Min far var skräddare i Wien, en duglig och ansedd man. Vid vår gata
bodde en annan skräddare, en anförvant till oss men en mycket dålig man
både som skräddare och människa. Genom konster och knep lockade han till
sig våra kunder. Far gjorde slutligen konkurs och dog kort därpå; jag
kan säga av smälek. Ty sådana män fanns på den tiden. Jag var då vid
pass tolv år och sannerligen skulle jag inte fått tigga mitt bröd, om
inte min goda mor släpat och slitit för min skull. Hon knypplade de
vackraste, finaste, spetsar, jag någonsin sett och jag gick omkring i
husen och sålde dem. Till en början fick jag dåligt betalt, och fast jag
grät och sa, att jag och min mor, knypplerskan, voro nära att dö av
svält, fick jag just inte mera för det utan snarare mindre. Men så
hittade jag på att bära omkring spetsarna i en gammal pappask, på vars
lock det fanns några venetianska poststämplar. Då trodde folk på min
uppgift att spetsarna voro venetianska och betalade därefter. På så sätt
uppehöllo vi livet och jag fick dessutom en god uppfostran. Så småningom
började jag sälja andra småartiklar och det gick mig väl. Men att jag
undgick alla barndomens och ungdomens frestelser, det har jag min mors
stränga tuktan och vaksamma blick att tacka för. Ty hon gav mig
sannerligen inte mycken frihet.
På min fars tid bodde vi i ett ganska stort och vackert hus åt gatan;
bakom huset låg en liten trädgård, som genom en mur skildes från den
egentliga bakgården. Efter fars olycka måste vi hysa in oss i byggnaden
vid bakgården, och i vår forna bostad och vår kära trädgård inflyttade
en viss rabbi Schamil. Han var en utomordentligt ansedd man och därtill
ganska förmögen. Själv var han mycket anspråkslös och försynt, men han
hade i sin tjänst ett par flickor, som sannerligen voro fräcka och
övermodiga och snart råkade de i tvist med min mor. Engång, då de båda
flickorna piskade mattor i trädgården och då jag stod i vårt fönster och
nickade och grimaserade åt dem på barnsligt maner, kom min mor plötsligt
över mig, drog mig i håret därifrån och ropade: Titta inte åt de där
människorna! De äro fördärvade! Och jag blev så rädd, att jag på
långliga tider inte vågade kasta en blick över trädgårdsmuren. Jag
visste nämligen att min kära mor hade ögonen med sig, var hon gick och
stod.
Med åren blev jag ju mindre rädd och mera självständig, och snart
började jag kasta ganska långa blickar över muren, ty det visade sig att
rabbi Schamil hade en dotter, enda barnet, och fager som Judit, vars
namn hon också bar. Jag tittade alltså och efter hand började hon titta
tillbaka men i största hemlighet, ty på den tiden var en dylik tittning
en ganska allvarlig sak. Och om en ung flicka låtit en främling tilltala
sig, så hade hon blivit lika utskämd, som om hon i våra dagar lät förste
bäste kyssa sig på öppet torg; kanske ännu mera. Vi gingo således
mycket försiktigt tillväga och det dröjde rätt länge, innan vi vågade
byta några ord över muren. Men snart fingo vi stort förtroende för
varandra och jag fattade eld och blev mig icke lik utan vågade gång på
gång motsäga min mor, som av lutter häpnad blev mig svaret skyldig. Dock
tog hon snart skadan igen och återförde mig till ordningen.
En dag, då mor var ute för att göra inköp, kommo Judit och jag överens
om att träffas efter middagen i Pratern. Jag var nu tjugu år och
affärsman; jag hade flera ganska lönande agenturer och om jag ville gå
ut en afton behövde jag endast säga till min mor: Den och den önskar
presentera mig för den och den; det är fråga om en affär. Då svarade
hon: Gå du, men kom hem i tid. Senare än nio, då gårdsporten stängdes,
fick jag inte komma. Av denna frihet begagnade jag mig nu titt och tätt
för att tillsammans med Judit njuta några saliga timmar i Pratern eller
annorstädes. Mina inkomster lämnade jag regelbundet till mor men hade
dock lagt en liten penning åt sidan, varmed jag kunde bestrida
omkostnaderna för våra enkla nöjen. Vad som mest roade oss, var att
iakttaga andra människors förlustelser och hur lättsinnigt de strödde
pengar omkring sig. Vi bedömde deras karaktär och ställning och gissade
och tvistade och gnabbades. Och fastän dessa utflykter upprepades flera
gånger i veckan i två års tid och fastän vi båda hade roligare än någon
annan i hela Wien, tror jag inte att de sammanlagt kostade mig över fem
gulden. Ja, i sanning, det var de lyckligaste åren i mitt liv! Min mor
anade ingenting; men engång var hon nära att upptäcka vår hemlighet. För
att underlätta våra möten hade vi skaffat oss ett helt system av olika
visslingar, med vilka vi frågade och svarade, bestämde tid och plats.
Plötsligt en dag, då jag stod på gården och visslade, kom min mor
utfarande och frågade i vred ton, vad jag hade för mig och varför jag så
ofta visslade på gården. Antagligen trodde hon, att jag hade någon
förbindelse med rabbinens pigor; så högt upp som till hans dotter gingo
säkerligen hennes misstankar ej. Helt förskräckt svarade jag: Kära mor,
jag visslar så gärna; men inomhus vill jag inte göra det för att ej visa
dig vanvördnad.
Jaså på det viset, sade min mor allt annat än övertygad. Men vem är det
då, som svarar dig?
Ännu mera skrämd sökte jag förklara för henne, att vad hon hört, endast
varit ekot från husväggen. Det ekot vill jag höra sade min mor och
befallde mig att vissla. Med skälvande läppar formade jag en vissling.
Och hör! Mycket riktigt svarade ett eko, svagt och avmätt och alldeles
lagom. Men ekot var ingen annan än min flicka, som stått bakom muren och
hört alltsammans. Då sa min mor: Få nu se, om ekot svarar mig. Och hon
ropade:
Gemena slyna!
Slyna--svarade ekot och med en så god härmning av min mors grova och
hesa röst, att hon kände sig övertygad och gick in igen. Dock förbjöd
hon mig att vidare vissla på gården. Men jag fann råd. Jag var då som nu
agent för en stor leksaksfabrik i Nürnberg och hade ett litet lager av
speldosor, sjungande fåglar och dylikt. En av dessa fåglar förärade jag
min käraste och en annan tog jag till eget bruk. När vi nu skulle stämma
möte, lät jag min fågel sjunga på ena sidan av muren och hennes svarade
på den andra. Det gick förträffligt och lät dessutom mycket vackert och
sen dess har jag alltid haft en viss svaghet för dessa små fåglar. Min
mor satt ofta i fönstret och lyssnade med välbehag till fåglalåten. Och
hon sa:
Det är en artig fågel, du har. Och det låter alldeles, som om den hade
två röster, en manlig och en kvinnlig.
Ja, svarade jag, det är alldeles så som du säger. Din hörsel är lika
skarp som din syn.
Så småningom blevo våra känslor djupare och allvarligare; min flicka
blev helt eftertänksam och jag förstod att hon funderade på äktenskapet.
Det gjorde mig bekymrad och då hon såg det, sa hon:
Var inte orolig för min far. Han gör allt, vad jag vill och jag har
redan talat med honom.
Jag blev blott ännu mera bekymrad, i det jag tänkte på min mor. Ty hon
brukade säga: Då jag lägger mina ögon samman, är det tids nog för dig
att gifta dig. Och jag visste, att om jag gjorde henne ett förslag,
skulle hon strax säga nej, eftersom hon ville, att allting skulle komma
från henne. Dessutom skulle hon fråga mig, hur jag gjort Judits
bekantskap och jag skulle få svårt att förklara saken. Jag anförtrodde
mina bekymmer åt Judit och hon sa:
Är din mor så beskaffad, måste vi använda list.
Vi grubblade hit och dit men slutligen sa jag:
Ärlighet varar längst och med sanningen kommer man långt, om man
använder den rätt.
Jag utvecklade min plan för Judit och den vann hennes gillande. Men den
kvällen dröjde jag med flit ute över stängningstiden och kom inte hem
förrän klockan slagit tolv. Min mor var alldeles utom sig av ångest för
min skull och i stället för att mottaga mig med bannor, som jag väntat,
tryckte hon mig hårt i sin famn och grät vid mitt bröst. Då skämdes jag;
men jag sa:
Kära mor, du rör mig till tårar och jag vill inte bedraga dig med
undanflykter utan jag vill säga dig hela sanningen. Jag älskar en flicka
och med henne har jag förlustat mig i Pratern fast på oskyldigaste sätt.
Vad vi gjort i kväll, det ha vi gjort många kvällar; men olyckan ville,
att vi försenade oss.
Då stötte min mor mig tillbaka och kastade sig därpå över mig och drog
mig i håret. Hon frågade mig efter flickans namn och då jag ståndaktigt
förteg det, ropade hon:
Det är säkert någon av rabbi Schamils pigor. Men jag ska slå ut min
slask i hans trädgård och då han frågar, vad det ska betyda, ska jag
säga honom sanningen!
Jag sökte lugna henne och draga hennes misstankar från rabbins hus, men
hon vandrade av och an med utslaget hår och var i högsta grad upprörd.
Följande morgon, då hon lugnat sig litet, sa hon:
Jag ser, att min tuktan och mina böner ingenting förmått, och nu börjar
du bli för stor för aga. Men hellre än att du skall fördärva dig med
slinkor, vill jag se till att få dig gift.
Därmed hade jag nått mitt första mål och jag förrådde min glädje i det
jag ropade:
Ack, kära mor, om du så äntligen vill! Och jag har en präktig flicka på
förslag.
Det tror jag nog, svarade min mor helt torrt. Men den saken angår mig
och inte dig. Och låt du mig hållas.
Då förstod jag, att hon ämnade uppsöka en äktenskapsförmedlare, och även
det hade jag förutsett. På vår gata fanns det tvenne och den ene var
ingen annan än den där skräddaren, vår falske anförvant, som med sina
konster och knep ruinerat min stackars far. Den andre var en aktad
köpman och vår granne. Till honom gick jag och sa:
Om min mor kommer för att rådgöra med er i äktenskapsfrågan, så gör mig
den tjänsten att föreslå rabbi Schamils dotter.
Han svarade:
Är du galen? Eller vem tror du dig vara? Det vore en skymf mot rabbi
Schamil!
Jag anförtrodde honom vår hemlighet och förklarade alltsammans och då
den gode köpmannen önskade köpa några av mina artiklar, lovade jag att
skaffa honom en fördelaktig rabatt. Slutligen fast med tvekan gav han
vika för mina böner. Sedan vakade jag över min mor och många dagar hade
inte gått, förrän jag fick se henne sätta på sig sin bästa dräkt och
lämna vårt hem. Jag ställde mig i porten och höll utkik. Hon stannade
utanför köpmannens dörr och stod där rätt länge, men plötsligt gick hon
tvärsöver gatan och bort till skräddarens hus. Antagligen hade hon i
sista stund bestämt sig för honom, därför att han var vår anförvant. Då
greps jag av den svartaste förtvivlan; jag störtade in i min kammare,
kastade mig på bädden och upphävde böner och förbannelser om vartannat.
När jag efter en stund hörde min mor återvända sansade jag mig för att
inte väcka hennes misstankar. Hon kom in till mig och sa:
Nu har jag gått i dina ärenden och gjort mitt bästa. Jag tänker, att du
skall gifta dig med Nathan Speibachs Maria. Hon är fem år äldre än du,
men i övrigt är det inte något fel med henne. För resten stod det inte
bättre att få.
Jag vred mig i ångest men behärskade mig; och rätt vad det var, fick jag
en god idé. Jag sa:
Kära mor, när du talade med mäklaren om mina förmögenhetsvillkor, hur
stor årlig inkomst nämnde du då?
Hon svarade: Ett tusen gulden.
Jag sa:
Det år sant att jag förtjänat sjuhundra gulden i år, men varför skulle
jag inte nästa år förtjäna det dubbla eller mera? Om du hade nämnt en
högre siffra, så hade mäklaren gjort sig mera besvär och kanske funnit
ett bättre gifte.
När min mor det hörde, rodnade hon ända upp till hårfästet, och jag
trodde att hon skulle ge mig en örfil. Men hon svalde sin vrede och
muttrade:
Har du någon gång rätt, din odåga, så ska du ha rätt. Jag går genast
tillbaka till den skälmen.
Hon återvände alltså till mäklaren och efter vad hon sedan berättade,
hade hon sagt:
Kära vän, när jag talade om min sons förmögenhetsvillkor, hur stor årlig
inkomst nämnde jag då?
Men han var henne för slug och svarade:
Eftersom jag kunde föreslå Speibachs dygdiga dotter så måste du ha sagt
minst två tusen gulden.
Då blev min kära mor alldeles rasande och ropade:
Jag minns mycket väl, att jag sa ett tusen gulden. Men du är en skälm
och jag vill inte ha med dig att göra.
Och hon gick raka vägen till den andre mäklaren. Jag stod på lur i
porten och jag kunde icke styra min ängslan utan smög mig fram till
köpmannens hus. Han blev mig varse och öppnade fönstret på glänt, så att
jag kunde höra, vad som sades. Och sannerligen prisade inte min goda mor
alla mina egenskaper i sådana ordalag, att mina ögon fylldes med tårar
och jag skämdes. Men när mäklaren till sist föreslog rabbi Schamils
dotter, svarade hon alldeles som han själv hade svarat:
Vem är jag och vem är min son? Det vore en skymf mot rabbi Schamil!
Låt det bli min sak, sa mäklaren. Min mor satt länge i sina funderingar;
slutligen sa hon:
Eller skulle det vara något fel med flickan? Kanske att den gamle
snåljåpen inte tänker ge henne någon hemgift?
Tvärtom, svarade mäklaren och klippte med ögonen åt mig, tvärtom tror
jag att hon får en stor hemgift och riklig utstyrsel, eftersom hon är
enda dottern. Inte heller känner jag till något annat fel om inte det,
att hon har en helt liten vårta på överläppen.
Strunt i vårtan, muttrade min mor, jag önskar att hon hade hela huden
full, så hade vi större utsikter.
Då förstod jag, att vi vunnit vår sak och jag lopp hem och hoppade upp
på muren och berättade alltsammans för Judit. Men när mor återvände,
satt jag i min kammare och såg mäkta bekymrad ut. Hon sa ingenting, men
även hon såg bekymrad eller åtminstone fundersam ut. Bäst som vi sutto
vid middagsbordet, kom mäklaren till oss och ropade:
Gläd er, kära fru, och du unge vän! Jag har redan talat med rabbi
Schamil och han tog vänligt emot mitt förslag. I kväll skall han göra
er ett besök.
Min mor sprang upp och slöt mig i sin famn.
Vad säger du nu om din mor? frågade hon med ömhet och stolthet. Tänk om
jag skaffar dig rabbi Schamils dotter!
Jag var nära att kvävas av fröjd, men jag behärskade mig och svarade:
Jag har sett henne någon gång i förbifarten och hon förefaller mig att
vara ganska täck. Men har hon inte en vårta på överläppen?
Då fick jag en örfil för min oförnöjsamhets skull och mor for omkring
för att pynta våra fattiga rum efter bästa förmåga och göra dem värdiga
det fina besöket. Men ju längre det led, desto mera stillsam och
eftertänksam blev hon, och när rabbi Schamil slutligen kom, tog hon
visserligen emot honom på det hövligaste sätt fast utan att krusa
alltför mycket. Och jag satt i min kammare och lyssnade. Rabbi Schamil
gick rakt på sak men förteg, vad han visste om vår kärlek. Sedan de
avhandlat saken en stund, sa min mor:
Ja det här är en stor ära och lycka för min son och måtte det lända till
deras fromma. Jag hoppas, att er kära fröken dotter är bättre nu och att
hon inte längre hostar blod, som jag hörde sägas för någon tid sedan.
Vad är det för prat? genmälde rabbi Schamil. Hosta blod? Jag har så
visst aldrig hört min dotter hosta.
Ja, vad folk pratar! sa min mor. Jag hörde här för leden någon säga,
att unga fröken satte på sig en ny klänning för varje dag och att det
aldrig tog ända på hennes eleganta toaletter.
Nu blev rabbi Schamil smått ond och svarade:
Min bästa fru, min dotter är en enkel och allvarlig flicka och i mitt
hus råder inga dyrbara vanor.
Just vad jag tänkte! sa min mor. Också tog jag hennes försvar och sa:
Rabbi Schamils dotter hör inte till den nymodiga ungdomen, som sätter
sig över föreskrifterna och hänger sig åt dans och flärd, teater och
dylikt. Men människorna är ju elaka och vips var det någon som sa: Nej
tacka för det--den stackarn är ju lomhörd.
Min dotter! ropade rabbin och reste sig. Nej nu går det för långt.
Ja, vad vet väl jag, suckade min mor. Men det vet jag, att om jag hade
en vacker och dygdig dotter och om jag tänkte ge henne en god hemgift,
så skulle jag inte vara rädd att tala om hennes fel.
Nu gingo de ut i förstugan och jag hörde ej, vad som vidare sades. Hela
kvällen förblev min mor tyst och tankfull, och då hon såg min ängslan sa
hon:
Var du glad, att du har en mor med ögon och öron. I morgon är det jag,
som gör rabbi Schamil den äran.
Mycket riktigt satte hon följande morgon på sig det bästa hon hade och
begav sig till våra grannar. Vad hon där sa, vet jag inte så noga; men
slutligen blev rabbi Schamil ond och ville köra ut henne. Han besinnade
sig emellertid och gick först in till dottern för att höra hennes tanke
om den besynnerliga gumman. Och han sa:
Här sitter din väns mor och dyvlar på dig det ena felet värre än det
andra och jag vet inte, vad jag skall göra med henne.
Judit, den lilla skälmen, brast i skratt.
Ack, kära far, sa hon, gumman vågar inte tro på sin lycka, med mindre än
att hon får veta att jag har något fel. Men ärlighet varar längst och
därför ska du säga så här: Kära fru Schönthal, ni är mig för slug och
därför är det bäst att jag kryper fram med sanningen. Min dotter har
obetänksamt nog promenerat i Pratern och förlustat sig där och
annorstädes i manligt sällskap. I tukt och ära, det försäkrar jag, men
ni vet ju bäst, hur folk pratar. Och därför har jag så brått att få
henne gift.
Det roade rabbi Schamil och han fröjdade sig åt att få skämta en smula
med min kära mor. Alltså sa han henne ungefär detsamma, som Judit lärt
honom, och tillade:
Är ni nu nöjd, fru Schönthal?
Ja, svarade min mor, nu är jag nöjd och det känns som om en sten
vältrats från mitt bröst.
Hon tog avsked på det hövligaste sätt och lovade att snart låta höra av
sig. Men jag lät min fågel sjunga på sin sida och Judit lät sin fågel
sjunga på sin sida och om kvällen möttes vi i Pratern och togo avsked,
ty jag skulle göra en affärsresa och vara borta i sex veckor. Båda voro
vi vissa på vår sak och prisade vår list och en lyckligare kväll har jag
aldrig upplevat.
Till min mor sa jag:
Måtte nu saken ha kommit så långt, när jag återvänder, att jag snart kan
fira bröllop. Jag känner att jag börjar bli giftaslysten.
Var du lugn, sa min mor. Och låt mig hållas!
Mycket riktigt! Då jag återvände från min resa, såg jag genast att vårt
enkla hem förvandlats och pyntats för att mottaga ett brudpar. Jag slog
armarna kring min mors hals, kysste henne häftigt och bad henne, att hon
genast måtte ledsaga mig till rabbi Schamil.
Hon svarade:
Till rabbi Schamil kan jag inte föra dig, ty både han och hans otuktiga
dotter ha lämnat staden, följda av skam och smälek. Men med Nathan
Speibach är allting klart och uppgjort.
Jag blev så häpen att jag i förstone ej förstod min olyckas vidd. Min
mor berättade helt lugnt för mig, att hon skrivit ett brev till rabbi
Schamil och skarpt klandrat både honom och hans dotter. Vidare hade hon
gått omkring till grannarna och berättat, vad fadern bekänt om sin
dotters otuktiga vandel. Och rabbi Schamil hade tydligen funnit det
angenämast att åtminstone för någon tid lämna staden.
Äntligen fick jag klart för mig, vad som hänt. Jag var nära att kvävas
av förtvivlan och i en vanvettig ström av ord och förebråelser bekände
jag för min mor hela sanningen. Hon blev till en början ganska
förbluffad och nedslagen. Men hon sa:
Mitt ord till Nathan Speibach kan jag inte rygga. Inte heller kan jag
taga tillbaka vad jag sagt om Judit. Och inte kan jag se, att hennes
vandel varit bättre, därför att hon drivit omkring med dig din odåga.
Tvärtom! Jag trodde ändå att det var med någon rik och förnäm ung herre
hon förlustat sig.
Så firade jag bröllop med Speibachs dotter och ingen skall säga annat än
att hon blev mig en god maka. Men vårt äktenskap blev ej välsignat med
livsfrukt. Min mor, som sörjde mycket häröver, brukade säga:
Det är straffet, därför att du i din ungdom inlät dig med rabbi Schamils
otuktiga dotter.
Jag åter var mera böjd att skjuta skulden på hennes alltför stora
klokhet och min dårskap att vilja överlista henne. Då en fåvitsk son
vill leda sin kloka mor vid näsan--ack, då skrattar satan!
* * * * *
Det är sant, bekräftade prästen, som så småningom övergått från
veteskorporna till finare bakverk.
Men, fortsatte han, sådant ska man i våra dagar höra av en jude. De
hålla alltjämt de goda tio budorden i helgd och inte minst det fjärde,
under det att den kristna ungdomen tror sig kunna mästra både religionen
och dess förkunnare. Så blir den också därefter och man kan även i
bildat sällskap träffa på fräcka unga personer, som på sin manschett
anteckna, vad en gammal prästman råkar doppa i sitt kaffe.
Denna skrapa, riktad mot Ludwig von Battwyhl, var icke alldeles
oberättigad, ty den unge mannen hade verkligen gjort ett streck för
varje skorpa och en kråka för varje småbröd, som prästen doppat.
Emellertid hade han gjort det på uppmaning av Brita Djurling, som
således bar det moraliska ansvaret. Han rodnade och drog hastigt in
manschetten i ärmen; för att blanda bort korten ropade han:
Ack, så synd om lilla Judit! Kan inte herr generalagenten gifta sig med
henne nu, sedan ni blivit änkling?
Jag för min del, inföll fröken Alexander, måste alldeles bestämt klandra
herr generalagentens fru mor och beklaga fröken Judit. Efter allt att
döma voro ni båda bestämda för varandra och enligt min övertygelse har
varje människa sin utvalda motpart, som hon förr eller senare finner, om
hon inte ger tappt.
Det är också min åsikt, sa Ludwig. Man får inte ge tappt om det ska bli
någon bättring, och jag har hört en vacker berättelse om en kvinna, som
fann den rätte först i sitt sjätte äktenskap och vid mycket hög ålder.
Hon hade som sagt varit gift fem gånger och alla hennes män hade varit
förträffliga karlar var och en i sitt slag. Och både under och mellan
sina äktenskap tog hon stickprov till höger och vänster och samlade en
mycket stor erfarenhet, så att hon till sist känt män av alla sorters
temperament, åldrar och storlekar. Men hela tiden hade hon en bestämd
förnimmelse av, att hon aldrig råkat den rätte. När hon blivit änka för
femte gången och fyllt sjuttio år, sa hon till sig själv: Kommer han
inte snart, så får jag uppgiva allt hopp och försöka att vara nöjd ändå.
Men just vid det laget kom han. Hon träffade honom vid en badort, och
eftersom han var en mycket fin och angenäm gammal herre, fick hon genast
stor sympati för honom och han för henne naturligtvis. Snart förstodo de
att de voro för varandra utvalda och så gifte de sig och levde lyckliga,
fast de givetvis måste beklaga att de inte råkats förr, och en dag sa
mannen till sin hustru: Inte för det att jag är svartsjuk på mina
företrädare, ty jag vet ju, att du ej älskat dem så som du älskar mig.
Men säg mig i alla fall uppriktigt om du verkligen och av hela din själ
hållit av någon bland dem; det skulle roa mig att veta. Hustrun
rannsakade samvetsgrant sitt hjärta och kunde snart meddela att hon icke
älskat någon av sina män med verklig kärlek. Hon tog därefter sina mera
tillfälliga bekantskaper i betraktande och gick i minnet tillbaka till
forntiden, och plötsligt blev hon röd och vit om vartannat och hon tog
sig för sitt bröst och sa: Du gjorde orätt i att fråga mig. Nu har du
väckt ett ungdomsminne och jag känner mig livligt upprörd. Jag har
verkligen älskat en man lika högt som jag älskar dig eller kanske ännu
högre, ty vi voro båda unga. Denna bekännelse nedstämde mannens lynne
och gjorde honom missnöjd med sin lott. När han nu i alla fall inte var
den rätte, så tyckte han att det hela förlorat sitt värde och lika gärna
kunde ha varit ogjort. Han blev gnatig och gick omkring och smågrälade
och ville prompt ha alla möjliga upplysningar om den där personen, som
kommit honom i förväg och varit den rätta. Slutligen sa den utpinade
hustrun: För att stilla din svartsjuka vill jag berätta dig allt. Den
där personen, vars namn jag för länge sen glömt men vars drag stråla
oförgängligt i mitt minne, träffade jag på en sjöresa mellan Stockholm
och Visby. Han var ensam, jag var ensam. Vi promenerade på däck och
bytte allvarliga tankar om allvarliga ting. Och jag förstod att han
älskade mig och jag honom. En storm bröt lös och vi tydde oss samman;
men senare på kvällen blev det åter lugnt och vi sutto på den lugnt
framglidande båtens däck, sida vid sida, hand i hand, stumma, fyllda av
vemod och lycka. När anständigheten så fordrade bröto vi upp och
skildes. Han följde mig till min hyttdörr och tryckte en kyss på min
panna; det var ett avsked för livet. Och nu vet du allt.
Men den gamle äkta mannen hade lyssnat med stigande förvåning och nu sa
han: Du ser nog, att jag är förvånad, men egentligen vet jag inte, vad
som förvånar mig mest. Ty ett alldeles liknande äventyr har jag upplevat
och vid samma tidpunkt och på en resa mellan Stockholm och Visby.
Likaså blåste det upp en storm och vi tydde oss samman och efteråt blev
det åter vackert. Vad vi talade om, kan jag också säga dig, ty vi talade
om det och det. Och vad talade ni om?--Just om detsamma, ropade den
gamla damen och hon slöt honom i sin famn och sa: Vågar vi tro på vår
lycka? Han sa: Min flicka var så och så klädd. Och hon ropade: Du
beskriver mig till punkt och pricka sådan jag var. Intet tvivel mer! Du
är den ende man, jag verkligen älskat!--Men han sköt henne lite ifrån
sig och sa: Allting är inte klart ännu. Jag följde visserligen min
flicka till hennes hytt och kysste henne på pannan till avsked, men sen
ångrade jag mig och föreslog att hon skulle följa mig till min hytt, där
vi voro allena. Och vad vi sen gjorde, det kan jag också säga dig--
Här avbröts berättaren av damerna Willmans samfällda skri. Han gav dem
en föraktfull blick.
Hur är det fatt? Om er fantasi skenar i väg, så behåll det för er själva
och oroa er inte för mig. När jag någon gång har lyckan att vistas i
fina och bildade damers sällskap, vet jag nog att skicka mig.
Han bugade för damerna Theander och Alexander, som något förlägna
besvarade artigheten; därpå fortsatte han:
Den äkta mannen sa alltså: Vad jag och min flicka gjorde i min hytt kan
jag lugnt berätta, ty det var det oskyldigaste i världen. Vi sutto sida
vid sida, hand i hand, stumma, fyllda av vemod och lycka. Men rätt vad
det var, sprang min flicka upp och utropade: Jag olyckliga! Tänk om det
här får tråkiga följder! Och hon rusade upp på däck. Jag följde henne så
snabbt jag förmådde, ty jag fruktade att hon i sin förtvivlan skulle
kasta sig över bord. Men det var mycket värre än så, ty däruppe väntade
oss hennes anhöriga och båten hade för länge sedan lagt till och vi hade
försovit oss. Om ditt äventyr var identiskt med mitt äventyr, hur vill
du då förklara denna olikhet?--Det förklarar jag så, svarade den gamla
damen, att någon av oss missminner sig, vilket åter kan bero på slump
eller förväxling med något annat liknande tillfälle. Att du är den ende
man, som jag verkligen älskat, därom är jag nu övertygad. Och deras
kärlek tog ny fart och livet hade liksom fått en mening för dem. Men jag
har hört en annan sann och bra historia om två tvillingar, som älskade
samma flicka. Av den kan man lära sig ännu mera--
Förskona oss! ropade damerna Willman. Den ha vi hört och den är
förfärlig!
Ludwig försvarade sig, sägande:
Det är i och för sig en lärorik och oskyldig historia fast jag nödgats
peppra den för att motsvara er smak. Mina allvarliga och sedelärande
historier berättar jag för stalldrängarna, som ta emot dem med
tacksamhet; under det att tante Karolina aldrig kvicknar till, förrän
jag sagt något, som kommer mig att skämmas. Men det ska bli en ändring.
Och det påminner mig om en präst, som hette Kalle Mager. Han ägde all
den lärdom en präst ska ha och dessutom var han sprängfylld med ädla
tänkesätt och allvarliga förmaningar. Och det var nog gott och väl, om
han bara haft avsättning för dem. Men han lyckades inte vinna
allmänhetens förtroende och det såg mörkt ut för honom. Då kom han på
den idén att lägga en liten livad och nätt historia här och var i sina
mastiga gamla predikningar och den bästa gömde han till strax före
välsignelsen, så att publiken skulle gå med glada hjärtan och längta
efter nästa söndag. Det tog skruv, omsättningen ökades med många hundra
procent, och prästen fick mera smör och ägg och stekar, än hans dräng
hann sälja på torget. Han kunde använda alla sina gamla predikningar och
behövde varken ömsa eller ansa dem utan tog dem, som de voro. Han
behövde bara se till, att han var väl försedd med trevliga historier. Så
en dag då han talat om de eviga straffen och hållit en riktig
tungviktspredikan i tre omgångar, sa han till sig själv: Det här går
aldrig väl om du inte tar en riktigt glad bit ovanpå. Det var lögn! Han
kunde inte erinra sig en enda rolig historia. Kallsvetten bröt fram på
hans panna; men så ilsknade han till och tänkte: Är jag präst eller
gyckelmakare? För engångs skull kan också jag få hålla på min värdighet!
Och han grep sig raskt och barskt an med välsignelsen. Vad hände?
Menigheten log. Tyst och anständigt som den brukade men brett och
förnöjt. Var och en trodde att prästen berättat en rolighet, fast han
eller hon sovit över den eller kanske inte förstått det fina i
kråksången. Gubbarna logo mot gummorna och gummorna mot gubbarna och då
de kommo ut, sa de till varandra: Det var nästan så att jag inte
fattade, vad han sa, för så rolig var han i dag! Från den dagen behövde
prästen inte längre besvära sig med några roliga historier. Hans rykte
som trevlig och uppbygglig predikant hade vunnit stadga och han kunde
vara hur tråkig som helst utan att riskera något.
Då Ludwig slutat uppstod en tystnad; alla anade oväder men ingen vågade
uppträda som åskledare. Slutligen satte prästen kaffekoppen ifrån sig,
torkade sig omständligt om mun och haka, kramade näsduken hårt i handen
och sa:
Om den ouppfostrade och vanartige ynglingen önskat förarga mig med sin
berättelse, så har han jämmerligen misslyckats. Jag känner mig verkligen
inte träffad. Dels har jag äran heta Sven Lager och inte Kalle Mager,
dels är det visserligen sant, att jag då och då upplivar min predikan
med en och annan oskyldig anekdot, men det sker sannerligen inte för att
väcka löje utan blott för att hålla några gamla stackare vakna, som
eljest har det svårt med sömnen. Och att jag skulle ha anseende att vara
en trevlig präst, det bestrider jag. Vad slutligen ägg och smör angår,
så har jag aldrig fått för mycket av de varorna, åtminstone ej från
Larsbo.
Hur olyckligt, inföll Ludwig, att herr kyrkoherden skulle känna igen
sitt porträtt! Men eftersom det är sagt, så är det sagt, och jag håller
styft på, att herr kyrkoherden är en trevlig präst.
Nu blev prästens son blossande röd och utbröt:
Står du fast vid vad du säger om far, så följ mig bakom lagårn. Jag tror
att jag på fem minuter ska lära dig åtskilligt.
Prästen ropade: Bra, bra, Hans! Klå upp honom!
Ludwig svarade hövligt:
Det ska bli mig ett nöje; men först vill jag höra om Casimir funnit
Bollan.
* * * * *
Nej, sade Casimir Brut sedan han som hastigast hälsat de församlade, jag
har inte funnit henne. Jag har letat genom hela Spilleboda och kommer
antagligen att få obehag av det, ty gubben blev rasande. Så mycket vet
jag emellertid, att på Spilleboda finns hon inte, fast hon varit synlig
på myren.
Ensam? frågade fru Olga. Förvaltaren svarade undvikande:
Det vet jag inte.
Ludwig sa:
Har hon varit synlig på myren och i närheten av Spilleboda brunn, så
behöva vi inte fundera över den stackars flickans öde. Någon har lockat
henne in i småskogen, skurit halsen av henne och stoppat henne i
brunnen. Varför skulle jag eljest ha drömt, som jag gjorde i natt? Jag
har varit sanndrömmare förr, så att den saken är klar.
Vad har du drömt? frågade Brut, och Ludwig berättade, men det var
egentligen endast damerna Theander, som fäste någon vikt därvid.
Fru Olga sa:
Jag antar, att förvaltaren vet eller anar, var flickan befinner sig.
Fast han inte vill erkänna det. Har man sett henne på myren, så måste
hon ha varit på väg till arbetarbarackerna. Jag har förbjudit
torvupptagarna att komma fram till gården och slå sig i slang med dess
flickor, men förvaltaren har tillåtit att man ogenerat överträtt mitt
förbud. Här se vi en av följderna. Flickan har gjort dåliga
bekantskaper, hon har låtit locka sig dit, hon har fördröjt sig och nu
skäms hon och håller sig undan. Men jag ska genast avskeda henne--
Casimir Brut anmärkte, att hennes nåd först måste ha tag på flickan.
Damerna Willman protesterade; doktor Karolina sa:
Det är en nymodig stränghet; den skulle Jan-Petter inte förstått.
Fru Olga rodnade och hennes pekfingrar reste sig till anfall. Hennes
stund var kommen, och bekämpande en olycklig benägenhet att stamma,
yttrade hon:
Jag vet, att man nuförtiden betraktar ungdomens lättsinne med ett visst
överseende och till och med uppmuntrar det. Jag har inte heller lust att
lägga mig till med några moraliska glasögon. En dag skall man upptäcka,
att saken också har en ekonomisk sida, och då skall man taga den
allvarligare. Jag har redan gjort den upptäckten.
Ett misstroget mummel från damerna Willman eggade henne att fortsätta,
blind för alla faror:
Jag har samlat ett material, som jag längre fram tänker bearbeta. Men
redan nu kan jag meddela, att mina fjorton kvinnliga tjänare på
huvudgården årligen bortslösa för 5,520 kronor betald arbetstid.
Siffran imponerade och hon fortsatte:
Detta allenast på Larsbo huvudgård. Ni börjar kanske ana att saken har
en ekonomisk sida? Om vi betänka att landets kvinnliga legohjon i åldern
15-40 år uppgå till 67,890--
Kors i jissi namn! skrek Ludwig. Vem har gått omkring och räknat alla de
töserna?
Statistiken! svarade fru Olga, i det hon gav sig ett tyst löfte att med
det snaraste söka den verkliga siffran i någon uppslagsbok; för
ögonblicket måste hon operera med en hypotetisk.
Hon fortsatte:
Mina beräkningar äro långtifrån avslutade, men jag kan redan nu nämna
att var och en av dessa 67,890 kvinnliga legohjon i erotiskt syfte
bortslösa i medeltal 198 tim. 4 min. 24 sek. om året. En enkel
multiplikation skall övertyga er om att det redan här är fråga om stora
värden.
Ludwig mumlade:
198 timmar 40 minuter 24 sekunder gånger 67,890 kvinnliga legohjon, det
är långtifrån någon enkel multiplikation. Men jag ska göra mitt bästa.
Fru Olga fortsatte:
Detta om den tjänande klassen. Utsträcka vi våra undersökningar i
berörda hänseende till de bildade klassernas uppväxande ungdom tror jag
att vi ska komma till ännu mera förbluffande och nedslående siffror.
Det vill jag också förmena, medgav prästen, men vad vill lilla hennes
nåd göra åt den saken?
Fru Olga svarade beslutsamt och målmedvetet:
Statistik, organisation, upplysningsarbete, i sista hand lagstiftning.
Jag förbereder till en början en broschyr med titeln: Har den moderna
människan råd att älska?
Den lille generalagenten, som med en viss vördnad lyssnat till de stora
siffrorna, brast plötsligt i ett ytterst vanvördigt skratt, som ej ens
värdinnans förbittrade blickar kunde tysta. Äntligen förmådde han
framstamma: Råd att älska? Fråga damerna Theander! Fråga damerna
Theander!
De tre små damerna, som intagit en mycket blygsam och tillbakadragen
hållning och då och då nickat uppmuntrande åt varandra, på det att inte
blygheten helt och hållet skulle taga överhanden, satte sig plötsligt i
försvarsställning, burrade upp sig och sträckte på halsarna. Och
samfällt ropade de:
Vad menar generalagenten med det?
Men han bara skrattade. Och Lizzy Willman sträckte på sin vackra lekamen
och smålog och smågäspade och krängde lite av och an på stolen i det hon
sa:
Du är en liten toka! Kärleken har inte råd att vara ekonomisk. Och inte
heller någon anledning. Den är självändamål och alltings innersta syfte.
Alla mänskliga strävanden drivas av lusten att tjäna kärleken. Samhället
är till för dess skull, religionen, vetenskapen, konsten, det materiella
framåtskridandet. Själva uppehållelsedriften kapitulerar inför kärleken,
men du frågar, om man har råd att älska. Du är väldigt löjlig. Kärleken
är det enda, som människan aldrig skall kunna organisera.
Och äktenskapet? insköt prästens juridiske son.
Lizzy svarade:
Äktenskapet har inte organiserat kärleken, men väl organiserar kärleken
äktenskapet dagligen och stundligen efter sina behov och nycker.
Låter det på det viset? sa Ludwig. Och sådant ska man få höra av Lizzy
Willman, som är den duktigaste och slängdaste flicka jag känner just i
fråga om att förnuftigt organisera och utnyttja kärleken. Jag kan
berätta ett exempel. Då hon ännu var ung och skulle taga studentexamen,
hade hon två fästmän. Den ene hette Karl-August och var en mycket lärd
yngling, som hjälpte henne med läxor och uppgifter, men den andre hette
Karl-Herman och var en odåga, som hon bara hade för ro skull. Ju närmre
det led mot examen, desto innerligare fäste hon sig vid Karl-August, så
att han blev så gott som hennes erkände fästman och fick rätt att ge
henne dyrbara presenter, under det att Karl-Herman bara fick ge henne
kyssar. Några veckor före examen insjuknade hon i en svår tandvärk, och
då den ansatte henne, blev hon som galen, skrek och grät och kunde inte
fortsätta sina studier. Under sådana förhållanden hade hon mindre nytta
av Karl-August, eftersom de i alla fall inte kunde studera tillsammans.
Ur ren förströelsesynpunkt var Karl-Herman att föredraga och han satt
hos henne och tröstade henne så gott han förstod. Men rätt vad det var,
flög värken sin kos, ty det var flygvärk, och vad den beträffar, så
låter den inte organisera sig. Då tänkte den kloka flickan: Ska jag
sitta här och förslösa en dyrbar studietid med Karl-Herman? Nej! svarade
hennes samvete och hon sa: Kära Karl-Herman, gå in i min garderob och
sitt där tills jag ropar på dig. Han frågade varför och hon svarade:
Karl-August kunde komma och som du vet, är vi tillsvidare trolovade. Han
kunde taga illa upp, ifall han funne dig här. Men när faran är över, ska
jag ropa på dig. Gott! sa Karl-Herman och gick in i garderoben och vad
han gjorde där i mörkret, det vet jag inte, om han inte tog sig en
tupplur. Nå, efter en kort stund var ju värken där och hon ropade ut
honom igen. Och så fortsatte de många dagar i sträck under en lång tid,
ända till dess att Karl-August en dag verkligen infann sig. Lizzy hade
just sin goda stund och Karl-Herman satt i garderoben som vanligt och
den gången vet jag att han sov. Karl-August slog sig ned och de
försjönko båda i djupa studier, men vips satte tandvärken i och upp flög
flickan som en galning och skrek: Mina tänder! Jag dör! Och ut störtade
den yrvakne Karl-Herman och där stodo de båda rivalerna framför
varandra, frustande av förakt och leda. Lizzy kastade sig emellan dem
och ropade: Karl-August! Tro inte att jag bedrar dig! Jag tar aldrig
fram Karl-Herman annat än då jag har tandvärk. Och det var sant. Men nog
blir jag ledsen, när jag hör den flickan påstå, att man inte kan
organisera kärleken.
* * * * *
Häråt skrattade alla undantagandes fröknarna Theander, som alltjämt
höllo sig upprätt i försvarsställning och fordrade att få veta orsaken
till herr generalagentens skratt och utrop. Han sade:
Jag vill bara ha sagt, att om hennes nåd önskar organisera kärleken på
ett ekonomiskt sätt, så bör hon ej försumma att inhämta damerna
Theanders råd, ty även de ha gjort sina rön i den frågan.
De tre damerna betraktade varandra, upphetsade och till synes färdiga
att taga till flykten. Slutligen sade den äldsta:
Vi få hoppas att herr generalagenten syftar på en sak av ringa
betydelse och i så fall äro vi beredda att meddela våra erfarenheter.
Men skulle han verkligen syfta på någonting annat, då sitta vi här
mållösa. Däremot kan min yngsta syster berätta, vad som hänt oss med vår
springflicka.
Den yngsta systern satte sig med en kraftig knyck tillrätta på stolen,
och i det hon vände ryggen åt den tyst flinande gubben förtalde hon:
Vi ha i vår lilla affär en springflicka och fröken Sara känner henne.
Hon är renlig och ärlig, god och ordningsälskande, uppriktig och
trovärdig, gudfruktig och dygdig, snabbtänkt och flitig, gladlynt och
behaglig samt har ett mycket gott sätt mot kunderna, så att vi tänka
behålla henne, om vissa personer lämna henne i fred. För någon tid sedan
upptäckte vi, att hon har en så kallad fästman, en ung person, som ofta
besökte vår butik utan att köpa något. Likaså lade vi märke till, att
hon fördröjde sig på gatorna och förslösade tiden antagligen i den unga
personens sällskap. Då fick jag en idé, ty av oss tre är det vanligen
jag som får idéerna, under det att min äldsta syster är firmans chef och
min näst äldsta kassörska. Och jag tänkte alldeles som hennes nåd och
gjorde ett överslag och fann att det där pratandet och fjantandet
vållade firman en rätt stor förlust. Jag överlade med mina systrar och
vi blevo eniga. Och min äldsta syster sa till flickan: Varje dag du inte
träffar din fästman skall vi betala dig tjugufem öre, ifall du om
kvällen kan taga oss i hand på att du varken sett eller talat med honom
under dagens lopp. Hon betänkte sig men samtyckte. Det visade sig
genast, att idén varit god. Den unge mannen uppträdde icke mera i vår
butik, flickan uträttade snabbt sina ärenden, och minst sex kvällar i
veckan kunde vi med lugnt samvete utbetala de tjugufem örena, som vi
lade i en sparbössa för att ej fresta henne till onödiga utgifter. På så
sätt skärptes hennes sinne för sparsamhet, hennes karaktär stärktes och
vi gladde oss mycket åt det goda resultatet. Ty om vi också icke äro
mera moraliska än andra människor utan snarare tvärtom--vilket herr
generalagenten kan intyga, om han vill--så måste det i alla fall glädja
oss att se en ung människa öva sig i självbehärskning i stället för att
ge sig hän åt nycker och passioner. Flera månader förgingo,
sparpenningen växte oavlåtligt och vi började redan smått fundera på,
hur den bäst borde användas för att lända flickan till fromma. Men en
dag uppenbarade sig den unge mannen åter i vår butik. Utan att ens se åt
flickan, som för resten vände sig bort, begärde han att få tala med
firmans chef. Min syster kände sig ganska orolig, men styrkt av sitt
goda samvete, tog hon emot honom på kontoret. Han frågade helt hövligt,
om det ägde sin riktighet att vi betalade hans fästmö tjugufem öre för
varje dag, de inte träffades. Min syster svarade med fasthet: Det göra
vi och ämna så fortfara. Det vill jag innerligen hoppas, sa den unge
mannen, ty min fästmö sparar på sitt håll och jag på mitt. Och ju mer vi
få, desto bättre, ty i pingst ska vi resa upp till Stockholm och roa oss
grundligt och fästa upp pengarna. Man kan tänka sig min systers känslor;
men innan hon hunnit fatta något beslut eller rådgöra med oss yttrade
personen: Jag har ett förslag att göra fröken Theander. Betala min
fästmö femtio öre i stället för tjugufem, så kommer hon att arbeta tio
gånger mera än nu och ni vinner i alla fall på affären.--Varför skulle
jag göra det? frågade min syster. Och varför skulle hon arbeta tio
gånger mera?--Därför, svarade personen, att vi i så fall skulle förbinda
oss att inte heller träffas om nätterna, vilket nu är fallet. Hon skulle
komma utsövd till sitt arbete, och vad våra nöjen beträffar, så kunde vi
taga igen skadan i pingst.
På så sätt, slöt fröken Theander, blevo vi lurade, och vårt lilla försök
misslyckades, fastän idén var god. Vi anförtrodde oss åt vår granne,
herr generalagenten; han gjorde narr av oss och skrattade ut oss. Och vi
vilja innerligen hoppas, att det är åt denna obetydliga sak, han
skrattar och inte åt någonting annat. Det vore för hjärtlöst!
Det vore det! bekräftade äldsta och näst äldsta damen Theander, men
generalagenten sa:
Hjärtlöst eller ej, så är det just åt det där andra jag skrattar. En
historia, som jag brukar kalla historien om upplysningens frukter. Och
är det så, att damerna Theander inte vill berätta den, så kan jag göra
det själv.
Med ett gemensamt skri flögo de tre damerna upp från sina stolar men
satte sig åter; och där sutto de ehuru ingalunda mållösa, som de
befarat, utan tvärtom pratande varandra i mun, så att ingen förstod ett
ord. Slutligen fick den yngsta åter övertaget och yttrade:
Hellre än att herr generalagenten skall skildra den sorgligaste
händelsen i vårt liv, vill min äldsta syster göra det. Och om det också
länder till vår skam, så tror jag inte, att någon ska ha hjärta att
skratta åt oss mer än en enda och just den, som hellre borde gråta. Men
först och främst måste vi be den unga damen avlägsna sig, ty det är
ingenting för hennes öron.
Om damerna syfta på sjuttonåriga Brita Djurling, inföll nu Ludwig, så
ber jag dem förr oroa sig för mig. Hon berättar historien om de båda
tvillingarna, som älskade samma flicka, mycket bättre än jag, i varje
fall med mera saft och kläm. Tro ni mig inte, så ska jag gärna draga upp
henne och sätta henne i gång, men ni får själva svara för följderna.
Det stämmer! sa Brita. Äldsta damen Theander bemannade sig och satte sig
tillrätta, med blicken fast riktad mot generalagenten. Och hon tog icke
längre någon hänsyn utan berättade historien om