Då jag för ett par tiotal år sedan reste omkring med frälsningens
evangelium i Schweitz, hände sig en påskmorgon, att jag ej hade något möte
utsatt, hvarför jag begaf mig till en af de reformerta statskyrkorna att
höra predikan, som ju handlade om Kristi uppståndelse. Jag var icke så
särskildt intresserad uti hvad jag hörde, hufvudsakligast på grund af att
jag ej visste, huruvida mannen, som talade, menade Kristi _verkliga_
uppståndelse, eller om han endast trodde på de idéers, de sanningars och
den karakters uppståndelse uti menskligheten, som Kristus predikade och var
i besittning af. Detta sätt att tolka Kristi uppståndelse och andra
kristliga sanningar är ej ovanligt hvarken i Schweitz eller Tyskland bland
de rationalistiske presterna.
Mina tankar lupo sålunda snart i en annan rigtning. Jag begynte fundera på,
om någon öfverensstämmelse kunde förefinnas emellan den tid, Kristus
tillbragte på korset och i grafven till uppståndelsen, och Kristi
församlings lidande och uppståndelse; detta då enligt 2 Petr. 3:8, der vi
läsa, att en dag är för Herren som tusen år för oss. Min första tanke blef,
att detta ju ej vore möjligt, då ju Kristus låg i jorden tre dagar och tre
nätter. Men vid närmare eftertanke blef det snart klart, att ehuru Jesus
låg under en del af alla de tre dygnen, i grafven--hvadan sålunda uttrycket
enligt judiskt föreställningssätt var berättigadt--var det dock i
verkligheten ej fullt två dygn från kl. 3 fredagseftermiddagen, då han
nedtogs från korset, till söndagsmorgonen. På första dygnet låg han blott
tre timmar, från kl. 3 till 6 e.m., då dygnet enligt judisk beräkning
slutade, och på tredje dygnet låg han endast från kl. 6 lördags afton till
tidigt påföljande morgon. När jag kom hem, begynte jag att räkna: Om en dag
är = 1,000 år, så är en _timme_ (1/24 dels dygn) = 41-2/3 år, och sålunda
utgöra de sex timmarne, Jesus tillbragte på Golgata, från kl. 9 f.m.
("tredje timmen," Mark. 15:25) till kl. 3 e.m. ("nionde timmen," v. 34),
jemt 250 år (41-2/3 x 6.) Huru förvånad blef jag ej att finna, att detta
öfverensstämde precis med den förföljelsetid af jemt 250 år, som öfvergick
Guds församling från år 63, då aposteln Jakob blef dödad med svärd, till år
313, då kejsar Konstantin antog kristendomen och (alldeles som fordom Josef
af Arimatia gjorde med Kristus) nedtog den korsfästade församlingen från
korset, sedan den varit der 1/4 årtusende, liksom Kristus hade varit på
sitt kors 1/4 dygn. Nu blef jag högst intresserad att finna ut, huru långt
vi såsom Kristi kropp hafva "uppfyllt det, som fattas i Kristi lidande,"
Kol. 1:24, eller huru långt vi hafva följt vår frälsare mot uppståndelsen,
enligt samma beräkning, eller med andra ord, huru nära vi äro vår
påskmorgon.
De 63 åren _innan_ Jakob blef dödad (= 1-1/2 timme) och innan församlingens
svåraste lidanden begynte, fingo motsvara den bespottelse, hudflängning och
törnekröning, som Jesus led, innan han blef korsfäst, och jag fann så, att
församlingen, Kristi kropp, hade följt sitt hufvud tills efter kl. 1/2 5
påskmorgonen. För att nu taga detta år, 1897, till ändpunkt vid
beräkningen, se vi, att från år 313 till 1897 är 1584 år, hvilken tid,
omsatt i himmelska timmar, utgör just omkring 38, och att sålunda _det
himmelska uret visar_ kl. 5 påskmorgonen.
När uppstod Jesus?
Matteus säger "i gryningen," Markus "mycket bittida, då solen gick upp,"
Lukas "mycket bittida" och Johannes "tidigt på morgonen." Det synes
sålunda, som om vår uppståndelse ej borde vara så långt borta!
Uti Os. 5:15 säger Herren om Israel: "Jag skall gå tillbaka till mitt rum,
till dess de erkänna sin skuld och söka mitt ansigte," och förutsäger, att
de skola vända sig till Herren med den förvissningen: "Han skall göra oss
lefvande _efter två dagar_; på _tredje_ dagen skall han resa oss upp, att
vi må lefva inför hans ansigte." Himlauret för Israel har på sätt och vis
stått, alltsedan de korsfäste sin konung. Det stannade vid den 69:de
årsveckans slut (hvarom mera längre fram), men judarne begynna nu förstå,
att uret under tiden har gått för hedningarne och för Guds församling.
Snart är församlingens tid slut, hon upptages, och Herren skall ånyo "låta
Israel lefva för hans ansigte."
Må Herren nu välsigna denna boks läsare, och må himlauret--det profetiska
ordet,--blifva dem alltmera kärt, ju närmare det lider mot änden. Med denna
önskan utsändes denna bok, som jag på mångas uppmaning ändtligen fått tid
att skrifva. Den vill vara _ett pekfinger_ på bibelns säkra ur--dock ej på
några _minut-_ eller _sekundvisare_, ty sådana har himlauret inga--utan på
dess _timvisare_. "Dag och timme" är oss ej uppenbaradt, men vi kunna och
böra veta den _ungefärliga_ tiden, eller när han är "nära för dörren,"
jemte så mycket som möjligt af allt det härliga, som denna tilldragelse bär
i sitt sköte.
Skulle pekfingret för någon vara svårt att följa, hjelper en half timmes
bön betydligt. Gnugga endast sömnen ur ögonen, tänd på lampan, _se noga på
uret_, d.v.s. _stå upp och understryk hvarje ställe, som anföres, i din
egen bibel_, och du får snart både förstånd angående himlauret och insigt
om att--_det är tid att stiga upp!_
Stockholm, Sverige, i Nov. 1897.
_F. Franson_.