begaf sig Sattler genast upp för att afteckna _Kurnu;_ doktorn och
jag foro på hvar sin åsna till _Lepsius_. Under vägen hunno de två
Preussare, som ligga här med sin bark, upp oss och kommo med. Vi
blefvo vänligt emottagna i den borglika villan, som, först uppbyggd
af _Wilkinson_, sedermera blifvit bebodd af flere berömda forskare
i Egyptens gamla monumenter och nu innehafves af _Lepsius_, kanske
den största och berömdaste bland dem alla. Öfver dess ena tornlika
byggnad svajar nu den Preussiska örnen på en hvit flagga. Här vexlades
ömsesidigt mellan alla önskningar om "ein gutes glûckliches Neujahr",
ej utan en särdeles bred Tysk "Gemüthlichkeit." Slutligen kom _Lepsius_
ut från sin lilla kammare i halfsiden schlafrock och röd _tarbosh_,
vexlande med oss nyårsönskningen. Han hade i hela sitt väsende något
särdeles enkelt och vackert, ej det minsta af vanliga halflärdas
flärd och sladder; det syntes af allt att han var en djupt lärd,
som helt och hållet intagen af sin vetenskaps storhet glömt all den
ryktes-girighet, hvaraf mången halflärd plågas. Samtalet rörde blott
vanliga ämnen, nyårsmorgonens ovanliga skönhet och den lika ovanligt
sköna utsigten från denna villa, som ligger högt uppe i bergen.
Morgonen var i sanning utomordentligt skön; solen hade ännu ej hunnit
bli het och brännande, den kalla nordanvinden från föregående dagar
hade alldeles laggt sig och tystnat, luften var klar och ren, såsom
hos oss den mildaste sommar-förmiddag, samt lät oss se den nedanför
liggande gröna slätten i det vackraste sken. Jorden stod öfverallt
grön af hvetets nya brodd, som med en skarpt markerad linie gick
upp till öknens rand. Midtpå denna gröna matta såg man de ståtliga
_salamat_, två väldiga Memnons kolosser _Shama_ och _Tama_, hvilkas
under tidernas lopp förvittrade och stympade lemmar likväl ännu med
sina hieroglyfer samt Grekiska, Latinska och Frangiska inskrifter
vittna om många olika folk, dem de bjudit sin _salamat_-helsning. På
ömse sidor om dem, dock på tillbörligt afstånd och nedanför de väldiga
sandfärgade bergen i öknen, syntes det ståtliga _Medinet Habu_ och
_Rhamasseum_; längre bort _Gurnu_, samt på andra sidan om den mäktiga
floden, _Karnak_ med de många pylonerna och det pelar-rika _Luksor_,
båda omgifna af en grön matta. Hela denna vida synkrets omslutes af
mäktiga berg, bland hvilka Thebens mäktiga spetsar främst lysa fram.
Sjelfva stodo vi på ett högt berg, från hvilket vi öfverskådade denna
tafla, troligen en bland de skönaste i verlden; öfver oss höjde sig
äfven mäktiga berg i väldiga spetsar eller pylonformiga toppar, bland
hvilka man vet att de mäktigaste bland forn-Egyptiernas konungar och
drottningar hvila i sina grafvar. För hvarje blick man kastar öfver
bergen och deras dälder möter ögat någon graf eller håla, som äfven
fordom tjenat till boning antingen för lefvande eller döda, men nu
bebos af smutsiga, svarta Araber. Det skönaste och mest storartade
var dock den mäktiga floden, som mellan de gröna fälten slingrade sin
klart mörkblåa bölja; ty här uppifrån sedt har vattnet den renaste
blåa färg, täflande med Medelhafvets, ehuru det på nära håll ser nog
grått ut. Floden gör här åtskilliga bugter, bildar en ö på hvardera
sidan, samt är stor och väldig som en sjö. Jag stod länge och njöt af
den härliga utsigten, äfvensom af den ljufva, hälft ljumma, men dock
friska morgonluften, blott stundom störd af de förtjusta Tyskarnes
platta utrop: "wunderschön, sehr schÖn, göttlich!" o.s.v. _Lepsius_
bjöd oss sedan att se på hans lilla, från Sennaar hemtade apa, en
ödla och en liten krokodil, dem han höll lefvande och till min
förundran handterade med blotta händerna utan minsta fruktan. Sedan
vi så sysselsatt oss en stund, börjades nyårsdagen till ära en liten
gudstjenst af _Strauss_, en bland de Tyskar som voro på barken invid
oss, son till en kunglig hofpredikant i Berlin. I anseende till de
många musulmanska tjenare, som här funnos, fann jag för godt att ej
öfvervara denna gudstjenst, utan tog min åsna och gjorde en ridt till
_salamat_-stoderna och _Rhamasseum_. Jag gick der en stund omkring
och såg på taflorna samt pelarena, satte mig sedan att språka med min
gamla trefliga åsnedrifvare, som berättade huru de gamle _Kuffarne_
dyrkat dessa stora kolosser, bland hvilka den förstörda granitkolossen
vid _Rhamasseum_, på hvilken vi nu suto, varit den största. Liksom
flere bland hans colleger visste denne åsnedrifvare ett och annat af
yttranden, dem han uppsnappat af de många Europeiska lärda, hvilka
lefvat här en längre tid och anställt forskningar. Han kände äfven
namnet på flere t.ex. _Sult, Belzoni, Champollion_. Sedan jag sålunda
fått slut på förmiddagen begaf jag mig åter upp till _Lepsius_, dit
vi blifvit inbjudna till middag. Han hade emellertid med de flesta
af sällskapet begifvit sig till _Elazzazif_, hvarföre jag träffade
blottSattler och två till Preussiska expeditionen hörande målare. Den
ena språkade med mig om deras resa i Nubien och länderna der uppe,
samt var öfverhufvud en ganska treflig man. Så snart _Lepsius_ kom
tillbaka satte vi oss till bords och åto middag. Derefter förevisades
en humoristisk tafla, hvilken en bland målarena gjort, framställande
huru alla till expeditionen hörande män klefvo omkring, begapade och
aftecknade en väldig gammal-Egyptisk pelare, som stod i ett vackert
landskap vid floden, rikt på palmer. Till denna tafla hade arkitekten
gjort ett litet humoristiskt poem, som verkligen täflade med taflan
i vacker witz och innehöll nätta karrikaturer af expeditionens
medlemmar samt lätta anspelningar på deras svaga sidor. Såväl taflan
som poemet var särdeles väl gjordt och gaf oss alla mycket nöje; de
voro egentligen tillrustade för _Lepsii_ födelsedag, som inträffat
några dagar före jul. Sedan kaffe var drucket och några pipor rökta
begåfvo vi oss alla, ett sällskap af 11 personer, öfver bergen till
kungagrafvarnes dal, för att njuta af den ojemförligt härliga utsigten
från de ståtliga bergtopparne. Der såg man öfver det vackra landskapet,
med dess ruiner på ena sidan, på den andra den underliga bergsdalen,
en verklig dödens dal; ty icke allenast gamla stormäktiga kungar ligga
här begrafna i sina praktfulla, i bergen huggna grafpalatser, utan
äfven hela naturen tyckes ligga död och begrafven i liksom sarkofager
bildade bergsryggar. Vi gingo äfven in i några kungagrafvar och
hörde på _Lepsii_ väl korta, men vackra och enkla anmärkningar eller
förklaringar öfver figurerna. De ståtliga grafsalarne och choren togo
sig nu utomordentligt väl ut, emedan vi hade med oss ett stort antal
ljus, som gåfvo stark belysning och tilläto oss med ens öfverskåda både
de finurligt målade taken och väggarne. Liksom förra gången, då jag vid
uppfärden med Sattler besökte dessa grafvar, gladde jag mig nu mest åt
vekheten i de uthuggna bilderna och den hvita vackra kalkstcnsväggen
eller stucken, som täflade med marmorn i skönhet, men öfverträffade
den i mjukhet. Med lika stort nöje betraktar man de ännu ofulländade
teckningar, hvilka här ofta anträffas på väggarne; de äro först gjorda
med röd krita och sedan rättade eller noggrannare utförda med svart
krita, för att slutligen efter denna teckning sculpteras och målas.
Oaktadt den skenbara lätthet och nonchalance, hvarmed de äro smorda på
väggen, skönjes dock den största säkerhet och accuratess i teckningen
af såväl större som mindre figurer. Färgen är ännu alldeles frisk och
glänsande, liksom den vore helt nyss påsatt, icke för tre årtusenden
tillbaka. Äfven här stördes jag ofta af de exalterade Tyskarnes utrop,
men _Lepsii_ lugna små anmärkningar, i hvilka aldrig hördes något utrop
eller ängslig suck, godtgjorde hans landsmäns platta förtjusning. Hans
medföljare, målarena och arkitekten, voro öfverhufvud lefnadsfriska
män och trefligare än Tyskarne vanligen äro, men från sin eviga lust
att göra Witze hade de icke kunnat befria sig; isynnerhet var deras
landskapsmålare, en fet, frodig man, särdeles färdig i konsten, ehuru
sällan lyckad. Sedan vi dröjt i grafvarne ungefär till solnedgången,
begåfvo vi oss på återväg, då alla från _Lepsii_ villa togo afsked och
gingo hem öfver bergen. Mästaren sjelf, den store hieroglyfläsaren,
följde oss på den egendomligt vackra vägen, som leder ut från dödens
dal emellan dess underligt formade, liksom askbeströdda berg, hvilkas
toppar nu stodo blekt guldgult belysta af den nedgående solens sista
strålar. _Lepsius_ var under vägen språksam, frågade mig om mina
tillämnade resor, samt sade sig ämna resa till _Kosseir_ och _Sinai_.
Komne om bord drucko de öfriga, men icke jag, med honom ett glas
champagne och efter hjertliga önskningar om god resa begaf han sig
tillbaka hem. Vi åter, sedan vi liqviderat våra åsnor och nattväktare,
lade ut med barken för att fortsätta färden till Kairo. Sålunda hade
första dagen af detta nya år gått till ända ganska angenämt, ehuru jag
allt ännu känner mig litet främmande bland Tyskar.
Jan. 2.
Kämpade hela dagen mot stark nordlig vind, men hunno dock fram till
_Kenneh_ en stund före solens nedgång. Vid uppfärden hade vi legat just
nedanför staden, blott några steg från sjelfva torggatan, men nu måste
vi lägga oss ungefär en halftimmas väg derifrån, emedan vattnet torkat
ut ifrån kanalen nedanom staden. Icke dess mindre begaf jag mig med
doktorn upp till staden; men emedan det var mörkt funno vi för godt,
sedan vi gjort en liten spatsertur der och med vår skeppare druckit
en kopp kaffe, att taga hvar sin åsna samt fara tillbaka om bord i en
särdeles kall och mörk natt.
Jan. 3.
Gick bittida upp till staden i sällskap med shekhen och _Mohammad_, för
att köpa nödig provision. Såsom vanligt är i Egyptens smärre städer,
hade man ännu föga samlats på torget, ej heller öppnat bodarne. Vi
måste gå länge omkring och vänta, innan vi fingo hvad som behöfdes.
Torget är ett ibland de största man ser i Egyptens mindre städer,
kanske näst det i _Siut_; men här finnas de största och vidlyftigaste
cafén jag ännu sett i orienten. Orsaken dertill är den starka rörelsen
med varor och af resande, som härigenom färdas till _Kosseir_ och
_Hegaz_, samt vanligen, nästan uteslutande, taga sitt qvarter i sådana
cafén. För öfrigt finnes här en ganska stor linneväfnadsfabrik, som
sysselsätter omkring 1,000 menniskor. Staden är berömd för sitt
krukmakare-arbete, sina _kolal_ m.m. Man ser här ett ovanligt stort
antal Turkar och tiggande dervisher. Vi blefvo ej färdiga med uppköpen
förän närmare middagen, då vi återvände på hvar sin åsna. Komne om
bord satte vi öfver till andra stranden, och foro på åsnor upp till
_Dendera_ templet, beläget ungefär en halftimmas väg från stranden. Det
står på en stor grushög, bildad af den förfallna stad, som fordomdags
troligen stått omkring den ståtliga tempelbyggnaden; denna grushög, med
templet i dess midt, höjer sig vid öknens rand, der det odlade landet
slutar som befruktas af flodens öfversvämning. Största delen af vägen
från stranden bestod likväl nu af hvad man kallar _ard hirth_, d.v.s.
odlingsbar, men oodlad jord, beväxt med sträft starrgräs, kalladt
_halfeh_ här och der funnos fläckar af mjukare gräs, som tjenar till
bete för får, medan _half_-gräset betas blott af hornboskap. Slätten
var för öfrigt, isynnerhet närmare stranden, rikt beväxt med vackra,
ståtliga _dompalmer_. Från gräset och den unga hafrebrodden uppsteg
nu den finaste vårdoft. Templet är väl bibehållet, i allmänhet fint
sculpteradt, med vackert arbetade Egyptiska figurer från de senaste
Grekiska tiderna under Kleopatra. Det består först af en stor pelarsal
med 24 mäktiga _Isis_-pelare, som hafva upptill på alla fyra sidor
ett _Isis_-hufvud; vidare en liten sal med 6 pelare, 3 på hvardera
sidan; den öfriga byggnaden innehåller 3 rum, bland hvilka de två
sista nästan utgöra ett tempel för sig. I norr på något afstånd från
hufvudtemplet står ett annat temmeligen stort tempel, nu likväl till
större delen alldeles öfvergrusadt. Åt vester nära intill det stora
templet, men nästan utanför dess område, står åter ett litet kapell.
På taket af den egentliga tempelbyggnaden finnas, liksom i _Philae_,
många kapeller, 6 ungefär till antalet. Af målningen synes öfverhufvud
föga, men sculpturen är särdeles vacker, kanske derföre att den härrör
från en sednare Grekisk tid. I den stora pelarsalens takprydnader
tyckte jag mig finna flere bland zodiakens stjernbilder; men den
egentliga djurkretsen, som fordom fanns här i ett idokabinett, har
blifvit bortröfvad och ses nu i Paris. Yi skulle hafva behöft lång tid
för att beskåda allt, men såväl doktorn som jag ba redan fått nog af
Egyptiska monumenter, och dröjde derföre blott en timme här, hvarefter
vi särdeles hungriga återvände till barken, intogo vår middag och lade
ut. Mot aftonen tilltog vinden i styrka, men vi gingo dock hela natten,
just på de ställen der man berättar att den beryktade röfvar-anföraren
_Ragil_ skall grassera med ett band af 60 man, alla väl beväpnade med
knifvar, pistoler och bössor. Båtfolket talade under natten mycket om
honom och hans bedrifter, hvilka ofta hade någon likhet med våra ädla
roman-röfvare, t.ex. att han röfvade af den rike och gaf åt den fattige
m.m. Dessa historier ingåfvo stor skräck åt vår milda räddhågade shekh
samt fortogo hans sömn under en god del af natten.
Jan. 4.
Stark och kall motvind, hvårföre det led föga framåt. I slikt vader är
vanligt att man ej begagnar årorna, utan vänder sidan mot strömmen och
låter denna drifva båten emot vinden, loverande från ena stranden till
den andra. Så gingo vi till större delen i dag, medan folket skälfde af
köld samt var tyst och tråkigt.
Jan. 5.
Hunno på förmiddagen fram till _Girge_, der jag med shekhen och
_Mohammad_ gick upp för att proviantera. Torget eller handelsplatsen
är ganska vidsträckt, staden ännu ganska betydlig, ehuru ringa
i jemförelse med hvad den förut skall hafva varit, innan floden
undergräfde stränderna och kom husen att ramla. De flesta, nästan
alla, galanteri-handlande voro Turkar; Araberna handla blott med
lifsförnödenheter, linne- och ylletyger af Egyptens egen fabrikation.
Staden tycktes för öfrigt vara byggd i samma krokar och vinklar som
öfriga småstäder, och af samma fula, gråa lera. Vi satte åter ut vid
middagen, ehuru den vexande starka nordan vinden, som hemtade mig en
helsning från våra kalla snö- och isfält, ej lofvade oss någon god
färd; hunno ock ej längre än till berget _Haridi_, der vi lade oss för
natten.
Jan. 6.
Fortfarande stark nordlig blåst; först mot aftonen, då det litet
lugnade vid solnedgången, passerade vi _Akhmin_. Manskapet låg
hopkrumpet af köld under däcket.
Jan. 7.
Hunno om morgonen nära slutet af det väldiga berget _Gebel el Haridi_,
midtemot _Tahta_. Här syntes 4 stora hålor huggna i berget; emedan
vinden ej lofvade oss någon god färd, beslöto vi att gå i land och
stiga upp till bergsrummen. De voro betydliga i berget huggna rum,
troligen endast tillfälligtvis bildade vid stenbrott och i taket stödda
af vid huggningen lemnade pelare. Uppstigandet dit var oändligen
påkostande för det branta bergets höjd, och jag var alldeles andtruten
samt hade stark hjertklappning när jag kom upp. Men utsigten lönade
besväret. Det odlade, nu i vackraste vårbrodd stående landet var
här en vidsträckt, nästan oöfverskådlig slätt, med små fläckar af
palmlunder kring någon by. Midtuti den gröna mattan slingrade sig
Nilen, bildande flere öar. Det odlade landet var afskuret af den skarpt
markerade ökneranden och hela synkretsen ytterst begränsad af de
väldiga kalkbergen. Nedanför mina fötter syntes, i det berg på hvars
topp jag stod, en underlig, djupt nedgående bergsdäld, på hvars botten
funnos 2 _kubbor_, den ena tillhörande shekh _Alharidi abu Hassan_,
den andra hans son _Hassan ibn Alharidi_. Jag steg ned i den underliga
dälden, som gaf en tydlig bild af _Sindbads_ diamant-dal, betraktande
med undran de många naturliga grottbildningarne. I de två _kubborna_
voro simpla halmmattor utbredda. Araben, som trugat sig på den sednare
uppkomna doktorn, berättade att ofta en stor orm visade sig i shekhens
_kobba_, att folk samlades hit vid hans _molid_ och äfven eljest;
verkligen syntes också öfverallt svartbrända ställen i bergväggen,
efter de grytor besökare haft på elden. Längre in i dalen syntes en
liten grotta med en halmmatta uti, som var helgad åt _Ghafir el Darb_.
Genom den djupa dalen gingo vi på en ganska gångbar väg, som emellan
de höga klippväggarne ledde till byn på andra sidan vid bergsfoten.
Dalen tycktes till stor del vara bildad af bergsfloder, kanske äfven
ursprungligen af någon vulkanisk eruption; tiden och luften torde
också hafva gjort sitt till att forma hålor och underliga skapnader.
Nedanför berget sträcker sig ett stort fält, omkring en qvart timmas
väg i bredd, ned till floden och detta stod nu grönt af brodden; här
och der syntes stora palmlunder, bland hvilka en, som sträckte sig
längs floden, isynnerhet var utomordentligt vacker. Vinden hade i dag
något laggt sig och mot natten fingo vi fullkomligt lugn; åt manskapet
lofvades kött till morgonen och nu genast kaffe, om det ville arbeta
dugtigt, så att vi hunno fram till _Siut_. Detta löfte verkade godt och
vid midnattstiden hunno vi fram; ty på kött och ett godt mål sätter
folket här mycket värde.
Jan. 8.
Gick med shekhen och _Mohammad_ upp till staden, hvarunder jag fröjdade
mig åt den vackra vägen emellan de fina _sofsof_-träden, som likna våra
Siberiska ärtträn. Hela förmiddagen upptogs med våra inköp och jag
tröttnade alldeles vid att dels höra folkets gräl, dels sjelf gräla
med det, ty derförutan kan ingenting göras. _Siut_ är i mitt tycke den
bästa stad jag här sett, näst Kairo och Alexandria, ty här finnas alla
förnödenheter man kan hoppas få i en Egyptisk småstad; men jag kom dock
ej längre än till handelsgatan och de ställen der grönsaker funnos
till salu. Efter middagen redo vi på hvar sin åsna ned till barken,
men måste der vänta ännu en timme på doktorn, så att vi ej kommo ut
för än kl. 3. Om aftonen sent, då vi redan laggt oss, hörde vi på
kajuttaket sparkningar och ett sprattlande, som väckte vår nyfikenhet
och förvåning. Shekhen sade dock snart att det var en _afrit vala
budd_, hvarvid hans ögon blänkte, såsom vanligt då det gäller någonting
som har sammanhang med skriftlärdom. Då bullret fortfor kastade shekhen
sin _defijeh_ omkring sig, kröp ut genom fönstret, och fann, såsom han
gissat, styrmannen liggande omkull på däcket, darrande och sparkande,
ehuru ännu hållande i styret. Jag lyssnade vid det öppna fönstret. Det
första shekhen gjorde var att läsa ett stycke från början af suran
_Essafat_, derefter utropade han ett språk tre gånger efter hvarandra,
och ett långt samtal begynte emellan honom och styrmannen eller (enligt
hans föreställning) den _afritah_, af hvilken styrmannen var besatt.
Slutligen läste shekhen _Elfathe_ och _'afritan_, som var af qvinligt
kön, lemnade styrman samt hastade bort. Shekhen kom nu in tillbaka och
berättade hela tillgången, som räckte till samtalsämne för oss långt
inpå natten. Roligt var att höra huru belåten den fromme shekhen var
med sin förrättning och sin makt öfver '_afritan_, som i intet satte
sig emot honom, utan helt beskedligt läste _Fatha_ för _Sejide Zeineb_
samt lemnade sitt rof. Deraf slöto vi att hon måste hafva varit en
muslim-_'afrita_; ty det finnes äfven kristna och judiska _'afriter_.
Men skeppsfolket skrattade åt hela tilldragelsen och _Ismain_
försäkrade att sådana anfall ofta påkommo styrmannen hemma; skepparen
och _Girgavi_, som suto bredvid mannen under anfallet, visade den
största köld och likgiltighet för hans lidande. Sådan liknöjdhet vid
nästans olycka har jag ofta märkt hos folket här; den torde härröra af
deras åsigt att allt sådant är _shei min allah_, af Herren pålagdt den
lidande.
Jan. 9.
Hade lugnare väder, blott då och då några vindpustar, som manskapet
ansåg nog starka för att hindra rodden. Ingenting föreföll om bord,
utom några häftiga dispyter i grammatikaliska ämnen emellan shekhen och
mig.
Jan. 10.
Hunno bittida fram till _Beni Hassan Elkadim_, men måste för lågt
vattenstånd lägga till långt ifrån sjelfva berget. Det var särdeles
kallt i dag och dimma, sådan vi ej förut haft på hela resan. Marken,
nyligen lemnad af det sjunkna vattnet, var mjuk och fuktig, med stark
dagg i brodden och gräset. Spatsergången var sålunda ganska besvärlig,
men rörelsen dock god i morgonkylan. På ungefär 3/4 timmas tid hunno vi
upp till berget och gingo genom grottorna. De flesta äro obetydliga,
med smala, djupa, fyrkantiga hål, liknande brunnar, dit man kan
nedstiga på fördjupningar huggna i väggarne. Dessa gångar torde leda
till grafhvalf, kanske ett gemensamt för alla de öfra rummen. Två bland
de nordligast belägna äro de vackraste och bäst bibehållna, bestående
liksom af en förstuguqvist, hvars bergtak uppbäres af 2 vid huggningen
qvarlemnade pelare, och en ståtlig sal, dit man kommer genom en stor
vacker dörr; salens tak är deladt i 3 litet hvälfda, utomordentligt
vackra plafonder, målade med rutiga eller stjerniga taksirater, och 4
pelare stå derinne (2 på hvardera sidan om dörren), delande taket i de
nämnda 3 plafonderna. Dessa pelare, liksom dörrposterna, äro spräckligt
marmorerade för att likna granit. Innanför salen är ett litet rum,
der midtpå väggen sitter en stor bild, nu stympad och förstörd, med
en stående bild på hvardera sidan. Väggarne såväl i salen som det
inre rummet äro fulla af ritade hieroglyfer. Bland figurerna ser man
i dessa bergsalar män som föreställas utföra alla slags gymnastiska
rörelser och ställningar, sådana man får se i våra gymnastik-salar
-- ingenting nytt under solen! För öfrigt finnas här taflor ur det
husliga lifvet, afbildande jagt, skörd, handtverksarbeten m.m.,
personer, som frambära frukter och boskap, medan en man med penna och
tafla tecknar upp deras antal. I denna sal, som i allmänhet är den
bäst konserverade, äro äfven taflorna bäst bibehållna, men i de öfriga
mer nedsmutsade och förstörda. Nedanom berget ligga 2 stora byar, nu
obebodda och halfförstörda; ty för omkring 10 år sedan skola den enas
inbyggare hafva plundrat och dödat två resande Engelsmän, hvarföre
pashan till straff förskingrat folket åt flere håll.(?) Utsigten från
höjden var härlig öfver de närmaste underliggande öde byarne på den
höga ökne- och bergkanten, hvarest det vidsträckta gröna och odlade
fältet vidtog, samt floden slingrade sig i många bugter och vikar,
bildande öar emellan dem. Mångahanda färger spelade omkring bergen,
allteftersom solen arbetade sig fram genom molnen och dimman; då vi
gingo tillbaka doftade brodden, gräset, tamariskerna den finaste doft
ur sin unga gröda och solen hade redan hunnit skingra morgonens samt
dimmans köld. Allt påminte mig om den ljufvaste senvårs morgon hos oss.
På återvägen skilde vi oss åt. Jag gick först med doktorn inåt bergen
i en bergströms bädd och vi förundrade oss öfver kalkbergets underliga
formationer; sedan gick jag ensam i en liten tamarisk-lund och lurade
på räfvar, ehuru jag ej kom åt någon. När vi kommit om bord förebrådde
oss skepparen för vandringen, menande att på sådana ställen stor fara
vore för Beduin Araber, hvilka plägade stiga ner från bergen och
plundra resande.
Vi lade genast ut och hunno vidpass kl.3 fram till _Minjeh_. Anblicken
af denna lilla stad är från sjösidan särdeles vacker. Man ser der flere
hvitlimmade hus, och längs stranden flere små, nätta, hvitlimmade
cafén, på hvilkas väggar och tak vinrankor slingra sig. Staden är
byggd på sjelfva flodstranden och flere hus, bland dem en stor moské,
tyckas färdiga att stupa ner i floden vid nästa öfversvämning. Emedan
manskapets bröd blifvit slut voro vi tvungne att taga i land för deras
skull, och jag begagnade tiden till att gå upp i staden och köpa
mig tobak. Staden är ej så liten som den förekommer från sjösidan,
utan sträcker sig ett godt stycke inåt landet. Torg-gatan var ganska
stor och särdeles väl försedd, i jemförelse med städerna högre upp.
Tobaksköpet (1/8 oka _Gebeli_ för vidpass 75 kop. b. ass.) upptog 3/4
timmas tid, innan tobaken blef skuren och penningarne vexlade. Men
så är det med all handel och andra gÖromål här; hvad orientalen mest
fruktar och afskyr är brådska, allt skall gå i allsköns maklighet,
tålamod fordrar och förutsätter hvar och en hos den andra. Man såg på
allt att Kairo var nära, ty hufvudstadens mode syntes hos karlar och
qvinnor, äfvensom småstadens noggranhet i convenancens iakttagande.
Jag hade gått upp i min gamla utslitna nattrock, utan annat öfverplagg
och barfotad, hvarföre man såg något långt på mig för detta brott mot
convenancen. Turkar och Arnauter strÖko mycket omkring på gatorna,
liksom i _Siut_ och andra städer upp till _Esne_ och _Erment_.
Skeppsfolket hade köpt sitt brödförråd af en på stranden sittande
fattig qvinna, som hade blott en utsliten _melaja_ att skydda sig
och sitt späda barn mot den känbara kölden; ändock hade de gemena
matroserna haft samvete att bedraga henne på 15 fadda, kanske den enda
vinst hon hade på hela dagen. Doktorn hade dock ersatt hennes skada. Vi
foro sedan hela natten. Manskapet grälade om det bröd de köpt och det
mynt de fått vid vexlingen, ty det är ett folk af skrik och gräl; man
får dock ej taga skriket så på allvare, det gäller egentligen blott att
ej låta den andre skratta på ens skägg, och att få passera for _ged'a_,
d.v.s. en som i intet låter narra sig, men väl kan narra andra.
Jan. 11.
Gingo hela dagen med god fart af årorna i lugnt väder. Om aftonen
märkte _Giovanni_ sig hafva förlorat 2 små guldstycken, gällande 5
piaster hvardera. _Mohammad_ misstänktes för stölden, emedan han redan
förut blifvit starkt misstänkt att ha snattat tobak och penningar
af _Giovanni_, och hans tjufsinne visat sig redan då han medföljde
_Lepsius_ till _Esne_. Han hade dessutom i _Esne_ skamlö&heten att
för shekhen beklaga sig huru föga han kunde förtjena på oss, menande
att shekhen borde vid uppköpandet af matvaror der teckna upp högre
priser än han betalt, då de kunde dela vinsten. Händelsen åstadkom
stor rörelse bland skeppsfolket och man beslöt anställa en allmän
visitation följande morgon bittida. Den skedde dock ej, emedan det ena
5-piaster-stycket om morgonen hittades på golfvet invid den sofvande
_Giovanni_; uppenbarligen hade _Mohammad_, skrämd af den hotande
skymfen och tadlet, ditsatt det i hemlighet, men likväl behållit det
andra stycket.
Jan. 12.
Vid middagstiden sågo vi på afstånd den längst åt söder stående
pyramiden. Här började floden bli särdeles liflig af seglare, jag
räknade på en gång 20 fartyg, bland dem ett med Preussisk, ett annat
med Engelsk flagga gående uppåt. Vi hade nu omkring oss riktigt
Egyptiska, feta fält, stående i den vackraste unga brodd, så att hela
den stora slätten liknade den härligaste våråker hos oss. Vi skredo
blott långsamt framåt och hunno ej till _Bedrahein_ förän om morgonen.
Jan. 13.
Sedan vi druckit kaffe begynte vi alla den temmeligen långa vandringen
upp till _Sakkaras_ pyramider. Byn ligger ett stycke upp från stranden,
ungefär 1/4 timmas väg; den är obetydlig, men här hålles hvarje tisdag
en vidtberyktad marknad. Der funno vi inga åsnor, utan måste gå till
fots den långa vägen. Morgonen var kulen och solens strålar förmådde
ej genomtränga de tjocka molnen. Vägen gick genom en vacker palmlund,
hvars träd voro mer städade, men ej så naturligt vackra som högre upp
längs floden. Det dröjde en timma innan vi genom _Bedrahein_ hunno
fram till _Sakkara_, som ligger högt uppe i landet på gränsen af den
stora, här pyramid-rika Libyska öknen. I _Bedrahein_ sågo vi en stor,
liggande, hälft i vatten sänkt koloss; den tycktes hafva varit vacker
såsom stående, men jag hade ej tålamod att länge betrakta den. På små
omvägar kommo vi slutligen fram till byn _Sakkara_ och blefvo der
välkomnade af de välbekanta Egyptiska hundarnes skall och de smutsiga
barnens förfärliga skrik: _bakhshish ja khevage_, långt utdraget
till en släpande cadence. Vi stego upp på en liten grushög och funno
oss ännu ha långt till pyramiderna. Sådana grushögar hade vi funnit
i stort antal vid de byar, som nu stå på _Memfis_ gamla heliga jord
med sina pygmeiska, svarta, smutsiga kryphål. Tiden kräfver nu ut
sin hämnd på de förvekligade Arabiska inkräktarena; ingen går in i
deras byar för att se på deras usla lif, utan hvar och en betraktar
och uppgräfver blott de grushögar, som ligga omkring dem. Öfverallt
på denna jord ligga kringspridda större och mindre block af granit,
denna af forn-Egyptierna så högt värderade sten, dels svart, dels
spräckligt röd; de vittna ännu, fastän med svag stämma, om de stora
tider som förgått samt om de tempel och palatser, der Moses blef lärd
i all Egyptens visdom, hvilken åter ligger till grund för Judarnes,
Grekernas och vår hela visdom. Men öfverallt sågo vi äfven otaliga
skärfvor af krukmakarekärl, samt inuti grushögarne tydliga spår af
väggbildande murar, uppförda af obränd lera; dessa bevittna att
forn-Egyptierna till sina privatbyggnader icke använde bättre material,
än de nu lefvande Arabiska _Fellaherna_, Europeiska antiqvitets-samlare
(bland hvilka en bosatt sig i byn _Sakkara_ och uppslagit ett litet
antiqvitets-kabinett) hafva i dessa grushögar gräfvit djupa gångar
och hålor, för att finna gamla grafvar jemte der befintliga mumier,
antiker och skatter. Det gjorde på mig ett djupt intryck, då jag
färdades öfver denna för hela verlden så klassiska jord, der kanske
vaggan stått för vår och många förflutna århundradens bildning, att så
foga, nästan inga spår numera varseblifvas af den stad, som varit dess
hufvudsäte och satt hela forntiden i förvåning öfver sin storhet och
prakt. Dock finnas monumenter, som ännu vittna och troligen så länge
verlden står skola vittna om den försvunna staden _Memfis_, nemligen
de väldiga oförstörbara pyramiderna, hvilka omkring 10 till antalet
utbreda sig längs den vidlyftiga öknen i en lång sträckning, förbi den
plats som staden måhända intagit. Vi kommo genom öknen fram till en
pyramid, som ligger der alldeles förstörd, och stego upp på den. Der
hade vi en herrlig utsigt öfver den mest tröstlösa, men pyramid-rika
öken, och öfver ett bland Egyptens fruktbaraste landskaper, nu stående
i den vackraste brodd, med stora palmlunder deremellan; längst åt
nordost glänste det minaretrika Kairo och högst dess slott, men allt
detta öfverstrålades af de väldiga _Gizeh_-pyramiderna, som höjde sina
stormäktiga hufvuden i skyns blå. Vi stodo en lång stund och fröjdade
oss åt denna utomordentliga, i sitt slag enda utsigt i verlden; begåfvo
oss sedan på väg genom öknen och hunno till trapp-pyramiden, som är
byggd i afsatser eller liksom våningar af små qvaderstenar eller
kalkstenar. Vägen gick öfver små höjder och dalar i öknen; öfverallt
funno vi gråstensstycken, krukskärfvor, spår efter i sanden byggda
murar, samt brunnar liknande bål, som innantill kringbyggda med sten
gingo djupt ned i sanden. Äfven lågo der kringspridda hufvudskålar
samt ben af mumier. Från en förstörd pyramid, som låg nära intill
trapp-pyramiden, tecknade Sattler utsigten af den långa sydliga
öknesträckan. Himlen kulnade emellertid alltmera och en uppstigande
tjock dimma gömde _Gize_-pyramiderna undan för vår syn. Det var i
allmänhet den kallaste, ruskigaste dag under hela resan, hvarföre
vi ock beslöto att slå färden till _Gize_ ur hågen. Sattler blef
snart färdig och sedan åsnor från _Sakkara_ blifvit hitskaffade af
_Mohammad_, begåfvo vi oss på återvägen och hunno först kl. 3 till
barken, efter en högst besvärlig och oangenäm ridt på sadellösa åsnor,
som gjorde mina ben liksom sönderbultade. Vi foro sedan, under särdeles
stark, nästan ostlig blåst, med ett segel och rodd till _Torra_. Der
gingo doktorn och Sattler i land för att helsa på föreståndaren för
artilleri-skolan, en gammal bekant till doktorn. Undertiden erfor jag
af shekhen att denne nödvändigt ville få sina penningar af doktorn
innan han lemnade fartyget, misstänkande att doktorn eljest skulle
undandraga sig betalningen; han hade nemligen föreslagit för shekhen
att fortsätta lektionerna ännu under de 10 à 20 dagar, som han ämnade
qvardroja i Kairo. Shekhen yrkade ifrigt på att jag skulle uppmana
doktorn till betalning, hvilket jag icke lofvade, men dock gjorde;
följande morgonen fick också shekhen den resterande summan. Detta
bevisar att folket här i allmänhet icke tror hvarandra, hvilket också
har skäl för sig, samt att bedrägeri är en arfsynd hos Araben, som han
äfven förutsätter hos andra.
Jan. 14.