När läsaren ser ofvanstående rubrik, rusar han naturligtvis genast, i
sitt vanliga oförstånd, åstad och drar den slutsatsen, att jag ämnar
berätta den där gamla historien, som hvarje skribent i nya och gamla
världen berättat åtminstone en gång i sitt syndfulla lif.
Historien, ni vet, om den unga och sköna lärarinnan, som anländer till
den fruntimmersfattiga grufstaden, där hon genast blir föremål för den
mäst intensiva uppvaktning från den vilda men ridderliga och i dylika
fall mycket sträfsamma befolkningens sida. Endast den likaledes sköne
samt abnormt ädle ynglingen af god familj vågar sig inte fram, ty han
tror, som bekant, att han inga utsikter har vid sidan af den rike,
lumpne och i tidigare år efterlyste grufägaren.
Läsaren torde minnas, att den senare vid ett tillfälle söker kyssa
lärarinnan, men detta förfärliga brott hindras af den ädle ynglingen,
hvilken dagen därpå hittar en guldklimp, hvarefter han själf åtager sig
det kyssande, som skall utföras i berättelsen.
Bröllop! Allmän glädje!
När ynglingen och hans rodnande brud med det sporadiskt förekommande
godståget afresa på sin wedding-trip, står grufägaren på perrongen och
utslungar en förbannelse efter dem, men skuffas af en rättänkande
bromsare under tåget, där han krossas under folkets jubel.
Sedan den ädle ynglingen växlat guldklimpen, ger han bromsaren en större
pänningsumma i belöning, så att han kan köpa en broms själf och bli sin
egen samt gifta sig med sin Mary. Och så slutar alltsammans lyckligt.
Läsaren tar fullkomligt fel! Det är inte den lärarinnan, som jag ämnar
tala om, utan en helt annan. Min lärarinna är inte ens släkt med den
ofvannämnda.
Den lärarinna jag menar anlände till Harristown med det ordinarie tåg,
som oftast brukade anlända så där vid 5, 6 eller 7-tiden hvarje tisdag.
Skön var hon väl knappast, men hade »ett fördelaktigt utseende», var
lång och smärt och rörde sig på ett sätt som lät förstå, att hennes
muskler voro hårda och smidiga.
Stadens sysslolösa unge män, d. v. s. nittio procent af befolkningen,
voro som vanligt nere för att se på tåget, och de blefvo lika angenämt
öfverraskade som varmt intresserade, när de sågo henne stiga af. Man
hade nämligen icke väntat henne på ett par dagar än, ty ferierna räckte
ännu en vecka, och den omständigheten, att hon kom tidigt och således
skulle ha ett par dagar lediga, väckte angenäma förhoppningar i mer än
en ung, tobakstuggande kopojkes hjärta.
Lugnt och obesväradt, trots de många par ögon, som riktades mot henne,
gick hon fram till den f. d. spårväxlare, som åtnjöt rang, heder och
värdighet af stins och öfrig stationspersonal vid Harristowns palatslika
centralbangård, slog honom på axeln så bekant som om hon kännt honom i
hela sitt lif och sade okonstladt:
-- Jag är den nya lärarinnan. Kan ni säga mig hvar skolan ligger?
Edward Baker Esq., Harristowns don Juan, mest känd under namnet
»Brandy-Ned», råkade stå i närheten, och som han hade sitt anseende att
uppehålla, steg han genast fram och sade i sin elegantaste sällskapston:
-- Bry sig inte om den där murkne gamle krubbitaren, flicka lilla. Följ
med mig, Edward Baker Esq., så skall jag visa vägen. Jag är van att ta'
så'na där små sötungar under mina vingars skugga.
Lärarinnan vände sig mot Ned och gaf honom en blick. Det var hela hennes
svar. Men mr Bakers talrikt församlade umgänge fick till sin uppbyggelse
se honom rodna, sopa perrongen med sin sombreros vida brätte och stamma:
-- B-ber om ursäkt, miss! Jag menade ingenting illa.
Hvarefter han, under sina vänners något bullersamma bifall, drog sig
tillbaka.
Lärarinnans anseende var orubbligt befästadt och hon gick oantastad till
skolan.
Kassören i »South Dacota Farmers and Cattlemens bank», mr C. B.
Smithson, var Harristowns gentleman, den tongifvande inom stadens
societet, och använde krage vid större fäster, hvarför han ansåg sig
vara den, som borde önska lärarinnan välkommen till samhället.
Till den ändan tog han, dagen efter hennes ankomst, på sig kragen midt i
veckan och gick till skolan för att presentera sig.
När lärarinnan hörde hans ärende, smålog hon mot honom, och mr Smithsons
icke alldeles kalla hjärta smälte som vax. Den halftimma han tillbragte
hos henne var en af de angenämaste stunder han upplefvat i Harristown,
ty den lilla skolfröken omhuldade honom så, att han, när han gick
därifrån, var fullt på det klara med, att om den nya lärarinnan gaf
honom korgen, så vore hans lif lika förfeladt som den bekante tjurens,
som stångades med expresståget.
Hemkommen till sin kala ungkarlskammare kände han skarpare än någonsin
förr behofvet af en kvinnlig varelse, som kunde ge ett hem värme och
trefnad och slipa af kanterna på hans ensamma lif. Följden häraf blef,
att han redan samma afton tog en promenad, som händelsevis förde honom
förbi skolan. Och, tänk bara! I ett af fönstren stod den förtjusande
lärarinnan och nickade åt honom. Smithson hälsade med en i Harristown
dittills oanad artighet -- och hon vinkade åt honom att komma in.
Så öm, så bedårande och, framför allt, så lätt tillgänglig hade Smithson
aldrig kunnat tänka sig flickan, och uppmuntrad af hennes vänlighet tog
han hennes hand.
Hon drog den inte tillbaka.
Han drog henne sakta till sig, och hon gjorde intet motstånd.
Då tryckte han henne häftigt till sitt varmt klappande hjärta, och hon
gjorde ingen rörelse för att undvika honom, utan lutade hängifvet,
motståndslöst sin rosenkind mot hans kulörta väst och lyssnade villigt
till de kärleksord han hviskade i henne öra.
Men när han försökte kyssa henne, slet hon sig lös.
-- Nej, Charl -- -- mr Smithson, det här går inte an. Jag är en ärbar
flicka.
-- Det vet jag, älskade! andades Smithson. Men hvarför -- -- --
-- Vi äro alltför litet bekanta än, mr Smithson, -- hviskade hon
rodnande. -- Men sedan -- kanske!
-- Hvarför »kanske»?
-- Nåja! Kanske inte »kanske».
Smithson _gick_ inte hem den kvällen. Han dansade. Och han somnade i sin
enkla enmanssäng för att drömma ljufva drömmar, som ju alltid är
brukligt vid dylika tillfällen.
Morgonen därpå vaknade han något trött af drömmarna, men blef fullt pigg
igen när han skulle kläda på sig och fann att han tappat sin plånbok. En
i Harristown tappad plånbok är nämligen i de flesta fall förlorad för
ägaren, ty invånarna i staden äro praktiskt folk och taga väl vara på
alla värdeföremål en nådig försyn kastar i deras väg, äfven om en annan
person under sken af lag och rätt gör anspråk på det upphittade som sin
egendom.
Visserligen innehöll plånboken ett minimum af kontanter, men där fanns
äfven formeln till kombinationslåset å bankens kassahvalf, och fastän
kassören kunde kombinationen utantill måste han ändra låset, ty
stadsborna försmådde, som nämndt, mera sällan den snöda mammon.
Därför småsvor kassören trots sin unga lycka, när han vandrade ned till
banken.
Väl ditkommen fästes hans uppmärksamhet vid en liten folkhop, som
betraktade ett af bankens fönster, och han fann snart att orsaken till
detta ovanliga intresse var den, att en af rutorna intryckts.
Kassören nöjde sig inte med att småsvärja när han med darrande händer
låste upp dörren och gick in. Där inne var allt i sin ordning, ingenting
var rubbadt och kassaskåpet var ordentligt låst. Kassören började snurra
på kombinationstrissan. Ett hvarf vänster, två höger o. s. v. och så
småningom sprang dörren upp. -- -- --
Alla kontanter och lätt omsättbara papper voro försvunna. Men i gengäld
låg kassörens plånbok där. Och i ett af dess fack låg en liten
parfymerad biljett, å hvilken stod skrifvet med en prydlig
fruntimmersstil:
Ȁlskade Charlie!
Tack för lånet af kombinationsformeln! Den har betydligt
underlättat mitt arbete.