Domedagen och den sanna beredelsen derför.
Att Kristi tillkommelse, jemförd med andra sanningar, intager en mycket
mera framstående plats i bibeln, än den fått uti de troendes hjertan i
allmänhet, är uppenbart. Icke mindre än 318 gånger nämnes denna sanning i
nya testamentet, sålunda gifvande den en mera framskjuten plats än någon
annan sanning. Endast i brefven häntydes derpå 67 gånger, hvaremot på
försoningen endast 57 gånger. Hvarje invändning emot dess betoning vare sig
i tal eller skrift, är sålunda alldeles obehörig.
Vi vilja begynna med betraktelsen af: _Domedagen och den sanna beredelsen
derför_.
"Det var en torr början," hör jag någon utropa. Till svar får jag upplysa,
att dessa ord endast äro ett annat uttryck för innehållet af _en hel bok_ i
bibeln, nämligen _Uppenbarelseboken_. Hvad är väl egentligen summa summarum
af denna bok? Jo, med undantag af några få verser uti början af kap. 21,
hvilka beskrifva det egentliga evighetstillståndet, utgör hela boken
ingenting annat än _en framställning af domedagens olika händelser_.
Hvad är väl _första_ kapitlet, om ej en beskrifning på _domaren sjelf_,
Jesus Kristus, åt hvilken "all dom är gifven?" Joh. 5:22.
Hvad innehålla väl _andra_ och _tredje_ kapitlen, om ej _sju varningsbref_
från _domaren_ till hans folk att vara honom trogna, till dess han kommer,
så att de må undgå att med verlden fördömas?
Märk uttrycken: "Annars kommer jag snart till dig," 2:5, och samma uttryck
i v. 16. Vidare: "Jag är den, som ransakar njurar och hjertan," v. 23. "Om
du icke är vaken, skall jag komma öfver dig som en tjuf," 3:3. "Jag skall
utspy dig ur min mun," v. 16. "Den som öfvervinner" och "den som har öra,
han höre." Kan något vara tydligare, än att domaren här påminner de sina
om, att "_domen_ skall begynna på Guds hus." Skilsmessan försiggår emellan
dem, som "hört" och "öfvervunnit," och de andra på det sätt, att de förra
upptagas och de senare qvarlemnas. Denna delning utgör just _domen_ öfver
Guds folk--åtminstone rörande _den_ frågan, huruvida de ega _lif_ eller ej.
_Efter_ upptagandet synas de dömas rörande sin trohet, då _lönen_ skall
utdelas.
Hvad innehålla kap. 4 och 5, om ej den skönaste beskrifning på dem, som
_dömts_ "värdiga att undfly allt detta, som skall komma," _efter_ deras
upptagande i härligheten, kap. 4, och domarens högtidliga förklaring, att
han har rätt också att _döma_ den qvarlemnade ogudaktiga verlden? Han
bevisar sig verkligen ega denna rätt genom att djerft taga bokrullen
(= testamentshandlingarna till jorden och _symbolen af hans
domarevärdighet_) ur hans hand, som satt på tronen, hvilken handling
sanktionerades af helgon och änglar, ja, af allt skapadt, kap. 5.
Hvad utgöra kap. 6-19 annat än _domens_ utförande öfver jordens folk,
förorsakande bland annat hos många det härliga resultatet, beskrifvet hos
profeten: "När Herrens domar gå öfver jorden, skola folken lära sig
rättfärdighet," Es. 26:9. "De komma och tillbedja för dig, ty dina domar
hafva blifvit uppenbara!" Upp. 15:4.
Märk huru orden "domar," "dom" och "döma" oupphörligt förekomma i dessa
kapitel. I kap. 6 läsa vi om krig, hungersnöd och pest, hvarigenom 1/4 af
jordens befolkning bortsopas; i kap. 8: "Många menniskor dogo;" i kap. 9
har det redan gått så långt, att det talas om "_de öfriga_ menniskorna, som
ej hade blifvit dödade genom dessa plågor;" i kap. 11 läsa vi: "Din vrede
kom och tiden, att de döda skulle _dömas_;" kap. 12: _Domen_ öfver satan
att nedkastas; kap 13: _Domen_ öfver menniskorna _genom_ antikrist och den
falske profeten; kap. 14: "Stunden, för hans _dom har_ kommit;" kap. 15:
"Dina _domar_ ha blifvit uppenbara;" kap. 16: "Rättfärdig är du, att du har
_dömt_ så;" "sanna och rätta äro dina _domar_;" kap. 17: "Kom hit; jag
skall visa dig _domen_ öfver skökan;" kap. 18: "Stark är Herren Gud, som
har _dömt_ henne;" kap. 19: "Han har _dömt_, den stora skökan," och _domen_
öfver antikrist och den falske profeten; kap. 20: _Domen_ öfver satan och
_domen under_ de tusen åren (nämligen i samma bemärkelse, som då vi läsa om
t.ex. _Jeftah_, att han _dömde_, d.v.s. styrde, regerade öfver Israel i 6
år, eller om _Simson_, att han hade _dömt_ Israel i 20 år); och slutligen
_domen_ framför den hvita tronen, v. 11-15.
Äfven större delen af kap. 21 och 22 tala om Kristi och hans heligas dom,
d.v.s. regentskap från det himmelska Jerusalem öfver jordens nationer
under de tusen åren. "De skola _regera_," läsa vi, "i evigheters evighet,"
eg. "intill" (eis) "tidsåldrars tidsåldrar," sålunda icke _under_
"tidsåldrars tidsåldrar," hvilket ju blefve att regera längre än Jesus
sjelf (som ju ej skall regera längre än under de tusen åren, 1 Kor. 15:24),
utan till början af den egentliga evigheten, som benämnes tidsåldrarnas
tidsåldrar.
Vi hafva nu liksom "i anden" öfverfarit hela Uppenbarelseboken och funnit,
att den utgör en beskrifning på _domedagen_ eller "Herrens dag," som den
kallas i Uppb. 1:10.
Johannes var i anden (sålunda ej i verkligheten utan öfverförd i ett
hänryckningstillstånd) på denna dag och såg liksom ett panorama öfver det
hela. Vi hafva gjort detsamma. Men liksom Johannes beskref allt noga, vilja
vi ock noga genomgå, hvad han skrifvit. Dock vilja vi först anföra flera
ställen ur andra delar af Guds ord, der det talas om "domens dag," "den
yttersta dagen" och "Herrens dag" eller "Kristi dag"--alla uttryck, hvarmed
nästa tidsålder betecknas. Vi önska nämligen framställa dessa sanningar så
tydligt, att äfven den mest enfaldige må kunna fatta desamma. Detta är så
mycket vigtigare, som vi från barndomen insupit de mest förvillande
uppfattningar rörande många af bibelns sanningar. Vi hafva t.ex. från
barndomen föreställt oss, att yttersta dagen eller domens dag vore en dag
på 24 timmar samt att derunder vore att vänta endast pina och lidande. Uti
2 Petr. 3:7 läsa vi om "de ogudaktiga menniskornas _doms_ och förtappelses
_dag_," men i följande vers säges oss lyckligtvis, huru lång den är,
nämligen 1,000 år. Dessa uttryck: "En dag är för Herren såsom tusen år,"
och "han är långmodig för eder skull" o.s.v. användas nästan beständigt
på tiden _före_ Kristi tillkommelse, under det att de helt tydligt utgöra
en klar definition på betydelsen af ordet domedag och längden deraf och
visa oss, att Herren är så långmodig för vår skull, att han tager ett helt
årtusende till domedag i stället för att afgöra allt på 24 timmar.
Gud tänker på sina barns många böner för judars och hedningars omvändelse
och skall icke nöja sig med de svar på bönhörelse, han gifvit oss före sin
sons tillkommelse. O, nej, "för vår skull," för vårt trägna arbetes och
våra innerliga böners skull tager han 1,000 år till domedag, så att skaror
måtte frälsas såväl under vedermödan som under den långa tid, då satan är
bunden.
Uttrycket "den yttersta dagen" förekommer fyra gånger i kap. 6 af Johannis
evangelium, nämligen i v. 39, 40, 44, 54. Och på alla ställena säges det,
att Herren skall uppväcka de troende "på den yttersta dagen." Huru kan
detta stämma öfverens med de troendes uppståndelse redan vid början af de
tusen åren? Skulle yttersta dagen vara detsamma som domen framför "den
hvita tronen" eller de tusen åren, Uppb. 21:11, då stämmer det icke alls
in. Men det är den icke, utan "yttersta dagen" är detsamma som "domedagen"
och är sålunda tusen år lång. Jesus säger icke i Joh. 6, vid hvilken tid af
yttersta dagen de rättfärdigas uppståndelse skall försiggå, om vid dess
morgon eller dess afton; Uppenbarelseboken åter, som _uppenbarar_
händelsernas ordning, upplyser oss om, att den sker vid dagens _början_,
20:5, 6. Likaså säges uti 2 Petr. 3:10, att på "Herrens dag" skola
"elementen upplösas af hetta och jorden och de verk, som äro derpå,
förbrännas," men utan att angifva, om detta skall ske vid början eller
slutet af dagen. Åter kommer _Uppenbarelseboken_ oss till hjelp och visar,
att denna katastrof skall ske först vid dagens afton, efter de tusen årens
slut, 21:1.
Rörande det andra missförståndet, eller att domedagen uteslutande skulle
vara full af fasa, se vi, huru annorlunda redan gamla testamentets heliga
föreställde sig saken, då t.ex. psalmisten utbrister: "Himmelen fröjde sig
och vare glad, hafvet bruse. Alla skogens träd juble, ty han kommer för att
_döma_ jorden!" Ps. 96:11-13. Likaså Ps. 98: "Strömmarne klappe i
händerna, alla berg juble, när han kommer till att _döma_ jorden." Orsaken
till deras jubel vid tanken på domedagen angifves i nästa vers: "Han skall
_döma_ jordens krets med _rättfärdighet_ och folken med _rättvisa_," vers
9.
När Paulus predikade på Areopagen i Atén om den man, genom hvilken Gud
skulle "döma verlden med rättfärdighet," menade han icke endast att varna
dem för straffet för deras orättfärdigheter, utan äfven att trösta dem med
den rättfärdighets spira, som Guds son då skall föra öfver jorden. Jfr Luk.
13:35.
Uttrycket "Herrens dag" begagnas mycket ofta af de gamla profeterna och
genom hela bibeln för att fastställa samma sak eller de förfärliga
straffdomar, den regeringsprocess, som skall öfvergå menskligheten och de
derpå följande tusen fridsåren--med andra ord den tid, då han gör sig känd
såsom _Herre_. Uti 2 Mos. 6:3 säger Gud till Moses följande märkliga ord:
"Jag uppenbarade mig för Abraham, för Isak och för Jakob såsom Gud
allsmäktig, men under mitt namn af _Herren_ gjorde jag mig icke känd af
dem." Moses deremot fick lära känna, att Gud var _Herre_, då han såg
straffdomarne öfver Egypten.
Följande bibelställen gifva oss en god idé om denna dags karaktär: "Si,
_Herrens_ dag kommer grym och med harm och med glödande vrede för att göra
landet till en ödemark och för att utrota dess syndiga inbyggare. Jag skall
göra en man sällsyntare än finaste guld och en menniska sällsyntare än guld
från Ofir. Jag skall skaka himmelen, och jorden skall bäfva på sitt rum vid
_Herren_ Sebaots harm och på hans _glödande vredes dag_." Es. 13:9, 12.
"Hvad viljen I med _Herrens_ dag? Den är mörker och icke ljus. Det skall
gå eder såsom den, som flyr för ett lejon och mötes af en björn." Am.
5:18, 19. "Sol och måne svartna, och stjernorna draga in sin glans. Och
Herren skall ryta ifrån Sion." Joel 3:15-16. "När _Herrens_ dag låter höra
sig, bittert ropa då de starke. En vredens dag är den dagen, en dag af nöd
och ångest, en dag af ödeläggelse och förödelse, en dag af mörker och
dimma, en dag af moln och töcken och en basunens och härskriets dag för de
befästa städerna och för de höga tinnarne. Och jag skall tränga folket, att
de skola gå såsom blinda, emedan de hafva syndat mot _Herren_, och deras
blod skall kastas kring såsom stoft, och deras kött såsom träck. Äfven
deras silfver och deras guld skall icke kunna hjelpa dem på _Herrens_
vredes dag, och af hans nitälskans eld varder hela jorden förtärd; ty han
skall göra plötsligt slut på alla, som bo på jorden." Sef. 1:14-18.
Att dock icke bokstafligt hvarje menniska dödas, såsom adventister och
andra påstå, ses af det följande kapitlet: "Söken Herren--söken ödmjukhet!
Törhända kunnen I varda bergade på _Herrens vredes dag_." Sef. 2:3. "Jag
skall låta qvarblifva af dig ett folk, ödmjukt och undergifvet, och dessa
skola förtrösta på Herrens namn." Sef. 3:12. Det är här som i beskrifningen
på Noas flod, der också uttryck begagnas som: "Jag vill utrota ifrån jorden
_alla_ varelser, som jag har gjort," 1 Mos. 7:4, och "_allt_ kött förgicks"
och "_alla menniskor_," 1 Mos. 7:21, och dock läsa vi der om att _några,
nämligen de åtta, blefvo räddade_. Så ock här. Några af Israel och några af
de andra folken skola omvända sig under vredestiden och sedan begynna att
fortplanta en rättfärdig befolkning. Att icke Herrens dag endast upptages
af straffdomar visar t.ex. Sak. 14, som begynner med orden: "Herrens dag
kommer," v. 1. Vi läsa der, efter beskrifningen på, att Herren satt sina
fötter på oljoberget, då domen utföres, att Herren sedan skall "vara konung
öfver hela landet," v. 9, att "ingen förbannelse skall mer ega rum," v. 11,
att _alla_ öfverblifna af de folk, som hade kommit emot Jerusalem år efter
år "skola draga upp för att tillbedja Herren Sebaot, och för att fira
löfhyddohögtiden," v. 16, och att på samma "_dag_, som brinner såsom en
ugn," skall "rättfärdighetens sol uppgå med salighet under sina vingar" för
några, hvilka skola "gå ut och springa som gödda kalfvar." Mal. 4:2.
Nya testamentets sista kapitel slutar med Kristus såsom "den klara
morgonstjernan," och gamla testamentets sista kapitel talar om honom såsom
"rättfärdighetens sol." För nya testamentets folk kommer Herren såsom
morgonstjernan, och det gäller för dem att vaka genom nattens ensliga
timmar för att bli upptagna. _Brudskarans upptagande är första
tilldragelsen på Herrens dag_. Derefter komma straffdomarna, som afslutas
med, att Herren framträder offentligt och sätter sina fötter på oljoberget;
det är då solen uppgår till dagen, det är då Israel får se honom, blir
frälst och jordens förnämsta folk under de tusen åren. Liksom i nordliga
länder tiden just före solens uppgång är den allra kallaste, och i sydliga
länder denna tid är den osundaste, ity att då strid liksom pågår emellan å
ena sidan kölden eller nattens dimmor och osunda ångor och å andra sidan
_solen_, så synes det, att den tid, som föregår Herrens uppenbara
tillkommelse, då han nedstiger på oljoberget, skall bli den förfärligaste,
jorden någonsin skådat.
På några ställen synes dock, som profeterna räknat Herrens dags början
endast från _solens_ uppgång på densamma, såsom i Joel 2:31, der vi läsa,
att "solen skall förvandlas till mörker och månen till blod, innan Herrens
stora och förskräckliga dag kommer," och Mal. 4:5: "Si, jag skall sända
eder Elia, profeten, förrän Herrens dag kommer, den stora och
förskräckliga." Uttrycken "stora och förskräckliga" synas visa, att de mena
sjelfva höjdpunkten af straffdomarna, då Herren nedgör de stora
antikristiska arméerna. Det var denna _Herrens dag_, som icke skulle komma
öfver de troende såsom en tjuf, 1 Tess. 5:4, emedan de voro "dagens barn"
och "hörde dagen till," v. 8. Kristus och hans folk skola nämligen döma och
regera _tillsammans_ med hvarandra. Det vore då, menar aposteln, lika
orimligt, att Guds barn skulle drabbas af detta elände, som om en domare
skulle döma sina egna barn, och särskildt om han insatt dem till sina egna
meddomare, 1 Kor. 6:2, och medregenter. Nej; det är verlden, som är som en
upprorisk stad, uti hvilken konungen har några trogna. När nu staden skall
straffas med undergång, sänder han först bud på sina trogna att möta sig på
en viss plats utanför stadens område för att der välkomna dem, belöna dem
för deras trohet och för att låta dem derifrån hjelpa till med att
bombardera staden och till sist få åtfölja honom tillbaka, då stormningen
af densamma skall försiggå. Vi skola få vara med honom i det himmelska
Jerusalems kamrar, medan dessa förut påpekade förfärliga Herrens bomber slå
ned under vredestiden, som synes komma att upptaga 7 år, hvarom mera
senare. Att vi såsom hans meddomare, enligt löftet: "Veten I icke, att de
_heliga_ skola _döma_ verlden," 1 Kor. 6:2 (se ock Uppb. 2:26, 27), skola
hjelpa till att rikta dessa bomber, betyder med andra ord, att vi, genom
våra vittnesbörd om den och den stadens, det och det landets större eller
mindre motstånd mot evangelium, skola föranleda, att större eller mindre
straffdomar bli dem tillmätta.