Vi tre systrar ha alltid levat ett lugnt och gott liv och ingen kunde
väl ana att det skulle hända oss, som hände oss. Vår lilla affär ha vi
ärvt efter vår far; vi ha skött den så gott vi förstått och den har
givit oss vår bärgning. Andra äga rikedomar och många vänner och nöjen
och stora intressen av skilda slag; men vi ha vårt hem, där allting
påminner oss om våra föräldrar och synnerligast om vår käre far, som var
en sträng och allvarlig, gudfruktig och rättsinnad man. Vi älskade honom
mycket högt och vi ha alltid ansett det vara vår plikt och uppgift i
livet att hålla hans hem prydligt och rent och liksom helgat åt hans
minne. Vi ha just aldrig tyckt om att taga emot våra få manliga bekanta
i vårt hem; det har nästan förefallit oss som en otrohet mot fars minne.
Men låt vara, att vi därvidlag kanske gått för långt i pietet, så kan
man åtminstone ej förtänka att vi velat förskona vårt hem från besök av
ett visst slag--besök, som naturligtvis ej gällt oss.
Det har gjort, att vi synnerligen noga betänkt oss varje gång vi tagit
en flicka i vår tjänst. Ty sannerligen kan inte en sådan, om hon är av
rätta sorten, förpesta och vanhelga ett helt hus. Trots våra
efterforskningar och undersökningar ha vi inte undgått en hel del
tråkigheter av den arten; och jag kan nästan säga, att dessa flickor
varit vårt livs kors. Varför skall i flickornas nöjen alltid ingå en
manlig individ? Så är det, säger man, och så måste det vara. Men det är
ett misstag. Ty se nu på oss tre! Om jag undantar vår kära far, som vi
aldrig ska upphöra att sakna och begråta, så ha vi sannerligen aldrig
längtat efter manligt umgänge. Och fast vi uppfostrats så att vi kunna
umgås med vem som helst, och fast vi lika glatt betjäna en manlig som en
kvinnlig kund--ja till och med hellre, ty de äro mera rejäla och pruta
mindre--så ha vi alltid trivts bäst bland våra väninnor. Därför ska man
inte komma till oss och säga, att den rena, sanna dygden strider mot det
naturliga och normala. Vi ha vår erfarenhet och vi veta, vad vi tala om.
Nu hände det sig en sommar, att jag och min yngsta syster besökte en
kvinnlig anförvant som är gift med en enkel lantman i Småland. Traktens
skönhet förtjuste oss och ännu mer befolkningens sedesamma och
strävsamma liv. Där blandade sig icke de båda könen i mer eller mindre
tvetydiga danser och andra nöjen, utan när de icke förenades i bön, gick
den kvinnliga ungdomen för sig och den manliga för sig. Glädjen var icke
mindre för det, men det var en glädje i kyskhet. Och om också äktenskap
ingingos och barn föddes, där som annorstädes, skedde det dock aldrig
utan föräldrars och målsmäns samtycke--åtminstone försåvitt jag vet.
Denna rena atmosfär verkade uppiggande på oss och min yngsta syster fick
en idé. Vår anförvant hade många barn, hon hade anförtrott oss, att
stugan började bliva dem för trång, äldsta flickan, som hette Lisbeth,
måste söka sig en plats. Var det icke en vink från ovan? Vi gingo länge
i smyg och granskade flickebarnet; en vänare, frommare och renligare
flicka kunde man inte se. Vi fattade ett raskt beslut och togo den
överlyckliga flickan med oss till staden.
Naturligtvis hade vi klart för oss att vi därmed påtagit oss ett ansvar
av mer än vanliga mått. Vi vidtogo också, som vi trodde, alla tänkbara
åtgärder till hennes skydd. Hennes dräkt blev enkel men ej lantlig, ty
en instinkt sade oss, att lantflickorna äro särskilt utsatta för
flickjägarnas attacker. Vi gåvo henne vår egen fars rum, som är beläget
mellan min yngsta och min näst yngsta systers; på dess tredje sida
ligger kontoret, där jag brukar sova; fönstret vetter åt gården och
försågs dessutom med tämligen täta gardiner. Vi skaffade lämplig lektyr
för hennes fristunder; vi lagade så att vår fars porträtt med de goda
men bistra dragen betraktade henne, då hon låg i hans säng. Naturligtvis
fick hon följa oss i kyrkan, och på söndagen lämnade vi henne
överhuvudtaget aldrig ur sikte. Sedan vi gett henne en hel del kloka
förhållningsregler ansåg jag för min del, att vi borde lämna resten åt
Försynen och flickans naturliga oskuld.
Men min yngsta syster, som läst mycket och som har ett skarpt huvud,
delade icke min mening. Det är, sa hon, en modern åsikt, att ungdomen i
vissa hänseenden bör upplysas, försiktigt men grundligt. När vi nu
påtagit oss ansvaret för detta naturbarn, vore det orätt av oss att ej
lyssna till tänkares och pedagogers ord. Jag var inte mycket för saken,
men min systers idéer bruka vara goda och lönande och jag gav efter. Hon
läste ytterligare några böcker i ämnet, och sedan hon förberett sig
gingo vi alla tre in till flickan. Kära Lisbeth, sa hon, den moderna
tiden har medfört ett friare umgänge mellan könen, vilket befordrar ett
välsignelsebringande tankeutbyte och andra fördelar. Men denna frihet är
en frihet under ansvar.
Jag tror inte, att flickan riktigt förstod henne, ty det gjorde inte jag
heller, varför jag bad min syster använda ett lättfattligare språk. Hon
lät då flickan förstå, att den manliga ungdomen i vår stad ingalunda har
det bästa rykte och hon sa: Om nu någon av dem tilltalar dig, så ska du
inte genast lägga benen på ryggen. Så gjorde man visserligen förr, men
det hade redan då sina olägenheter och passar ej för vår ordnade tid.
Utan du skall hövligt men bestämt tillrättavisa honom, en gång, två
gånger, tre gånger. Hjälper icke det, skall du tillkalla närmaste
polisman eller, om sådan ej finnes i närheten, ropa på hjälp.
Lisbeth lyssnade uppmärksamt och i hennes stora, klara barnaögon läste
vi med rörelse ett fast beslut att fatta och följa våra råd. Men vi, som
uppfostrats i en stads osunda atmosfär, kunde inte rätt uppskatta hennes
oskuld och skulle tyvärr inte lära oss att förstå henne förrän det var
försent. Snart nog blevo vi dock utledsna på alla hennes nödrop och
tröttnade på alla de polismän, som begärde upplysningar om den stackars
flickans själstillstånd. Och då slutligen en aktad manlig kund frågade
oss, varför vi skaffat oss en så ohövlig flicka, som snäste honom och
hotade honom med polisen, blevo vi helt förskräckta. Vi rådslogo, och på
vår yngsta systers förslag beslöto vi att taga ännu ett steg i
upplysande riktning. Vi gingo således in till flickan och sade henne att
hon missförstått oss och att våra regler endast gällde män med dåliga
avsikter. Och hur skall jag lära känna deras avsikter? frågade flickan
med dess klara men oerfarna vett. Vi betänkte oss länge; slutligen sa
min yngsta syster: Om en man visar benägenhet att vilja kyssa dig, så
kan du veta, att han hör till den dåliga sorten. Ack, suckade Lisbeth,
hemma hos oss kysstes vi alltid, och när vi konfirmerades kysstes både
pojkar och flickor, utan att det gjorde oss något omak.--Min syster sa:
Du vistas inte längre i dessa paradisiska nejder. Om en karl här i stan
kysser dig, så har han redan beslutat ditt fördärv.--Då ska det heller
aldrig ske! utropade Lisbeth. Och hon höll ord.
Nu kunde vi en lång tid fröjda oss åt vår skyddsling. Vi frågade de
manliga kunder, som beklagat sig, hur de nu funno henne, och de svarade
med en mun: Flickan har blivit riktigt trevlig. Vi levde således i ro
tills jag en dag råkade kasta en blick ut på gården. Där stod Lisbeth
och herr generalagenten; med ena handen höll han henne under hakan och
med den andra strök han hennes kind. Jag kan icke säga, att jag blev
särdeles upprörd, ty generalagenten är ju en mycket gammal man och han
är dessutom vår granne och brukar hjälpa oss med att sätta pris på våra
varor. Jag ansåg emellertid en varning vara befogad och kallade in
flickan. Hon mötte min milda förebråelse med utropet: Han kysste mig
inte! Nej, det hade bara fattats det, sa jag, och det kan du icke heller
vänta dig av en man vid hans ålder. Min varning gäller fast mer de unga
gloparna, ty om en sådan tar dig under hakan, sker det i en bestämd
avsikt att kyssa dig.
Lisbeth lovade vara på sin vakt och jag ansåg mig icke ens behöva
omnämna tilldragelsen för mina systrar. Vi levde som sagt en tid i lugn
och lycka. Visserligen iakttogo vi, att vår manliga kundkrets avsevärt
ökades, men vi togo det med ro; och inte ens då en viss ung man började
bli en allt flitigare gäst i vår butik, anade vi oråd, ty vi kände hans
mor som en aktningsvärd kvinna och han gjorde både stora och dyrbara
inköp. Vår godtrogenhet skulle emellertid hämna sig. En dag, då jag
oförhappandes trädde ut i butiken, där Lisbeth för några ögonblick
lämnats ensam, fann jag henne rentut sagt i den unge mannens armar. Han
tog genast till flykten och jag tillkallade mina systrar. Jag behöver
icke omtala vår bestörtning men väl den unga flickans, ty hon var
verkligen och trots allt oskyldig. Hon sa: Vad skulle jag göra? Han
talade så vänligt till mig och slog armarna omkring mig, men han kysste
mig inte och tog mig ej heller under hakan.--Inser du icke, frågade vi,
att du sluten i en mans famn redan är så gott som förlorad? Då brast hon
i bitter gråt och bad att få resa hem. Ty, sa hon, därhemma kan sådant
ske utan omak, men jag inser, att det här i stan är någonting rysligt. I
trots av vår upprörda sinnesstämning behärskade vi oss och sökte lugna
den förtvivlade flickan. Och vi sa: Om den unge mannen någonsin mer
tilltalar dig, får du icke svara försåvitt han inte frågar dig om priset
på en vara eller eljest något, som angår affären. Hon lovade och vi
sökte åter invagga oss i lugn.
Vad hände? Knappt en vecka senare, då jag granskade Lisbeths byrålådor,
fann jag några papper, som visade sig vara sannskyldiga kärleksbrev,
fyllda med de mest hänsynslösa och glödande uttryck och delvis skrivna
på vers. Med dessa papper i min hand skyndade jag ut i butiken, där
såväl Lisbeth som mina systrar uppehöllo sig. Flickan visade icke det
ringaste tecken till bestörtning utan omtalade helt lugnt, att den unge
mannen skrivit breven. Hon medgav även, att hon besvarat dem. Och hur
har du besvarat dem? frågade jag. Hon sa: Så gott jag kunde, kära tante;
och jag försökte också skriva vers, men det gick inte.
Jag inskränkte mig till att säga: Du har nu åter varit nära att kasta
bort ditt liv och din lycka.
Men nu började jag ana att en verklig och stor olycka hotade oss. Och
sedan jag tagit mina systrar i enrum, sa jag till den yngsta: Ditt
upplysningssystem har burit dåliga frukter. Jag tror, att du endera
upplyst henne om för mycket eller också om för litet.--Det kan vara,
medgav min syster, men du måste också betänka, att detta är en
mångfaldig sak. Hur skall jag kunna upplysa och uppräkna och komma ihåg
och tänka på alla de faror, som i detta hänseende hotar en ung flicka?
Lika gärna kan jag gå ned och sätta mig under alarna vid ån och fånga
mygg.
Vi rådgjorde hit och dit och funno slutligen den utvägen bäst, att hålla
flickan under ständig bevakning. Följaktligen skaffade vi oss en annan
flicka för affären, och jag flyttade in i Lisbeths rum och sov jämte
henne i min fars säng och vi släppte henne överhuvudtaget aldrig ur
sikte. Men det led mot midsommar och någon av oss sa: Jag skulle gärna
vilja gå i kyrkan och höra den stora konserten! Det voro vi alla med på
och inte minst Lisbeth, som tyckte mycket om musik. Emellertid blev hon
sjuk just den dagen och att det inte var något svepskäl, det veta vi med
visshet, ty hon var kavhes, i halsen fanns en tjock vit beläggning, som
lyckligtvis snart försvann; pulsen slog visserligen endast 70 slag, men
temperaturen var nära 42 och magen krånglade märkbart. Vi ansågo oss
således med lugn kunna lämna henne, sedan vi reglat hennes dörr och satt
springflickan på kontoret för att bevaka henne.
Dock, knappt hade jag slagit mig ned i kyrkan, förrän jag greps av en
oförklarlig oro. Jag vred mig och sökte förgäves lugna mig och till slut
sa jag till mina systrar: Det sker en olycka därhemma, låt oss skynda!
Och ehuru det väckte en pinsam uppmärksamhet i kyrkan, reste vi oss och
banade oss väg och skyndade hem. Det första jag upptäckte var att
springflickan gick på gatan och åt karameller. Jag smög mig raskt in på
kontoret och reglade ljudlöst upp dörren. Vad jag nu såg, ville jag
helst förtiga, men man har uppmanat mig att icke visa någon hänsyn. I
vår egen fars säng och under hans porträtt låg Lisbeth, avklädd ehuru
med täcket draget upp under hakan. På sängkanten satt den unge mannen.
Gårdsfönstret stod öppet, visande vilken väg han tagit in, och samma väg
tog han ut. Lisbeth, som senare än han varsnade min ankomst, ropade
efter honom: Vart tar du vägen så brått? Jag har ju inte sagt dig vad
det kostar!
När jag senare frågade henne, vad hon menat med dessa ord, sa hon att
hon mitt upp i sin förblindelse haft mina tillsägelser i tankarna och
att hon därför med sin förförare endast resonerat om de olika artiklarna
i vår lilla affär och deras pris. Man skall kanske icke tro det, men
detta tröstade mig något, ty det visade att den stackars flickan i grund
och botten hade en ädel karaktär och att skulden mindre var hennes än
vår, i det vi flyttat henne från de oskyldiga nejder, där hon uppväxt.
Och det är skönt att spåra något gott i varje mänskligt bröst. Men att
just vårt hem, som vi strävat att hålla rent och obesmittat och som
fylldes av minnet av vår käre och stränge far, att just det skulle utöva
ett så olyckligt inflytande, det har smärtat oss mer än någon av er
förstår.
Nu beslöto vi, att flickan skulle återvända till de sina; men hon bad så
bevekande, att hon måtte få stanna till tjänsteårets slut, då det annars
skulle heta, att hon blivit bortkörd. Vi gåvo vika; och under den tid,
som återstod, visade hon oss så mycken sann ömhet och enfaldig
tillgivenhet, att våra ögon ofta tårades. Men det bittraste skulle ej
bliva oss besparat. Frampå hösten gjorde hon oss ett meddelande. Hon sa,
att hennes belägenhet var sådan, att hon icke kunde återvända hem förrän
en viss tid förflutit. Jag skulle krossa mina föräldrars hjärta, sa det
stackars barnet, och jag kan inte av dem vänta samma överseende som av
er, vilka så att säga sett mitt gradvisa fall.
Jag tror nästan att vi anat olyckan; den fann oss i varje fall
stålsatta. Vi lagade så att den olyckliga fick bästa möjliga vård, och
då den förfärliga väntetiden var över, anförtrodde vi barnet åt en god
fostermor.
Men ännu en smärtsam överraskning var oss förbehållen. Då vi skildes
från Lisbeth bad hon oss under strida tårar om tillgift. Och hon sa: Jag
har allt att förebrå mig; men ni måste dock betänka att jag i min ungdom
och dumhet litade på era föreskrifter. Och jag kan svära på, att den
man, som blev mitt olycksöde, aldrig kysst eller omfamnat mig och aldrig
ha vi heller resonerat om annat än affären.
Denna oavsiktliga förebråelse mot oss sårade mig en smula så att jag sa:
Du kan dock icke neka till, att både jag och händelserna varnat dig just
för den unge mannen.
Då spärrade hon upp sina stora, vackra ögon och svarade:
Vad den unge mannen beträffar, så har han alls ingen del i min olycka.
Det var en annan och någon, som ni inte varnat mig för och dessutom en
gammal man och för resten ingen annan än er granne, generalagenten!
* * * * *
Det sista ordet framslungade äldsta damen Theander med en viss hatfull
och dyster kraft. Därpå reste hon sig hastigt och med henne de båda
andra systrarna. Men nu voro de med ens återförvandlade till blida och
blyga små mamseller, som nego och logo och tackade ställets värdinna för
visad gästfrihet. De togo en och var i hand till farväl; dock gingo den
äldsta och den yngsta med bortvända ansikten förbi generalagenten. Den
mellersta däremot stannade framför honom, räckte honom handen och sa:
Jag är inte ond på generalagenten. Jag vet och förstår, vad ni och den
stackars lilla Judit lidit. Och hur skulle jag då kunna vara ond på er?
Generalagenten fortsatte emellertid att ohyfsat grina, i trots av att
hela församlingen med värdinnan i spetsen visade honom en tydlig ovilja.
Damerna Theander gingo emellertid utför trappan, och sedan de ännu en
gång hastigt och på givet tecken vänt sig om och nigit för de samlade,
tågade de bort till den festligt smyckade hyrvagnen, som väntade dem i
allén. Under ömsesidiga viftningar, slängkyssar och glada tillrop
lämnade damerna Theander gården. Men prästen vände sig till
generalagenten, sägande:
Hör ni vördnadsvärde grinolle! Kunde ni åtminstone inte låta bli att
flina? Och varför tvingade ni damerna Theander att berätta den där
bedrövliga historien? Ni borde skämmas att pina de beskedliga kräken!
Snälla människa, ni gör mig orätt! invände generalagenten. Jag har inte
pinat dem mer eller annorlunda, än de själva önskat. Om herr kyrkoherden
vore i den belägenheten, att en flickas syndafall utgjorde den största
och märkligaste tilldragelsen i ert liv, skulle ni förstå både mig och
damerna Theander bättre. De ha kanske aldrig älskat någon annan än deras
stränge far, men de ha inte haft mindre behov än andra av att älska och
älskas. Äldsta systern hade kanske kunnat besluta sig för saken, om hon
blott sett någon utväg att komma förbi det obligatoriska kyssandet, som
hon i sin barnsliga vördnad ansåg vara ett faderligt prerogativ. Den
yngsta åter, som är mera kavat, har i sina kärleksfunderingar kommit så
långt som till omfamningen, där hon resolut gjort halt, under det att
den mellersta och blygaste skyggat tillbaka redan vid en klapp på
kinden, även den ett faderligt prerogativ. Men vad de vägrat sig själva
att uppleva, det har de upplevt i den vackra flickans person.
Anmärkningsvärt är, att de förbjödo henne att kyssas, omfamnas och
skriva kärleksbrev men lämnade den viktigaste punkten oberörd. Troligen
anse de, att det skett av anständighetsskäl, men i grund och botten ha
de haft en känsla av, att den saken varken kunde eller borde förbjudas.
Och just därför ha de funnit flickans historia på engång djupt tragisk
och högst tillfredsställande. I fantasin ha de sett henne utrustad med
deras egna kyska dygder, och de ha låtit henne kämpa tappert mot den
manliga ondskan för att slutligen duka under, där de själva bort duka
under. Jag gör inte damerna Theander någon otjänst genom att då och då
egga dem att berätta sin historia, ty den är deras livs enda innehåll
och vida mer deras upplevelse än flickans. Och vem skulle vilja förmena
en gammal sjöbuss, som försmäktar på landbacken, att förtälja sitt
värsta skeppsbrott, även om det blott existerat i hans fantasi? Nej, jag
är sannerligen damerna Theanders bästa vän och vill deras väl. Jag kände
deras far och förstår dem.
Det är gott och väl det, sa Ludwig, fast jag på grund av min ungdom inte
begriper ett jota. Om generalagenten är damerna Theanders vän, det vet
jag inte, men nog tycks han ha varit påfallande vänlig mot den stackars
flickan.
Vad flickan beträffar, fortsatte generalagenten sitt försvar, så var
hon ett utomordentligt liderligt litet stycke och fullfjädrad redan i
boet, fast damerna Theander partout vill tro motsatsen. Hon var en
skandal för vårt kvarter och hela gatan. Och att hon slutligen sköt
skulden på mig, arme man, berodde därpå att jag varnat och tadlat henne
och skvallrat på henne, vilket ställde mig i ett förhatligt ljus även
inför damerna Theander. Deras tro har jag emellertid ej velat rubba för
att ej fördärva historien för dem. Men när den oförsynta flickan hade
fräckheten att sända en advokat till mig i penningutpressande syfte,
kunde jag lyckligtvis avvärja försöket med en läkarattest. För många år
sedan drabbades jag nämligen av en olycka, som berövade mig förmågan att
ställa till med olyckor.
Kors i jissi namn! skrek Ludwig. Och jag, som just satt och beundrade
herr generalagentens kroppsliga vigör! Men man ska inte lita på
någonting och allra minst på läkarattester. Ty det är faktiskt bevisat,
att kärleken gör underverk. Jag har läst en sannfärdig och rolig
historia om en eunuck, som blev stamfar för en stor kejsarätt någon gång
när det nu var. Dessutom vet man, att de påvliga kastratsångarna på sin
tid voro världens bästa och ryktbaraste fruntimmerskarlar och alls inga
trögmånsar utan prydnader för sitt kön. Och att de inte dömdes att
betala barnuppfostringshjälp berodde endast på en brist i den påvliga
lagstiftningen.
Vad den dumme ynglingen där yttrar, inföll prästen, för mig i minnet en
skolkamrat, som jag en tid ansåg vara den olyckligaste människa på
jorden.