Hela nie dygn drefs Wäinämöinen simmande omkring och var redan nära att
öfvergifva allt hopp om räddning, då örnen, som förut (se 2 runon)
funnit sig väl deraf, att Wäinämöinen, när han fällde sin sved, lemnat
en björk qvar, för att foglarne deri finge hvila sig, kom och frågade,
hvad han gjorde i hafvet. Wäinämöinen berättade för honom sin olycka
och tillade, att han numera ej visste, antingen han förr skulle dö af
hunger eller öfvergifven af sina krafter sjunka ned i vattnet. Örnen
bad honom att ej vara bekymrad och lofvade bära honom, hvart han ville,
blott han kunde hjelpa sig upp på dess rygg; "ty också du har en gång
gjort godt åt mig", sade örnen med följande ord:
"Vielä muistan muunki päivän,
Arvoan ajan paremman,
Kun ajoit Kalevan kasken,
Osmolan salon sivallit:
Heitit koivun kasvamahan,
Puun sorean seisomahan,
Linnuille lepeämiksi,
ltselleni istuimiksi."
Derpå bar örnen, som nu var vida större än fordom, Wäinämöinen till
Pohjola och lade honom der ned på torra stranden, hvarest han träffades
af Pohjolas värdinna. Hon förde honom upp i gården och vederqvickte
honom efter bästa förmåga. Då Wäinämöinen likväl vantrifdes i Pohjola
och längtade att slippa till sitt eget hem, lofvade Pohjolas värdinna
ej allenast förskaffa honom dit, utan äfven gifva honom sin dotter till
äkta, om han till ersättning derföre ville smida en sampo åt henne.
Wäinämöinen sade sig ej kunna smida sampo, men lofvade, blott han
kommit hem, skicka derifrån den kunniga smeden Ilmarinen till detta
arbete. Då gaf Pohjola värdinnan åt honom häst och släde, att åka hem
med, men varnade honom vid afskedet att ej se upp, förrän antingen
hästen stadnade eller det blifvit tid att taga nattläger; eljest skulle
någon ofärd drabba honom under resan.