa med långt skaft och långa tenar, med hvilken hon grep sig an att
räfsa i lugnvattnet nedanom Tuonelas fors. Slutligen fick hon något för
räfsan, som liknade en sädeskärfve, men vid närmare undersökning
befanns vara Lemminkäinens kropp, hvilken dock saknade både hufvud,
händer och andra lemmar. Under fortsatt räfsning fick hon upp äfven
dessa, lade allt på sitt ställe och skickade honungsfågeln, _biet_, upp
till himmelen, för att af skaparn få någon sådan balsam, som kunde
återupplifva Lemminkäinen. Sedan biet efter väl uträttadt ärende kommit
åter, och Lemminkäinen blifvit smord med den himmelska salvan, öppnade
han sina ögon och förundrade sig, huru han kunnat sofva så tungt och
länge. "Ännu mera tungt skulle du hafva sofvit och ännu ej uppvaknat,
svarade modren, hade jag, din arma moder, ej kommit hit." Nu började
Lemminkäinen erinra sig tillgången, huru han kommit till Tuonelas elf,
och berättade allt omständligen för sin moder. Modren frågade derefter,
om honom ännu fattades något, hvarpå Lemminkäinen svarade: "mig fattas
visst mycket ännu; ännu har jag ej fått Pohjola-jungfrun, och den elaka
hexan, som hon har till moder, gifver henne icke, förrän jag skjutit en
svan från Tuonela elf." "Låt du svanarne simma i fred, sade modren, och
kom nu hem med mig, nöjd att du sluppit så väl." Efter något betänkande
beqvämde sig Lemminkäinen dertill och for hem med sin moder, hvarest
runon tills vidare lemnar honom.
Både i denna och den närmast föregående runon förekomma åter en hel hop
magiska elementer.