intresse, troligen emedan han här ej mera plagierat, såsom vid
beskrifningen öfver Kairo, eller jag åtminstone ej visste hvarifrån
han plagierat. Sedan vi läst vårt pensum, som i dag drog något längre
ut än vanligt, dels emedan shekh _'Ali_ varit sysselsatt med att läsa
likbönen öfver en afliden bekant i _Hassanein_, dels emedan vårt
pensum i dag var något svårare, begaf jag mig ut, såsom man här säger,
_bein elhassatein_ d.v.s. mellan middag och _'asr_, och tog mig i
_Ghorijeh_ en åsna, som förde mig till sultan _Talons_ gamla moské.
Jag hade, som vanligt, länge valt mellan åsnedrifvare, ty alla passa
ej på alla ställen, åtminstone ej för mig. Jag hade i dag funnit en,
hvars utseende förekom mig särdeles roligt och originelt, en äldre
men särdeles liten man. Han var dock ej af dem som väl kände _Masr_
och dess märkvärdigheter, ty han hittade ej rätt till _Talons_ moské;
men desto vigare var han i sin mun, att ropa åt gående de vanliga
termerna: till höger eller venster, med tillägg af _salli 'ala nnebi_
och _vahhidu_. Sedan vi efter några förfrågningar funnit vår moské,
trädde jag in och började vandra omkring i den vidlyftiga, numera
halfförfallna helgedomen. Den var i samma enkla och stora skala, som
_Amrus_ första i Kairo byggda moské, blott att pelarne här äro byggda,
då de i _Amrus_ äro hela marmorblock. Gården eller _sahmen_ var stor,
en vidsträckt fyrkant med en liten _meida_ i dess midt, jemte några i
stenar uthuggna _hod_ eller cisterner derinvid, med tappar att tjena
som _hanafijeh_ vid det första af böntvagningen. Pelargångarne voro
stora och vackra, dock ej bildade af så många rader, som i _Amrus_
moské. Minareterna, som i _Amrus_ ännu hade den ursprungliga formen
af en _tartosh_ eller sockertopp, hade här redan fått den fylligare
formen af en _makleh_ eller stor rundaktig turban. De voro så mycket
jag såg blott 3, ehuru en gosse sade att de skulle vara 4, bland dem
en, som hade en vindeltrappa utantill, hvilken längs den yttre muren
steg upp till toppen och hvilken sultanen låtit bygga i anledning
af en kapris. Han hade nemligen en dag under det byggnaden påstod,
sutit och vridit en papperslapp i spiral. Påminnt af sin storvisir
att sådant fingerspel ej vore annat än lek, samt ej passade för en
sultan, svarade han att det ej var blott lek, utan modellen till en
trappa upp till minareten på den moské han höll på att bygga. Nu är
moskén förfallen, liksom så många andra, blott den stora egentliga
bön-pelargången (eller hellre blott en del af den) begagnas nu såsom
en _mosalla_. Här satt en krets af mest unga män, af hvilka en läste
något ur en bok och corrigerades af en shekh. Jag gick sakta förbi dem
på de utbredda, halfslitna, ganska smutsiga halmmattorna, och begaf
mig åter ut, sedan jag så slutat min rund omkring en af Kairos äldsta
moskéer. Jag begaf mig härifrån till den ej aflägset belägna moskén
för _sejide Nefiseh bint zin el'abi din bni Rossein bni Ali bni Abi
Talib_. Jag hade ej någon särdeles lust att gå ditin, emedan jag varit
der förut; men min åsnedrifvare dref så på mig att gå dit och hålla den
just nu utropade _asr_-bonen, att jag nästan såg mig tvungen dertill.
När jag kom in, såg jag ungefär 8 män jemte _imam_ hålla på att sluta
sin bön. Jag satte mig till dem, men hann ej med dem mera än den sista
helsningen, och var så tvungen att stiga upp och göra min bön ensam
inför den lilla församlingen, hvilken tycktes betrakta mig noga. Jag
gjorde derpå min bön med alla knäböjningar, verkligen föga bekymrad om
eller generad af folket; ty den muslimska bönen har verkligen något
så gravitetiskt och högtidligt i sig, att jag som en äkta muslim föga
eller allsicke vände mina tankar på omgifningen. Jag hade knappt slutat
min bön och satt ännu på mina fötter mumlande, då en moskétjenare
kom och öppnade dörren till helgonets _kubba_. Jag gick in, satte
mig vid _maksoran_, mumlade åter en del af _I. S._ och betraktade
monumentet. Skranket är ej här af metall, såsom på de betydligare
helgonens t.ex. _Hassanein_ och _sejidne Zeineb_, utan af träd med
inlagda rhomb- och cirkelformiga stycken af perlemor. Jag dröjde dock
ej särdeles länge här, utan begaf mig ut på den utanför belägna stora
(kanske Kairos största) begrafningsplatsen och snuddade tvärs Öfver
den åt citadellet till. Jag sökte på allt sätt förmå min åsnedrifvare
att börja språka och berätta om de helgons grafvar och mausoleer,
hvilka vi dels färdades förbi, dels sågo på afstånd; men fann att han
verkligen föga kände deraf, tvärtemot vanligheten hos hans colleger,
som (isynnerhet de äldre) alla äro väl bevandrade i legenderna. Han
började deremot nu redan parlamentera med mig att vi skulle vända om
till staden och ej färdas här åt bergen och öknen till. Trots honom och
hans föreställningar begaf jag mig rätt fram mot det väldiga berget
_Gujushi_ eller _Mokattam_, på hvars branta sluttning jag nu, liksom
förut, med nyfikenhet betraktade en gammal, hälft förfallande moské.
Framkommen under foten af berget, bad jag min åsnedrifvare vänta medan
jag steg upp. Han började göra invänningar häftigare än förr och
afrådde mig på det kraftigaste att stiga uppför berget. Jag var dock
obeveklig och klättrade upp på en sida der ingen väg var, blott fåran
af en rännil, bildad af det häromdagen fallna regnet. Sådana syntes här
många och min karl kallade dem _manhar seil_. Jag kom slutligen upp,
ehuru ej utan besvär, och möttes af en qvinna med 3 barn, som förde mig
in i den förfallande moskén, den hon sade vara byggd af _sejid Shahin_.
Af den begagnas nu blott en liten del till en obetydlig _mosalla_ invid
uppbyggarens sarkofag, der äfven 2 söners och en dotters sarkofag står,
som dock har ett eget litet instängdt och omslutet kapell, liksom
om en flicka eller qvinna äfven efter döden måste stängas in i ett
_harem_. Det hela var ej någon af de granna och praktfulla mausoléerna,
utan hade all sin prakt och sin ståt af det höga majestätiska läget
på sjelfva branten af berget. Jag steg ännu vidare uppför berget,
längs deri uthuggna trappsteg. Under vägen beskådade jag med häpen
förundran den underliga bildningen af berget. Det tyckes vara liksom
öfverdraget med ett tunnt lager af kalksten, liksom hvitlimmadt,
och under denna öfverstryknhig ligger den ursprungliga graniten.
Skulle verkligen den stora floden så hafva öfverdragit berget och
på detsamma, liksom på den dessförinnan kanske grönskande öknen,
qvarlemnat sin drägg af sand och slamm? Denna kalköfverdragning är
formad i allehanda underliga figurer, spetsar, i zickzack utskjutande,
ofta slättgående lager. De smala trappstegen gingo öfver underliga
hällar och utskjutande klippor, ofta öfver löstliggande sand och grus.
Slutligen kom jag upp till en vacker, temmeligen stor plattform,
der menniskohand blott föga behöft hjelpa till för att bilda liksom
en salong. Härvid hade hvitlimningen eller bergets kalköfverdrag
blifvit afskrapadt och den röda ådriga graniten syntes väl igenom.
Hit och dit på ömse sidor gingo små gångar, dels utantills på sjelfva
berget, dels under hällar och klippstycken, ledande till små hålor
eller rum. I dem, såväl som på den större plattformen, voro _kible_
uthuggna i berget, för dem som tilläfventyrs här hade lust att öfva
sin muslim-andakt. Jag fann mig ej kallad dertill, utan tyckte att den
innerliga fröjd jag kände öfver skaparens i berget visade allmakt,
såväl som i den stora och härliga utsigten, var en andakt och en
dyrkan, mera värd än en muslims tusende knäböjningar. Af allt hvad
jag såg anslogo mig nu, liksom förut, mer än allt annat de väldiga,
hemlighetsfulla pyramiderna. Det är ett magiskt, obegripligt intryck
de göra på mig, hvarje gång jag ser dem. Så äfven, ehuru ej till
den grad, öknen, af hvilken nu en stor, nästan oöfverskådlig slätt
låg under mig, besådd blott med grafvar och mausoléer på en lång
sträckning från citadellet till _Imam Esshafiis_ moské. Kairo med alla
sina resliga, dels sockertopps, dels turban beklädda minareter, låg
i sin långa sträckning under mina fötter, och den majestätiska, nu i
eftermiddagssolen liksom en silfvergördel glänsande floden slingrade
sig med sina under flödet utvuxna, väldiga armar omkring palm- och
orange-lunder. Här var verkligen en lämplig plats för bön och andakt,
dock förundrade det mig att en muslim valt den dertill. Jag har ännu
aldrig sett en muslim, som vid betraktandet af naturskönhet känt sig
röras till andakt. De känna och tro knappt på Herrens uppenbarelse
i naturen, åtminstone stämmas de icke till andakt af den, om de ej
förneka den. Blott Koran är det som i sin förunderliga, ofta fadda och
villervalliga form förtjusar dem, i allmänhet ordet från menniskomun.
I naturen eller annat höra de ordet ej. Jag hade verkligen svårt att
besluta mig till att lemna denna plats, ehuru min nedanföre väntande
åsnedrifvare oupphörligen skrek åt mig att jag skulle komma. Som det
ock var något långt lidet, måste jag beqväma mig till nedstigande
och äfven i dag slå ur hågen besöket i _Sejid Gujushis_ förfallande
moské, på sjelfva den öfversta plattformen af berget. Öfverallt under
nedstigandet syntes spår och spillror af gamla nu förfallna byggnader,
uppförda zigzag i sjelfva bergsväggen. Jag kom ner på en annan beqväm
väg, och såg nedanföre den förfallna moskén af _Sejid Omar_, (dock ej
kalifen) jemte andra af Kairos gamla herrskare. Allt under det jag
steg ner, hörde jag karlens skrik, som nästan liknade nödrop, och jag
tror nästan att han var rädd. Då vi slutligen träffades, förehöll
han mig huru jag kunde så stiga upp på berget, frågande om jag ej
kände fruktan, och sade att jag måste vara en _Vali_ då jag vågade
mig dit. Jag såg betydelsefullt på honom med en illslug min, och
frågade honom om han såg de i berget uthuggna grottorna. Der, sade
jag, var fullt af _Avlija illah_. Han frågade mig om jag sett dem och
varit med dem. Då jag ej svarade på hans fråga, utropade han: _ma
sha allah inta hake katan vali min avlija illah_, med mera dylikt.
Jag gjorde för rolighetens skull ej något till för att taga honom
ur hans villfarelse, utan roade mig hjertligen åt honom. Det finnes
i alla länder en sorts menniskor som äro originaler, oftast äfven
"Aufbewahrer" och fortplantare af det humoristiska elementet i folkets
lynne, då under fortgången af dess bildning dennas sax bortskär alla
ruskiga och framskjutande qvistar af dess lifsträd. Hvad äro Tysklands
"_Eckensteher"_, våra gamla Åbo borgare, Stockholms "_gutåränter_" och
månglerskor, Konstantinopels båtsmän eller _kaiktshi_ m.fl. annat? Här
äro åsnedrifvarne hufvudsakligen dessa originaler, jag har alltid med
dem ett af mina bästa nöjen. Den jag i dag råkat få var, ehuru högst
rolig, dock ej af äktaste sorten; ty Islam hade hos honom för starkt
fått öfverhand öfver det egentligen Arabiska folkelementet. Under hela
tiden vi foro fram, upprepade han att vi färdats omkring hela verlden
(_laffeina ddynja_), och kunde ej rätt förlåta mig att jag föredrog
bergen och de gamla sultanerna framför t.ex. _Hossein_ och _Sitte
Zejneb_ in i staden. Jag försökte trösta honom der med, att sedan
jag gjort mitt fromma besök hos alla stadens helgon, jag valt denna
dag att besöka dem som äro utanför staden, och han gaf sig slutligen
tillfreds med språket: _she lillah ja ramadan_. På vägen kommo vi
förbi ett grafchor, som redan utantill visade spår af stor prakt och
var af marmor. Efter mycket sökande fann jag slutligen några muntra,
raska gossar, som hemtade mig nycklarne till det och Öppnade för mig
dörren. Jag inträdde först i ett ganska stort rum, som utgjorde en
_sebil_. Sjelfva brunnsmunnen eller öppningen var af vacker välbehållen
marmor, likaså alla rännor och kärl. Innanför detta rum var ett lika
stort, i hvars midt stod den präktiga, verkligen sultanlika sarkofagen
för _Soleiman Agha Hanafi_, såsom en medföljande äldre qvinna uppgaf
den här begrafna sultanens eller herrskarens namn lyda. Den var af
marmor, med en mängd af de alltid på en muslims grafvård oumbärliga
_shahid_ eller små upprättstående marmorcylindrarne till uppbärande
af turbaner och andra hufvndprydnaden. Dessa voro särdeles vackra
med förgyllning och grannlåter, som jag tyckte, af en senare smak
från Mameluckernas tid eller så ungefär. Uppe i taket syntes ännu
halfutgångna frescomålningar. I allmänhet var denna grafvård en af
de vackraste jag sett här. Några andra, till yttre byggnaden dylika,
voro här äfven och jag inträdde i dem, men de innehöllo ej annat än en
liten, troligen slägtbegrafningsplats. Här fanns vackra vårdar, dock
ingen sultans- eller herrskares. Min åsnedrifvare blef allt häftigare
ooh otåligare ju närmare han såg solen närma sig nedgången, samt
pockade på att vi skulle bege oss tillbaka. Det var ock numera for
sent att besöka de grottor och uthuggningar, jag såg här ofvanom mig i
bergkanten invid _Gujushi_, jag måste lemna dessa besök till en annan
dag och begaf mig hemåt. Vi kommo öfver _Romeili_ och _Kara meidan_,
förbi det gamla och brokiga citadellet, hvars senare af pashan nybyggda
Europeiska del tar sig roligt ut, bland de gamla qvarlefvorna från
_Selaheddin_ och andra fordna khalifer. Hela den härinvid liggande
delen af staden ända till _Bab essuneileh_ har ett eget utseende.
Det synes att den ej är bland de äldsta delarne, såsom trakten från
denna port till _Bab ennasr_, dock ser man här, liksom i trakten af
_Sitte Zeineb_, ännu kanske de vackraste styckena och qvarlefvorna af
den gamla Arabiska arkitekturen. Deribland dock en stor mängd alster
af den fula och föga nationella Turkiskt-Europeiska byggnadskonsten.
Medan vi ännu voro på vägen hade _maghrib-adan_ blifvit utropad och
nu blef min karl högst otålig. Nu skulle han dricka, af hvar och en,
som gick förbi oss och händelsevis bar ett stycke bröd, salatsvext,
rättika eller dylikt, tiggde han en bit och gaf äfven mig ett blad
af den särdeles goda salatsvexten _gerger_, som jag förtärde med
god smak. Då vi slutligen skildes åt vid vår port, kunde vi dock ej
undvika att komma i gräl vid liqviden, så _Vali_ han än trodde mig
vara. Men det hör här till saken att aldrig handla eller gifva och
taga penningar i handel utan gräl och krångel, annars är det ej väl.
Shekh _'Ali_ hade redan ätit sin aftonfrukost, säkert för att ej
göra emot _Sunna_, som bjuder att man skall skynda sig bryta fastan
vid _maghrib_. Jag frukosterade således ensam och ej utan appetit,
efter min långa vandring på fastande mage; ty på hela dagen hade jag
hvarken ätit eller druckit, blott då och då stulit mig till en pris
snus. Sedan jag slutat mitt mål, blefvo vi efter vanligheten sittande
vid vårt kaffe och våra pipor; emedan jag verkligen kände behof att
berätta om det förunderliga jag sett i dag, som gjort starkt intryck
på mig, talade jag för min shekh om hvar jag varit. Jag fann dock
hos honom alldeles ingen anklang, och då jag frågade honom om han
aldrig stigit upp på berget, svarade han helt kallt och litet snäsigt:
hvad skulle jag hemta derifrån? _raih agib eh min hinak_. Jag sökte
förklara honom att man ingenstädes så kunde se Herrens allmakt, som
här i den herrliga Nildalen och det konstigt formade berget, samt
medelbarligen i menniskors storverk, som syntes derifrån. Han svarade
väl ej annat än att det var sannt, men kände ingen lust röras i sig
att besöka det. Kanske till någon del hans spökrädsla för banditer
och röfvare, som han tror finnas på bergen, afhåller honom och de i
allmänhet ovanligt rädda och fega Kairoboerna från ett sådant besök;
men hufvudsakligen är det deras religion och Koran som, om ock ej
uppenbarligen dock omedvetande, ingifvit dem denna afsmak och apathi.
Åfven tyckas dessa helgon och aflidna Kairo herrskare, som kanske af
sin bibehållna Beduinkärlek till berg företrädesvis valt berget och
höjden till sin hviloplats, i allmänhet vara föga respekterade och
älskade. Jag blef sedan efter vårt kaffe en god stund sittande ensam,
sedan shekh _'Ali_ gått ner. En god stund efter _esha_ gick jag ut och
träffade shekh _'Ali_ sittande i ett café, jemte en hans vän _Shihab_,
nära invid vår port. Jag satte mig till dem och hörde till min stora
förundran _Shihab_ tala om att Tsherkesserna nu begynte segra öfver
sina fiender Ryssarne. Denna berättelse, bekräftad äfven af mig,
beledsagades af mina 2 muslim-vänner med varma böner och nedkallande
af Herrens hjelp åt deras trosförvandter emot de otrogna, jemte fromma
utrop och loford öfver Islams storhet. Islam är dem allt i allom, det
enda, som kan och får beveka en menniska eller ett folk till något.
Andra intressen, t.ex. handel eller mensklig frihet m.m., hafva de
intet begrepp om. Shekh _'Ali_ och jag stego sedan snart upp och gingo
ner till _Azbukijeh_. Här ledde jag honom på samtal om Moses. Som
han naturligtvis förekommer i Koran, kände han honom väl och begynte
berätta hans historia temmeligen öfverensstämmande med vår bibel. Bland
annat berättade han följande: "då man tagit upp Moses ur Nilen och han
blifvit uppfostrad i Faraos hof, ända tills det första skäggfjun börjat
synas på hans haka, hade Farao beslutit döda honom. Faraos gemål hade
deremot afrådt denne och sagt: skall du döda ett barn, som ännu ej kan
skilja ett kol från en dadel (_ma ja'raf el gamrah min ettamrah_). Man
hade laggt fram för gossen ett kol och en rödaktig dadel. Han hade
först vändt sin hand till dadeln, men engeln Gabriel hade stigit ned
och ledt hans hand på kolet, hvilket han tagit och laggt på sin tunga,
som deraf blifvit bränd. Deraf hade hans språk lidit och han blifvit
_alkan_ d.v.s. ej vältalig." _Ali_ talade vidare om Moses flykt till
_Sho eib Jethro_ &c. Nu fann jag den annars så tysta shekh _Ali_ rätt
pratsam, han upphörde ej hela aftonen att berätta. Allt emellanåt
utropade han att Koran vore en skön och vacker bok, (nyttjade dock det
simpla ordet _koajjis)_ och alla vetenskapers vetenskap &e. Han sökte
förmå mig stanna här och börja studera _Tefsir elkoran_ samt andra
dertill hörande vetenskaper. Nu var han entusiast, liksom alltid då
talet faller på Koran eller ditåt. Är det fråga om hvad annat som helst
af menskliga intressen, är han tyst och vet ej säga något; han är en
typ för folket i allmänhet här, isynnerhet för de mera bildade af det.
Men hvar blir då Arabens förtjusning och entusiasm för de brokiga och
vidunderliga sagorna? Deras tycke för dem är kanske ännu en lemning
af deras första, egentliga, poetiska nationalanda och bevisar att
religionen med alla sina stränga, ofta onaturliga band och det tvång,
som vanligen ej finnes i en religions ursprungliga renhet, utan oftast
uppfinnes af vilseledda fromhetsifrande senare anhängare, ej mäktat
utrota och i grund döda det unga, friska som låg i folkets natur. Sedan
vi stigit upp och begifvit oss från _Hanafi_, gick jag ännu och hörde
cn stund på min gamla _muhaddith Bejomi_.
Okt. 2.
Gick efter _'asr_ ut ock stannade i _kutubijeh_ kos shekh _Mustafa_,
för att handla på _Hagi khalifi_, men han ville ej slå af ännu. Jag
köpte dock i dag ett vackert manuscript af _Divan Hafis_ på Persiska.
Han lofvade hemta åtskilliga rara böcker till öfvermorgon. Sedan vi
ätit och druckit kaffe vid våra pipor, begaf jag mig ut ensam till
_Hanafi_ och min _muhaddith Bejomi_. Med allt hvad jag här och i
Petersburg äflats med Arabiskan, hör jag dock ännu nästan hvarje
minut ord, som jag ej förr hört och som jag ej förstår; då jag om
nätterna vid vår _suhur_ frågar shekh _'Ali_ om dem och andra, drar
han fram han en ny, ännu större hop af likbetydande ord. Denna rikedom
på ord och benämningar för hvarje liten bisak samt hvarje obetydlig
tankenyansering, finnes säkert ej i något annat språk; en ny _Kamos_
vore verkligen af nöden att samlas ur folkets mun nu, förän det kanske
genom snart instundande blandning med främmande folk och språk låter en
del af sitt språks stora rikedom gå förlorad.
Okt. 3.
Satt hemma hela dagen och arbetade. Efter vårt _maghrib_ mål och
_esha_ gick jag ut. På vägen i _Azbukijeh_ hade jag, liksom ofta förr,
tillfälle att se och höra huru folket skrattar åt och gör narr af den
Europeiska sången. Det kom nemligen på gatan en ung Europé, sjungande
med ganska hög stämma en Italiensk aria, med språng och passager. Två
15-åriga Arabiska pojkar, som mötte honom, började gapskratta åt hans
sång och härma den ganska väl. Detta har jag ofta hört förut. Det är
ock ej underligt, att den oftast så fladdriga Europeiska sången ej kan
anslå den vid sin vanligtvis klagande och allvarsamma sång vana Araben.
Det förundrar mig dock att man har ej ännu blifvit mera van vid den
och vid Européer. Jag har till och med i _Azbukijeh_-allén samt andra
trakter af Kairo, sett hundar, som erbarmligen skällt på den Europeiska
syrtuten. Jag gick ner och satte mig hos _Hanafi_, dit efter omkring en
timmas väntan shekh _'Ali_ kom med shekh _Abdallah_. Yi blefvo sittande
här länge, men jag tröttnade af det långa sittandet såväl här, som
hemma hela dagen. Jag steg derföre upp, lemnade de båda shekherna och
gjorde min vanliga tur genom _Khamsavi_ samt _Nahhasin_ hem. Samtalet
hos _Hanafi_ gick allt ut på dels Koran, dels frågor i _Fikh_, vid
hvilka man i allmänhet rätt ser Arabens spetsfundighet och sofisteri
lysa fram, vid sidan af hans fromma, aldrig disputerande ödmjukhet och
lydnad för Koran.
Okt. 4.
Satt hemma ända till _'asr_, då jag enligt öfverenskommelse begaf mig
till _kutubijeh_ och handlade äfven Persiska böcker af shekh _Sejid
Mustafa_, Sedan jag hade handlat och redan stigit ner från hans lilla
bodas _mastabeh_, samt ännu språkande med honom bad honom hemta åt
mig vissa böcker, fick han helt hastigt och oförmodadt en allvarsam
mörk min, blandad med det vilda uttryck man ofta ser hos Araben, samt
frågade mig om det var sannt, som jag föregaf, att jag var _Tsherkess_.
Han såg härvid särdeles barsk ut och det var ej utan att jag blef
litet häpen öfver den oväntade frågan; jag frågade honom tillbaka med
det vanliga: _Eish ma'na_. Härpå, sedan han tyckts bli försäkrad om
sin ogrundade misstanke, berättade han sig härom natten haft en dröm,
i hvilken han tyckt sig stå färdig att räcka mig en bok innehållande
grundlärorna af Islam, men plötsligen blifvit hindrad af en osynlig
hand, som hållit hans hand tillbaka. Ehuru jag flitigt upprepade de vid
dylika tillfällen brukliga ord, såsom: _kheir in sha allah_ m.m. kan
jag ej neka, att jag stod der något häpen öfver den underliga drömmen.
Man tror här i allmänhet mycket på drömmar och litar på dem. Om shekh
_Mustafa_ eljest hyser misstankar mot min Islam och hvarifrån han
kunnat få dem, vet jag ej. Sedan jag gjort min handel och satt ut dag
att åter komma tillbaka, för att se på andra böcker dem han lofvade
hemta mig, gick jag hem, der jag stannade ända till _esha_. Då gick
jag ut och begaf mig till det lilla cafét, der den gamla _muhadditen
Bejomi_ berättar sina sagor. Här blef jag sittande till midnatt.
Händelsen med shekh _Mustafa_ gaf mig ohumör för hela dagen, såsom
alltid då man trängt in på min föregifna Islam.
Okt. 5.
Gick kort före _'asr_ till _Prunner_, för att ännu begära af honom
en bok. Jag satt en stund der och läste tidningar, medan han var
sysselsatt med några patienter och en Italiensk läkare. Han har antagit
något högst förtroligt i sitt uppförande mot mig, men derjemte det
mellan främmande vanliga, fadda sättet att taga en under armen och i
band &c. Härifrån gjorde jag en liten promenad i _Azbukijeh_-allén och
vidare inåt det egentliga _Muski_, der jag förut föga varit. Här synas
präktiga Frangiska hus, i samma smak som man ser dem i Alexandria och
redan i södra Frankrike. Vek sedan i förbigående in i den Armeniska
kyrkan. Utåt gatan ser man af denna stora och vackra byggnad blott en
lång slät vägg, utan prydnader eller grannlåt, men inuti är den en
ståtlig byggnad. Här, liksom i _Muski_, hade jag tillfälle göra den
anmärkning, att de kristnas byggnader alltid ha något eget propert i
sig framför musulmäns. Det är liksom i Europa Engelsmäns hus ha det
gemenligen framfor andra nationers, såsom jag tror. Jag gick dock ej
in i kyrkan, der man nu just höll på att sjunga någon messa eller
dylikt, utan vandrade blott på gården omkring byggnaderna. Slutligen
frågade mig en Arabisk tjenare hvad jag ville. Han tog mig för en
muslim och började ganska vänligt förklara mig de kristnas bruk vid
sin gudstjenst, tala om deras _kibleh_ och _mambar_ &c. Rundtomkring
kyrkan inåt en liten qvartergata stå flere vackra byggnader, som det
tyckes privata hus, från ett af hvilka jag hörde en _kanon_ spelas af
skicklig hand. Härifrån gick jag hem och blef hemma sittande till långt
efter vårt _maghrib_mål och _esha_, ända till kl. efter 3 à la Turque.
Jag gjorde nu min vanliga tur, först ned till _Hanafi_, och sedan till
min gamla _muhaddith Bejomi_. Här blef jag sittande ända till midnatt.
Shekh _'Ali_ har flera dagar varit på ohumör, sedan han hört att jag
ej var sinnad köpa någonting nytt för den instundande högtiden eller
_'id essoghajàr_, under hvilken det är oundvikligen nödvändigt för hvar
och en att bära något nytt klädesplagg. Han hade nemligen då väntat
något sådant äfven för egen räkning. Jag var således tvungen att bjuda
honom pengar och gaf honom som vanligt en guinéa. Då jag frågade om han
härmed vore belåten, svarade han den vara tillräcklig till utgifterna
för hushållet, men att hans _gibbe_ var utsliten och han behöfde en
ny. Jag var så nödgad ge honom ännu en guinéa, och kunde ej annat än
hjertligen beklaga honom, att han, nästan såsom en betjent, måste
liksom tiggande begära sig en ny öfverklädnad af mig, som i sjelfva
verket är mycket fattigare än han. Gud låte mig dock aldrig komma i
sådan ställning till en annan, som den, i hvilken han står till mig.
Okt. 6.
Sedan vi slutat lektionen, gick jag ut, tog mig en åsna i _Ghorijeh_
och red upp till citadellet. Under vägen gjorde min åsnedrifvare den
anmärkningen att _Masr_ är fullt med moskéer, att man ej behöfde
taga många steg för att komma från den ena till den andra, och att
detta är _baraketha_, en bland de välsignelser som Herren sändt öfver
denna så högt beprisade stad, i hvars beröm invånarne öfverhufvud äro
outtömliga. Min åsnedrifvargubbe i dag var dock ej särdeles talträngd,
men tycktes vara en braf man och from muslim, begynte till och med
göra mig frågor i religion och _fikh_. Vi färdades uppåt på den här
jemförelsevis breda gatan, och förbi särdeles många moskéer, af
hvilka isynnerhet i denna trakt finnes ett stort antal. Uppkommen på
citadellet steg jag af vid den nya moské, som bashan nu håller på att
bygga på platsen der fordom _Selaheddins_ palats skall hafva stått;
af detta sednare synas ännu dels grupper af fyra, dels ensamt stående
väldiga granitpelare. Sjelfva platsen är utomordentligen väl vald, med
den friaste, hela Kairo och Nildalen dominerande utsigt. Jag stannade
länge, isynnerhet på SV sidan och vid vestra knuten, samt fröjdade mina
ögon med anblicken af den så ofta sedda, men aldrig ledsnande utsigten.
Sjelfva moskéanläggningen är verkligen storartad och praktfull,
väggarne och pelarne beklädda med här ur bergen uthuggen alabaster,
ofta på sina ställen utmejslad till vackra figurer i upphöjdt arbete.
En midtpå den yttre af pelargångar omslutna gården eller _shahn_
stående _hanafijeh_ utmärkte sig isynnerhet för sitt granna arbete i
den ännu grannare, brokigt ådriga alabastern. Den inre, egentligen
till bön bestämda portalen är, som vanligt, betäckt med tak och i
stor, väldig styl. Dock tyckte jag äfven här att den yttre glansen och
prakten trädt i stället för det ursprungliga, stora och enkla. I alla
fall blir det ett ståtligt monument efter dess byggare, ehuru han sjelf
ej torde komma att se det färdigt. Utanföre, såväl som inne, var allt
i fullt arbete och verksamhet; jag glömde det obehagliga gnisslande
ljudet af stensågarne, för nöjet att se menniskors flit och idoghet.
Sedan jag dröjt här temmeligen länge, steg jag åter upp på min gumpande
åsna och red förbi den stora, väldiga, redan hälft förfallande gamla
moskén af _Kalaan_, med sina 2 liksom af grön porcelaine öfverdragna
minareter, samt förbi kastellet, på hvars ena ända nu en telegraf står.
Vi redo ut genom den lilla slottsporten, som leder förbi kaserner och
derutanför belägna usla soldatkojor; derpå öfver sanden till berget
_Gujushi_. Här lät jag mitt ök vänta vid foten af berget och steg sjelf
upp. Det var ganska besvärligt, isynnerhet på de ställen der lös sand
och grus betäckte sjelfva berget; ty här måste man sätta foten säkert,
för att ej slinta ner med det ofta ramlande gruset. Jag hittade dock
liksom en väg och kom lyckligen upp på den släta, vida bergsplatån, der
den halfförfallna moskén _Gujushi_ står, samt ett stycke der ifrån den
nya, af en stark mur omgifna byggnaden för krutfabriken. Jag gick in i
den på höjden och nära branten stående moskén, der nu vinden spelade
och susade med underligt ljud, i den omkullblåsta och hälft aftoppade
minareten. Dörren in till sjelfva moskén är på NV sidan och ofvanom
den en särdeles vacker, fullkomligen välbehållen _kufisk_ inscription.
Sjelfva byggnaden, såsom ämnad blott till bönehus och en helgedom för
helgonets samt hans slägts multnade ben, var ej stor, dock ganska
vacker. Här var en utomordentligt lätt och härlig luft, uppfriskad
äfven af en måttlig NV vind, som gjorde andetagen särdeles lätta och
ljufva. Jag spatserade här ännu litet omkring på den släta bergsplatån
och såg nu friare öfver det jag sett från kastellet, hvilket nu på sin
betydliga höjd låg under mig, som en låg kulle. Jag steg sedan åter
ner, för att gå in i de grottor och bergshålor jag nedifrån alltid
betraktat med så stor nyfikenhet. Jag vandrade mellan bergets underligt
formade lager, af hvilka somliga sköto väldigt ut och bildade liksom
ett tak för mig på långa sträckor. Såsom jag äfven här tyckte, voro
dessa lager ursprungligen granit, öfverdragna med ett lager tunn kalk
eller annan gråaktig sten. På somliga ställen var berget öfverdraget,
liksom med en tunn skifva, af någon sorts saltart, så att det såg
alldeles ut som hvitlimmadt. Jag vandrade här med ett särdeles nöje,
men det var ej utan att hufvudet då och då svindlade af mina långa
vandringar i höjden på fastande mage nu eftermiddagstiden, och troligen
äfven för hiskligheten att gå på ofta högst smala stigar med bergets
lodräta stupor under ögonen. Med allt detta fann jag dock ej vägen in
till grottorna, som nedifrån sågo så underliga ut. Jag gick således
åter ned, men då jag åter härifrån skådade uppåt grottorna, kunde jag
ej hålla mig att ännu en gång försöka den besvärliga uppstigningen.
Ehuru jag äfven nu ej hittade vägen till de grottor, dit jag ville,
föll jag in på en annan väg, som ledde till några andra grottor, Vägen
var smal, gick ofta på små i berget uthuggna trappsteg och ledde
slutligen till liksom ett galleri framför sjelfva grottorna. Jag
inträdde i dem, de voro här blott 2, liknande små kamrar med väggarne
liksom hvitlimmade af naturen, särdeles snygga och nätta, samt så höga
att jag fullkomligen väl kunde stå rak i dem. De behagade mig särdeles
genom sin snygghet och den behagliga svalkan, jag tyckte att med en
matta på det släta bergsgolfvet man hellre kunde trifvas här, än i
snuskiga, mörka _fum_ i Arabiska byar, ja hellre tillochmed än i de
flesta hus i Kairo. Jag sökte härifrån ännu en gång att komma på vägen
till de grottor, dit jag först ämnat mig och som tyckas mig stå midti
graniten, men förgäfves. De stodo der liksom otillgängliga för vår
tids berg- och merg-lösa slägte. Jag steg således ner och gick längs
foten af berget, med mina ögon oföränderligen fästade på dess underliga
grottor och dess väldiga, groteska former. Jag steg åter smått uppåt
närmare dess fot och träffade här en halfsvart Arab, som gick i vall
med några getter. Jag gaf mig i samtal med honom och erfor att han var
väktare och tjenare åt ett helgon _Sejid 'Abdallah el maghavri_. Jag
bad honom föra mig in i helgonets _makam_ och fann honom dertill högst
beredvillig, naturligtvis i förväntan på en drickspenning. Vi stego
uppför den låga sandhöjden, som ligger vid bergfoten; på densamma äro
hus uppförda för bashans soldater, af hvilka en del bo här, troligen
såsom väktare öfver det i berget gjorda kruthvalfvet. Vi kommo upp
till foten af sjelfva berget, förbi min följares hus och här öppnade
han för mig dörren till helgedomen. Jag blef alldeles häpen och slagen
af förvåning, då jag inträdde och såg framför mig ett stort rymligt
hvalf inuti sjelfva berget, med tak och golf af berget. Vi gingo öfver
berggolfvet, liksom genom ett förrum afstängdt från det inre rummet,
som utgör ett ännu större hvalf; i dess innersta hörn står sjelfva
helgonets graf, allt i granit. Äfven framföre sjelfva grafven står ett
stort granitblock, i form af en väldig turban och framför den 2 små
granitlampor. I det yttre, genom ett trädstakett afdelade hvalfvet,
voro flera grafvar för helgedomsväktarens förfäder, hvilka alla,
liksom han, härstammade från helgonet. I en upphöjning, murad i form
af de här vanliga grafvarne, sade min följare helgonets husgeråd vara
förvarade. Jag frågade honom hvem och hvad detta helgon varit och på
hvilken tid ungefär han lefvat. På mina frågor fick jag, såsom jag
vill minnas, svaret att han varit sultan och lefvat för omkring 560 a
570 år före vår tid. Han räknade efter, föran han gaf mig detta senare
svar, men jag vet ej på hvilken kalkyl han stödde sig. Shekh _'Ali_,
som jag vid min hemkomst vidare tillfrågade om mannen, sade honom vara
välkänd och berömd, men kunde ej ge mig något besked om honom alls.
Hela hvalfvet, der han låg begrafven, omfattade en vidd af ungefär hela
vår societetshusbyggnad, och behagade mig utomordentligt. Vid utgången
blef jag omgifven af min följares alla barn, en skara tror jag af 6
eller 8, bland hvilka jag dock ej gaf en slant åt mer än 2 och sednare
åt en med sin mor kommande, af hennes man skickad pojke. Min följare,
som fick 2, gick med mig ut och nedför den lilla backen till sina får.
Jag frågade honom om grottorna i berget och fick svaret, att de voro
från aflägsnaste tider, då gjorda och bebodda af fromma heliga män,
hvilka i dem offrat sin tid uteslutande åt Herrens dyrkan och tjenst.
Jag frågade honom om de voro från Islams tider eller derförinnan, men
han tycktes ej ha reda derpå, sade blott att de voro från långa, gamla
tider tillbaka. Jag nästan tror att de ej äro från Islams tid, ty det
låg ej i denna religions natur att dyrka Herren så. Jag begaf mig nu
småningom på återväg, sedan jag först kommit öfverens med min följare,
att en dag komma tillbaka och hemta honom, för att föra mig omkring
på bergen. Jag kom hem i god tid före _maghrib_ och skildes från min
åsnedrifvare väl utan gräl, men emedan vi kommo i vexling, kunde han ej
underlåta att, såsom alla hans kolleger och det mesta folket här, tigga
en femma till bröd. Jag blef sedan hemma till efter _esha_, då jag
gick ner till _Hanafi_ och blef en stund sittande hos honom. Härifrån
gick jag, trött som jag var, upp till _Muaijads_ moské, steg genast
uppför trappan och satte mig på _hasiran_ invid shekhen för _Bejomi_
dervisch-orden, hvars medlemmar här göra _zikren_. Emedan jag senast,
då jag var här med _Dittel_, gifvit denne shekh en piaster, blef jag
utomordentligt väl och vänligt emottagen med handslag samt flitigt
upprepande af de vanliga complimenterna, genast uppvaktad med en kopp
kaffe och anmodad att stoppa min pipa, den vi rökte i kompani med en
annan gammal bredvid sittande shekh. Jag hade ej sutit länge, föran man
till min förargelse slutade _zikren_ och kom ut från moské-förstugan
på trappan der vi suto. Bland de utkommande var en gammal man, som
oupphörligt uppmanade att läsa _fathe_ för än den ena, än den andra,
troligen för i deras orden såsom helgon dyrkare shekher; deribland
igenkände jag högst få namn, bland dessa dock deras hufvudshekh och
ordningsman _Bejomi_. Härunder insamlade han af de kringsittande
slantar, under det de läskade sina efter _zikren_ skorriga strupar med
kaffe, som bjöds omkring i den stora mängden med blott 2 koppar, bland
hvilka en var söndrig, så att den ej inrymde mer an högst en half af
de här vanliga små kopparne, och just denna föll på min lott. Härunder
kom, af de i förstugan qvarblifne, den ena efter den andra fram och
föredrog en lofsång öfver profeten ganska vackert, isynnerhet den som
först uppträdde. Härunder ropades i slutet af hvarje rytm, som vanligt,
af auditorium _allah! allah!_; eller vid nämnandet af profetens namn,
som tidt och ofta skedde, _allahu salli va sallim aleih_; eller om
det var något särdeles vackert ställe, uppmanades sångaren till da
capo med: _doli keman keman fi'ardek_. Slutligen närmare midnatten och
_elabrar-adan_, då sångarena hvilat och läskat sig med kaffe, ställde
de sig åter på shekhens uppmaning upp i _zikr_-rund. Jag trädde in i
förstugan, ställde mig äfven i ringen, råmade från strupen, så djupt
det var mig möjligt: _allah_, samt runkade på hufvud och kropp, i
samma takt som de öfriga; deri leddes vi af en äldre i hopen, som vid
hvarje taktförändring angaf takten med sakta klappning med händerna.
Till vårt _tutti_ sjöng en _mureshid_ vackra solon och jag fann mig
verkligen såväl intagen af sjelfva _zikren_, som road af min ställning.
Det räckte dock ej länge fÖrän man slutade och började sjunga Herrens
99 epiteter, till godt slut på lofsången. Som jag i dem ej var hemma,
vek jag af och gick ut. Vid afskedet af shekhen, i hvars hand jag
ej stoppade någon penning, tyckte jag hans hand var kallare än vid
helsningen. Dock hade jag kort förut, då jag kom ut ur moskén och
satte mig på hans _hasira_, fått många loford, att jag vore af _ahl
illah_ och _ragil selah_. Härifrån gick jag hem, verkeligen muntrad och
uppiggad af _zikr_, men högst obehagligt hes och rostig i halsen af
mitt starka frambråkande af _allah_.
Okt. 7.
Steg bittida upp och begaf mig till det Grekiska klostret eller kyrkan
i _Goanijeh_. Jag träffade här 2 äldre, feta och frodiga gubbar, med
långt gråttblandadt skägg, hälft knorligt, af hvilka den ena talade
och förstod Arabiska. Honom frågade jag, om här nu funnes någon liten
karavan till berget _Sinai_. Han började göra mig allehanda frågor och
sade att någon sådan ej funnes, var i allmänhet något kortordig och
snäsig. Af hans frågor, äfvensom af den Grekiska han talade med den
andra presten, förstod jag att han tog mig för muslim och i allmänhet
för en misstänklig person. Som jag dock lät dem förstå att jag vore
kristen, blef gubben litet pratsammare och tjenstfärdigare, samt bad
mig hemta en _tezkere_ från min konsul och i dagen lägga hvad jag
vore för en man, då skulle han se till hvad som kunde göras. Här
har man ännu ej kommit så långt, att man låter hvar och en färdas
huru och hvart han vill, man måste känna mannen och hans syftemål.
Jag kan ej neka att jag, nu liksom förr, var högst besvärad af den
dubbla role jag här spelar, att än nödgas uppträda som muslim, än som
kristen. Sedan jag kommit hem och läst med shekh _'Ali_, gick jag
åter ut till _Köhler_, men han tycktes vara vid dåligt humör, såsom
äfven _Amin agha_, på hvilken jag helsat vid förbigåendet i kansliet.
Jag blef ock ej länge hos honom, utan gick ned och gjorde en liten
tur i _Azbukijef_-allén, der en frisk vind blåste den ljufvaste doft
ur acacieträden. Handlade sedan i _Muski_ ett par små pistoler och
äfven på en klocka. Kom sedan genom _Khamsavi_ och _Nakkasin_ hem. Då
vi sedan vid _suhur_ språkade vid vårt thé, föreslog jag honom att
vi en af dessa dagnätter skulle göra en _khatme_, eller ock _zikr_,
hemma här. Han blef synbarligen särdeles intagen och nöjd öfver
propositionen, såsom jag hade förutsett, samt lofvade genast i morgon
bestyra härom. Han tycktes verkligen vara saligt glad häröfver, blef
särdeles pratsam och uppspelt, så att han satt alldeles ovanligt länge
uppe hos mig.
Okt. 8.