husen stodo som mörka skildtvakter utefter de trånga gatorna. Vi kunna dock
skönja här och där några vandrare, som tyckas hafva samma mål, ett litet
hus, hvarest Maria, Johannes moder, bor. Här i detta kristna hem, hvarest
Petrus så ofta vistats, hade man den sena timmen samlats till bönemöte. Det
var Jerusalems församling, som bad för aposteln, för det utkorade redskapet
till mångas frälsning.
Under det detta bönemöte pågick, låg Petrus fängslad mellan två
krigsknektar i det herodianska palatsets fängelser. Han hade ådragit sig de
mäktiges hat genom sin förkunnelse af evangelium. Nu är han dömd till döden
och väntar att följande dag blifva afrättad. Men församlingen beder, och
Gud hör deras böner.
Midt i natten kommer en ängel in i fängelset. Han går utan svårighet genom
murar och lyckta dörrar, emedan han är en ande. Han uppenbarar sig dock i
mänsklig gestalt och utför sitt uppdrag att befria Petrus på ett sätt, som
vittnar om Guds underbara makt att hjälpa ur all svårighet. Petrus sof, men
ängeln väckte honom och sade: Stå genast upp! Då Petrus lydde denna
uppmaning, föllo kedjorna af hans händer, och nu var fången lös från sina
bojor. Men den starka, väl igenlåsta järndörren och väktarne därutanför
tycktes vara obevekliga hinder för hans befrielse. Dock--på en vink af
ängeln öppnar sig järndörren, och väktarne, som ligga och sofva, märka
icke, att Petrus i ängelns sällskap går ut ur fängelset. Så för honom
ängeln genom korridorer och gårdar, till dess de komma till den tunga
ytterporten. Liksom af osynliga händer lyftas bommarne af och portarne
öppnas, så att Petrus utan svårighet kan komma ut. Hade han vändt sig om,
skulle han hafva fått se, huru porten lika hemlighetsfullt tillslöts, så
att man ej kunde märka att den blifvit öppnad.
Emellertid ledsagar honom ängeln in i staden, och då Petrus nu ej längre
behöfde hans ledning, så försvinner han lika plötsligt som han kommit.
Då Petrus hunnit sansa sig, söker han upp det bekanta huset, Marias hus,
hvarest bönemötet ännu pågick. Jag föreställer mig huru rädda de blefvo där
inne, då de midt i natten hörde ifriga klappningar på porten. De tänkte
måhända, att det var Herodes utskickade, som ville fängsla äfven dem. En
ung flicka går till porten och frågar hvem det var. Huru glad och förvånad
blef hon icke, då hon kände Petri röst. I sin häpenhet glömde hon att
öppna, men då dörren slutligen öppnades, kunde Petrus säga: "Herren har
utsändt sin ängel och räddat mig från Herodes hand och från allt, hvad
judarnes folk har väntat."
Så handlar vår Gud. Han hör bön och gör under. Han befriar de sina ur nöd
såsom svar på bön. Han sänder sina änglar till deras hjälp, då de bedja
honom. Hvilken maning till tro och bön utgör icke detta!
_Fr. E._
----
Hvad vänlighet förmådde.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Sedan berättade hon för sin man, hvad hon hade gjort, och han skrattade åt
henne.
"Tror du, att din vänlighet kan hjälpa det där eländiga hittebarnet?" sade
han.
"Jag tror åtminstone inte att den skall skada honom", svarade hon.
Sedan kom Janne ofta och fick mat, och fru Walther gaf akt på att han såg
renare ut för hvarje gång. Till slut fick fru Walther underrättelse om att
en vän skulle resa ut till västern för att taga land och bygga sig en farm
där. Då kom den tanken för henne, att detta möjligen kunde vara ett godt
tillfälle för John Ammerton, och hon skref till sin vän och bad honom taga
gossen med.
Ett år därefter hörde hon, att han tyckte bra om gossen. Två år senare
skref hennes vän, att John var en riktig skatt. Fru Walther visade sin man
brefvet, och han log och kysste sin lilla hustru och sade, att det gladde
honom mycket.
Han hade nu också en annan källa till glädje--hans hustru hade skänkt honom
en frisk, präktig pojke, som lofvade godt för framtiden.
* * *
Åren gingo och fru Walther hörde icke mera till John Ammerton. Den sista
underrättelse hon fick om honom var fem år efter hans flyttning till
västern, och då hade han farit till guldminorna.
Men i fru Walthers lif hade kommit en glädje, som växte och blef allt
starkare. Hennes gosse, Filip, växte upp till en lofvande yngling, en
präktig, godhjärtad gosse, som alla höllo af, föräldrarna naturligtvis
mest. Vid sjutton år kom Filip Walther till universitetet och vid tjuguett
år tog han sin examen med heder. Men det hade tagit hårdt på hans krafter.
Hans mor såg det och oroade sig mycket. Hans far såg det också och ville
att han skulle resa bort för att uppfriska sig. Han skaffade honom plats på
ett ställe, där han skulle kunna hämta styrka till både kropp och själ.
Resan gick genom västerns ödemarker. Filip skref ofta hem och gaf lifliga
skildringar af sin resa, på samma gång han berättade, att hans hälsa blef
bättre dag för dag.
Föräldrarna läste med glädje om hans resor och hans arbete, men plötsligt
upphörde brefven. Hvar fanns Filip? Hvarför skref han icke?
En dag kom doktor Walther hem med en tidning hopskrynklad i handen. Där
berättades om det sorgliga öde, som drabbat det sällskap, med hvilket Filip
reste, huru det blifvit angripet af en hop indianer och huru de som icke
dödats hade tagits tillfånga.
Stackars föräldrar! Modern böjde sitt hufvud i stum förtviflan och hennes
hjärta var nästan brustet. Glädjen hade drifvits bort ur hennes lif och
tjockt mörker hade lägrat sig omkring henne.
Så gick ett halft år, då postbudet en dag förde med sig ett bref med den
gamla, välkända stilen. Fru Walther slet upp det och ögnade igenom
innehållet. Hvilken glädje! Hennes gosse lefde, var frisk och på väg hem
till dem.
Då doktor Walther kom hem, fann han sin hustru afsvimmad med brefvet i
handen. Sedan det första glädjeruset lagt sig, satte de sig vid hvarandras
sida och läste följande bref: "Gud vare tack, som låtit mig finna en sann
vän eller rättare--låtit en vän finna mig", skref han sedan han först hade
berättat om hvad han upplefvat och huru han blifvit räddad. "Hade icke den
vännen funnit mig, skulle jag nu varit död. Han fick veta mitt namn, och då
han hörde att jag var son till doktor Walther, gjorde han allt för att
rädda mig. Han använde tusentals kronor för att utrusta män till denna
expedition och han öfvervann den grymme man, som höll mig fången. Sedan tog
han mig under sin vård och sitt beskydd. Gud välsigne honom! Jag hoppas
också, att far och mor må vara redo att välsigna honom, ty han följer nu
med mig hem."
De lyckliga föräldrarna tackade på sina knän Gud för hans godhet och bad
honom välsigna sin sons räddare.
Och deras Filip kom, frisk och stark--en kraftig, ofördärfvad man. Med
honom följde en medelålders herre med ett vackert, öppet ansikte, gråa ögon
och krusigt hår.
"Detta är min räddare", sade sonen, "känna ni igen honom?"
Doktorn skakade på hufvudet, men hans hustrus blick hvilade forskande på
mannens ansikte. "Är det han?" hviskade hon, och räckte fram sina båda
händer, "är det John Ammerton?"
"Ja, jag är John Ammerton", sade den främmande, "och jag tackar Gud, att
han gifvit mig ett tillfälle att visa, att jag med tacksamhet kommer ihåg
den vänlighet ni visat mig. Ni har varit mer än en mor för mig."
Och han tryckte hennes hand till sina läppar. "Gud välsigne er!" utropade
han. "Ni var den enda i hela vida världen, som ansåg att det lönade mödan
att försöka lyfta den stackars öfvergifne, föraktade gossen upp ur dyn.
Utan er godhet hade jag varit förlorad."
Då fru Walther den kvällen satt vid sin mans sida, tog hon hans hand och
hviskade: "Det var en gång en liten sten, som kastades ut i sanden. En
skattsökare fick öga på den, och då han hade tvättat af smutsen, började
han slipa den med sin mejsel. Han bröt igenom omhöljet och fick se--en ren
och strålande diamant."
Doktorn kysste sin fru på pannan--i hans ögon glänste tårar.
(Slut.)
----
[Illustration]
Röfvare.
_Stackars lilla fågelmor!--
Hit till norden glad du for,
byggde här ett litet näste,
högt i trädet du det fäste,
och du var så glad och nöjd,
allt var jubel blott och fröjd,
och du tänkte: "Ingen fara
kan för bo och ägg här vara"._
_Sommarfröjden nu är slut,
glädjesången sjungits ut,
liten fågel blott kan klaga
öfver röfvare, som taga
hemmets lycka, frid och ro
bort från litet fågelbo.
Ty ett litet fågelhjärta,
det kan också känna smärta._
_ELLA._
----
I solvarm sommar.
Här ser då hvar och en, att barnen ha sommarlof, och att solen skiner och
att ljumma fläktar smeka.
[Illustration]
Här på teckningen öfverst äro gossarna i färd med att bygga en stark
fästning med vallar och torn, från hvilka Sveriges blågula flagga vajar i
vinden. Det blir allt en bussig fästning när allt blir färdigt, ty början
är verkligen god, och jag ser att gossarna få mycket roligt af detta arbete
under fristunderna från sommararbetet.
[Illustration]
På den andra teckningen leker en grupp småttingar på sjöstranden. Några af
dem äro 'till häst'. Det är 'våra allra minsta', som agera ryttare på sina
bröders starka skuldror. Hela sällskapet får sig präktiga fotbad under
leken på den mjuka sanden. Jag är icke fullt viss, om de lärt sig denna
badkonst af fader Kneipp från Wörishofen eller om det icke snarare är han
som lärt sig åtskilliga kneippkurer af dessa eller andra små.
[Illustration]
Å den nedersta teckningen ha de minsta blifvit kuskar i stället för ryttare
och andra ha spänt sig för vagnen. Leken går friskt såväl till sjös som
till lands, glädje och hälsa, förnöjelse och munterhet lyser ur allas ögon.
Måhända kunna våra läsare ha något att lära af de präktiga barnen å dessa
teckningar. Ty så mycket har jag sett af barnen i lek och arbete, att jag
vet, att de som leka bra, pläga också arbeta bra. Och de som äro flitiga
och duktiga i arbetet pläga ofta kunna leka såsom barn böra leka. Lycka
till i både arbete och lek! önskar Barnavännens.
_Farbror._
----
Skyddsängeln.
Af _Ad. Gründler._
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Fru Hubert drog sin gosse allt närmare intill sig. "Tror du inte heller,
min gosse, det som står skrifvet i bibeln om de kära änglarna, huru de
sjöngo i Betlehemsängden den första julnatten och huru de på påskdagens
morgon förkunnade, att Jesus var uppstånden? Vill du inte tro det heller,
min stackars Kristel?"
"Ack, jo, visst tror jag det, mor--det står ju i bibeln. Men jag menar
bara, att _nu_ finns det inga änglar mer, åtminstone få de inte längre
komma ner till jorden för att bevara oss. Huru skulle de då kunnat tillåta,
att far blef öfverkörd och krossad af tåget?"
"Min käre gosse", moderns röst darrade märkbart--"det gifves många gåtor,
hvilkas lösning vi först i evigheten skola finna. Men det vet jag förvisso,
att om det varit Guds vilja, skulle han med största lätthet kunnat skicka
ner en ängel från sin himmel för att skydda vår älskade far för den
förfärliga olyckan."
Tviflande skakade gossen på hufvudet. "Har _du_ någonsin sett en ängel,
mor?" frågade han.
"Nej, visserligen icke på det sätt som du menar, min gosse, icke någon
ängel med lysande kläder och hvita vingar. Kanske äro mina ögon genom
synden förmörkade, så att jag icke kan se de himmelska sändebuden, utan de
sväfva osedda förbi mig. Men det finnes också andra, som få göra
änglatjänst, Kristel, och dessa hoppas jag att du ofta må se spåren af på
din lefnadsväg. De äro icke strålande och härliga såsom de himmelska
budbärare, som bibeln beskrifver för oss, och hvilka vi ej äro värdiga att
få se, men de få ändock vittna om Guds trofasta vård om oss. De äro ofta
klädda i enkla, jordiska omhöljen, men de få likväl det uppdraget af Gud
att bevara, trösta och leda oss, så att vi ej må gå vilse. Gif akt på dessa
änglaröster, min gosse, och följ dem, men framför allt följ den rösten, som
vill göra sig hörd i ditt eget hjärta. Det är Guds egen röst, följ den, ty
den är din bästa skyddsängel."
"Säg mig mer om detta, mor", bad Kristel enträget, "jag förstår dig redan
bättre."
"Ser du, min gosse, världen är så stor och skön, att du aldrig med din
blick kan omfatta den, och vår himmelske fader är så rik och mäktig och
kärleksfull, att du aldrig riktigt kan förstå det. Han har medel och
utvägar att erinra sina glömska människobarn om deras himmelska hem, så att
de icke alldeles fördjupa sig i jordetingen här nere. På det viset kunna
händelserna i lifvet få blifva änglar, som visa uppåt så väl som
vårblommorna på ängen, när de i sin ljufliga fägring prisa Guds
skaparevishet. En sång från din barndomstid kan i en frestelsestund ljuda
för ditt öra och därigenom få blifva medel till att bevara dig från det
onda, eller minnet af din far, hvilken du bör söka efterfölja i gudsfruktan
och plikttrohet--allt detta skall kunna göra dig änglatjänster. Och väl
dig, min gosse, om Gud sänder dig goda människor till följeslagare på din
lefnadsväg--sådana människor, som i din svaghet och oerfarenhet kunna få
blifva goda änglar för dig."
Och under djup rörelse skref modern på första bladet i den nya bibeln,
hennes enda gåfva till sin gosse, såsom tänkespråk Tob. 5: 21 och
därinunder orden:
"Guds änglar från vår barndomsdag
Oss skydda och bevara."
Men hon talade icke om en annan skyddsvakt, som städse skulle lägra sig
omkring hennes barn ute i världen--ett trofast modershjärtas oaflåtliga
bön.
* * *
Tidigt följande morgon tog Kristel ett kort men hjärtligt farväl af sin
nyvakna lilla syster och skyndade ifrigt med modern till stationen. Den
friska, klara morgonrodnaden hade jagat bort alla sorgsna tankar ur hans
sinne, och gladt viftade han från kupéfönstret åt modern med sin lilla
halmhatt, när tåget satte sig i rörelse.
I öfver åtta timmar måste han åka, innan han uppnådde sin bestämmelseort.
Till en början var han mycket road af bullret och stötarna på tåget,
lokomotivets pipande och uppehållet vid stationerna. Han gnolade för sig
själf den ena melodien efter den andra, och bullret af hjulen slog
beredvilligt takten till hvarje melodi. Hans reskamrater tyckte mycket om
den muntre lille pojken, hvilkens klara ögon blickade så leende ut i
världen, som om där funnes blott lust och gamman öfverallt.
Nu brusade tåget fram ur bergsbygden, och obegränsade slätter utbredde sig
inför gossens häpna ögon. Småningom upphörde de doftande ängarna och de
gröna löfskogarna allt mer, och i deras ställe syntes stora ljunghedar
omväxlande med barrskog. De små röda ljungblommorna skulle han gärna velat
se på nära håll, så vackra tyckte han de voro. Och däri hade han rätt. Hela
naturen vittnar om skaparens väldiga kraft, antingen hon prunkar i
Schweizerbergens majestätiska prakt eller kläder sig i hedens enformighet.
Men till slut tröttnade dock Kristel vid att se sig omkring. Då tog han
fram ur sin resväska smörgåsarna, som modern lagt ner åt honom till matsäck
på vägen, och de smakade honom nu förträffligt. En vänlig herre, som satt
midt emot honom och leende såg på med hvilken aptit han åt sina smörgåsar,
köpte vid nästa station en kopp kaffe åt honom, så att han också skulle få
någonting att dricka.
Kristel var till en början nästan förskräckt och visste icke, om han finge
taga emot en så oväntad godhet af en främling, men denne nickade så
öfvertygande och hjärtligt och såg så vänligt på honom, att gossens blyghet
försvann. Han tackade hjärtligt och tog emot kaffekoppen, hvilken han
begärligt drack ur. Detta tycktes mycket roa den främmande herrn, och sedan
nu isen en gång var bruten, berättade Kristel för sin vänlige reskamrat
allt hvad han under sitt korta lif upplefvat, och att han nu för första
gången var stadd på resa ut i världen, för hvilken han redan började känna
en viss fruktan. Då klappade den främmande herrn honom på hufvudet och
sökte intala honom mod. Han försäkrade, att han mycket väl kände till
anstalten, där gossen skulle uppfostras tillsammans med många, många andra
gossar, och han visste, att de alla brukade trifvas godt där.
Denna lugnande försäkran såväl som sommardagens middagshetta vaggade
småningom vår pratsamme Kristel till sömns. Tågets buller blandade sig i
hans drömmar, så att han tyckte sig sitta på en ångbåt och vagga upp och
ned på höga, brusande vågor. Han började slutligen frukta, att fartyget
skulle gå under, men då räcktes ut emot honom en hand, liknande en ängels
hand. Då Kristel såg nogare efter, var det likväl icke en ängel utan bara
den främmande herrn, som nyss varit så vänlig emot honom och bjudit honom
på kaffe.
Yrvaken for gossen upp ur sina drömmar och såg sig omkring. Där låg den
vänlige herrn midt emot honom på bänken, pustande och snarkande--i sanning
icke någon änglauppenbarelse.
Kristel måste skratta för sig själf, men sedan somnade han på nytt och sof
så godt, att han vaknade först när hans vän gaf honom en knuff i sidan och
förklarade, att nu vore han snart framme.
Gossen hann ej mera än tacka den främmande herrn för hans vänlighet och
sedan springa ut ur kupén, förrän tåget åter rullade därifrån, och Kristel
stod ensam med sin kappsäck på stationen.
Han såg sig sökande omkring, om ej någon vore honom till mötes, men där
fanns ingen. Hade icke modern skrifvit till institutet, att hennes Kristel
skulle komma med dagens tåg? Och ändå bekymrade sig ingen om honom.--Om
ändå mor varit med!--Den stackars gossen började nu få en aning om hvad det
vill säga att vara alldeles ensam i en främmande värld.
Då kände han, huru någon sakta ryckte honom i armen och en röst frågade:
"Är du Kristian Hubert?" Då han vände sig om, stodo två uniformsklädda
gossar framför honom.
"Ja, det är jag", svarade han gladt, "och man kallar mig vanligen Kristel.
Huru kunde ni få reda på mig?"
"Åh, det var då inte svårt", sade den ene af gossarne, en liten pigg pys,
"här fanns ingen mer pojke, som såg så gråtfärdig och modstulen ut som du."
Kristel kände sig mycket harmfull, pojken i honom reste sig, men han fann
icke något ord till svar.
"Bry dig inte om honom", sade den andre gossen, som tycktes vara
förståndigare och äfven tjänstvilligt tog ifrån Kristel hans kappsäck för
att bära den, "han menar inte så illa som det låter. Han är bara så
odygdig, och det måste vi alla hålla till godo med."
Kristel gick nu tyst midt emellan de båda gossarne, till dess den längste
af dem stannade. "Här är vårt institut", sade han.
Det var en gammal, vördnadsvärd slottsbyggnad med många torn och
framspringande hörn och gaflar. Det var en sällsam motsats mellan de
allvarsamma gråa murarne och de muntra skrattsalfvorna från ett par hundra
pojkar, som lekte på gården. De buro alla en sorts uniform med blanka
knappar, och Kristel i sin gråa dräkt och hvita halmhatt stack bjärt af mot
de andra.
"Här är en ny rekryt!" skreko pojkarne, och det föreföll Kristel, som om de
mönstrande blickarne stucko honom som spjut från alla sidor. Men den
störste kamraten, som ännu bar hans kappsäck, fattade nu hans hand och drog
honom med sig öfver lekplatsen bort till den stora porten. Det föreföll
Kristel alldeles som om han gick vid en ängels sida midt igenom ett
fientligt läger.
Följande dag fick också Kristel uniform, så att nu var ingen skillnad
längre mellan honom och kamraterna. Men de betraktade honom ändå med
forskande, nyfikna blickar, så att han kände sig mycket illa till mods. Och
en gång, när majoren, som var chef för institutet, kom gående öfver gården
och alla gossarne reste sig upp, ville också Kristel vara riktigt höflig
och tog af sig mössan samt bockade sig djupt. Då skrattade de andra
gossarna åt honom, så att han kunde ej hjälpa, att tårarna kommo honom i
ögonen. Men majoren frågade honom vänligt efter hans namn och hans hemort.
"Behåll du din mössa på en annan gång, lilla linhufvud", sade han, "du
skall nog snart lära dig taga seden dit du kommer."
(Forts.)
----
_Bibelläsning_
eller hvad står det i nästa söndags text?
Veckan 26 Juni-2 Juli 1905.
M. 26. 1 Petri 1: 14-25. FÖRMANINGSORD.
T. 27. v. 14-16. _Maning till helighet_,
O. 28. v. 17. _till sann gudsfruktan._
T. 29. v. 18-19. _Vi äro dyrt återlösta_,
F. 30. v. 20-21. _böra därför äga tro och hopp till Gud._
L. 1. v. 22-23. _vi böra älska hvarandra._
S. 2. v. 24-25. _och hålla oss stadigt till Guds ord._
_Söndagsskoltext för den 2 Juli._
1 Petri 1: 14-19.
_Minnesvers_: Matt. 5: 48. Varen fördenskull I fullkomlige, såsom eder
himmelske Fader är fullkomlig.
-------------------------------------------------------------------------
BARNAVÄNNEN
-------------------------------------------------------------------------
N:o 26 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet.| 22 årg.
29 Juni.| Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 1905
-------------------------------------------------------------------------
_Förmaningsord_
till lydnad för Gud.
1 Petr. 1: 14-19.
Om du har en god moder i ditt hem, så vet du, att hon för din välfärds
skull då och då säger dig ett förmaningens ord, huru du skall skicka dig
såsom det anstår ett godt barn. Du behöfver påminnas om huru du skall
skicka dig väl i hemmet bland dina syskon, i skolan bland dina kamrater och
i lifvet bland människor i allmänhet. Om du då lyder och tager i akt en god
moders maningsord, blir du ett godt barn, som kan skicka dig anständigt och
väl i lifvets alla förhållanden.
Men likasom vi hafva ett jordiskt hem under vårt lif här nere på jorden, så
hafva vi ock ett himmelskt, dit vi gå ifrån denna jorden. Och det är för
oss alla, såväl barn som äldre, af den allra största vikt att få veta, huru
vi skola lefva vårt lif här nere för att blifva passande för hemmet
däruppe. Ty än är det ett barn, hvars lif slocknar i döden, än en yngling
eller en jungfru, som dör i lifvets vår, än en man eller en kvinna i
lifvets sommartid, än en grånad jordevandrare, som kallas hädan.
Vår text innehåller några maningsord, som lära oss, huru vi skola skicka
oss, för att varda passande för det himmelska hemmet. Han, som är husfadern
i detta hem, är den helige Guden. Om vi vilja vara hans barn, så måste vi
vandra heligt i all vår umgängelse här i världen. Ty han säger till sina
barn: "Varen helige, såsom jag är helig".
Hvad innebär det då att vara helig? Gud har sändt sin son åt oss till en
frälsare. Han har i sitt lif visat oss, hvad det innebär att vara helig. Du
bör taga fram ditt nya testamente och läsa där om Jesu lif. Du märker
snart, huru olikt hans lif var emot alla andras. Hans lif var heligt. Du
bör då söka i allt likna honom. Du bör aldrig göra något som är fult och
styggt och syndigt, utan i stället såsom Jesus vara god, mild, barmhärtig
och kärleksfull. Du bör vara hjälpsam och bemöda dig om dina likars väl som
han gjorde. Då blir äfven du helig i all din umgängelse.
Och om du understundom känner dig såsom ett armt och ofullkomligt litet
barn, så får du bedja din frälsare om förlåtelse och hjälp. Han är äfven
vår hjälpare. Men när du så beder till din frälsare och till din himmelske
fader, så bör du veta, att du är ett litet Guds barn, öfver hvilket Herrens
välbehag hvilar, att du är en af de många, som i gudsfruktan går med
stapplande steg mot det himmelska fadershemmet. Du bör veta, att du då går
på den rätta vägen och aldrig behöfver vända om för din svaghets eller
ofullkomlighets skull.
Ty ser du, Jesus har lidit döden här på jorden och utgjutit sitt blod såsom
ett försoningsoffer för dina synder och icke allenast för dina utan för
hela världens. Däraf kan du ytterligare förstå, huru innerligt han älskar
dig och huru han vill hjälpa dig på vägen hem till fadershuset i Guds
himmel.
Knäpp du barnsligt dina händer och bed i Jesu namn om allt det du behöfver,
var from och flitig och gudfruktig! Då blir du ett passande barn för det
himmelska hemmet, och när du en gång dör, skola himmelens änglar föra dig
dit upp till klarhet och stor härlighet.
_J. B. G._
----
Eva.
"Hvarför skulle jag heta Eva?" frågade en liten flicka, som en dag hade
hört sina föräldrar berätta om syndafallet i Edens lustgård.
"Jo, för att din kära farmor hette så", svarade fadern.
"Jaså", sade lilla Eva betänksamt, "men farmor var ju så snäll?"
"Ja, din farmor var riktigt snäll, min lilla flicka", sade Evas mamma. "Jag
ville önska, att du icke allenast fått hennes namn, utan att du måtte
blifva lika god och kärleksfull som hon var."
Den lilla var tyst ett ögonblick, därefter frågade hon: "Hvarför blef
farmor kallad Eva?"
"Det kan jag inte säga dig", svarade modern, "men hvarför ville du veta
det?"
Eva svarade icke genast. Men så talade hon om att det var den sorgliga
berättelsen om Adam och Eva, som drefvos ut ur paradiset, som hade kommit
henne att tycka, att det var mycket ledsamt att kallas Eva. "Ack, mamma",
sade hon till slut, "om inte Eva ändå ätit det där äpplet! Hvarför lydde
hon den stygga ormen och icke den gode Guden i himmeln?"
"Därpå kan jag icke svara dig", svarade modern.
"Jag tror, att de flesta skulle ha gjort på samma sätt som Eva, om de varit
i hennes ställe", sade fadern.