lilla rara mamma skulle då säkert varit klokare, och jag--ja, jag skulle
inte heller gjort det. Jag är så ledsen att jag heter Eva. Jag sade det
till lärarinnan i dag, men hon bara skrattade åt mig."
"Det betyder ingenting hvad du heter, min lilla flicka", svarade fadern.
"Men kom ihåg också hvilket löfte Eva fick--hon skulle få blifva stammoder
åt honom, som skulle krossa ormens hufvud, vår dyre frälsare."
Eva tänkte visserligen på faderns ord, men det dröjde länge, innan hon
kunde glömma, att hon hette Eva.
Den lilla flickans pappa hade nyligen köpt ett vackert hus, hvartill hörde
en liten trädgård. Träden voro ännu ganska små, men när de på våren
knoppades och blommade, blef det stor glädje i hela familjen. Eva sprang
hvarje dag ned till dem och gladde sig i tankarna åt de härliga päron och
äpplen, som hon skulle få på hösten.
"Ack pappa, se bara!" sade hon en dag, "detta lilla träd har redan
körsbär."
"Ja, bara det nu blir varmt, så bli de snart mogna", sade fadern.
Då modern nu också kom dit, fortfor han: "Jag tror det är stora och goda
körsbär, nu måste vi sköta om dem riktigt väl, så att vi alla kunna få
smaka dem."
Hvarje dag gick Eva ned till det lilla trädet, och--mycket riktigt--bären
blefvo småningom allt större och rödare. Hon räknade också körsbären,
liksom fadern hade gjort, och det var och förblef sexton. Eva var mycket
beställsam med att se efter körsbären. Föräldrarna kommo naturligtvis icke
så ofta ner i trädgården som hon. Och när de kommo dit, tänkte de på många
andra saker än på körsbären.
Emellertid blef Eva småningom bekant med grannarnas barn, och föräldrarna
tilllät henne taga dem med sig och leka i trädgården. Och de muntra,
lifliga små flickorna trifdes riktigt godt hos Eva.
"Vet du af, att det redan finns mogna körsbär i trädgården?" sade Emma en
dag.
"Ja, men dem få vi inte röra", svarade Eva. "De skola bli riktigt mogna
först, och så vill pappa smaka dem. Han har också räknat dem, för att ingen
skall taga bort dem."
(Forts.)
----
En kindergarten
eller en blomstergård för små barn.
Med teckning.
Den här lilla gruppen af barn är icke samlad i ett hem och inte heller i en
skola, utan i en anstalt, som vill vara någonting midt emellan hemmet och
skolan. Det är en kindergarten eller barnträdgård.
Som du själf ser äro barnen allesammans för små för att i egentlig mening
kunna besöka en skola. Vidare äro de allesammans för jämnstora för att
kunna vara syskon och allesammans den där kvinnans barn, som sitter där med
handarbetet till höger å teckningen.
Men nog se de så älskliga ut, som om de vore mer än syskon och arbeta och
leka och tala om sagor för hvarann, som om de aldrig kunde vara stygga. Ja,
det är just detta barnen få lära sig i en kindergarten.
Dit samlas nämligen barn, som äro fem à sex år gamla. En eller flera
lärarinnor taga där hand om dem ett par tre timmar om dagen. Och här få de
små lära sig att vara goda, vänliga och tålmodiga mot hvarann, de få lära
sig leka snällt och sjunga vackra visor. De få lära sig att sy och virka
små saker, de få lära sig att läsa små sagor och sånger, som lärarinnan
berättar för dem och mycket, mycket annat, som kan vara lämpligt för sådana
små barn, hvilka ännu icke kunna taga i tu med skolarbetet på allvar.
På vägen till och ifrån kindergarten få småttingarne regelbundna promenader
och tillfällen att vistas ute i den friska luften. Och medan de äro borta,
får mor hvila sig litet i sitt uppfostringsarbete, och både mor och barn få
lära sig att riktigt längta efter hvarann. Ty den blomstergård där de små
barnen bäst växa och blomma och dofta är ändå under en moders varma blickar
och i närheten af hennes älskande hjärta.
_J. B. G._
[Illustration: EN KINDERGARTEN.]
----
Jesus, Mästare!
_"Jesus, Mästare, barnavän,
Lisar du smärtan?
Har du glädje och tröst att ge
Sörjande hjärtan?
Helar du såren?
Torkar du tåren?_
_Jesus, Mästare, barnavän,
Ändtligt vi funnit
Rätta vägen, och vid din fot
Målet vi hunnit.
Trötta vi digna.
Herre, välsigna!"_
[Illustration]
_Så de bådo, och vid hans fot
Barnet de lade.
Jesu blick blef så varm och ljus,
Huldrikt han sade:
"Jag öfver arma
Vill mig förbarma"._
_Och när solen i väster sjönk,
Gick där en skara
Hemåt med jubel och tack och sång.
Men på den bara
Marken han dignat,
Han, som välsignat._
_ANNA H--M PREINITZ._
----
Karl och Greta.
Med teckning.
Karl och Greta voro kungens barn. Drottningen hade skänkt dem lifvet på
samma dag. De voro lika gamla och lika stora, vackra och goda som solens
ljus och som rosornas doft.
Prinsen och prinsessan fingo under sina barnaår lära sig mångahanda, men
först och sist skulle de lära sig att blifva goda människor. Det budet hade
kungen gifvit deras lärare.
I slottets stora trädgård fingo de se så många vackra växter och lyssna
till fåglarnas sång, när det var vår i världen. Konungens trädgård var för
de två syskonen en den allra skönaste bok, och i den läste de hvarje dag om
blommor och fåglar och fjärilar och blänkande fiskar i dammarna. Det var en
naturlära utan like. Och när läraren tydde för de små de olika varelsernas
uppgift i världen och huru vi människor måste söka lära oss att förstå Guds
mening med allt och vara goda mot alla varelser, då tindrade barnens ögon
så stora och klara, och deras kinder glödde af lust och hänförelse att
blifva goda människor.
Men de fingo också leka i den stora trädgården och på gräsmattorna rundt
omkring slottet. En dag voro de därute och sökte efter blommor, som icke
funnos i trädgården. Då fingo de se två gossar, som de icke kände. Dessa
kastade sten efter sångfåglarna för att döda dem, och fångade fjärilar samt
sleto af de granna vingarna och kastade upp de skadade små djuren i luften
och skrattade åt dem, när de föllo ned. Gossarne hade åter lyckats fånga en
fjäril, men nu sprang prinsen fram och bad dem inte skada den lilla
stackaren, utan gifva den åt honom och hans syster, den lilla prinsessan.
Prinsen fick fjäriln, den var något skadad, flämtade och var så rädd, att
den skälfde. Men Karl talade så vänligt till den och lofvade taga honom med
in i trädgården, där ingen skulle skada den. Prinsessan frågade de två
gossarna om de icke fått lära sig att vara goda mot alla Guds skapade
varelser? Och då såg hon på dem så mildt med sina stora, vackra ögon, att
gossarne blygdes och lofvade att aldrig mer kasta sten på fåglarna, eller
plundra deras bon. Inte heller ville de mera slita vingarna af fjärilar och
flugor eller binda trådar om deras ben och släppa dem att flyga på detta
sätt.
[Illustration]
Gossarne bekände en hel hop af synder, som de begått mot de stackars
djuren. De kunde ej annat, ty prinsessan såg på dem såsom en Guds ängel,
och inför en ängels ögon kan ingen människa dölja en synd eller vilja göra
en synd.
Men prinsen och prinsessan följdes åt in i konungens stora trädgård. Där
satte de fjäriln försiktigt på en liten gren och önskade honom hälsa och
granna vingar till att flyga med omkring bland blommor och blad i solsken
och sommarglädje.
Men de två gossarne hade af Karl och Greta fått en så god lärdom, att de
icke blott själfva blefvo snälla mot djuren, utan de började också inverka
på sina kamrater. Och var det någon, som inte ville, så frågade de, om de
ville följa dem till kungens slott och låta prinsessan se på dem och tala
med dem. Då skulle de genast vilja bli goda barn.
Och en och annan följde verkligen med. Men den som fått se in i prinsessans
stora, klara ögon och hört hennes ord om att älska och vara goda mot alla,
han fick ingen lust mer att vara elak och ond.
_J. B. G._
----
Skyddsängeln.
Af _Ad. Gründler._
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Kristel såg denna första dag så mycket nytt, att syn och hörsel tycktes
förgå honom. Där voro långa sofsalar med många järnsängar; där var ett
jättestort tvättrum med tvättfat stora som baljor och en handduk för hvarje
gosse. Och så fanns där en matsal med långa bord, fyra gånger så långa som
kyrkan därhemma och många skolsalar jämte gymnastiksalar och lekplatser.
Därjämte funnos ock många lärare, och Kristel bäfvade, när han tänkte på
huru han skulle kunna skicka sig rätt emot dem alla. Han försökte
visserligen göra efter det som han såg sina kamrater göra, och så kom han
då något så när lyckligt igenom den första dagen. Han fick naturligtvis
komma i en af de lägre klasserna, och där redde han sig bra med både
läsning, räkning och skrifning.
Sålunda höll han modet uppe hela dagen ända till kvällen.
Då ställdes alla gossarna upp på skolgården, och i den vackra, månljusa
augustikvällen hölls där aftonbön, hvarefter man sjöng en psalm. Därpå ljöd
trumman, och de olika afdelningarna marscherade till sina sofrum.
När Kristel några minuter senare låg på sin hårda madrass, kom plötsligt en
häftig hemlängtan öfver honom. Han tänkte på huru han och hans lilla syster
Maria om kvällarna brukade läsa just den psalm, som nyss sjungits af de
många gossarne därnere:
"När allt omkring mig hvilar,
till dig min ande ilar
O, Gud, och lofvar dig.
När världens larm försvinner
och jag mig ensam finner,
Är du, barmhärtige, när mig.
När mörker jorden höljer
och all dess prakt fördöljer
Jag till ditt rike ser.
Jag ser det kring de dina
af nåd och sanning skina
Uti ett ljus, som ej går ner."
Och så gömde han ansiktet i händerna och grät.
Huru länge han legat så, visste han icke. Slutligen for han upp, förskräckt
för sina egna snyftningar. Han var rädd att de andra hade hört honom gråta.
Men öfverallt omkring honom var det tyst, och blott de lugna, djupa
andetagen buro vittne om ungdomens lyckliga förmåga af sömn. Men vid foten
af Kristels säng satt en hvit, orörlig gestalt, klart belyst af månskenet.
Kristel satte sig upp. Var det en tomte, som satt där uppkrupen? Eller--var
de en skyddsängel, en af de himmelska budbärarne, om hvilkas beskydd han
nyss tillsammans med sina kamrater bedit?
Då vände gestalten ansiktet emot honom, och Kristel kände igen den vänlige
gossen, som kvällen förut hade mött honom vid stationen.
"Tyst, tyst", hviskade han och lade fingret på läpparna. "Det är egentligen
icke tillåtet att prata i sofrummet, men det gjorde mig ondt om dig, ty jag
förstod, att du kände hemlängtan."
Då vaknade åter inom Kristel en pojkaktig känsla af trots och blygsel. "Åh
nej", sade han tveksamt och osäkert, "hemlängtan är det just inte."
Det var godt för honom, att månen icke lyste på hans ansikte just nu, ty
han kände huru han rodnade öfver den osanning hans läppar uttalade.
"Inte?--Hvarför grät du då?"
"Jo, ser du, här är allting så främmande för mig. Pojkarne stirra på mig
som på ett underdjur från Afrika. Om jag bara säger 'skrifbok' i stället
för 'häfte', så skratta de åt mig, och allesammans kalla mig 'Huber' eller
på sin höjd 'Kristian', ingen säger Kristel åt mig såsom hemma."
"Jag tänkte det var just detta man kallade hemlängtan", sade den andre
leende. Men han tillade godmodigt: "Jag vill gärna kalla dig Kristel, om du
önskar det--eller hur?"
"Ack ja, gör det", bad Kristel. "Du var så snäll emot mig från början. Hvad
heter du då?"
"Steffen heter jag.--Steffen Brun. Gossarne kalla mig ofta på skämt
Steffke."
"Men hvad kallade din mor dig, när du var hemma?"
"Jag har ingen mor och intet hem. Mina föräldrar äro döda.--Men godnatt nu,
Kristel, sof godt."
Tyst smög sig Steffen bort till sin egen bädd. Båda gossarne somnade den
natten med tårar i ögonen--den ene full af längtan efter ett nyss lämnadt
hem, den andre af saknad efter ett hem, som han aldrig ägt.
Från den kvällen var vänskapen mellan Kristel och Steffen fast beseglad.
Kristels tacksamma hjärta kunde aldrig glömma, med hvilket deltagande hans
kamrat förstått och tröstat honom i hans första svåra sorg därute på den
främmande platsen. Så ofta han slog upp sin bibel--och det gjorde han
hvarje dag--så läste han där på första bladet de ord, som hans mor
skrifvit:
"Guds änglar från vår barndomsdag
Oss skydda och bevara."
Och då tänkte han alltid på Steffen.
Visserligen hade Steffens långa, magra gestalt och hans bleka ansikte med
de djupt liggande ögonen ingenting änglalikt hos sig, men han var en god,
präktig gosse, öppen och redbar, gudfruktig och trofast som guld. Och det
är mera värdt än all yttre skönhet.
Kristel blef snart hemmastadd i anstalten, där han i början känt sig så
beklämd. Lärare och kamrater voro belåtna med honom, och därför kände han
sig också lycklig och väl till mods. Visserligen kommo ibland dagar och
timmar af djup hemlängtan, och i synnerhet brukade den plötsligt komma
öfver honom på söndagseftermiddagarna. Då kunde han midt under leken
springa in i en tom skolsal för att riktigt få gråta ut. Men då dröjde det
aldrig länge, förrän Steffen oförmärkt stod bakom honom och sökte trösta
honom.
"Steffen", sade Kristel en gång vid ett sådant tillfälle, då han gifvit
sina tårar fritt lopp, "jag kan aldrig glömma mitt hem."
"Det skall du inte heller, Kristel. Den som kunde glömma sitt hem, vore
icke värd att äga ett sådant."
"Stackars Steffen", hviskade Kristel medlidsamt, "du har intet hem."
I Steffens mörka ögon lyste en egendomlig glans. "Jo, Kristel", sade han,
"det skönaste hemmet hafva vi gemensamt, och det hemmet vilja vi båda
aldrig glömma."
En sällsam rysning genomfor Kristel vid dessa kamratens allvarliga ord, men
efter barns vanliga sed hade han snart åter skakat af sig detta intryck.
Några veckor hade gått, sedan Kristel kom till anstalten, då man en dag
förkunnade att det var stor brefskrifning, det vill säga, hvarje gosse fick
på en bestämd dag skrifva hem. Kristel hade länge gladt sig åt detta, men
när han nu satt framför det oskrifna arket, visste han icke huru han skulle
börja, och huru han skulle ordna sina frågor och sina beskrifningar.
(Forts.)
----
_Bibelläsning_
eller hvad står det i nästa söndags text?
Veckan 3-9 Juli 1905.
M. 3. 1 Petri 5: 5-11. ÖDMJUKHET OCH VAKSAMHET.
T. 4. v. 5. _Ödmjukhet är de ungas prydnad._
O. 5. v. 6. _Ödmjukhetens välsignelse._
T. 6. v. 7. _Ödmjukheten fostrar en frimodig ande._
F. 7. v. 8. _Vaksamhet är nödvändig._
L. 8. v. 9. _Ståndaktigheten likaså._
S. 9. v. 10-11 _Vi hafva en mäktig hjälpare mot fienden._
_Söndagsskoltext för den 9 Juli._
1 Petr. 5: 5-11.
_Minnesvers_: 1 Tess. 5: 5, 6. I ären alla ljusets barn och dagens barn;
vi höra icke natten eller mörkret till. Låtom oss därför icke sofva såsom
de andra, utan låtom oss vaka och vara nyktra.
UPPSALA 1905. K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.