höllo på med andra knäböjningen af högtidsbönen. Jag hörde på hela
_khotben_, ehuru den ej var särdeles god. Jag var något obelåten med
att ej hafva kommit i tid och öfvervarat hela bönen, men hvad stod att
göra? Sedan satt jag om bord, under det doktorn och shekhen foro öfver
till _Elefantine_ för att köpa smör, det vi för högtidens skull ej fått
i staden. De hemtade hit något litet mjölk och smör, som de samlat
styckevis ifrån många hus. Kort derpå lade vi ut och afsköto några
pistolskott för de två Europeiska barker, som blefvo qvarliggande.
Detta var ett påfund af doktorns fåfänga; då jag deröfver skrattade
högt, sade han det vara för att se om de hade nog "Anstand" att svara
oss. Då de ej gjorde det, såsom jag hade förutsett, blef doktorn något
flat deröfver. Utan omvexling gingo vi hela dagen med rodd utför
strömmen, och jag hade ovanligt tråkigt. Landet bibehöll ännu den
Nubiska karakteren, bergen sköto långt ut nära stränderna, lemnande
blott föga odlingsbar mark mellan sig och floden. Om aftonen kommo vi
fram till _Ombos_ och lade oss på vestra stranden, midtemot ruinerna
på andra sidan, under samma by som vid uppfärden, då vi gjorde den
stora fantasin med dans och musik för byfolket. Äfven nu hördes sång
och skrammel, men båtfolket var trött af rodden och vi stannade alla om
bord.
Dec. 21.
Satte öfver till andra stranden under kaffedrickningen, och skyndade
oss upp till tempelruinerna, Sattler för att teckna. Vägen dit var
högst besvärlig, ty på en lång sträcka vid den höga stranden stodo
gamla murar och hvalf af det vanliga obrända teglet. Dessa bräckliga
ruiner torde vara från Romarnes tid, ty man ser här en ännu stående
mur af deras rödbrända, med andan utåtvända tegel. Man går längs den
släta, men med ras från ruinerna betäckta stranden, och kommer förbi
denna förstöring till en väldigare, nemligen till ruiner af stora
sandstensmurar, stående dels under, dels på jorden, och inneslutande
ett nedrasadt _Isis_-tempel, der ännu en pelares kapitäl lägger med
hälften af denna gudinnas hufvud på alla fyra sidorna. För öfrigt synes
detta tempel hafva bestått af flere rum, eller kapeller, antingen
förbundna till ett eller stående hvar för sig. Murarne och rummen
liknade mycket dem på ön _Philae_ i fortsättningen af den vestra
pelargångens golfmur. Bland de tallösa stenar, som lågo nedstörtade
på den smala flodbrädden, syntes två af en vacker svartaktig färg,
den ena i form af ett altare, den andra i form af en skifva. Längre
fram åt söder kom man till en ensamt stående hög byggnad i form af
en pylon. Dess sidor äro alla, utom den ena åt öster vända, utsirade
med figurer, som dock på smalväggarne blifvit förstörda; storväggen
åt floden till har regelmessigt återkommande sirater, föreställande
(som jag vill minnas) guda-nyckeln. För öfrigt tyckes den stå på en
fotbyggnad och intet spår syntes till port eller öppning, vidare än
några gluggar, synbarligen sednare gjorda. Denna byggnad står vid
höjdens slut åt söder och från den löper ut en lång af Romerska tegel
byggd mur, hvilken tyckes omfatta hela höjden der tempelbyggnaden
står, äfven som till en del de ruiner af lera, hvilka stå qvar från
något bland de många Egypten beherrskande folks tider; i nordost- och
sydosthörnet af muren synas utbyggnader mot den ändlösa öknen, som
sträcker sig hit. I densamma står ock nära floden en äkta forn-Egyptisk
port, som ledt till några underjordiska kamrar eller tempelkapeller,
ehuru nu af dessa intet tydligt spår synes, blott ett förfärligt
virrvarr af lermurar och hvalf. På sjelfva sandhöjdens midt reser sig
det ståtliga, stora och vackra _Ombos_-templet. De vid hvarje Egyptiskt
tempel vanliga _pylonerna_ söker man här förgäfves; i stället för
sådana ser man en öppen pelarsal, bestående af 15 pelare, bland hvilka
dock de båda yttersta i första raden äro nedstörtade. Denna pelarsal
bildas af 3 rader pelare, med 5 i hvarje rad, hvilka alla hafva de
vanliga Egyptiska kapitälerna i palm-, lotus- eller dompalm-form,
samt nedantill regelbundet återkommande sirater af djur. De äro
utomordentligt stora och bära, öfver de qvadratiska på kapitälen laggda
stenarne, väldiga, långa stenskifvor; öfver dessa ligga åter på tvären
ställda stenar, som helt och hållet täcka pelarsalen med ett tak, der
vingsläpande glador och rutor äro målade. De 3 mellersta pelarena af
yttre raden äro utböjda till små halfcornicher, för att bilda liksom
två dörröppningar. Pelarsalens enda vägg har två stora portar med
öfverböjd corniche, der man ser det flygande klotet, samt längs hela
väggen en stor corniche med de vanliga ormarne. Öfver denna takrand
finnas stenar för takets uppbärande, hvilka äro vackert utsirade med en
tempelslup, bärande en gud. Sanden ligger här så högt att man ej kan
gå genom dessa portar, ej heller se af dem just annat än cornicherna;
genom dem skulle man komma in i ett stort rum, som dock nu är fylldt
ända till taket med öknens inblåsta sand. Rummet är ej deladt i tu,
ehuru sådant påstås af resande, utan ett enda, med två portar ledande
inåt och likaså två portar ledande till de öfriga tempelrummen, hvilka
alla ha två dörrar, utan någon tudelande tvärvägg. Rummets form och
beskaffenhet är dock svår att bestämdt utreda, emedan det nu är nästan
helt och hållet dränkt i sand. Så mycket jag kunde gissa, hade en
pelarrad gått på längden från vägg till vägg emellan båda portarne,
uppbärande taket i midten; äfvensom vid hvardera sidan af rummet en
rad pelare, lemnande blott en smal gång emellan sig och väggen. Inre
väggen är en pylonvägg med två portar; den venstras corniche har en
tydligt läsbar Grekisk inscription, antydande att Ptolemaeus och
Cleopatra helgat detta tempel åt Arinos (?). Dörrarne, nu alldeles
höljda af sand, ledde till ett annat rum, och vidare till det sista
synliga rummet, hvars vägg också har två portar, ledande ut i den
djupa sanden. Men denna mot öknen och sanden stående vägg är full med
målade figurer och hieroglyfer, samt tyckes visa spår af ännu ett rum
till, isynnerhet som en tempelbyggnad icke gerna kunde slutas med en
vägg der två dörrar finnas, utan att leda annorstädes än till öknens
sand. Antager man ett slutrum till, så har man de 4 vanliga rummen,
ehuru i något förändrad form mot den vanliga. Vill man dertill antaga
att en finare Grekisk smak utbytt den egentligen idélösa och tunga
_pylon_-förgården emot den lättare pelarsalen, så har man förklaringen
på denna ovanlighet. Templets rum äro alla på sätt och vis delade i
tu, ehuru icke med vägg, utan kanske med en rad pelare emellan de två
dörrarne. Så mycket af sculpturen som syntes ofvan sanden, var utfördt
i den vanliga vackra och finurliga smaken, föreställande offergåfvor,
framburna åt gudar med mångbrokig nos. Det är öfverhufvud ett särdeles
vackert tempel, så till byggnad som seulptur, och jag betraktade det
med stort nöje. Lika härlig var utsigten öfver den åt flere håll
oöfverskådliga öknen, på sina ställen slutande i berg med hvitglänsande
fötter samt förespeglande en underlig _serab_ eller synvilla af vatten,
det vi först ansågo vara en utgrening af den breda, mäktiga Nilen, som
här bildat en vacker ö och breda, gröna spår efter sin öfversvämning.
Det odlade jordbältet på ömse sidor om floden var bredt och vackert,
der igenkände jag det äkta Egyptiska landet med sin rikedom och feta
jord, märkbart afstickande från den torftiga Nubiska. På öknens gräns,
som ligger betydligt högre än det odlade Nilbältet, är det jordbrukande
folkets by belägen i torra sanden; man har troligen valt denna plats
för att vara säkrare emot flodens flöde. Hvarföre de ej hellre valt
sjelfva tempelhöjden, der de haft tillräckligt byggnadsmaterial och
varit närmare floden, kan jag ej inse. Öfverallt omkring i sanden lågo
spillror och stenar, utsirade med hieroglyfer; en stor del af dem,
jemte sjelfva templet, hade sanden slukat.
Middagstiden voro vi färdiga att gå om bord. Jag gick tillbaka längs
flodstranden bland stenar och ruiner af gamla heliga kapeller; nästan
för hvart steg jag tog med mina nakna fötter slingrade små ödlor
omkring mig. Äfven en liten krokodil (som låg på en nedfallen corniche
af detta tempel, fordom invigdt åt den krokodilhufvade _Isis_ och åt
den henne helgade krokodilen) störtade sig hastigt ned i floden vid min
ankomst, så att jag ej märkte annat än svansen, som brokigt glimmade
i solen. Den tycktes hafva solat sig i middagshettan och liksom drömt
sig tillbaka i den tid, då de gamla Egyptierna med huld, moderlig
kärlek och dyrkan ledde detta djur i heliga processioner kring dess
tempel och badade det i dess egna badkar af granit; uppväckt ur sin
dröm af en oren fremling, störtade den sig i floden och skrämde honom
icke litet. Denna trakt tyckes äfven i våra dagar vara särdeles rik
på krokodiler, mycket rikare än trakten ofvanom _Assuan_. Vi lade ut
och kommo i det lugnaste väder, som fortfarit hela dagen, till en by
_Faris_, som ligger midtemot berget _Selseleh_. Det var en stund före
_maghrib; Mohammad_ gick upp till den något aflägsna byn for att få
mjölk och smör; jag spatserade på land och såg 4 karlar ösa upp vatten
ur floden med sitt klumpiga instrument _'od elnatil_, det vi icke mer
än undantagsvis hade sett i Nubien. De hade i vattnet gjort ett litet
stängsel af _durra_-halm, inom hvilket de två nedre karlarne stodo; det
tjente till att hindra krokodilerna från att fara af med de i vattnet
stående karlarne. Detta förekommer ej vidare än i trakten häromkring.
Folket, som jag språkade med, togo mig för en _Maghrabi_. Sedan Sattler
kommit tillbaka från byn lade vi åter ut, kommo efter en timmas färd
i stark nordlig motvind till den trakt af _Selseleh_-bergen, der
stenbrotten finnas, och togo land just under de i klippväggen huggna
kamrarne. Vi stego upp, gingo in i bergsrummen samt omkring på bergen i
det vackraste månsken.
Dec. 22.
Gingo upp och betraktade rummen, kapellerna samt stenbrotten i det
vidsträckta Sandberget. Rummen äro 7, dels illa dels väl bibehållna,
de flesta med 3 eller 4 bilder sittande inom små nicher i väggen, för
öfrigt enligt mitt tycke af föga eller intet värde. Alla hade de haft
öfver dörren det flygande klotet och hieroglyfer omkring den, men
emedan dörrarne voro sönderhuggna hade äfven hieroglyferna blifvit till
större delen förstörda. Stenbrotten sträcka sig längs hela berget, äro
vidlyftiga, visa långa släta väggar, samt liksom i berget uthuggna
dalar, hvilkas sidor uppstiga dels släta, dels i afsatser. Här och
der gingo ådror af en hvitare och lösare sten, några väggar voro
liksom hvitlimmade. Längst åt söder står ett klippstycke, liknande
en väldig pelare, som bär ett löst liggande stort klippstycke på sig
liksom kapitäl. Nedanföre stå tvenne små _speos_ eller bergskapeller,
med en ofvantill uthuggen vacker corniche, uppburen af pelare på ömse
sidor, som äro något tillspetsade mot foten. I cornichen synes, som
vanligt, det flygande klotet. Midtemot dörren är en liten _pylon_-vägg,
med corniche och plattade ormprydnader ofvanom, äfvensom figurer och
hieroglyfer på alla väggarne. Bredvid synes en uthuggen stenskifva
med figurer, samt en ensam, upprättstående sten, hvars ena sida är
huggen till en slät tafla, fullritad med dåliga hieroglyfer. Dessa små
bergstempel ligga helt nära flodstranden, som har något alluvial-jord,
bevext med sträft gräs och törnvexter. Såväl templen som bergstrakten
med sina stenbrott äro särdeles vackra och intressanta; desto ödsligare
är det ofvanpå berget, som består af svarta solbrända spillror från den
skifviga bergsytan samt skärfvor och skräp efter huggningen. Längre åt
norr skall äfven finnas dylika bergsrum som här, men jag kom mig ej
dit; ej heller gingo vi i land på östra sidan om floden, förmodande
der vara ingenting annat att se än här. Vi lade ut i god tid och gingo
oupphörligen hela dagen. Jag hade ovanligt tråkigt. Ungefär en timma
före _maghrib_ hunno vi fram till _Edfu_, och gingo der upp för att
köpa provision. Staden ligger temmeligen långt från floden, så att
vi gingo nära en half timma på vägen. Här träffade vi två kristna
Kopter, af hvilka vi köpte smör; jag tyckte mig här, liksom annorstädes
i Egypten, finna att de varor man köper af kristna i allmänhet äro
bättre och renare, än dem man får hos Araberna. Den ena, en skrifvare,
berättade att här funnos inalles 10 Koptiska kristna, som åt sig
reparerat en gammal kyrka, stående qvar från de aflägsnaste tider
hälft förfallen i bergen; att de hade en prest, som kunde läsa och
förstå deras Koptiska språk, medan de sjelfva ej förstodo annat språk
än Arabiskan; att i hela staden funnos blott omkring 600 invånare.
Han var en högst treflig man, som skrattade oupphörligt och smålog,
äfven då han berättade huru stora afgifter de måste betala åt pashan.
Vi kommo ej tillbaka om bord förän efter solnedgången i mörkret.
Sedan vi druckit vårt aftonthé gick jag upp med min bössa, för att se
efter räfvar och shakaler, som i stor mängd sprungo på stranden och
i _durran_. Jag anträffade dock ingen sådan, men väl några karlar,
som suto under ett skjul af _durra_-halm och vaktade hästar; med dem
språkade jag länge i det vackra månskenet- Det var alldeles ljumt i
luften och från den stora sykomoren, under hvilken vi lågo, kommo till
oss myggor i stor mängd.
Dec. 23.
Gingo bittida upp till staden för att ånyo betrakta det gamla templet,
som vi vid uppfar den i hast besett. Hela staden ligger på och är
omgifven af stora grushögar, bildade troligen af de särskilda städers
ruiner, som under olika tidehvarf stått här och förfallit. Af templet
står ännu mycket qvar och det torde vara ett ibland de bäst bibehållna,
om blott det förfärliga grus, som öfverhöljer allt, skulle bli
undanskaffadt. Främst synes en stor _pylon_ med sin mellandörr, väl
konserverad, undantagande några stycken af cornichen som fallit ner.
Äfven figurerna voro alla synliga, fastän huggna och illa tilltygade
af ilsken förstörare-hand. Genom pylonporten kom man in på en stor
tempelgård, på ömse sidor omgifven af vackra pelaregångar, ledande från
pylonen till försalen. Hvar och en af de väldiga pelargångarne bestod
(tror jag) af 16 pelare i den vanliga Egyptiska formen och fullkomligt
väl bibehållna. Sjelfva tempelförsalen har 18 pelare, 3 på längden af
byggnaden och 6 på bredden; de två mellersta i första raden bilda port
genom corniche-utböjningar mot hvarandra. Men såväl denna pelarsal,
som förgårdens pelargångar, voro höljda med grus nästan till pelarenas
kapitäler; pylonväggen mot de Öfriga tempelrummen syntes i försalen
blott till cornichen, ty sjelfva dörren var så igengrusad att man ej
kunde komma igenom den. Dock kunde man från yttre taket se att det var
en vidlyftig byggnad; derifrån såg man ock de tre särskilda delar,
af hvilka ett Egyptiskt tempel alltid består, nemligen förgården med
sina pelargångar, försalen, som är lägre och mindre, samt de egentliga
tempelrummen, som utgöra en smalare byggnad under ett lågt tak. Ifrån
taket, der stadens nuvarande invånare uppbyggt sina pygmeiska lerkojor
i stor mängd, kunde man komma in i tempelrummen genom ett hål; men
emedan derinne var alldeles mörkt och jag intet ljus hade, slog jag
ur hågen att stiga dit ner. Men hvad som ej varit fallet vid något
annat tempel af dem jag hittills besett, den stora, vackra, breda mur,
som omfattade hela byggnaden, syntes här fullkomligen väl och var
temmeligen oskadad, utgående från pylonen. Denna var obetydligt lägre
än den innersta tempelbyggnadens tak, och dess inre väggar tycktes vara
fullritade med hieroglyfer. Så äfven templets yttre väggar, i hvilka
dessutom funnos utstående sphinx-figurer, bildade af från innantaket
utgående stenar och liksom bärande en del af byggnadens tyngd. För
öfrigt voro alla utväggar, såväl murens som tempelbyggnadens, sakta
lutande uppåt och omslutna med prisma-kanter. Siraterna de vanliga,
nemligen offergåfvor och allehanda djurfigurer.
Vi afgingo middagstiden och gledo öfver Nilens nu alldeles spegellugna
yta, tills vi kl. 3 hunno fram till _Kab_, det gamla _Elethyja_.
Vi gingo ungefär 1/3 timma från stranden innan vi hunno fram till
kalkberget, i hvilket den gamla stadens gamla grafvar finnas. De bilda
en lång sträcka och äro kanske 15 à 20 synliga, utom de oändliga hvalf
och hålor, som tyckas gå under dessa i bergets djup. Vi betraktade
här de vidtbeprisade taflorna ur de gamla Egyptiernas husliga och
borgerliga lif, föreställande skörd, båtfärder, likbegängelse,
musikaliska instrumenter, bland hvilka den dubbla zummaran och en
nio-strängig harpa, som kanske är den ursprungliga _kanon_. Färgerna
voro ovanligt väl konserverade, ehuru på många ställen den bräckliga
kalkstenen remnat och fallit ner, samt sålunda förstört taflorna. Inom
de flesta syntes äfven nicher, i hvilka suto 1 eller 3 bilder. Flere
grafvar stå i sammanhang med hvarandra och, som jag tror alla, med en
djup graf, gående långt ner i berget, oftast till ett stort, kanske
för alla gemensamt hvalf. Ät norr sågo vi på afstånd ruinerna af ett
tempel, men då de skola vara af ingen betydenhet, ansågo vi ej mödan
värdt att gå dit. Vår Arabiska ledsagare sade ingenting finnas der,
emedan stenarne (kanske af pashan) blifvit förda derifrån till _Esne_.
Här står nära stranden en stor vidlyftig mur i fyrkant, som anses
hafva omslutit den gamla staden. Inom densamma ligger nu blott en stor
grushög, jemte en oändlig mängd skärfvor af gammalt krukmakare-arbete;
likaså utanföre. Trakten emellan floden och berget består för öfrigt
af en oodlad slätt, på hvars yta bildar sig salt af det från bergen
nedflytande vattnet. Den syntes på flere ställen alldeles hvit och
Araben sade att under alla sådana ställen fanns vatten upp till knäet.
En lång sträcka längs floden var dock väl odlad jord; den nu bebodda
byn låg temmeligen långt från floden uppåt öknen. Araben kallade den
_Hall_, som jag vill minnas. Hela dagen hade varit ovanligt het och
likaså blef natten, under hvilken vi fortsatte färden. Det led närmare
midnatt innan vi hunno fram till _Esne_, de Egyptiska nymfernas och
bland dem den vidtberömda _Safijes_ högqvarter.
Dec. 24.