--hoppas ni förstår att det
här är en tragisk skildring ur
det verkliga livet.
_Ludwig v. Battwyhl_
1922
Fru Olga Janselius satt vid sitt halvöppna sängkammarfönster och
betraktade någonting, som skulle giva upphov till åtskilliga samtal, än
flera historier samt en del förvecklingar. Den unga fruns morgontoalett
var ej avslutad; hon bar kamkofta och det svarta håret låg i en tämligen
tjock fläta utmed ryggen. Just då denna fläta skulle upplösas, hade
kammarjungfrun på sin matmors hals strax nedanför högra örat upptäckt
ett litet hudutslag, en revorm. Denna åkomma orsakas enligt
kammarjungfruns förmenande av en liten men energisk mask, som borrar sig
in i den mänskliga huden, varvid den visar tydlig förkärlek för ung och
mjäll hud. Han är mer förarglig än farlig men bör i alla fall utrotas
och härtill ha de vise funnit ett utmärkt medel i grodspott. Grodan
lever nämligen av mask och hennes spott, som man finner överallt på gräs
och örter, är för masken ett dödligt gift. Så långt kammarjungfrun. Fru
Janselius begagnade tillfället att sprida en smula upplysning. Den så
kallade grodspotten har ingenting med grodor att skaffa utan är en
slemmig vätska, varmed grodsputens--Aphrophora spumaria--larv omger sig.
Härtill genmälte Bolla, kammarjungfrun, att vare sig en larv eller en
slarv spottat klysan, så skulle hon därmed förjaga den eländiga masken.
Och hon begav sig åstad, i flygande fläng och trallande en hjärtslitande
visa om en mycket olycklig kärlek. Såtillvida var allting gott och väl.
Men när flickan sprungit över gårdsplanen och just skulle vika om
flygelbyggnadens hörn, mötte hon en ung karl, och mötet gjorde slut på
hennes beskäftiga brådska. Fru Janselius kände icke karlen men antog,
att han var en säsongarbetare, anställd vid torvupptagningen. Vidare
antog hon att Bolla stannat för att inhämta några upplysningar rörande
grodspotten. Det förra antagandet var riktigt, det senare höll ej
streck. Vissa utmanande rörelser från den unge mannens sida, vissa mjuka
slingringar hos flickan övertygade henne om, att samtalet tagit en
galant vändning. Fru Janselius suckade. Hon stack pekfingern i mun och
beströk därefter med sin egen saliv revormen--ty även det ska vara
bra--varpå hon löste upp sin fläta, kammade sitt hår, satte upp det. Hon
suckade än en gång och återvände till fönstret. Paret hade försvunnit,
men en flik av Bollans blårandiga kjortel stack fram vid husgaveln, och
då och då kom en hullig, brunbränd armbåge till synes. Samtalet
fortsatte.
Hade fru Janselius varit en på handling inriktad natur, skulle hon
givetvis ha slagit upp fönstret på vid gavel och med få, kraftiga ord
tillrättavisat den försumliga. Tyvärr var hon en människa med
vetenskaplig läggning. Passionerad statistiker föll det henne genast in
att ett stort fält för vetenskapliga undersökningar här låg obrukat. Hur
mycken tid offrar människan på sitt kärleksliv? Snabbt uppdelade hon
arbetsfältet i trenne rutor: 1) tid för kärlekshandlingar (dans, smek,
coitus), 2) tid för kärleksreflexioner och förberedelser (utsmyckning,
"drömmerier", erotiska böcker och skådespel), 3) kärlekssamtal ("flirt"
till gränsen av giftermålsanbud, där man råkar in på socialt område).
Fru Janselius beslöt att genast plöja en första fåra på det stora
fältets tredje ruta. Hon skyndade till nattduksbordet och ryckte det
lilla damuret ur dess läderetui. Det lilla damuret stod. Hon blickade
upp mot frontespisklockan över dörren. Stod. Hon vände sig mot
Minervaklockan, ett konsolur av Per Henrik Beurling. Minerva stod. Fru
Janselius fick ett allmänt intryck av bristande noggrannhet, av slarv,
av lättsinne--vetenskapens lömskaste fiende. Så erinrade hon sig
väckarklockan. Även den stod men kunde dragas upp i ett nafs. Med detta
blygsamma men nyttiga instrument i sin hand tog hon åter plats vid
fönstret.
Fru Olga Janselius, dotter till den kända professorskan Anna-Lisa
Willman och hennes man professorn, syster till doktor Karolina Willman
och författarinnan Anna-Lisa Djurling, kusin till docenterna Betty
Willman och Lotten Brenner samt amanuensen Lizzy Willman, var själv som
nämnts av vetenskaplig läggning och hade icke saknat vetenskaplig
ambition. Men ett i de flesta hänseenden olyckligt äktenskap hade
upplöst denna fasta ambition i nycker och infall, som någon gång kunde
få en viss prägel av förryckthet, så främmande för vetenskapen. Och
likväl hade hennes äktenskap gagnat om icke vetenskapen direkt så
åtminstone några av dess utövare. Vid en tidpunkt, då professorskan
Willmans stora representationskostnader hotade att överstiga
professorn-kirurgens ej obetydliga inkomster, hade en viss Jan-Petter
Janselius råkat under professorns kniv och efter en lyckad gallstens-
eller njurstensoperation införts i professorskans umgängeskrets. Hans
historia kan icke kallas alldaglig.
Han var yngste son till en förmögen bergsman, häradsdomaren Erik Jansson
på Lilla Klockeberga. Medlemmar av släkten hade skrivit sig Janselius,
och då Jan-Petter bestämts för den lärda vägen, upptog han det lärda
namnet. Efter ettåriga studier vid universitetet for Jan-Petter till
Paris. Fadern hade dött och efterlämnat en betydande förmögenhet att
delas på fyra barn. Jan-Petter tog sin lott i kontanter, och då åtta år
förflutit hade kontanterna tagit slut. Han återvände hem, förvandlad.
Han hade rest ut som en ilsket rödhårig, fräknig, uppnäst bondpojke; han
återvände som en blek, mager, medelålders man med en kolsvart hårkrans
kring den kala hjässan, kolsvarta bryn, böjd näsa, kolsvarta mustascher
och dito pipskägg. En än större förvandling förestod. I närheten av
Lilla Klockeberga ligger det Brennerska godset Larsbo. Det ägdes av
greve Henrik Brenners barnlösa änka, ett fruntimmer i svart. De sista
åren av sitt liv ägnade hon med nit åt religionen och upprättade en
missionsskola i en av gårdens flyglar. En lada uppläts till
väckelsemöten. Den sysslolöse och uttråkade vivören, som åt nådabröd hos
sin äldste bror, uppträdde på dessa möten, först som åhörare, sedan som
väckt och vittne, sedan som talare. Slutligen blev han föreståndare för
missionsskolan. Änkegrevinnan besvarade alla invändningar mot
utnämningen med de orden: han är en man, som älskat mycket och lidit
mycket. På sin dödsbädd gifte hon sig med Jan-Petter Janselius och
överlämnade gods och skola i hans vård. Skolan försvann före sorgeårets
utgång. Jan-Petter hade åter förvandlats. Hans religiositet hade blivit
högkyrklig. Dessutom hade han blivit genealog och upprättade med några
yrkesgenealogers bistånd släkten Janses stamtavla, varvid han påpekade
den egendomliga omständigheten att huvudmannen i varannan generation
burit namnet Erik, vilket kunde tyda på en härstamning från den Erikska
kungaätten. En hypotes, som han dock ej ville förfäkta, endast
framkasta. För resten var hans huvudintresse under dessa år konst. Hans
smak var icke dålig och han hade förvärvat en viss sakkunskap i fråga om
kuriositeter. Han samlade och fäste sig i valet mera vid innehållet än
vid formen. Det erotiska motivet var hans ledstjärna; den strålade lika
klart från en grekisk vas som från ett forainskt blad.
Vid några och femtio års ålder gifte han sig med den tjuguåriga Olga
Willman. Han var förälskad. Flickan var mager men tämligen kraftigt
byggd, hon hade stora händer och fötter, ansiktets oval var fulländad,
näsan vackert böjd, ögonen mörka och spelande, en liten smula kisande,
pannan tämligen låg men prydd av en mycket ostyrig och lustig mörk lock.
De stora händerna, de gängliga, kantiga rörelserna, de spelande ögonen
och framför allt den ostyriga locken kom henne att likna en pojke, och
Jan-Petter, som börjat tröttna på det renodlat kvinnliga, fann henne
behaglig. Men han ville på inga villkor gifta sig med henne; lika litet
ville hon gifta sig med honom. Professorskan, som önskade partiet,
behövde likväl ej använda vare sig maktspråk eller övertalningsförmåga.
För att rätt förstå hennes taktik måste man vara mor, och vi nöja oss
med att konstatera faktum: yngsta flickan Willman gifte sig med
Jan-Petter på Larsbo.
Före äktenskapets ingående upprättade Jan-Petter ett gåvobrev, som
överförde äganderätten till Larsbo på hans första hustrus, änkegrevinnan
Brenners, brorson, den då knappt tioårige greve Ludwig Battwyhl.
Avkastning och nyttjanderätt förbehöll sig Jan-Petter för livstid och
skulle efter hans död tillkomma änkan, så länge hon ej trätt i nytt
äktenskap. Häremot reste professorskan invändningar, men bemöttes med en
förklaring av så cynisk öppenhjärtighet att hon för första gången i sitt
liv retirerade i hopplös oordning. I trots härav fick Willmanska släkten
icke någon orsak att beklaga giftermålet. Larsbo var givande, dess
förvaltare, schweizaren Casimir Brut, en dugande man, och Jan-Petter
själv visserligen snål men medgörlig. Denna medgörlighet var helt och
hållet professorskans förtjänst. Svärmor och svärson ägnade varandra en
svärmisk och något sliskig tillgivenhet. De förenades i en fullständig
sympati, de hyste båda samma aktning för allt, som ägde officiell glans
eller som hade utsikt att en gång nå denna glans; de hade båda besvarat
livets stora frågor och kunde med lugn ägna sig åt de smärre; de voro
båda tandlösa och könlösa och behövde icke dölja någonting för varandra;
de hyllade samma etiska och estetiska åsikter utom i fråga om viner, där
Jan-Petter visade prov på en mera känslig smak; de älskade båda det
sköna och goda särskilt i dess pikanta former; de svärmade båda för
genialisk och välformad ungdom av båda könen. Studenter och studentskor,
unga konstnärer och litterater, som tillhörde den Willmanska släkt-
eller vänskapskretsen, behövde icke taga hänsyn till offentliga
stipendieutdelare. Professorskan, som gärna fronderade en smula,
belönade tvärtom den ungdomliga oppositionslustan, särskilt om den kom
någon liten skandal åstad. Hon hade ett förtjusande muntert lynne. Under
ett decennium kunde Larsbo betraktas som en stiftelse till vetenskapens
gagn och dessutom som ett rekreationshem för unga vetenskapare. Man har
således anledning förmoda, att det Janselius-Willmanska äktenskapet
väsentligt befordrat den fria forskningen i vårt land.
Den unga eller halvunga kvinna, som nu med väckarklocka i hand sökte
bestämma normaltiden för ett kärlekssamtal, torde däremot haft mindre
skäl att rosa förbindelsen. Jan-Petter var rentut sagt en dålig äkta
man. De äktenskapliga plikter, som falla inom det intima samlivets
område, skola icke här beröras, allra helst Jan-Petter redan före
bröllopet uttryckligen förklarade sin ovillighet i nämnda hänseende. Men
brist på ett håll kan ju i viss mån motvägas av överflöd på ett annat.
Larsbofrun kunde ha gjort räkning på ett komfortabelt liv, nöjen,
smycken, resor. Hennes anspråk--om de framställdes--blevo icke fyllda.
Gentemot hustrun tog Jan-Petters naturliga snålhet ut sin rätt. Hon
ville icke tigga slantar och kläder och fick heller inga. De unga,
fattiga lärdomsljus, som under sommaren voro hennes gäster, prålade i
den fagraste sommarstass, bekostad av Larsbopengar, men Larsbofrun själv
gick i sina slitna, urblekta, söndertvättade bomullsklänningar. Om
vintern, då makarna mestadels levde allena, var det till och med knappt
om maten. Jan-Petters svaga hälsa krävde en särskild diet, och den
matfriska unga frun fick suga på ramarna. Också förblev hon mager och
gänglig ända till mannens död för att under sorgeåret fetma på ett
nästan oroväckande sätt. Och att hon ännu två år efter mannens död gick
klädd i svart, berodde mindre på pietet än på den omständigheten, att
sorggarderoben var den första, som hon skaffade sig på egen fri hand och
med fri börs. Den blev utomordentligt vacker, rikhaltig och nästan
outslitlig.
En egendomlig slump eller måhända en högre tillskyndelse fogade så, att
Jan-Petter och hans svärmor lämnade det jordiska på en och samma dag med
endast ett par timmars mellantid. Man vågar kanske antaga att det band,
som förenat dessa båda själar, varit starkt nog att trotsa den store
Förstörarens skiljande hugg. Hur som helst så hade fru Olga i ett slag
blivit kvitt ett dubbelt förmynderskap. Sorgen gjorde henne icke blind
för denna fördel och hon sade sig själv att hon skulle börja ett nytt
liv, fyllt av stora och starka intressen. Men hon redde sig illa i den
nya friheten. Hennes kärlek till böcker hade varit Jan-Petter en nagel i
ögat och för att i någon mån hävda sin självständighet hade hon läst som
en tentand; nätter igenom hade hon legat på magen med huvudet inpressat
mellan händerna, boken under näsan, pluggat. Nu föreföll henne läsningen
meningslös. Ödet hade gjort henne till fru på ett storgods och hon ville
helt ägna sig åt dess skötsel, ett mångsidigt och ansvarsfullt arbete.
Men stopp! Där stod Casimir Brut på vakt.
Han var en man, som man möjligen kunde hoppa över men svårligen komma
förbi. Axelbredden var förbluffande, nästan vanskaplig, längden mindre
imponerande, tyngden ansenlig. Pannan var icke särdeles hög men bred och
slät som en hyvlad planka. Ögonen hade en stark och som oftast ilsken
blick, mildrad genom ideliga blinkningar, som tycktes säga: Nå, jag är
ju inte så farlig--men akta er! Skägget var ett praktstycke, mörkbrunt,
armslångt, svällande och välvårdat. Ibland doppade han det i soppan,
vred då långsamt och omsorgsfullt ur det i det han noga såg till, att
dropparna föllo tillbaka i tallriken. Eljest var han en hyfsad man och
när fru Olga kom med sina allehanda förslag och reformer, lyssnade han.
Den unga frun utvecklade sina förslag med en reda, som bottnade i en
bred, sund, klar och skolad logik. Men att hon var orolig och ivrig
kunde man se därpå, att hon höll båda pekfingrarna uppsträckta alldeles
som en geisha i en operett. När hon slutat, blinkade de mot varandra vid
pass en minut--dock icke till samförstånd. Casimir Brut svarade:
Gärna för mig. Men då går jag.
Och det kunde ju inte komma i fråga.
Fru Olga måste söka sig något annat. Dagen blev tom. Jan-Petter hade
alltid haft någon liten förargelse i bakfickan, vanligen bemängd med en
viss del spänning och en viss del överraskning. Knappt en kväll under
det tioåriga äktenskapet hade hon gått till sängs utan att säga åt sin
spegelbild: Tänk i alla fall! Och detta lilla "Tänk i alla fall" hade
dock varit en krydda. Dagen blev fadd. Den sista förargelse, Jan-Petter
gjorde henne, var denna:
Som nämnts hade Jan-Petter under sista skedet av sitt liv samlat
konstverk, som genom sina motiv kunde minna honom om det första skedet.
Samlingen bestod huvudsakligast av kopparstick, träsnitt, mezzotinter,
raderingar, teckningar, allt i allt över trehundra nummer. De upptogo en
betydande del av rummens väggytor. Ungefär hälften voro av den art, att
de trots det mer eller mindre lasciva motivet gärna kunde låta se sig;
hos den andra hälften överskred--om uttrycket tillätes--det oanständiga
anständighetens gränser. Jan-Petter försvarade sin skatt med det
bibelord, som lasten gärna för på tungan: Den renom är allting rent.
Tyvärr måste Olga erkänna, att hennes renhet ingalunda bestod provet.
Hon avskydde hela denna bordellutstyrsel, och då Jan-Petter glömt att i
sitt testamente--som eljest var späckat med förargliga punkter och
klausuler--värna den kära skatten, beslöt hon att skaffa den ur huset.
Bränna den kunde hon icke med gott samvete, därtill var dess materiella
värde för stort. Men hon kunde donera den till Nationalmuseum, i vars
slutna portföljer den kunde komma de stackars forskare till gagn, som av
sin konsthistoriska plikt tvingades att vada i smuts. Följaktligen
gjorde hon med glatt och hämndgirigt mod en utgallring, skilde fårena
från getterna, de oanständiga från de oanständigaste, tog de senare från
väggarna, lossade bladen ur ramarna, buntade dem samman och--gjorde en
upptäckt. På baksidan av dessa lasciviteter hade Jan-Petter med darrhänt
men läslig stil skrivit: Till min älskade hustru Olga Janselius, född
Willman. Här och var med ett tillägg: På hennes tjugutredje födelsedag.
På hennes namnsdag o.s.v. En mezzotint, vars dunkel förgäves sökte
dölja en ännu dunklare last, bar påskriften: Till minne av vår
bröllopsnatt!
När hade den putslustige herrn spelat henne det sprattet? Vem vet!
Kanske efter sin död. Ett försök att radera bort dedikationerna,
misslyckades och bladen gömdes på ett vindskontor. Fru Janselius hade
icke mod att genom ett brännoffer tillfoga den konsthistoriska
forskningen en om än ringa förlust. Eftervärlden skulle få en
besynnerlig uppfattning om den unga fruns smak; det fick hon finna sig
i. Tyvärr skulle redan samtidens omdöme förvillas av Jan-Petters
sataniska påhitt. En dag upptäckte Ludwig Battwyhl gömstället och
underkastade bladen en noggrann granskning. Han hade aldrig sett dem
förr eller åtminstone ej lagt märke till dem. Ty vem lägger märke till
det som hänger på väggarna? Han visade dem för sin vän Casimir Brut. Så
föll det honom in, att Lotten Brenner borde se dem. I trots av hennes
docentur och i trots av att hon alltid sov med en anatomisk handatlas
under huvudkudden, ansåg han henne vara ovanligt okunnig och tillika
dum. Han släpade den tjocka flickan upp på vindskontoret, satte henne på
det dammiga golvet och omgav henne med etthundrafemtio erotiska akter.
Det visade sig verkligen att hon var okunnig men vetgirig. Ludwig
docerade. Efter en knapp timmes undervisning överraskades lärare och
lärjunge av fru Olga. Hon såg sin hemlighet förrådd, hennes hjärta
stannade, hennes pulsar upphörde att slå, hennes pekfingrar reste sig
och pekade mot taket. Hon ville ljudlöst draga sig tillbaka, men
sinnesrörelsen bröt ut i en hel serie kraftiga nysningar. Då rusade hon
in på vindskontoret, grep Ludwig i kalufsen, släpade ut honom på vinden
och örfilade upp honom.
Senare tog hon honom i förhör. Hade han visat bladen för någon mer än
Lotten? Ja, för Casimir. Nu föll hon i gråt, gick till sängs och visade
sig icke mera den dagen. Men följande dag tog hon honom åter i förhör.
Ludwig bekände ytterligare ett brott: han hade visat bladen för Brita
Djurling. Brita Djurling--en sjutton års flicka! Varför hade han gjort
det? Härpå kunde han icke giva klart besked, men han antog att han gjort
det för att pigga upp flickan, som var en smula dåsig av naturen. Vid
denna bekännelse vände sig fru Olga plötsligt om, icke av blygsel utan
därför att hon alldeles tydligt hört Jan-Petters fnittriga skratt bakom
sin rygg. En hörselvilla. Alltjämt med bortvänt ansikte frågade hon, om
han också visat dem dedikationerna.
Vilka dedikationer?
Dedikationerna på baksidan!
Nej. Han hade inte tittat på baksidan. Han tog ett steg mot dörren,
antagligen för att gå upp och titta, men fru Olga höll honom tillbaka.
Hon tog honom i famn och kysste honom på kinden. Han var nitton år och
en stor odåga, som tre gånger rullat i studenten. Men han hade en
förtjänst: han var otroligt sanningskär. I skolan hade han genom sin
uppriktighet vunnit en herostratisk ryktbarhet och lärarkollegiet hade
vid ett par celebra tillfällen allvarligt dryftat frågan, om icke gossen
borde hänvisas till en anstalt för sinnessvaga. Denna omutliga
sanningskärlek var för ögonblicket och för fru Olga av stort moraliskt
värde. Pojken hade icke sett dedikationerna och följaktligen vågade hon
hoppas, att icke heller de andra sett dem. Visshet gavs dock ej, och
från den dagen blev hon än mera känslig för alla anspelningar och
tvetydigheter, som kunde tänkas angå hennes sexuella moral. Eller
rättare sagt--än mera benägen att i de oskyldigaste ord finna
anspelningar och tvetydigheter.
Bakom denna känslighet och misstänksamhet, som kunna förefalla en smula
löjliga, låg ett tioårigt lidande, en väl gömd men levande känsla av
skam. En libertins hustru blir ofta utsatt för medlidande, alltid för
misstankar. Den Willmanska släkten, som till ej ringa del levde av fru
Olgas äktenskap, skulle ha förnekat sin egen moraliska grundsyn, om den
gillat detta äktenskap. En högt uttalad förkastelse hade varit en
oförsynthet, men det moraliska samvetet är hos människan (och hos
väluppfostrade hundar) så starkt, att det aldrig låter sig helt
undertryckas av hänsyn till materiella fördelar. Där oppositionen mot
det omoraliska ej tar sig grova uttryck, tar den fina. För att rätt
skildra fru Olgas liv mellan Jan-Petters bröllop och hans begravning,
för att tillfyllest förklara hennes förhållande till sin omgivning och
hennes själstillstånd, skulle man behöva återge några hundratal pikanta
situationer, citera några tusental ordlekar, kvicka infall,
skrattretande anmärkningar. Det låg visst icke någon bitterhet eller
elakhet i detta raljeri. Släkten hade nu engång svalt den moraliska
mesalliansen med alla dess konsekvenser och konstaterade endast med
leende vemod att en av dess medlemmar saknade högre sedlig halt.
Gentemot detta leende vemod ställde fru Olga envisa och förbittrade
försök att uppträda som en fanatiskt sträng och noggrann husfru av gamla
skolan. Försöken misslyckades jämmerliga. Hon kunde icke utdela den
minsta lilla skrapa utan att stamma, rodna, ta tillbaka. Och hennes
noggrannhet tog sig ej sällan lika löjliga uttryck som nu, då hon med
väckarklockan i handen lurade på sin kammarjungfru. Den där
väckarklockan hade för resten ännu en uppgift: den var en symbol för
vetenskapen. Släktens ringaktning för hennes lilla person baserade sig
ej blott på en underskattning av hennes moral utan kanske i ännu högre
grad på ett underkännande av hennes vetenskapliga läggning. Där begicks
säkerligen en stor och svidande oförrätt. Hon hade redan och med en viss
glans avlagt sin fil. kand., då det Willmanska husets befarade ruin och
Jan-Petters uppträdande inom räckhåll förmådde professorskan att i
egenskap av släktens överhuvud utfärda ett uppseendeväckande dekret:
yngsta dottern saknade läshuvud. Bestörtningen blev utomordentligt stor.
Kalven med två huvuden är en mindre sällsynt naturens lek än en Willman
utan läshuvud. Naiva medlemmar av släkten kände sig skandaliserade och
protesterade. Professorskan svarade med ett hemlighetsfullt och ömt
leende:
Olga har fått någonting, som är bättre än ett gott huvud.
Vad i helsicke nu då! Bättre än ett gott huvud? De grubblade.
Plötsligt gick det upp ett ljus för dem.
Ett gott hjärta! Ett gott hjärta är bättre än ett gott huvud. Åtminstone
för omgivningen.
Det blev lösen och den vetenskapliga förklaringen av det något gåtfulla
och generande fallet Olga Janselius, född Willman. Hon hade ett gott
hjärta. Som alltid, då en stor upptäckt gjorts, infunno sig bevisen
självmant och i legio. 1) I späd ålder hade hon, ehuruväl flaskbarn,
aldrig kinkat utan sovit som en Guds ängel (vilket visserligen berodde
på, att den strängt upptagna professorskan hällt några droppar brännvin
i mjölken), 2) som minderårig hade hon a) ömt vårdat en sjuk kråkunge,
b) självmant läst högt för tante Sara, c) gråtit på julafton och i det
längsta vägrat att mottaga sina klappar, därför att hon mött ett fattigt
barn på gatan, 3) som ung flicka hade hon trots sitt dåliga huvud(?)
kämpat sig till sina examina (som om någon skulle vågat underkänna
Anna-Lisa Willmans dotter!) blott för att glädja sina föräldrar, 4) som
ungmö hade hon skänkt sin kärlek åt en sjuk och olycklig(?) man, 5) som
matmor visade hon sina tjänare alltför mycken flathet (sant! men hindrar
ej att hon dagligen önskade dem tandvärk och andra olyckor), 6) även mot
fattiga släktingar visade hon någon godhet (med i runt tal 30,000 kronor
om året!), 7) hon skänkte den olycklige och föräldralöse ynglingen
Ludwig von Battwyhl den ömmaste omvårdnad.
Den sista punkten var sann i varje ord utom ett. Ludwig Battwyhl var
ingalunda olycklig; tvärtom måste han betraktas som urtypen för en
lycklig pojke. Ingen far hade förtryckt honom, ingen mor hade fördärvat
hans mage eller hans själsstyrka. Han hade levat större delen av sitt
liv i ett skolhushåll, som han helt och hållet behärskade genom sina
talanger, sin nävstyrka och sitt kvinnotycke. Han ingav sina kamrater en
skräckblandad beundran och sina lärare en fasa, som stundom stegrades
till panik. Han hade relegerats från tvenne läroverk och slagit en massa
rekord i diverse idrotter. Vid sjutton års ålder var han en över hela
landet känd fotbollspelare, men lämnade i sitt ryktes blomning
fotbollsplatsen till följd av ett komplicerat benbrott, som gjorde honom
obetydligt halt och högst intressant. Han var kanske alltför mätt på ära
men alls icke på mat, och gom och mage beredde honom dagligen nya
njutningar. Han ägde landets finaste pointer med meterlång stamtavla och
dessutom ett välförsett stall som visserligen icke var hans.
Överhuvudtaget kan man säga, att han ägde allt, som icke var hans, och
häri låg grunden till hans otroliga bekymmerslöshet och hans storartade
frikostighet. Ur hans väst- och byxfickor rullade ständigt mynt, över
vilkas härkomst inte katten gitte grubbla. Hans karaktär ansågs vara god
men misskänd och därför dubbelt god. Hans omutliga sanningskärlek är
redan berörd. Hans flärdfrihet gränsade till oartighet och hans artighet
till närgångenhet--allteftersom det passade sig. Slutligen ägde han en
stark och sällan motad benägenhet att hänga och slänga med armarna hårt
knutna kring en eller annan fruntimmershals. Willmanska släkten med dess
djupa psykologiska insikter tydde denna benägenhet som ett utslag av
barnslig längtan efter modersömhet. Det kan vara sant; men i så fall
visade han en utpräglad förkärlek för unga mödrar, även sådana som voro
yngre än han själv. Sin fostermor, den goda fru Janselius, dyrkade han
med en passion, som påminde om kattens passion för råttan. Hennes
välsvarvade lilla person kramades i de långa pojkarmarna, tills hon
kippade efter andan. Jan-Petter i livet hade åsett dessa ömhetsanfall
med fnittrande välbehag. Damerna Willman torkade gärna en tår ur
ögonvrån. Fru Olga riste sig och burrade upp sig som en höna i regn. Hon
skämde verkligen bort honom, men det berodde mindre på det goda hjärtat
än på en fullständig oförmåga att hålla honom stången.
Emellertid var det fastslaget, att hon ägde ett gott hjärta
eller--tydligare formulerat--bättre hjärta än huvud. Vidare: att man av
henne, Jan-Petters änka, ej kunde vänta en allvarlig syn på livet och
enkannerligen ej på dess erotiska sida. Kort sagt: hon var älskvärd men
en smula undermålig. Denna uppfattning retade henne ohyggligt och hon
beslöt att komma den på skam. Hon ville visa, att erotiken för henne var
en livsyttring av underordnad betydelse, medan den för de flesta
människor är det centrala i livet. Hon ville påvisa, vilken
oproportionerligt stor plats den så kallade kärleken tar ej blott i
individens utan även i samhällets liv. Hon ville lägga denna sociala
parasit under mikroskopet, uppdaga dess livsbetingelser, kartlägga de
härjade områdena, uppdraga gränsen mellan socialt berättigad och
oberättigad erotik--i få ord: hon ville grunda en ny pragmatisk
vetenskap. Det Willmanska blodet hade vaknat och ropade på siffror,
iakttagelser, hypoteser, statistik, framför allt statistik. I månader
hade hon sökt bekämpa detta utslag av ärftlig belastning. Hon var rädd.
Hon var fullt medveten om att en människa, som vill grunda en ny
vetenskap, är en löjlig människa. Hon väntade varken lager eller rosor,
hon väntade törne och halm. Och där satt hon nu med sin väckarklocka.
* * * * *
Kammarjungfruns samtal med torvupptagaren varade 38 min. 14 sek. Då det
till en början endast kunde bli fråga om approximativa beräkningar,
strök hon genast sekunderna och rundade efter kort betänkande
minutsiffran till 40, som är en synnerligen bekväm multiplikator. Hon
ställde klockan i fönstret och grep till papper och penna. Larsbo
huvudgård ägde 26 kvinnliga tjänare, av vilka sju föllo för
åldersstrecket, som hon något godtyckligt drog vid de klimakteriska
åren. Av återstoden voro nio gifta. Som en första arbetshypotes antog
hon nu att gift kvinna äger hälften så stort behov av erotiska samtal
som ogift. Hennes arbetsmaterial blev således 14-1/2 eller 29/2
kvinnoenheter.
Mångåriga iakttagelser hade lärt henne, att en medelstarkt erotiskt
betonad, arbetande kvinna i regel nöjer sig med ett längre erotiskt
samtal (vulg. möte, träff, "tätatät") om dagen. En enkel multiplikation
gav således vid handen, att Larsbo kvinnliga tjänare för erotiska syften
dagligen bortslösade 9 tim. 40 min. arbetstid, representerande ett
materiellt värde av cirka 4,85 kr. Ett "möte" kräver emellertid även en
manlig deltagare. Denne kan visserligen vara en gården icke tillhörig
arbetare; men då import och export gårdarna emellan härvidlag torde väga
jämnt, ansåg hon sig kunna räkna med 29/2 mansenheter, varvid hon
naturligtvis förbehöll sig att senare göra en särskild beräkning för
gårdens övertaliga män. Den bortpratade manliga arbetstiden
representerade efter en medeltimpenning beräknad 12,55 kr. Summa manlig
och kvinnlig arbetskraft i kronor 17,40 per dag eller cirka 5,220 kr. om
året!
Givetvis måste denna siffra nagelfaras och kanske avsevärt korrigeras
med hänsyn till åtskilliga felkällor: årstidens inverkan på det erotiska
livet (stickprovet togs på Saradagen, alltså mitt i högsommaren); den
större eller mindre tillgången på säsongarbetare; gårdens moraliska
atmosfär (en ej oviktig omständighet vad Larsbo beträffar); och sist men
icke minst experimentators något uppjagade sinnesstämning. Sistnämnda
felkälla hade sin orsak i ett samtal mellan experimentator och Casimir
Brut. Förvaltaren hade föregående afton på ett tämligen ohyfsat sätt
gjort henne förebråelser, sägande: Det går inte att upprätthålla
disciplin på den här gården. Frun håller sina flickor för mycket i
huset. Mina karlar vill tala med fruns flickor om kvällarna, men frun
håller dem i flygeln och låter dem sy och läsa och sjunga som i himlen.
Då går mina karlar till andra gårdar och om mornarna får jag springa
omkring och dra fram dem ur lador och hövolmar. Hur ska det kunna bli
någon disciplin?
Framställningen var ej blott cynisk utan även sakligt oriktig. Ett
första bevis härför hade hon redan i handom och hon var fast besluten
att fortsätta sina forskningar. De Willmanska tänderna hade blodats, hon
erfor en släktärvd så att säga vetenskaplig lycka. 5,220 kr. om året!
Allenast på Larsbo huvudgård! Hur många motsvarande gårdar äger Sverige?
Hur många tjänarinnor överhuvudtaget? Huru många arbetande kvinnor? Hur
många kvinnor? Statistiken skulle besvara dessa frågor, statistiken
skulle förse henne med siffror ad libitum. Hon skulle träda ut ur den
ljumma, fadda, sliskiga atmosfär, som omgav Jan-Petter Janselius' änka,
och slå sig ned i vetenskapens matematiskt svala tempel. Hon såg framför
sig räckor av bokhyllor, läspulpeter, biblioteksdiskar, folianter,
bibliotekarier, professorer, studenter. Hon erinrade sig en ung man, som
förr i världen ägnat henne en viss hyllning. Han var amanuens vid
Riksbiblioteket och skulle bli mycket förvånad över att se henne; ännu
mer, då han fick veta hennes ärende och planer. Hon kom att tänka på att
hon alltid borde bära en enkel svart dräkt; den skulle framhäva såväl
hennes anspråkslöshet som hennes allvar. Det var endast en liten
bitanke, som snabbt förbleknade. Framför henne låg ett arbetsfält, vars
omfattning och betydelse ej kunde överskattas. Hon beslöt att uppdraga
riktlinjerna för sitt förstlingsarbete och började med titeln. En väl
vald titel verkar på en gång inspirerande och koncentrerande. "Det
erotiska livet i social belysning." En redbar och flärdlös titel men
kanske alltför fantasifattig. Fantasien spelar större roll i det
vetenskapliga tänkandet än man i allmänhet antar. "Kärlekens ekonomi"?
Bättre, mycket bättre! På en gång allvarligt och en liten smula
pikant--för dem, som prompt ville finna någonting pikant i detta ämne.
Som boktitel utmärkt men kanske lämpligare för ett arbete n:r 2, ett
standardwork i 2 à 3 delar. Broschyren är ett vigare redskap för den
unga vetenskapen, som ej kan ställa sig förnämt avvisande till alla
popularitetskrav. En kraftig, aktuell, allvarlig titel, snarare
frågande än besvarande meditativ, riktad som en sprängkil mot problemets
kärna--
Nu hade hon den!
"Har den moderna människan social rätt till kärlek?"
Nej. Nej det var inte bra. Inte rätt, inte! Det är ett tråkigt
banaliserat, deklasserat ord och i grund och botten djupt
ovetenskapligt.
Men så här:
Har den moderna människan råd att älska?
Förträffligt!
Hon såg upp från papperet med de 29/2 kvinnoenheterna och de 5,220
kronorna och råkade rent tillfälligtvis se sig i spegeln. Det föreföll
henne, som om detta tankfulla, tungsinta, en smula härjade men ej
alldeles osköna ansikte skulle ha en särskild rätt att slunga fram en
fråga som denna: Har den moderna människan råd att älska? Hon smålog för
att se om de tankfulla och tungsinta dragen skulle förflyktigas; men
nej, de snarare framhävdes, och över pannans kanske väl ungdomliga
klarhet ringlade den svarta locken som ett frågetecken. Har den moderna
människan råd att älska? Hon kom att tänka på, att om hennes arbeten
engång skulle utges i en samlad upplaga, borde författarinnans porträtt
just vara sådant som spegelbilden nu: huvudet lätt böjt, läpparna skilda
i ett nästan omärkligt svårmodigt leende, blicken silad genom ögonhåren,
locken på sin plats. Dessutom borde hon upptaga sitt flicknamn Olga
Willman eller ännu hellre Olga Willman-Janselius--i sanning en symbolisk
konstellation ovan orden: Har den moderna människan råd att älska? Var
det kanske en slump att just hon skulle bryta en av mänsklighetens
färdvägar genom den erotiska urskogen? Ett tioårigt lidande är icke en
slump, det är ett öde. Hon stod inför Eros skyddad av erfarenhetens
pansar, känslolös, rättvis, vetenskaplig. Hon kände sig segerviss, hon
kände att hon skulle tillfoga den fatala guden ett nederlag, beröva
honom en provins. Hon kunde ännu ej ha någon klar föreställning om, hur
det skulle gå till, men hennes hjärta darrade av glädje och allvar, ty
hon anade någonting stort. Tanter, systrar, kusiner, sysslingar,
bryllingar och amanuensen vid Riksbiblioteket skulle lära sig inse, att
hon icke var det lilla giftasdjur, de höll henne för; kohandeln mellan
professorskan och Jan-Petter skulle hämnas. Samtidigt som hon sovrade
och systematiserade sina erfarenheter, skulle hon friska upp sin
matematik tillsammans med Ludwig, ty siffror och åter siffror är det
sprängämne, som röjer årtusendens avlagrade fördomar ur vägen. Och
Casimir Brut skulle få en välförtjänt läxa! Kall och nykter skred hon
till verket, beredd att taga sina forskningars alla konsekvenser även de
mest omvälvande, de mest ödeläggande--kanske framför allt dem. Hon
skänkte sin spegelbild ännu en blick och upptäckte en ny, blek, kylig
glans påminnande om marmorns och rätt klädsam. Men hon fäste sig icke
vid dylikt, utan röck med ett raskt grepp det första redan nedklottrade
arket ur notesboken och skrev på det blanka bladet i pärlrunda bokstäver
orden:
Har den moderna människan råd att älska?
* * * * *
I detsamma ringde väckarklockan. Den fungerade utmärkt som dessa
väckarklockor till fem och femtio vanligen göra. Dess slagverk var
ställt på sju, dess visare pekade på sju och soluret på gårdsplanen hade
ungefär samma uppfattning. Allt var i sin ordning. Fru Olga hade tagit
plats i skrivkabinettet innanför sängkammaren; ett tiotal meter skilde
henne från klockan. Hon var lika yrvaken och bestört som om hon väckts
ur den sötaste slummer. Hon grep i blindo framför sig och fick tag i en
ljusbärande, dansande silverne faun, vars ljus hon knäckte. Hon störtade
upp, snurrade runt och knuffade till något; hon sprang ut i sängkammaren
och förnam bakom sig en skräll och ett vekt och sorgset krasande. Men
framför henne arbetade klockan gäll och oförtruten; med utsträckta
händer rusade hon bort till fönstret och skulle just gripa tingesten, då
pekfingrarna plötsligt sköto fram som fällknivsblad och gåvo klockan en
gemensam knuff. Den vacklade, den föll, den krossade sitt glas mot
sanden; det glänsande nickelfodralet sprack men slagverket fungerade
oklanderligt. Fru Olga skrek till och hävde sig ut genom fönstret.
Klockan låg i sanden och ringde. Bevingade kryp kretsade surrande kring
linden; svalor skuro genom luften och snärtade den med sina vingar;
korna bölade efter mjölkpigorna; katten satt på solurets häll och tvådde
sig efter nattens jakt; hunden såg på; gåsflocken betade i parkens gräs.
Lat och lurig, tung av söta dofter drog vinden från västan till östan
motande framför sig en maklig, vitullig skock. Det var morgon, det var
högsommar, det var Saradagen.
Och ett efter ett öppnades fasadens fönster. Först ett i nedersta raden,
det andra från vänster, och ut stack ett slätkammat huvud med bena över
hjässan, flätsnäckor över öronen, med ovalt ansikte, ovala ögon, krum
liten näsa, bågformiga läppar och mellan läpparna en stor polkagris. Det
var Brita Djurling, fru Olgas systerdotter. Därpå öppnades fönstret i
andra raden längst till höger, öppnades med en skräll och ut vällde två
starka skuldror, nakna, feta, brunbrända av solen och som knoppen på en
soppterrin så vilade på den breda kroppen ett alltför litet huvud,
bukkindat och trint, rött och omgivet av röda testar. Över näsans
köttiga rygg red på sned en skraltig och vinglig pincené med
morgonimmiga glas och i vänstra mungipan hängde en helt liten snugga,
syrlig att döma av den bruna såsen på hakan. Det var Lotten Brenner,
värdinnans syssling på mödernet och kusin till den näst siste ägaren av
Larsbo. Hon harsklade dovt och spottade långt ut på gårdsplan. Härnäst
öppnades ett fönster i tredje raden den högsta och ett vackert och
själfullt anlete kom till synes, ganska likt fru Olgas fastän mera
förfinat, även mera åldrat och med blekare färger, ögonlocken höjdes
aldrig helt och munnen log ett förteget, tankfullt, roat och medlidsamt
löje, som om hon ständigt lyssnade till vackra men sorgliga saker; men i
sin dagliga gärning lyssnade hon säkert till annat, doktor Karolina
Willman, den berömda magspecialisten. Här på Larsbo bodde hon alltid
högst upp under taket och i en tämligen torftigt möblerad kammare, ty
från dess fönster hade hon fri blick över Mosjön och kunde med kikarens
hjälp se svanorna simma i vassen. Ännu ett fönster slogs upp, ljudlöst
men snabbt, i andra våningens mitt, just tätt bredvid Olgas. Med
sokratisk näsa mellan djupblå, närsynta ögon och skära, finhyllta kinder
visade Betty Willman sin nätta person, drog munnen sidleds som flundran,
då hon såg den i gruset troget ringande klockan, sände en snedblick mot
himlen och en annan mot Olga, nös åt solen som stack henne rakt i
uppnäsan och dolde sitt ansikte i smala, vita, blåådriga händer. Det
sjätte fönstret slogs upp i nedersta raden ej långt ifrån Britas. Här
bodde den fagra Lizzy, om vilken det sades, att hon ägt en trolovad
fästman i var fakultet och i den filosofiska tvenne, men att hon nu,
sedan fakultetsindelningen befunnits mindre lämplig, lät professurernas
antal bestämma kavaljerernas, designerande var gång med sitt val en
papabilis. Förtal, givetvis, men värdigt de svartaste, rikaste
knollrigaste lockar, som någonsin skyddat stora och djupa kunskaper i
fornnordiska språk. Hon hälsade dagen med en susande gäspning följd av
ett dovt och mullrande ljud ej olikt åskan; hon sträckte de fylliga
armarna till en gest à la Müllers system men avbröt sin övning för att
krafsa sig hårt kring ögon och näsa och här och var på den halvnakna
kroppen. Till sist skrek hon ett kraftigt gomorron och nickade glatt
till höger och vänster åt sömndruckna vänner. Men över det vänstra örat
svävade lätt som en fjäril, fast intrasslad i håret, en glömd papiljott,
brokig och klippt ur en modejournal. Slutligen och för att fylla
sjutalet, öppnades långsamt, försiktigt, med något darrande händer det
lilla fyrkantiga fönstret mittöver själva portalen. Och hon, som nu kom
till synes, var om ej ställets så dagens genius: fröken Sara Schönthal,
en fattig judinna, till skillnad från alla de andra utan ringaste
blodsband med gårdens värdinna. Om hon kommit i släkten som guvernant
eller sällskapsdam eller hushållsmamsell, det är numera okänt. Säkert
är, att hon varit förtrogen med den saliga professorskans
flickhemligheter och att sen dess ett tjugutal ungmör av tvenne
generationer anförtrott åt tante Sara allt, som kan komma ett hjärta att
brista av fröjd eller smärta, och lite därtill. Icke förty var hon tunn
och torr och tom som ett oskrivet pergament, gulnat och svartnat,
skrynklat och sprucket till oläslighet redan innan det präntats. Näsan
höjde sig som ett tungt, bugnat, skrovligt och murket bogspröt stagat av
kraftiga rynkor, som löpte tvärsöver kinderna och hade sitt fäste vid
öronens bas; men öronen själva hängde som slaka segel. Ögonen täcktes
av svällande svartblå kuddar, fyllda av gammal, mörknad gråt, kunde
tyckas. Ansiktet var stelt som trä men med rörliga, läderaktiga läppar,
som än sögos in, än blåstes ut, än drogs isär och blottade en jämn och
bländande tandrad i övre käken, tre gulnade betar i undre. Det var tante
Sara. Men hennes godhet, blygsamhet, ömhet, försynthet kan ingen värdigt
beskriva. Och när nu den gamla, bländad av solen och oveten om alla de
andra, sträckte sig ut för att skaka en meterlång fläta, hopsnodd av
under ett halvsekel avkammat hår, svart, grånat och vitt, samt rullade
den till en praktfull korg och ett behövligt skydd för hjässan, ropade
alla hurra! Leve tante Sara! Dock icke på en gång och taktfast utan
ropen höjdes än här och än där och kilade kors och tvärs över fasaden.
Det lät som då skator i skilda bon kivas och skratta; men gumman
förlorade ej sin hållning, blygsam och värdig, utan neg till tack för
varje nytt hurra och fäste under tiden sin fläta.
Äntligen tystnade klockan i gruset.
Och äntligen öppnades det åttonde fönstret, beläget rakt ovan fru Olgas.
Ludwig von Battwyhl, svept i en kanariegul sovrock med svarta uppslag
och sleifer, hävde sig ut och gjorde en ofrivillig bock, så att det
rufsiga håret daskade ned i pannan. Fönsterkarmen träffade honom hårt i
magen. Herregud, tänkte han, det måste bli en ändring! Han satte knogen
med kraft i ögonvrån och borrade långsamt ut sömnen; han gäspade stort
men ljudlöst, betänkte sig, gäspade än en gång och nu med ett illvrål.
Han tuktade sin mun med ett hårt slag. Vad jag är rå! tänkte han. Det
måste bli en ändring! En röst ropade:
Ludwig! Gratulera tante Sara! Det är hennes namnsdag.
Han spärrade upp ögonen, och i det han tog ett stadigt tag om
fönsterstolpen, hoppade han upp på karmen och steg ut på blecket. Sex
damer skreko men den sjunde, tante Sara, stod parat att taga mot
gratulationen. Och han sa:
Kära tante Sara! Det är din namnsdag i dag och du är så söt. Ja, det är
min uppriktiga mening, fast andra tycker att du är ful. Hade jag råd,
skulle jag ge dig löständer till underkäken. Men jag är en fattig gosse
och jag önskar dig allt gott. Undantagandes en riklig avkomma.
Ludwig! skrek Lizzy.
Lizzy? parerade han prompt och tjänstvilligt. Och bekymrad tillade han:
Var det klumpigt sagt? Jag kom att tänka på bibeln och den risk, som
vidlåder mångåriga Saror. Andra äro vid den åldern förskonade. Men det
ska bli en ändring. Gomorron Lizzy. Gomorron Betty. Gomorron tante
Karolina. Jag hoppas, att du har sovit gott? Gomorron Lotten. Gomorron
lilla söta Brita. Och tack för i natt! Jag drömde att vi låg i
syskonbädd--
Ludwig! skrek fru Olga. Han hoppade till så att blecket knakade, och
stirrade förskräckt ned på henne.
Jaså, det är du Olle, sa han. Gomorron.
Olle var hennes smeknamn, ett påhitt av Jan-Petter.
Du är rå! sa fru Olga.
Ja, medgav han, det är jag, men det ska bli en ändring. Jag har haft en
gemen dröm--
Han stirrade ned i backen, rynkade pannan och gjorde en min som om han
svalt ricinolja.
Om mig? frågade Brita, tog polkagrisen ur mun.
Nej, inte om dig. Det sa jag för att retas. Jag drömde om ett annat
kvinns. Det var inte någon av er. Jag tror inte, att jag kände henne. Vi
gingo på myren och kommo till Spillebobrunn. Vi stodo alldeles vid
vasskanten och gnabbades lite. Rätt vad det var, ville hon knuffa mig i
brunn. Jaså du, sa jag, tog henne i håret och böjde henne bakåt. Jag
tänkte att jag skulle kyssa henne på halsen; men i stället tog jag upp
min jaktkniv och skar av henne strupen--
Å hu! skreko damerna. Å hu, vad du är rå!
Han hörde dem knappt; drömmen satt ännu kvar i honom. Han knep hårt ihop
ögonen och hela kroppen riste av vämjelse. Han mumlade: