_Fröken Anna-Clara har anhållit om publicering av nedanstående uttalande
i ett ämne och en fråga, som bör vara aktuell just nu, då världen och
människorna, om man får tro de hoppfulla idealisterna, stå färdiga att
pånyttfödas._
_Anna-Claras stil och uttryckssätt ha bibehållits i det stora hela. Att
hon tagit intryck i formen av äldre förf. kan icke gärna läggas henne
till last. Det är icke hennes fel, att hon föddes så sent som 1910.
Hennes sätt att stava har däremot korrigerats. För det goda intryckets
skull._
* * * * *
Det göres verkligen mycket för barnen nu för tiden. Felet är bara, att det
som göres kommer från de äldre, från människor som icke veta något om ett
barns liv och tankevärld, människor, som glömt att de själva varit barn och
som inte vilja eller kunna påminna sig, huru de då hade det, huru de tänkte
och levde.
Jag känner en pojke, som går i ett elementarläroverk i Stockholm. Han har
en arg och ilsken lärare, som säkerligen har det mycket tråkigt hemma.
Sådant få barnen i skolan ofta umgälla. Den läraren höll en dag en
straffpredikan för pojkarna, en lång och hård predikan, med många svåra och
grymma ord. Mot slutet blev han dock sentimental, som ofta inträffar med
äldre personer, och sade med tårfylld stämma:
--Ja, det vill jag säga er pojkar, det är inte så roligt att vara lärare
inte!
Då sträckte den pojken, som jag känner, upp handen, och då läraren gett
honom lov att tala, sade han:
--Jag vill bara säga: _det är inte så roligt att vara pojke heller_!
Om de äldre ville tänka på det litet oftare! Huru behandlar man icke barnen
nu för tiden! Vilka närgångenheter får man icke utsätta sig för ensamt
därför att man är ett barn! En äldre träffar ett barn i en spårvagn, och
strax börjar han--eller hon--med tillgjort vänlig röst:
--Vad heter den här lilla flickan? Vart skall den här lilla flickan ta
vägen då? Vad heter den lilla flickans mamma och pappa? Hur gammal är den
lilla flickan? Är det roligt att gå i skolan?
Svarar icke den lilla flickan på alla dessa oförskämda och närgångna
frågor, anses hon ouppfostrad och blir kanske dragen i håret av den absolut
främmande mannen! Tänkom oss att vi barn skulle handla på samma sätt. Att
vi började i en spårvagn:
--Vart skall den här lilla gubben ta vägen då? Vad heter den lilla gubben?
Tycker den lilla gubben att det är roligt att sitta och sova i verket
mellan tio och tre, eller var sitter lilla gubben?
Varför skall man ha mera rättighet att störa ett litet barn i dess tankar
än en äldre, som kanske inte har några tankar. Åtminstone förefaller det så
ibland.
Jag har varit i familjer, där jag lagt märke till att de äldre behandlas
helt annorlunda än barnen. Jag var häromdagen på middag hos min farbror.
Det var kroppkakor. Det finns barn, som inte tycka om kroppkakor. Min
farbrors lilla gosse hör till dem. Han vägrade också att äta kroppkakan.
--Ät kroppkakan, Per! sade hans moder.
--Nej, sade Per, helt naturligt, jag tycker inte om den. Jag har många
gånger sagt, att jag inte tycker om kroppkakor, och i går sa pappa till
faster Ida, att man inte mår väl av att äta det man inte tycker om.
Matsmältningen rubbas.
--Barn ska äta det man ger dem! sade Pers mamma. Annars blir det ingen
ordning i huset.
Per satte i sig kroppkakan _för min skull som var bjuden där och för
husfridens skull_, men tant Augusta, som också var med, gömde sin kroppkaka
under kniven och gaffeln, fast jag såg det!
Nu frågar jag: är det mera ordning i ett hus, när de äldre inte äta vad man
ger dem? Det är väl samma kroppkaka som kommer ut.
Men jag har också ätit i ett annat hus. Det var hos farbror John. Han sade
genast vid bordet:
--Om det är något du inte tycker om, så låt bli det! Låt det vara! Jag vill
inte att du pinar i dig maten.
Men farbror John är ungkarl. Han har inga barn, och är det kanske därför
som tant Augusta säger, att man inte kan ha honom i möblerade rum. Men tant
Augusta har heller inga barn, och varför kan man då ha henne i möblerade
rum?
Här göres ofantligt mycket för barnens uppfostran, men hurudan skall
denna uppfostran bli då den handhaves av äldre personer, som varit med
om och även anordnat något så förfärligt som världskriget. Tror man att
barnen någonsin skulle ställt till något sådant! Absolut inte flickorna!
En amerikansk läkare skrev en gång: _för fridens skull en flicka_! Ack
huru många små flickor skulle det inte behövas i världen för att få de
äldre människorna litet fridsammare! Vi ha en stor uppgift och ett stort
ansvar, vi barn, då det gäller att uppfostra de äldre.
Man säger att barn äro grymma och känslolösa och att de ha lätt att glömma.
Inte äro vi grymmare än de stora och heller inte känslolösare.
Min broder Emanuel, som är 17 år, råkade ut för en olycka. En tändsticksask
exploderade i hans näsa. Det är mig motbjudande att berätta huru därvid
tillgick--tobaksrökning är nämligen förbjuden enligt skollagen. Allt nog,
Emanuel kom hem med en näsa som var flådd. Nu skulle man tro att han togs
emot med medlidande och deltagande. Så blev idet inte. Hans broder
skrattade, hans moder sade: _det är straffet!_ och hans fader smålog på ett
sätt som gjorde att Emanuel bröt ut:
--Men tänk på att det gör ont! Den är ju flådd!!
Men ingen tänkte på det.
Dagen därpå klev Emanuels fader genom ett hål i en brygga, fastnade och
skavde bort skinnet på framsidan av ett ben. Han leddes hem och mottogs med
det största deltagande samt våtvärmande omslag. Familjen samlades kring
hans säng i beklaganden och verop, som saktade något, då han plötsligt steg
upp och åt en stor portion kräftor. Men Emanuels näsa var nästan lika röd
som kräftorna....
Man kräver också att vi barn skola hålla oss till sanningen--samtidigt som
en advokat och författare skriver i tidningarna och berättar att det finnes
absolut ingenting i lagen, som förbjuder en anklagad att ljuga hur mycket
som helst. Det är honom tillåtet. Frågan är bara om advokaten bör hjälpa
honom eller ej!
De äldre människorna ha också rätt att skämta med barn, men ve det barn,
som vågar roa sig med en äldre.
Häromkvällen var tant Maria hos oss. Hon stannade så länge, att det var
nödvändigt att bjuda henne på en kopp te. Min yngre broder gick ut i köket,
och då ingen märkte det, tog han ett stycke tvättvål och lade det på en
tallrik och lät det följa med tebrickan. Tvålen såg alldeles ut som ett
stycke getmesost. Tant Maria gjorde sig en smörgås, och så skar hon en
tjock skiva av tvålen och lade på smörgåsen. Då hon, började tugga, reste
sig min yngre broder och sade, att han måste gå hem till en kamrat för att
få reda på en läxa. Men tant Maria fortsatte att tugga tills tvållöddret
började sippra i mungiporna. Då gav hon tappt. Och det fordras en annan
penna än min att skildra vad som sedan hände. Men då tant Maria äntligen
stod i tamburen och fått på sig hatt och kappa, skrek hon med hög röst:
--_Om han gjort det med någon av sina syskon, skulle jag inte ha sagt
något, men med mig, en #gammal# människa._
Sådana äro de gamla människorna. Det är sannerligen inte roligt att vara
barn nu för tiden. Och hur det skall gå för framtidens barn vet jag inte,
med den uppfostran som man består deras blivande föräldrar.