Året innan jag slutade skolan fick min klass en högst remarkabel
tillökning i en yngling från Stockholm, som helt oförhappandes
placerades bland oss. Dopnamnet var Arthur och tillnamnet vill jag
förtiga, då det tör vara alltför känt. Han var jämnårig med oss andra,
sjutton eller aderton år, men mera utvecklad än vi i alla hänseenden. Vi
betraktade honom med en viss misstro och gåvo oss till en början ogärna
i lag med honom. Han ägde dyrbarheter, som man då för tiden inte brukade
finna hos skolgossar, såsom guldklocka och kedja, pärlknappar till
skjortan med mera. Det stötte oss. Slutligen upptäckte vi, att hans
tröja var av silke och att han närmast kroppen bar en guldkedja med en
tämligen stor medaljong av samma metall. Det retade vår nyfikenhet och
vi frågade, om han i medaljongen bar sina föräldrars porträtt. Då gjorde
han antydningar, som ännu mer eggade oss, så att vi till sist lockade
honom med oss in på avträdet, där vi slogo omkull honom och fråntogo
honom medaljongen. Den innehöll ett porträtt, huvudet av ett vackert
fruntimmer; men det märkliga var, att porträttets ögon voro
genomstungna, munnen sönderskuren och kinderna prickade med
knappnålsstyng. Arthur röck ifrån oss medaljongen, han snyftade av vrede
och bearbetade oss med ett sådant raseri, att vi voro ganska förlägna.
Emellertid blevo vi snart förtroligare med honom. Han var en god och
frikostig kamrat och obegripligt slängd i att ljuga bort alla obehag
såväl för sig själv som för oss. Han blev vår ordningsman och på honom
lassade vi alla våra förtroendeuppdrag, enkannerligen sådana, som gingo
ut på att draga herrar lärare vid näsan. Undantagandes en viss
snobbighet i klädseln och ett ständigt kammande och pomaderande,
tvättande och nagelpetande funno vi ingenting att klandra. Och sedan vi
sönderbrutit en liten öronslev av elfenben, som blivit oss för mycket,
tyckte vi rätt bra om honom.
Men det blev mig förunnat att upptäcka hans svaga sida. En dag sa han
till mig:
Jag trivs i den här staden för dess många kvinnors skull.
Finns det då flera här än annorstädes? frågade jag i min enfald; och han
svarade:
Du begriper inte, vad jag menar. Kvinnor kallar jag blott sådana
fruntimmer, som man kan få lust till och har någon utsikt att komma
över.
I min lantliga oskuld vågade jag inte annat än låtsas begripa. Jag
släppte mig lös i lättsinnigt tal och bredde på efter bästa förmåga för
att icke ställa oss i löjlig dager inför en yngling från en annan stad
och läroverk. Ty fruktan att göra sig löjlig övervinner hos ungdomen
även den starkaste dygd. Han blev då helt förtrolig, tog mig under armen
och sa:
Jag vet inte, hur du har det ställt, men jag för min del kan inte leva
utan kvinnor. Hemma fick jag inte stanna, därför att jag hade ett
förhållande med min mors sällskapsdam. För resten skulle jag inte ha
brytt mig om henne ifall det inte varit för att reta dem därhemma. Och
här ska du få se.
Han tog ur västfickan ett papper, på vilket han ej utan skicklighet
avbildat ett ungt naket fruntimmer i en betänklig ställning. Då tog
äntligen dygden hos mig överhanden, så att jag bannade honom och ryckte
ifrån honom papperet. Och jag har det ännu i mina gömmor, fast jag först
tänkte bränna det. Men det var ju icke det unga vackra fruntimrets fel,
att en liderlig lymmel avbildat henne, och därför blev hon sparad.
Emellertid lät jag kamraterna veta, vad jag erfarit, och de ropade med
en mun:
Tro honom inte! Han skryter!
Ty för oss var detta någonting oerhört, som kränkte vår världsåskådning.
Visserligen roade vi oss ibland med rätt mustiga berättelser och voro i
fantasin lika hemmastadda under kjolen som ovan. Men vi hade en
förnimmelse av att själva händelsen borde inträffa först efter avlagd
mogenhetsexamen, som icke utan orsak bar sitt namn och som var en
vändpunkt i den bildade mannens liv. Vårt umgänge med könet bestod
däri, att vi varje afton sleto Storgatans borgmästarstenar i sällskap
med en trofast väninna.
Nykomlingen däremot hade andra seder och snart kommo de besynnerligaste
rykten i svang. Inom kort utpekades än den tjänstflickan, än den sy-
eller bodmamsellen som offer för hans förförelsekonster. Och hur skall
man förklara hans framgång hos dessa stackars flickor? Jag kan utan
skryt säga, att jag själv var en vida vackrare yngling, fast min
anständiga blyghet ständigt legat mig i fatet. Hans hår var alldeles
korpsvart om det nu ska vara någonting, och ögonen tämligen stora och
lysande. Munnen var liten, smal, högröd och till formen elak. Mest
framträdande var ansiktets onaturliga vithet; och vare sig detta var
hans medfödda hudfärg eller redan en följd av utsvävningar, så gjorde
den i alla händelser ett egendomligt intryck. Staturen var i mitt tycke
för klen, fast välväxt. Verkliga orsaken till hans lycka hos könet var
säkerligen hans dristighet och framfusighet och de stackars
småstadsflickornas ovana vid dylik hardiesse. Huru som helst så vet jag
med visshet att han gjorde många erövringar och alla så grundligt att
tårar och elände följde honom i spåren.
Vi kamrater måste naturligtvis ogilla hans liderlighet, men det skall
icke förnekas, att vi beundrade hans dristighet och företagsamhet. Även
då dessa egenskaper ställas i de svartaste lasters tjänst, avtvinga de
ungdomen beundran: ett faktum som kan kallas sorgligt men knappast
underligt, ty mänskligheten kan möjligen existera utan dygder men
omöjligen utan dristighet. En och annan började så smått träda i hans
fotspår. Och till mig sa han:
Tänker du leva i många hundra år, eftersom du inte börjar i tid? Tror du
dig inte om att på egen hand skaffa dig en flicka, så tag den och den.
Jag har tröttnat på henne och du är min bäste vän. Sådan och sådan är
hon.
Han beskrev henne på det skamlösaste sätt. Min fattigdom skyddade min
kyskhet och jag hade starkare skäl än han att vilja bevara folks goda
tanke om mig. Andra visade mindre fasthet än jag. De stackars töser, som
övergivits av förföraren, sökte tröst hos hans vänner. Några förföllo
till fullständig sedeslöshet och gingo snart ur hand i hand och detta
ingalunda av vinningslystnad, utan därför att de blivit slavar under ett
begär, som för tidigt väckts. I vårt lilla och beskedliga samhälle
införde han på några månader ett lättsinnigt leverne, som filosofer av
betänkliga skolor skulle behövt årtionden att propagera. Lasten vinner
sina största segrar tack vare exemplets makt.
Det kan tyckas underligt, att ingen stävjade den tygellöse pojkens
framfart. Men dels var det ej många bland de äldre, som erforo något
därom, ty om någonting kom i dagen, sköto flickorna skulden på andra och
läto Arthur gå fri. Dels hade han vissa egenskaper, som tillvunno honom
även äldre personers aktning. Han var orädd och hade en verklig mani
att rädda folk ur livsfara. Under svag-is-tiden bedrev han ett riktigt
småpojksfiske vid åstranden och hans hjälterykte tog icke ens skada av
vissa pysars påstående, att den ädelmodige räddaren först knuffat i dem.
Ej heller vunno de illasinnade tilltro, som förfäktade att han antänt
ett träruckel för att få tillfälle att i sista stund släpa ut en gammal
lemmalytt käring. Hur som helst så var han i alla fall ett stycke
hjälte; han fick stora lovord och hans dygders heder kommo hans laster
till godo.
Dessutom var han älskvärd mot alla utom mot dem, han älskade. Han hade
alltid något skoj för sig, som livade upp folk. Han stiftade föreningar
och bildade teatertrupper, ställde till med baler och anförde storartade
gåsmarscher, han slog ut fönsterrutor hos förhatliga lärare och var en
mästare i alla sorters serenader, både de angenäma och de oangenäma. Han
var korteligen trevlig. Jag höll av honom och kunde inte annat än sörja
över hans lättsinne. Men han sa:
Det där begriper du inte. Ditt liv är utstakat. Du kommer att bli präst
och gifta dig tre gånger med tre barnrika änkor. Du blir nittio år och
på din gravvård skall dina dygder inristas av dina barn. Med mig är det
annorlunda. Jag dör snart och tänker inte försitta tiden.
Förvisso, medgav jag, kommer du att dö snart, om du fortsätter med detta
levernet.
Då föreföll han ett ögonblick betänksam och jag minns ganska väl hans
vita ansikte just från den stunden. Det liknade snarare en åttaårings
än en adertonårings. Plötsligt sa han:
I så fall gjorde jag min kära mamma en stor tjänst. Hon har aldrig
kunnat tåla mig. Och inte jag henne.
Jag blev alldeles försagd vid denna bekännelse, som tycktes mig både
orimlig och hemsk. Ty själv har jag alltid satt det fjärde budet bland
de yppersta, mest bindande och självklara. Han såg min förlägenhet och
mina tvivel, att jag hört rätt. Då ryckte han hastigt upp sin medaljong,
höll dess bild framför mina ögon och utbrast med en lidelse, som man väl
aldrig får varsna hos vuxet folk:
Här har du henne! Och tro du mitt ord: hon har aldrig så mycket som
kysst mig eller sagt mig ett gott ord! Men jag sticker henne var kväll
ett styng. Det är min aftonbön.
Jag sa ingenting, men från den stunden höll jag mig borta och kom honom
inte nära, viss att en olycka väntade honom.
Han drabbades till slut av olyckan; hans synder fingo sin lön. Några
veckor före studentexamen försvann han ur skolan och i förtroende
meddelade man oss orsaken, förmenande att exemplet borde avskräcka. En
vanskött sjukdom, som lasten ådragit honom, hade tagit en så elak
vändning, att han måst föras till lasarettet för att undergå en
operation, som skulle rädda livet på könets bekostnad. Jag tror, att de
bland oss, som deltagit i hans utsvävningar, sovo tämligen illa den
natten och under de följande dagarna kände sig ynkligare än om de haft
sju dödliga sjukdomar i kroppen. Måtte icke skräcken ha släppt dem för
tidigt!
Jag för min del beklagade djupt hans öde och prisade min egen
ståndaktighet. Men examen stod för dörren och jag hade icke någon tid
över för den olycklige ynglingen. Först då jag med stor heder bestått
mitt prov, erinrade jag mig honom åter. Jag erfor, att han alltjämt
vistades på lasarettet som konvalescent. Jag gjorde honom ett besök.
Han låg klädd på sängen, avmagrad och om möjligt blekare än förr men
eljest sig tämligen lik. Mina tafatta och måhända något klumpiga försök
att trösta avfärdade han med smutsiga skämt. Först då jag uppmanade
honom att bära sitt öde med tålamod och ägna sitt liv åt någon stor och
god gärning, som kunde ersätta förlusten av kärlekslycka och familjeliv,
tog han saken allvarligare och yttrade:
Tror du, att jag tänker överleva det här? Då känner du mig inte.
Därefter utgöt han sig i hädelser och smädelser mot livet och den
Högste, smutskastade allt och lämnade intet rent. För att avbryta dessa
styggelser frågade jag, hur hans mor tagit hans olycka. Han svarade helt
vårdslöst, att hon i varje fall borde ha varit förberedd, eftersom han
aldrig stuckit under stol med sitt leverne utan, tillfrågad därom,
snarare överdrivit än mildrat. Jag fann ingenting vidare att säga den
unge cynikern utan tog ett tämligen hastigt och kyligt farväl. Jag
räckte honom handen.
Han tog den. Men plötsligt satte han sig upp till hälften, drog mig till
hälften ned, slog armarna kring min hals. Och han brast i en gråt--och
Gud skone mig att höra den engång till. Han låg i famnen på mig,
hjälplös och ömklig som en liten barnunge, och jag visste inte, vad jag
skulle göra. Till sist gick gråten ned i snyftningar och snyftningarna
övergingo till ett lågt rabblande mummel, vilket jag slutligen uttydde
som: