SPINDELN

Innan ödet kastade Max O'Rell och John Hunter tillsammans bland

Colorados berg, hade de varit kamrater vid Yale-universitetet, hvars

färger båda försvarat, den ene som löpare, den andre i roddarlaget, i de

årliga idrottstäflingarna mot Harvard. Sedan dess hade de icke sett

hvarandra på många år, förrän de händelsevis träffades på ett hotell i

Denver.

Då var Max bergsingenjör och skulle för ett stort grufbolags räkning upp

i bergsregionerna, för att undersöka ett af bolaget inköpt område, inom

hvilket man trodde, att en stor mineralrikedom skulle finnas, och John,

som var en rik man, reste för sitt nöjes och sin hälsas skull.

Det blef ett gladt återseende mellan de gamla kamraterna. Glada minnen

från universitetstiden upplifvades, och när tiden till sist kom, att Max

måste anträda sin expedition, beslöt John att följa med, i synnerhet som

han där uppe i bergstrakternas höga, rena luft nog skulle återvinna sin

förlorade hälsa.

Några dagar senare befunno de sig där uppe, och Max grep sig genast an

med sitt arbete, undersökte systematiskt bergen och samlade mineralprof

ur bäckarna för att sedan kemiskt analysera dem. John, som också var

intresserad af mineralogi, hjälpte kamraten och följde med på hans

ströftåg, -- hvilka ofta sträckte sig långt från lägret -- när han hade

lust därtill, och var dessemellan hemma i lägret och tjänstgjorde som

kock.

Det var högsommar. Coloradoluften var klar som glas, och fjälltopparna

glänste som silfver i solen. Från höjderna kunde de båda kamraterna se

ned på landet, som suckade under den glödande hettan, men där uppe blef

den aldrig intensiv, och de tillbrakte härliga dagar, fjärran från

världens flärd och i en natur, som öfverträffade själfva Eden.

Under många veckor voro Max' undersökningar fruktlösa, berg efter berg,

område efter område granskades, massor af mineralprof analyserades, men

icke ett spår fann han af ädel metall. Redan började han tvifla på

möjligheten att nå något resultat, när han helt oväntadt, på ett område,

som han redan i det närmaste genomsökt och var beredd att lämna,

lyckades påvisa tydliga om än svaga spår af guld i gruset af en bäck,

hvars snabba vatten flöt fram öfver en platå, efter att i brusande

kaskader ha kastat sig hufvudstupa utför ett skyhögt fjälls svindlande

branter.

Då väcktes intresset på nytt till lif, och tillsammans undersökte Max

och John bäckens botten ända fram till bergets fot. Öfverallt samma spår

af guld i bottengruset, litet rikare kanske när de kommo närmare berget,

men dock i alltför ringa mängd för att det skulle löna sig att söka

utvinna det. Men högt däruppe, någonstädes i fjället, fanns ådran, som

på något ställe säkerligen gick i dagen hvarvid kvartsen söndersmulades

och sköljdes med af det strida vattenflödet.

Nu var det slut på ströftågen för någon tid, och de slogo permanent

läger å en glänta i en liten tät skogsdunge, som låg strax bredvid foten

af fjället. Från detta läger skulle de sedan noga undersöka berget

följande bäckens lopp, och de beräknade, att de på detta sätt rätt snart

och med jämförelsevis stor säkerhet skulle finna ådran. Ty att de icke

skulle uppge spaningarna förrän de funnit den, var en sak, som de fast

beslutat.

John var nu intresserad på fullt allvar, och följde troget sin vän

dagarna i ända på de ansträngande klättringarna i berget. Snart sagdt

fot för fot undersökte de berget där de gingo fram, knackade med sina

hammare prof ur stenen för att sedan krossa och analysera dem om

kvällarna. Högre och högre stego de, uppför branta stup och klippor,

ofta på platser där rep och alpstafvar måste tillgripas, och icke sällan

hände det, att John fick sitta och vakta ett rep, som slagits kring ett

stenblock, medan Max dinglade nedanför och sorgfälligt undersökte ett

tvärbrant stup, utför hvilket bäcken kastade sig i en glittrande kaskad.

Icke ett spår af guldförande kvarts stod dock att upptäcka, och John,

som icke hade sin väns bulldoggsenergi, började tröttna på leken. Därför

föreslog han en kväll, när de sutto med sina pipor vid lägerelden, att

de följande dag helt enkelt skulle bestiga berget, följande bäckens

fåra. Det funnes ju alltid en möjlighet, att kvartsen på något högre upp

beläget ställe så tydligt syntes i dagen, att vidare undersökningar voro

öfverflödiga.

Max fann förslaget godt, ock dagen därpå begåfvo de sig af uppåt

höjderna. Det var en mödosam klättring. Där de kunde, följde de bäckens

lopp men då och då blefvo de af branta stup nödsakade att göra vida

omvägar, och när de, efter ett par timmars klättring, påträffade en

gräsbevuxen afsats, beslöto de genast att gifva sina uttröttade lemmar

litet hvila, och på samma gång smaka på matsäcken.

När piporna kommit i gång, gick Max fram till bäcken, som lustigt

porlade fram ett stycke från den plats där de slagit sig ned och tog upp

en handfull grus från dess botten. Genom att taga vatten i handen och

skaka den, vaskade han bort större delen af gruset och räckte John

rästen:

-- Se! Guld igen. Ådran ligger tydligen ännu högre upp, och ditt goda

förslag har inbesparat åtskilliga dagars arbete.

John lät blicken glida uppför berget där bäckens hvita band drog ett

streck mot den mörka stenen.

Plötsligt grep han Max i armen och pekade uppåt.

-- Se! utropade han.

-- Hvad? Ådran syns väl inte på så långt håll? svarade Max skrattande.

-- Afsatsen däruppe!

-- Ja ... Hvad är det med den?

-- Bäcken kastar sig ned öfver kanten.

-- Ja visst! Inte är det så märkvärdigt.

-- Men hvad ser du ofvanför afsatsen.

-- Ingenting särskildt.

-- Nej, just det. Bäcken syns inte mer. Den börjar på afsatsen där uppe!

Max lät blicken glida uppåt. Riktigt. Ofvanför afsatsen syntes ej bäcken

mer.

-- Men -- -- men -- --, stammade han. Den kan ju inte börja där. Dess

källa måste vara vid snögränsen.

-- Borde vara, ja. Men som du ser börjar den i alla fall på afsatsen.

Och orsaken är just hvad vi nu skola undersöka.

Nu var all trötthet som bortblåst, och med febril ifver klättrade de två

kamraterna uppför det besvärliga stycke, som skilde dem från den öfre

afsatsen.

Snart stod Max däruppe, och med ett förvånadt utrop började han hala i

liflinan för att hjälpa upp kamraten. Framför dem låg mynningen till en

djup grotta, och ur dess inre framrusade bäcken, med ett dån, hvilket

genom ekot från väggarna lät som ett åskmuller.

-- Den här utfärden tycks bli betydligt intressantare än vi tänkt oss,

ropade Max, men särdeles profitabel blir den nog inte. Bäcken kommer

naturligtvis genom någon spricka i berget från den eviga isen där uppe,

och passerar guldådran på sin väg ned. Alltså ligger ådran midt inne i

berget någonstädes mellan den där afsatsen och toppen, och under sådana

omständigheter är det väl knappast troligt att vi komma att störa dess

frid. I hvarje fall skola vi undersöka grottan och se hur långt in den

sträcker sig. Om här endast funnes litet ved, så att vi kunde göra

facklor!

-- Jag har min lilla acetylenlykta i ryggsäcken som vanligt. Det ljuset

förslår ju inte mycket, men vi få väl i alla fall nöja oss med den.

-- Fram med lyset, min son. Vi få väl titta på insidan vid det ljus vi

ha. För rästen har jag ännu litet hopp om att finna ådran där inne.

Med den lilla cykellyktan i handen steg Max först in i grottan och John

följde tätt efter. Bottnen var ojämn och beströdd med nedfallna stenar,

och de fingo gå försiktigt fram för att icke stupa öfver någon af dessa.

När de kommit några tiotal meter från mynningen, stodo de helt plötsligt

framför grottans bortre vägg. Grottan var slut. Och ur en öppning i

väggens undre kant brusade bäcken fram, skummande och fräsande som om

den nedstörtat från en större höjd.

-- Här tycks det vara stopp! yttrade Max. Om vi vilja längre in, så få

vi synbarligen använda dynamit.

-- Ja. Vi få väl nöja oss med att ha kommit så här långt. Men det bör

inte hindra oss att undersöka grottans väggar. Kanske ha vi här det

åtrådda mineralet.

Max lyfte lyktan och lät hackan falla mot väggen. Den var hård, solid

granit.

-- Fordömdt! Guldet finns där uppe i berget.

Han vände sig och lät lyktskenet falla på sidoväggen.

-- Samma material. Och med en förargad åtbörd slog han ett hårdt slag

med hackan mot stenen.

Med ett utrop lät han hackan sjunka, och båda kamraterna sågo ett

ögonblick på hvarandra.

-- Hörde du? frågade Max.

-- Ja, ihåligt!

-- Tydligen ett nytt galleri af grottan.

Åter lät han hackan tungt falla mot berget, och åter hördes samma

ihåliga ljud från bergets inre.

-- Det här måste också undersökas, sade han. Att döma af ljudet kan

väggen icke vara mera än ett par tum tjock, och det kunna vi med våra

hackor snart nog bryta oss genom.

-- Right, oh! svarade John, och grep sig genast verket an.

Efter att ha ställt lyktan på en sten, så att dess sken föll rakt på

berget, började de med sina hackor bearbeta samma punkt. Stenflisorna

flögo kring hackorna och efter en stund slog Max' hacka genom väggen.

När de väl fått hål gick det raskare genom att bearbeta dess kanter, och

snart hade de förstorat det så pass att en arm, kunde stickas in.

Då tog Max lyktan, och lät ljuset falla in. Det upplyste svagt ett litet

område, men utanför den darrande ljuskretsen stod mörkret svart som en

vägg.

-- Det här galleriet tycks också vara rätt stort, anmärkte Max och grep

åter sin hacka. Hugg i, så skola vi snart vara inne.

Åter föllo hackorna mot hålets kanter, och slagen ekade som kanonskott

genom de båda grottorna. Stensplittret hopades allt mer på grottans

golf, och efter en stunds ansträngande arbete var hålet stort nog att

släppa in en person.

När lyktan åter instacks genom öppningen visade den grottans botten ett

tiotal fot under den gamla grottans nivå, men väggarna försvunno borta i

mörkret, utom räckhåll för lyktans lyskraft.

-- Well, vi gå väl ned! föreslog John.

-- Naturligtvis! Bind fast repet kring stenblocket där borta, så fira vi

oss ned en och en.

Max gick före, och när han nått bottnen, kom John efter. När de lyste

utefter väggarna föreföll det, som om grottan var cirkelrund, och dess

botten, slät som ett golf, var konkav, och sluttade således starkt mot

midtpunkten.

-- Håll fast i repet medan vi gå nedåt, beordrade Max. Det kan ju finnas

något hål eller dylikt, som inte är angenämt att falla ned i.

John grep med ena handen fast i repet, och tog med den andra Max'

vänstra hand, medan de försiktigt gingo nedåt, Max före, med lyktan höjd

öfver hufvudet. Sluttningen var jämn och regelbunden, och ljudet af

deras steg ekade mot grottans väggar. Af ljudet kunde de döma att de

befunno sig i ett väldigt hvalf, väl tio meter högt och kanske fem

gånger detta mått i diameter.

De hade gått kanske tjugu meter från hålet, när Max plötsligt ropade

till och konvulsiviskt kramade Johns hand. Ljudet af ropet återkastades

i ett öronbedöfvande eko, och John såg framåt, åt det håll dit Max'

blick var riktad. En namnlös fruktan smög sig på honom och kom hans

lemmar att stelna, kallsvetten trängde fram på hans panna och en kall

kåre löpte efter hans ryggrad.

Ty där, midt i hålan där bottnen var som djupast, kunde man i lyktans

bleka och darrande sken urskilja ett djur, en meterhög jättespindel, med

ludna lemmar och väldiga gifttänder, och som betraktade dem med stelt

blickande, utstående ögon.

En stund stodo de så, människorna och djuret, orörliga midt emot

hvarandra, men så småningom återfick Max sin själfbehärskning och ryckte

i Johns arm.

-- Din revolver! Fort!

John drog sin hand ur Max' och trefvade med darrande fingrar efter

hölstret.

Det var tomt! Han hade lämnat revolvern där nere i lägret, tusen meter

nedanför.

Men knifven! Med vänstra handen släppte han repet och grep tag i

knifskaftet och tog därvid ett steg åt sidan för att kunna möta det

anfall, som helt säkert icke kunde utebli.

Hvad som hände under de nästa sekunderna visste han knappast själf. Han

halkade kanske eller snafvade på Max' fot. I hvarje fall föll han

raklång och rullade nedåt sluttningen, tills han plötsligt, yr af

fallet, fann sig ligga midt under spindelns väldiga käftar.

Med ett rop af fasa rusade Max fram för att med blotta händerna hjälpa

sin kamrat.

Men spindeln rörde sig icke. Dess ludna lemmar stodo lika orörliga, de

utstående ögonen stirrade lika stelt framåt.

Den var död!

I detta väldiga, hermetiskt tillslutna grotthvalf hade den blifvit

innesluten och på grund af tyngdkraften glidit ned till det konkava

golfvets midt.

Max hjälpte upp sin kamrat och tillsammans betraktade de odjuret, som

stod där i all sin vidrighet. Ja, det var otvifvelaktigt dödt, dödt och

förtorkadt.

Utom sin jättestorlek skilde det sig på intet sätt från de vanliga

rofspindlarna. Samma ludna ben och tjocka bak-kropp och, framför allt,

samma obarmhärtiga käftar, som de vanliga flugfångarna.

-- Det där var en otreflig kund att möta i lifstiden, yttrade Max till

slut.

-- Jo säkert! Han tog nog både får och getter. Gud vete, för rästen, om

ens människan gick fri. Det skulle roa mig att veta hur många exemplar

af släktet Homo, som den där otäckingen tagit lifvet af.

-- Inga, min son! svarade Max. På den tiden, då den gynnaren hade

hälsan, var fader Adam ännu inte konfirmerad. Ja, förmodligen skulle det

dröja åtskilliga tusen år innan människosläktets första representant var

destinerad att börja sin bana på den här planeten, när den

naturrevolution inträffade, som inneslöt denna spindel i sin hermetiskt

tillslutna graf. Det är ett djur från världens barndom, som står framför

oss, stelnadt, och så förtorkadt, att jag finner det underligt att det

icke föll ihop till stoft, när vi släppte in luften till det. Om du rör

vid honom så kan du vara viss om, att han förvandlas till damm.

John lyfte sin ena fot, och vidrörde spindeln lätt med stöfvelspetsen.

Men det som Max väntat inträffade icke. Spindeln var hårdnad och höll

ihop.

-- Han är, fördöme mig, segare än jag trodde, utropade Max, när han sett

hur experimentet utfallit. Då måste vi ha upp honom i dagsljuset.

-- Men hålet är för litet!

-- Så få vi helt enkelt göra det större.

Sagdt och gjordt! Snart stodo de åter i den öfre grottan och bearbetade

med sina hackor hålets kanter. Det var ett hårdt arbete, men de höllo i,

och efter en timma var hålet stort nog. Då gingo de åter ned, anbrakte

försiktigt repet kring spindelns kropp och började hissa upp honom. John

stod i nedre grottan och styrde med alpstafvarna djuret, så att de sköra

benen ej skulle brytas, när Max drog upp det, och om en kort stund var

det uppe.

När John så klättrat upp, togo de djuret mellan sig, och några minuter

senare stod det ute i solskenet för första gången på gud vet hur många

tusen år!

-- Det där blir något för Yales museum! yttrade Max belåten, när de fått

spindeln oskadad ut. Hvad Harvard-universitetet skall grönska af afund.

-- Jo, något! Och inte bara Harvard, utan hvartenda museum i hela

världen, som något håller på sig själf. Den här älskliga företeelsen är

ju fullkomligt unik och det absolut finaste i sin genre, som hittills

har påträffats. Jag håller tusen kalla dollars mot din gamla hatt, att

intet museum i kristenheten har ett exemplar af den här spindelarten, om

ens någon har en aning om att den existerat. Tills vidare äro vi helt

visst de enda existerande människor, som sett ett dylikt exemplar.

-- Men länge skola vi inte blifva det. Yale skall bli en vallfartsort

för världens alla zoologer.

Att bära ned spindeln visade sig icke vara något lätt arbete. Med

tillhjälp af repet och stafvarna fingo de hissa den från utsprång till

utsprång, från klippa till klippa, nedför branta stup och nästan släta

bergväggar, med en svindlande afgrund nedanför. Omsider kommo de dock,

svettiga och uttröttade, ned på släta marken, där de kastade sig i

gräset för att hvila.

När de något så när återvunnit krafterna, surrades spindeln försiktigt

fast vid alpstafvarna, och med dessa på axlarna buro de den hem till

lägret. Där ställde de djuret framför tälten och sedan de än en gång

beskådat det, började de göra sin middag i ordning.

Bergbestigningar, i synnerhet i Colorado, ge en härlig aptit, som icke

ens den långt ifrån angenäma anblicken af jättespindeln kunde minska,

och efter en kraftig måltid tände de båda kamraterna sina pipor och lade

sig i gräset för att njuta sin siesta.

Plötsligt satte John sig upp.

-- Det var väl endast en solreflex, sade han, men jag skulle kunna svära

på, att jag såg spindelns ögon röra sig. Icke mycket, det var snarare en

darrning än en rörelse, men något var det.

Max skrattade.

-- Naturligtvis en solreflex, som du sade, eller också en synvilla.

Förmodligen det senare. Lik som titta har jag hört talas om, men att en

spindel, som varit död i några tusen år, rör ögonen ..., nej tack.

John instämde i skrattet.

-- Åhnej, knappast! Men, för öfrigt, hvarför inte? Ingenting är ju

omöjligt här i världen.

-- Jo då. Det finns en hel del saker, som äro absolut omöjliga, och till

dem räknar jag, att den här arachniden, som afled medan ännu våra

förfäder roade sig med att dingla vid svansen från någon trädgren,

skulle börja rulla med ögonen som en tragedienne. Snart ser du väl honom

dansa can-can också, men då kommer jag att slå ut det som är kvar af

vårt lilla spritförråd.

-- Jag vet knappast ändå, om det vore mera underbart än att finna honom

i en hermetiskt tillsluten grotta eller att han, öfverhufvud taget,

finns till. Hos insekter och andra lägre stående djur bevaras

lifsgnistan, som du vet, ofta öfverraskande länge. Visserligen är väl

vårt lilla monstrum så dödt det kan bli, men det skulle dock, enligt min

åsikt, vara en möjlighet, att en gnista lif ännu funnes inom odjuret.

-- Knappast!

-- Det är en million möjligheter mot en att det finns, men hur var det

med grottan? Skulle vi inte i morse ha gapskrattat, om någon sagt oss,

att vi skulle göra ett sådant fynd, som vi gjort, och på en sådan plats?

-- Tack, min son! Men förlåt att jag fått nog af din rika fantasi och

föredrar att gå ut i skogsdungen med bössan en stund medan jag smälter

visdomsorden. Litet fågel skulle smaka rätt bra som ombyte i dieten,

eller hur?

-- Mycket, medgaf John. Lycka till! Jag för min del skall sofva middag

här hos vår ludne vän, tills du kommer tillbaka.

Med dubbelbössan under armen gick Max och dref i skogsdungen, men

jaktlyckan var klen. Knappast något skjutbart syntes till, och det lilla

som fanns, lagade sig regelbundet undan innan Max lyckades komma inom

skotthåll. När detta fortgått en timmas tid tröttnade han och vände

stegen tillbaka mot lägret. Det var ju betydligt mera angenämt att sitta

med sin pipa utanför tälten än att på detta sätt traska omkring utan att

få ett lif.

Han hade hunnit till kanske femtio meter från lägret, när han plötsligt

stannade.

Ett skri, så skärande och hemskt, att det kylde blodet i hans ådror,

ljöd där bortifrån, kastades från klippa till klippa och upprepades af

ett tusenstämmigt eko till en enda helveteskör. Det var skriet af en

människa i dödsnöd.

Med en kraftig viljeansträngning hämtade han sig och rusade, med bössan

i hand, blindt bort mot lägret. Kommen till kanten af gläntan stannade

han åter, slagen af fasa vid den syn, som mötte honom.

Framför tälten låg hans kamrat, likblek och med ögon som tycktes tränga

ut ur sina hålor. Öfver honom, med de väldiga käftarna sänkta i hans

strupe, låg den ludne jättespindeln.

Med ett rop rusade Max framåt lyftande bössan. Spindeln släppte sitt

offer och dess ögon riktades ondskefullt mot den nye angriparen.

John reste sig på armbågen.

-- Hjälp, Max! stönade han, och Max såg med en blick, att hans lif ännu

skulle kunna räddas.

Så kom spindeln. Plötsligt, med otrolig snabbhet störtade den mot honom

och han hann icke lyfta bössan upp till axeln innan den var honom inpå

lifvet. Men hans sinnesnärvaro lämnade honom icke denna gång. Med bössan

hälft lyftad rände han mynningen mot den framstörtande spindeln och

tryckte på båda hanarna.

Det blixtrade till, och knallen rullade långt ut öfver platån. De båda

kompakta hagelsvärmarna träffade spindeln midt mellan ögonen och

stoppade hans vilda anlopp, krossade hufvudet och förvandlade på ett

ögonblick hela den förtorkade kroppen till atomer.

När röken skingrats sjönk endast en sky af grått stoft sakta mot marken.

Det var allt som återstod af Max O'Rells och John Hunters vetenskapliga

fynd.