Då tänkte jag: Den förstockade har veknat; han vill tala vid sin mor.
Jag gjorde mig lös och skyndade att uppsöka en sjuksyster, som jag
underrättade om hans bön. Hon såg helt bestört på mig och svarade:
Hans mor har visserligen varit här men for redan för en vecka sedan. Det
måste råda ett hemskt och besynnerligt förhållande dem emellan, ty då
han fick veta, att hon var här, blev han ursinnig och förbjöd oss att
släppa in henne. Och hon visade icke någon stor lust att träffa honom
utan avlägsnade sig.
Jag återvände till den olycklige ynglingen, som nu var fullkomligt lugn
och låtsades om intet. Vi togo avsked.
Vad mig beträffar, så visade han sig sannspådd. Jag blev präst och gifte
mig tre gånger med barnrika änkor. Nu återstår endast gravstenen med de
inristade dygderna, slutet på en obetydlig men hederlig levnad. Om min
ungdomsvän visste jag i många år blott det, att han för egen räkning
varit mindre sannspådd och alltjämt levde. Tänkte jag någon gång på
honom, vad väl sällan skedde, betraktade jag honom som den olyckligaste
människa på jorden. Ty jag har alltid haft en klockarkärlek till barn
och synnerligast till mina egna. Fast de orsakat mig många umbäranden,
har jag haft min fröjd i att se dem beta och växa som killingar. När den
sjunde kom till upphörde jag att röka och det klara bondvattnet kom på
mitt bord; vid den tionde avstod jag från att se gäster i mitt hus;
tolvan tog ifrån mig böcker och tidskrifter; efter fjorton har jag inte
skaffat mig nya kläder; sexton vande mig av med snuset och förbjöd mig
att giva allmosor, vilket faller sig svårt för en präst att underlåta.
När den sjuttonde och sista kommit till världen, beslöt jag att icke
vidare besöka min kära hustru. Det var det allra värsta men
oundgängligt, om jag inte ville avstå från att äta. Så sköt då
självbevarelsedriften en regel för den porten.
Men den olycklige ynglingen återsåg jag för ett tjugutal år sedan, då
jag var på prästmöte i en stad, som jag inte vill namngiva. Där hade
nyligen invigts en makalöst grann krog, som skulle vara förgylld från
ovan till nedan, och det tyckte jag var underbart. Så att jag sa till
mig själv: Nu har du predikat så många gånger mot de rikas fördärvliga
lyx, att du ock bör se den. För resten ska du ha någonting att berätta
för barnen, när du kommer hem. Alltså steg jag dristeliga in, satte mig
i ett hörn av salen och beställde en kopp kaffe. Krogen var verkligen
syndigt grann och vacker, men min uppmärksamhet fästes dock mest vid det
lysande följe av damer och herrar, som fyllde den. En liten lantpräst,
som vallar sin hjord på magra tegar, känner sig bortkommen i sådant
sällskap, förlägen och en liten smula förargad. Ty även om man med glatt
mod vandrar den smala vägen fuller övertygad om, att den är den rätta,
känner man understundom en viss nedslagenhet vid anblicken av dem, som
förstått att taga sig fram på den breda.
Jag satt alltså i skymundan och filosoferade vid min kaffekopp, då jag
varsnade en man, som av allt att döma var ett strå vassare än alla de
andra. Hans hållning var rak, hans gång majestätisk och varhelst han
framskred, hälsades han med aktning. Men han var ingen annan än min
skolkamrat, Arthur, den olycklige ynglingen. Jag kände genast igen
honom, fast han mycket ändrats. För spenslig förr, för bred nu. Det
smala, vita ansiktet rött och pussigt. Jag jämförde i sinnet den
hjälplöst gråtande pojken med den trygge, ståtlige mannen. Och ehuru att
jag väl bort glädja mig åt förvandlingen, gladde jag mig icke.
När han kommit i närheten av mitt bord, reste jag mig och gick emot
honom. Jag frågade: Känner du mig? Nej. Han kände mig ej fast jag
förändrats vida mindre än han. Jag nämnde mitt namn; han betraktade mig
helt bekymrad och svarade:
Jag vet, att jag känner dig ganska väl; men ditt namn säger mig
ingenting.
Då nämnde jag staden och skolan; alltmera bekymrad och förlägen blev han
och jag såg att han kramade sitt minne. Han sa:
Min skolgång var något vidlyftig och jag besökte många städer och
läroverk. Men låt oss sätta oss, så kanske det klarnar.
Vi togo plats mitt i salen och han beställde för oss båda allehanda
läckerheter i mat och dryck, som ditintills och dädanefter varit mig
förvägrade. Det sätt, på vilket vi blevo betjänade, styrkte mitt
antagande, att han var en betydande man. Så småningom men liksom
motvilligt vaknade hans minne och vi fördrevo en stund med att väcka
glada erinringar. Plötsligt sa han:
Skada att jag inte kan taga dig med till mitt hem! Min hustru är en
smula opasslig.
Aha! tänkte jag. Han är gift och hemlivets behag har han ej måst
försaka. Besynnerligt och något orättvist. Men vad förmår icke rikedom!
Nu skildrade jag mina öden och tillstod att hans spådomar voro på god
väg att besannas, ty jag var redan gift för andra gången och hade tolv
barn i stugan. Han sa leende:
Jag för min del har nöjt mig med tre!
Ehe? tänkte jag och frågade helt oförhappandes: Du har då också gift dig
med en änka?
Men det var icke fallet och min fråga förvånade honom. Då böt jag
hastigt samtalsämne, och under det vi pratade hit och dit, blev jag
alltmera tankspridd och funderade starkt och nagelfor mitt minne. Åter
beklagade han, att han icke kunde införa mig i sitt hem; och han sa:
Men min hustru väntar i dagarna en liten.
Oho! tänkte jag. Och nu upptäckte jag, att hans ansikte hade alla
sorgens rynkor och att pannan var fårad och dunkel. Jag visste icke
rätt, om jag borde tala eller tiga. Han måste likväl ha känt mitt varma
medlidande, ty han lade sin hand på min och kramade den kraftigt, i det
han sa:
Inte heller står det så bra till i mitt hem, som det borde. Rentut
sagt--jag är rädd, att det blir skilsmässa.
Jojo! tänkte jag. Här båtar ingen rikedom och hans straff har blivit
grymt nästan över förtjänst. I egenskap av präst ansåg jag mig dock böra
yttra några allmänneliga ord om äktenskapets helgd och den kristnes
plikt att förlåta; och jag sa:
Du bör tänka dig för mer än en gång.
Han svarade:
Du misstar dig! Jag har ingenting att förlåta. Bevare mig väl! Hur kan
du komma på en sådan tanke. Jag vill allt annat hellre än att skiljas.
Min hustru är den bästa maka och mor och dessutom skulle jag som den
felande parten gå miste om mina barn och det är mig en olidlig tanke.
Du är då den felande parten? sporde jag och spärrade upp ögonen. Han
svarade:
Fel och fel! Vem kan ändra sin natur? Du minns, att jag redan som
yngling hade en viss svaghet för det täcka könet och den har knappast
blivit mindre med åren. Emellertid har jag ingenting allvarligt att
förebrå mig. Men min kära hustru förstorar mina fel och plågar mig med
sin svartsjuka. Hade hon bara en smula förtroende för mig, skulle jag
vara den lyckligaste människa i världen!
Han suckade tungt men jag suckade ännu tyngre. Ty mina cirklar hade
rubbats, min rättskänsla hade fått en fläck och min naturkunnighet en
knäck. Den olycklige ynglingen, som vid mitt bröst begråtit sin
förlorade mandom, hade jag återfunnit som fader till tre barn med hopp
om ett fjärde och som den lyckligaste människa i världen, ifall han
blott icke plågats av sin hustrus svartsjuka. Min förvåning besegrade
min finkänsla och jag förde talet på vårt avsked. Jag sa att det gladde
mig att återfinna honom frisk och sund helst han varit i ett bedrövligt
tillstånd, då vi skildes på lasarettet. Nu började han stamma någonting
men yttrade till sist kort och avvisande:
Du missminner dig. Jag har aldrig legat på något lasarett.
Mitt minne är emellertid klart som kristall och just min stolthet, och
när någon vill förneka det, blir jag lätt lite het om huvudet. Jag
beskrev därför lasarettet, läkaren, sjuksystern och påminde honom om
allahanda detaljer. Till sist vaknade hans minne även på denna punkt och
han sa:
Du har rätt. Nu minns jag verkligen, att jag låg på lasarettet. Jag
fick difteri strax före studentexamen och min kära mamma reste ned till
mig och vårdade mig. Jag minns fullkomligt.
Nej, det gör du inte! genmälte jag, upphetsad av min iver att få rätt.
Difteri vårdas, som du vet, inte på lasarett. Och vad din kära mamma
beträffar, så vill jag minnas, att hon inte kunde tåla dig och du inte
henne. Utan du stack hennes porträtt var kväll med en knappnål. Och bär
du fortfarande den där medaljongen? Och har du nu kanske utbytt din kära
mors porträtt mot din kära hustrus?
Åter började han stamma och hans feta ansikte var så mörkrött, att jag
blev hart när ängslig. Men när han nu med sin sluddrande tunga beskyllde
mig för lögn, rann sinnet på mig. Ehuru jag av naturen är saktmodig,
besegrades mitt saktmod av min vedervilja och jag utbrast:
Det är du, som är lögnare av födseln. Mig bedrar du dock icke och än
mindre torde du vara i stånd att bedraga din hustru. Men kanske har du
verkligen bedragit dig själv, och jag skulle gärna vilja veta, hur
någonting sådant är möjligt!
Härpå svarade han ingenting utan talade i stället om ditt och datt, som
om vårt föregående samtal varit ogjort. Plötsligt avbröt han denna
svada, och efter några ögonblicks tystnad yttrade han ganska lugnt och
stillsamt:
Varför jag bedragit mig själv och hur jag kunnat, det kan jag säga dig.
Jag har i hela mitt liv blott älskat två kvinnor. Den ena var min mor,
den andra min hustru. Men du har rätt däruti, att min mor inte höll av
mig.
Och din hustru? var jag nära att fråga men bet mig i tungan. Ty hans
ansikte hade blivit vitt som förr och det stora köttet hängde slappt
kring den spensliga stommen. Jag tyckte mig se den gråtande pojken och
fast jag inte är blödig, var jag själv nära gråten. Han fortsatte
emellertid att tala om ditt och datt, som om ingenting hänt. När han
efter en stund reste sig och gick, var han lika stor igen. Jag satt kvar
och var åter lika liten och obetydlig som förut i den makalöst granna
omgivningen.
* * * * *
Så var det med den saken, avslöt prästen sin berättelse. Kanske var jag
obarmhärtig. Jag fick senare veta, att det verkligen blivit skilsmässa,
ehuru icke på hustruns begäran utan på mannens. Så att möjligen har jag
krossat det äktenskapet. Men jag har icke fördrag med folk, som trolla
bort sina minnen och leva i inbillningar. De häda Gud och den naturliga
ordningen. För resten äro de redan döda och bör inte få gå omkring och
spöka. Mitt straff fick jag i alla fall och det genast. Ty i sin
förvirring glömde karlen bort att betala vår rikliga förtäring, vilket
alltså föll på min lott och blev kännbart.
Men nu, fortsatte han, kan det vara tid för mig att bjuda farväl. Eljest
kunde hennes nåd få den föreställningen att jag tänker stanna till
middag. Och förvisso skulle jag tackat och sagt ja, om jag inte haft
alla barnen med mig.
Orden väckte förstämning och skrämde damerna Willman. Prästens barn på
gården hela dan betydde friden förstörd jämte häckar, buskar, rabatter
och bärträd. Varje vrå i park och trädgård skulle genomsnokas och alla
rummen i huset. Gömmor, som kanhända dolde någon oskyldig svaghet,
skulle blottas, undanlagda brev finnas och läsas både tyst och ljudligt,
toalettbordens diskreta slöjor avhöljas, alla hemligheter, stora som
små, samvetsgrant bringas i dagen. Därtill oförutsedda olyckor, krossade
speglar, lössläppta tjurar, smärre eldsvådor och dylikt. Prästens barn
saknade ingalunda tukt och ordning; i hemmet uppträdde de på det mest
mönstergilla sätt, men prästen ansåg med rätta, att barn någon gång
måste rasa ut. I trots av dessa utsikter framstammade fru Olga redan en
inbjudan, då Ludwig avbröt henne, ropande:
Stopp Olle och hör ett förslag, som tar hänsyn såväl till prästabarnens
berättigade intressen som till våra. Kyrkoherden förbinder sig att samla
sina barn och väl inräknade stuva dem i skrindan. Under tiden reder
tante Sara en makalös matsäck och med den ombord avresa prästabarnen
glada och tillfredsställda. Vi åter få ännu någon tid njuta kyrkoherdens
sällskap. Och jag säger än en gång: Herr kyrkoherden är en trevlig
präst!
Jaså, du gör det! mumlade kyrkoherdens äldste son och nalkades hotfull;
men fadern höll honom tillbaka, sägande:
Stilla dig! Förslaget är gott och gillas. Leta du reda på barnen, så ska
jag spänna för och köra fram.
Så skedde. Kyrkoherden begav sig till stallet och äldste sonen begynte
jaga. Ludwig sa till Brita: Låt oss hjälpa honom! Och snart ljödo
jaktrop och härskri från alla delar av parken och gården. Jakten
misslyckades. Brita Djurling föll själv offer för tre halvvuxna pojkar,
som bakbundo hennes händer och fastsurrade henne vid ett träd, varpå hon
medelst en bränd kork försågs med mustascher, pipskägg och två horn.
Ludwigs enda byte blev en treåring, som låg på magen och gallskrek allt
under det att gåskarlen bearbetade honom med sina kraftiga vingar.
Damerna Willman, Brenner och Alexander började inom kort se rött,
jaktfebern grep dem och de hängåvo sig med iver åt fångsten. Och vad
barnen inte förstörde, det förstörde fröken Alexander, som ständigt hade
ett lättfotat byte just inom räckhåll, ständigt ropade: Äntligen en unge
och ständigt tomhänt rullade runt i de dyrbaraste rabatterna.
Generalagenten däremot använde en klokare metod, satte sig stilla på
solvisaren och lät sin fågel sjunga. På så sätt fick han ett par barn
men nödgades åter släppa dem för att rädda fågeln och plåstra om några
lättare skråmor.
Äntligen framrullade i sakta mak prästen, hästen och skrindan. Leende
åsåg han en stund den spännande jakten, och då fadershjärtat fröjdats
tillräckligt åt ungarnas rapphet och slughet, stack han två fingrar i
mun och framstötte tre gälla signaler. Genast stannade leken och tretton
fnysande, frustande, flämtande barn klungade sig heta men stilla kring
fadern. Sitt nu upp! befallde han och de sutto redan i höet.
Nu visade sig åter de tre nätta små pigorna följda av tante Sara, alla
fyra bärande duktiga bördor, som prästen fördelade rundhänt och
rättvist. Tacka vackert! sa prästen, och barnen ropade alla på engång:
Tack kära far! Men han lärde dem bättre och de tackade nu tante Sara.
Slutligen skramlade skrindan nedför allén, följd av faderns ömma blickar
och de andras förtretna. Sedan Ludwig med omsorg tvättat sin vän, Brita
Djurling, och därpå löst hennes fjättrar, var ordningen återställd och
episoden lyktad.
En ny tog sin början med en säregen scen mellan gårdens värdinna och
förvaltaren Brut. Flocken av pustande och rödflammiga barnjägare
nalkades lusthuset i långsam marsch, då i dess dörr framträdde som på en
kasperteater Casimir och fru Olga. Den senare höll sina pekfingrar
hotfullt framsträckta och den behagliga kroppen, framåtböjd i en båge,
spänstig och spänd, höjdes och sänktes med fotbladen och studsade för
varje gång lätt på tåspetsarna. Mot henne stod rotad med hälarna Casimir
Brut, knäna svagt böjda, den mäktiga ryggen i en kurva och huvudet
framsträckt, armarna krökta och sakta svängande och de präktiga nävarna
redo att taga ett livtag. Det såg ut att bli ett verkligt spektakel,
hotfullt, besynnerligt och högst intressant. Damerna Willman dröjde en
halv sekund i förundran, men när tante Sara förskräckt och försynt ville
slå in på en annan väg, fnöso de plötsligt av iver och störtade fram som
fålar, varvid doktor Karolina lyfte sin kjortel till friare språng. Men
de kommo för sent, ty i ett nu upplöstes scenen i intet, Olga försvann i
lusthusets inre och förvaltaren trädde helt lugnt nedför trappan. Likväl
inbjöd hans min inte till frågor och damerna Willman skyndade in i
lusthuset och ropade: Vad har hänt? Klockan över herrgårdsportalen slog
med mörk malmklang tolv slag; soluret däremot kastade skuggan någonstans
mellan två och tre.
Vi sågo, sa Ludwig, ett gräl och början till ett slagsmål. Varför kom ni
av er?
Fru Olga svarade värdigt fast med skälvande röst:
Mellan husbonde och tjänare förekommer ej något sådant som gräl. Vi
resonerade bara. Jag tänker inte tåla, att mina flickor dras från sina
sysslor av hans oskickliga karlar. Det här med Bollan är en förolämpning
mot mig personligen. Jag bär ansvaret för gårdens skötsel och här skall
reformeras radikalt och efter vetenskapliga grunder.
Doktor Karolina log sitt veka leende och mumlade:
Detta sedliga nit förefaller så främmande här på Jan-Petters lummiga
Larsbo.
Fru Olga vände sig hastigt om, blek och storögd; hon sa:
Mitt nit är allt annat än sedligt. Om jag får be! Det är rent ekonomiskt
och kan således kräva att mötas med allvar.
Ja bevars, medgav Lizzy, men just ur ekonomisk synpunkt sett vore det en
dumhet att sätta Eros på svältkost. Hans pilskott är det starkast
stimulerande medel, som medicinens historia känner. Erosterapien har
ännu icke funnit sin vetenskapliga grundläggare, fast beaktansvärda
försök ej saknats. Men som huskur är den uråldrig. Erotikens
stimulerande inverkan på skalder och tänkare är välkänd, och antagligen
verkar den icke annorlunda på torvupptagare. En helt liten dos ökar
arbetsintensiteten kolossalt. En mycket trovärdig jägmästare har
berättat för mig följande: Han skulle avverka skog någonstans i obygden
och hade ett arbetslag på femton man. Ett äldre fruntimmer åtog sig att
hålla dem med mat. Hon var en duktig och matkunnig kvinna, men karlarna
voro i alla fall inte nöjda med kosten. De tjurade och surade, voro
ovilliga i arbetet, och det hela gick trögt. Slutligen ledsnade den goda
gumman på deras klander och lämnade dem i sticket. Att finna en
ersättning var inte lätt, och jägmästaren hade stora bekymmer, som han
händelsevis råkade anförtro åt en ung kvinnlig släkting. Hon kände
medlidande med de stackars männen, och dessutom var hon vetgirig av
naturen och ville gärna vara med om lite av varje. Hon erbjöd sig att
taga gummans plats, och ehuru hon inte dög mycket till i matlagning,
gjorde hon sitt bästa för att hålla karlarna vid gott humör. Efter en
vecka lågo fyra av dem på lasarettet, mer eller mindre knivskurna; men
de överlevande gingo fram som bärsärkar i skogen och tävlade om att visa
sin kraft och skicklighet. De mäktiga furorna föllo med fart och med
dån. Jägmästaren förvånade sig, men flickan sa: Deras krafter ha
mångdubblats, därför att jag lagar dem så god och närande mat. Och låt
mig bara hållas, men kom aldrig till min stuga, ty jag känner på mig att
det skulle bringa olycka. Jägmästaren lovade och han kämpade tappert
med sin nyfikenhet, men en höstkväll blev den honom övermäktig. Han smög
sig bort till kojan, som timrats upp för flickan. Det var så dags, att
hon borde reda aftonvarden, och på en häll utanför stugan brann mycket
riktigt en eld och över elden hängde en kittel. Några karlar voro
samlade runt elden; en av dem rev sig i huvudet och slängde en knippa
morötter i kitteln, en annan tog sig betänksamt om hakan och la en
fläsksvål till rötterna, en tredje tömde grynpåsen i soppan, en fjärde
betade bröd i den, en femte kryddade den med salt och peppar, ingefära
och kanel, anis och fänkol och alla de kryddor som fanns i burken. Den
sjätte rörde flitigt om med en träpinne i det han sa: Knepet med soppor
är att röra dem väl.
Men flickan, som skulle laga maten, syntes inte till! Då gick
jägmästaren in i stugan och där satt flickan och speglade sig och la upp
papiljotter till natten. Jägmästaren blev mycket ond, därför att hon
tänkte mera på sitt utseende än på sin plikt. För att grundligt näpsa
henne smög han sig på henne bakifrån, lade händerna över hennes ögon och
kysste henne. Flickan ropade: Ack olycklige, vem du än må vara! Har du
glömt, hur det gått dina kamrater? Var förvissad om att du ligger på
lasarettet i morgon så här dags! Då hon fick se, vem som kysst henne,
blev hon ännu mera bestört och anade en olycka. Men jägmästaren
skrattade åt hennes oro och gick med friskt mod därifrån. Vad sedan
hände är dunkelt Jag för min del hörde ingenting, men säkert är, att han
låg på lasarettet någon tid. Till följd härav upphörde avverkningen, det
duktiga arbetslaget skingrades och flickan gick till andra sysslor.
Av denna historia framgår emellertid, fortsatte Lizzy Willman, att redan
små doser erotik stärker ambitionen och kroppskrafterna samt ökar
matlusten, så att även mindre smaklig föda förtärs med frimodighet och
glädje. Sin mest gynnsamma verkan har dock detta medel vid fall av
bristande självförtroende och företagsamhet.
Det stämmer! bekräftade Ludwig. Jag kände en bankkassör, som stal
tjugutusen kronor bara därför att han en afton råkade komma i närmre
beröring med en serveringsflicka. Ändock hade han hela sitt liv gått och
gällt för att vara ett fårhuvud och en slö och slapp person, som man
kunde anförtro hur mycket pengar som helst utan ringaste risk. Det blev
en ändring! Flickan piggade upp honom och satte honom i form så att han
presterade ett riktigt vackert spel, smidigt och djärvt; på mindre
distanser som 10 och 20,000 kronor blev han distriktsmästare och fick
beröm av domaren och smickrande kritik i fackpressen. Men när
serveringsflickan fått honom så långt, tyckte hon att hon gjort sitt och
drog sig blygsamt tillbaka. Ingen människa spillde trycksvärta på henne,
och sådan har kvinnans lott alltid varit.
Det påminner mig, fortsatte Lizzy, om faster Anna-Lisa Willman och en
viss sorts unga idioter, som umgingos i hennes hem. Bland många andra.
De ledo av imbecillitet parad med melankoli och förryckthet.
Sjukdomsorsaken var alltid densamma: dålig uppfostran. De goda mödrarna
hade väl sagt: Var alltid hövlig! Gå ur vägen! Bocka dig! Bättre böjas
än brista! Låt bättre folk gå före dig! Tålamod är den ringes styrka!
Tro dig inte om för mycket! Varligt är aldrig farligt! Blygsamhet är
ungdomens skönaste dygd! Och andra lika lögnaktiga och dumma påståenden,
som de siktat genom erfarenhetens silduk i den olycksaliga tron, att det
var renaste guld. Resultatet av denna uppfostran blir ofta en psykos. Om
patienten införes i rum, där andra personer vistas, söker han skydd i
dörrspringor och kakelugnsvrår eller bakom gardiner och skärmar.
Framdragen ur sitt gömsle, råkar han i stark upphetsning, som snart
följes av utmattning och stundom kollaps. Tremor förekommer, stämman
blir hes och grötig eller också utomordentligt gäll, talet är stammande
och osammanhängande, pulsen ojämn, han svettas ymnigt särskilt om händer
och fötter i svåra fall förekommer inkontinens. Omdömet är avtrubbat och
han visar fullständig oförmåga till logiskt tänkande. Han anser sig vara
världens obetydligaste människa men tror sig samtidigt vara föremål för
allas uppmärksamhet. Skratt och viskningar sätter han alltid i samband
med sin person, och om det också inte visar bristande omdömesförmåga, så
är det i alla fall vådligt dumt. Han kan vara kunnig, flitig,
samvetsgrann, över medelmåttan begåvad och till karaktären överjordiskt
ren, men han är alltid underjordiskt blyg och tafatt. I yngre år kan
hans utseende vara ganska behagligt och man kan säga till sig själv: Det
blir nog någonting av den där pojken, om han får mera ruter i kroppen.
Men det får han inte! I alla händelser ej om han lämnas åt sig själv.
Navelsträngen blyghet kväver honom. Kastar han sig någon gång över ett
självständigt arbete, blir den glädjen inte lång. Snart stöter han på
någon liten detalj, som förefaller oöverkomlig. Andra skulle se på den
med otålighet, han betraktar den med ödmjukhetens vidskepelse. Jag har
velat flyga för högt! Vad min kära mor hade rätt! Så dalar han nedåt.
För att straffa sin egen djärvhet inmundigar han andras tankar i
kolossala kvantiteter, och ingenting kan vara osundare. Blicken blir
skum, ryggen kröks, huvudet sjunker. Rockkragens luggslitning smittar
håret, som börjar falla; klädernas fläckfeber angriper huden och
vanställer ansiktet; själens skygghet alstrar var i ögonvrån och kommer
näsan att droppa. Han åldras hastigt och försvinner, väl ej i graven men
i någon grå och mörk och murken vrå.
Sjukdomen, fortsatte Lizzy, går aldrig av sig själv till hälsa, men
lyckligtvis ha vi ett ofelbart specificum: erotik. Faster Anna-Lisa
använde medlet med stor framgång på sina unga idioter. Hennes
terminologi var oklar och hon begagnade ordet förståelse i stället för
erotik. Ett ogenerat och framfusigt uppträdande kallade hon genialitet,
och hon brukade därför säga: Den där unge mannen skulle vara ett geni,
om han bara hade någon som förstod honom! Hennes hem var i själva verket
en mycket välskött privatklinik, där hon med aldrig svikande nit,
skicklighet och erfarenhet ledde arbetet, under det att vi unga flickor
assisterade. På min lott kom vanligen de svåraste fallen. Jag ansågs ha
naturlig fallenhet, som i fråga om denna kur spelar större roll än
kunskaper och erfarenhet. Jag har heller aldrig misslyckats, men engång
var jag nära däran och hade redan uppgivit allt hopp, då en ren slump
räddade patienten. Han var son till en fattig änka och för att råga hans
olyckors mått hade han kommit till världen ett par år efter sin fars
död. Barndomen blev därefter och då han fördes in på vår klinik var han
ett verkligt skolexempel på blyghet, tafatthet, imbecillitet, melankoli
och förryckthet. Faster Anna-Lisa la sin hand på mitt huvud och sa:
Försök att förstå honom, så blir han säkert ett geni. Det blev han
också, fast det satt hårt åt. Jag grep mig genast an med kuren;
bestrålade honom med mina ögon, smekte och smickrade honom med mitt tal
och lockade honom med alla en ung och oskyldig flickas behag. Men han
trodde att jag gjorde narr av honom och hans tillstånd försämrades.
Slutligen var jag som sagt nära att uppgiva hoppet, vartill nog också
den omständigheten bidrog, att jag vid ifrågavarande tidpunkt själv led
av olycklig kärlek.
Du! inföll Ludwig. Det tror jag inte! Vem skulle ha vägrat att pussa
dig?
Försåvitt jag vet ingen, svarade Lizzy, men det var inte fråga om kyssar
utan om ett förtjusande halsband, som jag sett i ett fönster och som
personen i fråga med oförklarlig halsstarrighet vägrade att köpa åt mig.
På en bal hos faster Anna-Lisa kom det till öppen brytning oss emellan
och jag beslöt att gråta ut. Jag har för sed att inte gråta över en sorg
i sänder utan samlar dem till ett knippe, som jag vid lägligt tillfälle
fuktar med mina tårar. Det sparar tid, ögon och hy men för också med
sig, att min gråt når upp till en förbluffande intensitet och
uthållighet. Jag uppsökte alltså ett avsides liggande rum, där jag kunde
få vara i fred, men av gammal vana råkade jag släpa med mig min patient.
Jag tänkte inte vidare på saken utan satte honom i en stol och kastade
mig själv framstupa i en soffa. Jag lade genast in hela min energi,
betänkte min olyckas vidd och mångfald och grät med full fart, ty jag
visste att det tog tid och jag ville gärna vara med om kottiljongen.
Under en kvart rådde i det lilla rummet den mörkaste förtvivlan, en
orkan av snyftningar, hickningar och halvkvävda klagorop virvlade om med
de strida tårarna, och mina fötter smattrade kraftigt mot soffgaveln.
Plötsligt fick jag känna ett krafsande bak i nacken. Patienten hade på
eget bevåg rest sig och kommit fram till mig. Stammande men tämligen
tydligt frågade han, varför jag grät. Jag svarade sanningsenligt, att
jag ville dö, därför att den, jag älskade, mötte min kärlek med förakt
och kyla. Krafsandet upphörde och jag satte åter i gång. Efter
ytterligare en kvart hade mitt lidande nått sin höjdpunkt och jag var i
starkt behov av en näsduk. Jag lyfte litet på huvudet för att be min
patient snyta mig. Vad såg jag! Han stod framför rummets spegel med en
hållning, som var honom alldeles främmande. Ryggen var rak, huvudet
högburet, handen i sidan, kinderna färgades av en livlig rodnad och
ögonen i spegelbilden glittrade av mod och oskrymtad lycka. Han såg ut
som en spansk toreador. Plötsligt varsnade han mig i spegeln och blev i
hög grad förvirrad. Han var en dålig skådespelare och behövde en god
minut för att forma om ansiktet till en något så när anständig
förtvivlan. Han kom fram till mig och sa: Lizzy, du krossar mitt hjärta!
Gör jag det? sa jag och satte mig upp. Han tog mina händer och tryckte
dem mot sitt bröst. Han sa: Hade jag anat, att du höll av mig, så skulle
jag för länge sen ha dragit mig tillbaka.
Nu blev jag verkligen bestört och förvirrad, fortsatte Lizzy, och jag
sa: Så besynnerligt! Varför skulle du ha dragit dig tillbaka? Han
svarade: Därför att jag älskar din kusin Betty; och om du inte har
någonting däremot, ska jag gå ut ett slag och dansa med henne. Det var
som katten! tänkte jag. Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun. Jag
besinnade mig ett ögonblick för att finna den rätta tonen. Därpå stötte
jag honom med kraft ifrån mig, kastade mig åter framstupa och mumlade
dovt: Gå! Gå! Jag hatar er båda! Utan att ens göra ett försök till
förställning ropade han: Tack! och försvann. Men jag for upp och smög
mig efter honom. Karsk och käck gick han tvärs genom balsalen, knuffade
de dansande till höger och vänster och tog med dristig hand Betty från
hennes kavaljer. Härvid uppstod ett litet gräl och även därutinnan redde
han sig bra och avsnoppade sin rival och hånskrattade åt honom. Lyckan
att ha lyckats göra en vacker flicka olycklig hade stigit honom åt
huvudet. Från det ögonblicket fortskred hans tillfrisknande med
förbluffande snabbhet. Han är nu en framstående man i sitt fack och i
fråga om ogenerat uppträdande den mest geniale, jag någonsin träffat.
Mot mig visar han en medlidsam ömhet, som gör mig gott ända in i själen.
Och sens moralen är, insköt doktor Karolina, att lilla Olga ska ta det
med ro, om hennes flickor nojsa en smula med drängarna. Den tid som
förspills därmed är inte förspilld. Kärleken ger tusenfallt mer än den
tar. Den är stolt och lugn, fri och skön som svanarna i vassen och
känner inte till några småaktiga regler och skrankor. Lämna därför den
förträfflige Brut i fred. Alltför stor prydhet klär inte en ung änka, i
all synnerhet då hon heter Janselius! Hon är den sista, som i kärleken
bör se någonting brottsligt.
Det kan vara, sa prästen, men vad här anförts som exempel på kärlek,
det godtar jag inte. Jag kallar det rätt och slätt kättja. Kärleken är
en och oföränderlig och varar hela livet.
Med svärmisk och högtidlig röst upprepade generalagenten:
Kärleken är en och oföränderlig och varar hela livet.
Och tante Sara yttrade blygsamt:
Det är också min åsikt.
Ja, av dem ska man få höra't! sa Ludwig. En karlskygg mamsell! En
gentleman, som råkat ut för en allvarlig olycka! Och en trevlig präst
som varit gift tre gånger med tre änkor!
Knappt hade han uttalat dessa ord, förrän han hukade sig ned bakom Brita
och viskade:
Ve mig! Och besynnerligt att jag inte kan lämna prästen ifred. Se på
sonen, hur ögonen gnistra och finnarna glöda! Jag börjar känna mig
kuslig.
Men Betty med den sokratiska näsan yttrade:
Jag ska be att i kärleken få se någonting brottsligt. Lugn och stolt
kärlek kan passa för mycket vackra flickor som Lizzy, men jag med min
uppnäsa och mina ovanligt smala ben måste nog hitta på någonting annat.
Jag kan inte tänka mig en kärlek utan spänning och förskräckelse. Och
jag antar, att då samhället fullkomnats och brottsligheten reducerats
till ett minimum och människan blivit så idealt social som möjligt skall
älskogen stå kvar som en grönskande hage, där hon kan beta sin
naturliga brottslighet och tillfredsställa sin lust att vara djäklig mot
sig själv och andra.
Hur sant! utropade plötsligt fröken Alexander. Och hon suckade djupt och
upprepade: Hur sant, hur sant! Men Betty hade redan börjat berätta