Fröken Anna-Clara anhåller om plats för följande i det aktuella ämnet. De
uttalade vanvördiga åsikterna stå naturligtvis helt och hållet för
författarinnans räkning.
* * * * *
Jag har lagt märke till att då äldre personer tala och besluta i ärenden
som röra oss barn, så göra de det helt och hållet på egen hand utan att vi
på minsta sätt tillfrågas. På samma sätt gå de äldre personerna till väga
då de stifta lagar--de fråga aldrig brottslingarna till råds, ehuru saken
ju närmast angår dem. I det fallet kan man ju förstå de äldre personerna,
men varför skola vi barn behandlas som brottslingar? På ett sätt ha de
riktiga brottslingarna det bättre ställt än vi. För dem är det ordentligt
och noggrant bestämt hur mycket de skola ha i straff. Så mycket för stöld,
så mycket för bedrägeri och så mycket för allt annat. Men då vi barn få aga
så är det mycket obestämt hur mycket vi skola ha. Den saken är mindre
beroende av vårt brott än av den ägande humör, temperament och tillfälliga
sinnesstämning, som i sin ordning är beroende av umgänget med de andra
äldre personerna.
Och hur länge bör man aga ett barn? Jag menar hur gammalt skall barnet vara
för att slippa aga? Skall det ha konfirmerats? Men i en del familjer är
konfirmationen bortlagd, hur gammalt skall barnet vara i de familjerna? Jag
tror mig ha upptäckt att en del äldre personer aga sina barn så länge tills
de misstänka att barnet möjligen kan slå igen.
Häromdagen hörde jag ett samtal mellan två herrar som tyvärr inte fäste
något avseende vid min närvaro. Det lät så här:
--I dag var jag tvungen att ge min pojke stryk.
--Vad hade han då gjort?
--Jag fick händelsevis veta att han fått stå i skamvrån i skolan.
Det blev tyst och så sade den andre herrn:
--Fick han stryk för att han stått i skamvrån, så blev det ju dubbelt
straff, först i skolan och sedan hemma. (Det var en mycket klok herre.)
Den andre svarade:
--Han fick naturligtvis smäll därför att han uppfört sig så i skolan att
man måste ställa honom i skamvrån.
Då teg den kloke herrn och jag tänkte: Om gammalt folk inte hade så lätt
att glömma, så skulle de veta att skamvrån inför alla kamrater är mycket
värre straff än ris och rotting hemma. Det är nog med skamvrån.
Och så en annan sak: Man lär ha tagit bort vanfrejdsstraffet i den riktiga
strafflagen, men för barnen finns det kvar--i vissa fall. Jag skall berätta
en liten historia om den saken. Här slutade den bra, ty här fanns det en
försyn.
Det var en gång några små gossar på 8 och 9 år som gingo i en utmärkt
skola. När de gingo hem om middagarna, roade de sig med att knacka på
fönstret till en liten affär, som ägdes av en äldre dam som naturligtvis
blev störd av gossarnas beteende. Hon blev också mycket ond över att bli
störd och satte in all sin kraft på att få tag i pojkarna. Det gick till
slut. Anmälan till skolan, förhör, bekännelse och så slutade alltsammans
med att pojkarna i samlad tropp tågade in till den onda gamla damen och
bådo henne om ursäkt för sitt dåliga beteende. De fingo förlåtelse och så
var den saken klar, trodde pojkarna. Men det var den inte. Mot slutet av
terminen hölls betygskollegium i skolan och där beslöts att pojkarna skulle
ha nedsatt sedebetyg för sitt uppförande mot den onda gamla damen. Pojkarna
hörde det och tänkte:
Men den affären är ju slut! Vi ha ju bett om ursäkt och fått förlåtelse. Är
det inte nog? Så osäkert allting är.
Nå, pojkarna fingo inte nedsatt sedebetyg--även äldre personer ta ibland
sitt förnuft till fånga, om man talar vid dem på rätt sätt. Och så finns
det ju en försyn.
Till slut ber jag i fråga om barns aga få instämma med den irländske
författaren G. (det är mycket viktigt med G. säger doktor Goodwin) Bernhard
Shaw som en gång skrev:
--Då du agar ditt barn så bör du se till att du gör det i överilning.
[Bild]