Den erhållna varningen glömdes dock snart af Wäinämöinen. Kommen ett
litet stycke på vägen hörde han ett ljud, som om någon väft deruppe.
Han såg upp och fann Pohjolas undersköna jungfru vara sysselsatt med
att väfva sin guldväf på kanten af en skön regnbåge. Wäinämöinen blef
intagen af hennes skönhet och gjorde på stället sitt friaranbud.
Jungfrun svarade, att hon på aftonstunden förut sutit ute på lindan och
hört en talltrast sjunga, hvilken på hennes tillfrågan, hvad det var
som han sjöng? sagt sig sjunga om flickornas tankar i fadershemmet och
om unghustrurnas hos mannen, och att det mellan begges tillstånd var
lika stor skillnad, som mellan en klar sommardag och en mörk höstnatt.
Wäinämöinen bad henne ej fästa sig vid trastarnes qvitter och
försäkrade, att han var en karl ej sämre än andra. "Då skulle jag hålla
dig för en karl, svarade jungfrun, om du med en uddlös knif kunde
klyfva ett tagelhår och slå knut på ett ägg." Detta verkställde
Wäinämöinen, likasom ett yttermera ålagdt annat arbete, som icke var
lättare; men jungfrun låfvade dock icke bry sig om honom, förrän han
timrat en båt af hennes slitna slända och skjutit båten ut i sjön, utan
att det minsta röra dervid. Äfven detta arbete underkastade sig
Wäinämöinen, men slog sig derunder med yxen i knäet, ett stort sår,
och fick ej blodflödet på något sätt hämmadt, då han ej kände
bloddämningsorden. I sin nöd kastade han sig i släden, åkte ut för att
annorstädes ifrån söka hjelp och fann slutligen en gubbe, som trodde
sig kunna dämma blodflödet.