Wäinämöinen blef illa till mods, när han hörde att bruden gått i sjön
och försökte uppfånga henne derifrån. För att ej besvika sin broders
löfte, enligt hvilket Wäinämöinen borde få henne, lät hon nu också
fånga sig i skepnad af en lax af ett eget, ovanligt utseende. Då nu
Wäinämöinen icke igenkände henne, utan i stället att behålla henne
såsom sin brud, började behandla henne såsom en vanlig fisk, ansåg hon
sig med godt samvete kunna hoppa i sjön tillbaka; hvilket hon ock
gjorde och försvann snart i böljorna, sedan hon likväl förut
tillkännagifvit, hvem hon var. Wäinämöinen sörjde mycket öfver
sin förlust och förebrådde sig sin stora förblindelse att icke hafva
igenkännt henne. Sin klagan slöt han med orden:
"Enkä nyt tuota tieä'känä,
Miten olla, kuten eleä
Tällä ilmalla asua,
Näilla mailla matkaella.
Oisiko emo elossa,
Sepä saattaisi sanoa,
Miten olla oikeana,
Kuten pystössä pysyä,
Murehisin murtumatta,
Huolihin katoamatta,
Näissä päivissä pahoissa,
Apeissa mielaloissa."
det är:
Och nu är jag rådlös vorden,
Hur jag lefva bör och vara,
Huru vistas här i verlden,
Röra mig på dessa trakter.
Ägde jag min mor i lifvet,
Hon ett råd mig skulle gifva,
Hur jag kunde hållas uppe,
Stå uti en upprätt ställning,
Utan att förgås i sorger,
Af bekymren nedertryckas,
Under dessa hårda tider,
Denna svåra sinnesoro.
Ehuru modren var död, lefde dock hennes ande ännu och nekade
Wäinämöinen att sörja öfver en, såsom det tycktes, ringa förlust, samt
ingaf honom det rådet att rusta sig ut till Pohjola för att fria till
någon flicka derstädes, sägande:
"Mene Pohjan tyttärihin,
Siell' on tyttäret somemmat,
Neiet kahta kaunihimmat,
Viittä, kuutta virkeämmät,
Ei Joukon jorottaria,
Lapin lapsi lönttäreitä.
Sieltä naios poikaseni,
Paras Pohjan tyttäristä,
Jok' on sievä silmiltänsä,
Kaunis katsannoisiltansa,
Aina joutusa jalalta,
Sekä liukas liikunnolta."
Så i denna som den närmast föregående runon ar poesien till det mesta
af lyrisk art.