När svennen kom in, staddes han för Rå-drottningen, helsade ifrån hennes

syster, och framförde sitt ärende. Han blef nu emottagen på det aldra

bästa, och käringen lofvade styra om bröllopps-sakerna, som begärdt var.

Hon lät så framsätta en hvit stol, och bad ungersvennen hvila sig efter

den långa resan. Men prinsen kom ihåg Singorras råd, och svarade att han

inte var trött. Då lät Rå-drottningen bära fram den röda stolen; men

prinsen svarade som förut, att han väl orkade stå. Käringen lät derefter

bära fram den blåa stolen; men svennen ville icke sätta sig. Likaledes

ock med den gula stolen. När så Rå-drottningen icke afstod ifrån sin

begäran, gick svennen fram till ändan af salen, satte sig på den svarta

stolen, och sade: »här tyckes mig att en liten hvila kan vara god.»

Käringen kunde häraf skönja att prinsen var på sin vakt, och man kan väl

tänka, att hon inte blef vänligare till sinnes för det.

Rå-drottningen tog nu fram en korf, bjöd prinsen äta, och sade, att

han väl tarfvade något till lifs efter så lång en vandring. Svennen

undskyllade sig att han icke var hungrig, men det halp inte; han skulle

äta, antingen han ville eller icke. Käringen gick derefter bort, för att

tillreda bröllopps-sakerna; men talade först till sin orm, som låg i ett

hörn af salen:

»Ormen min!

vakta honom du.»

Vid nu svennen kom för sig sjelf, och blef varse ormen der den ringlade

sig på sals-golfvet, rann honom i hugen hvad Singorra hade sagt. Han gick

derföre hän till odjuret, strök det med handen, och lade silkes-hyendet

under dess hufvud; hvilket ormen lät sig väl behaga. Derefter smög

prinsen bort i vrån, gömde korfven under sop-qvasten, och gick så åter

till sitt säte.

Knappast var han redo härmed, förrän Rå-drottningen kom in igen, och

sporde om han ätit af maten som hon gifvit honom. Konunga-sonen jakade

härtill. Då sade trollet:

»Pölsa-var min!

hvar äst du nu?»

Korfven svarade:

’I sop-vrån här,

I sop-vrån här.’

Nu blef Rå-drottningen mycket misslynt, hemtade korfven, och sade, att

prinsen skulle äta upp den tills hon kom igen. Derefter gick hon ut; men

talade först till ormen:

»Ormen min!

vakta honom du.»

När så käringen var borta, visste prinsen inte sin lefvandes råd hvar

han skulle gömma den stygga anrättningen. Omsider hittade han på, och

stoppade den i barmen, under kläderna. Det hade så intet lidit långt om

länge, förrän trollet kom igen, och sporde om han ätit sig mätt. Svennen

jakade härtill. Då sade Rå-drottningen:

»Pölsa-var min!

hvar äst du nu?»

Korfven svarade:

’Här, i barmen,

Här, i barmen.’

Nu blef käringen väl tillfreds, och mälte:

Ȁst du i barmen,

nog kommer du i tarmen.»

Konunga-sonen fick derefter en ask med bröllopps-saker, tog så afsked

ifrån Rå-drottningen, och lagade sig mot hemmet. Men han hade knappast

kommit ut på gården, förr än korfven begynte röra sig under hans kläder,

och förbyttes till en stygg drake, som bredde ut vingarne och flög högt

upp i sky. Då blef ungersvennen förfärad, och vandrade det fortaste han

kunde. När han så kom till borga-grinden, ropade käringen:

»Björnen min,

rif honom i tusende flingor!»

Genast rusade björnen fram; men svennen tog en half kaka, och kastade i

djurets munn. Då sade björnen:

»Hungrig var jag,

nu är jag mätt,»

och lufsade så tillbaka i sin kula. Men svennen fortsatte sin färd, och

kom till ulfven. Då ropade trollet:

»Ulfven min,

rif honom i tusende flingor!»

Straxt rusade ulfven fram, och glupade stort; men konunga-sonen tog den

halfva kakan, och kastade i hans munn. Ulfven gick så tillbaka i sitt

ide, sägande:

»Hungrig var jag,

nu är jag mätt.»

Nu tycktes det konunga-sonen föga rådligt att töfva. Han tog derföre till

att springa det snabbaste han kunde, och kom till de begge männen som

molo på qvarnen. Då ropade Rå-drottningen:

»mjölnare två,

malen honom i tusende flingor!»

Men när mjölnarena fingo se hvem det var, ville de icke göra honom någon

skada, utan sade: »inte ska’ vi löna godt med ondt. Han har gett oss

ylle-mössor; förr stodo vi bar-hufvade.» De fortforo så att mala utan

uppehåll; men svennen lopp stigen fram, och kom till männen som slöjdade.

Då ropade käringen:

»Täljare två,

Täljen honom i tusende flingor!»

Men när täljarena fingo se hvem det var, ville de icke göra honom någon

skada, utan sade: »inte ska’ vi löna godt med ondt. Förr täljde vi med

träd-knifvar; han har gett oss jern-knifvar.» De gingo så åter till sitt

arbete; men konunga-sonen skyndade framåt, och kom till karlarne som

höggo. Då ropade trollet om igen:

»Huggare två!

Hugg’ honom i tusende flingor!»

Men när hugge-karlarne fingo se hvem det var, ville de icke göra honom

något för när, utan sade: »inte ska’ vi löna godt med ondt. Förr hade vi

yxor af träd; han har gett oss yxor af jern.» Karlarne begynte nu hugga

som förut; men konunga-sonen lopp vägen fram, och stadnade inte förr än

han kom åter till Hafs-fruns gård.

Ungersvennen gick så inför sin matmoder, gaf henne bröllopps-sakerna,

och gjorde reda för sin sändning. När nu Hafs-frun såg honom helbregda,

blef hon mycket förundrad, och man kunde väl märka att hon var vred.

Det led så på aftonen, att folket skulle till sängs. Då kom den fagra

Singorra gåendes till prinsen, helsade honom med stor huldhet, och sade:

»nu är käringen vred, och vi måste snarligen fly undan, om vi hafva

lifvet kärt.» Prinsen genmälte: ’huru skall det gå till? Aldrig komma

vi ur Hafs-fruns gård, utan hennes goda minne.’ Jungfrun tog till orda:

»var tröst! jag skall finna på råd, om du eljest lofvar bli mig trogen;

ty dig skall jag aldrig svika.» Konunga-sonen försäkrade åter, att han

aldrig skulle älska någon i verlden, utom henne. Då sade Singorra:

»gack ned till stallet, och lägg guld-sadeln uppå den svarta hingsten;

men lägg silfver-sadeln på det svarta stoet. Vid midnatts-tid fara vi

hädan.» Prinsen gjorde som konunga-dottern hade sagt, vandrade ned till

stallet, lade guld-sadeln uppå den svarta gångaren, och silfver-sadeln på

det svarta stoet. Men Singorra gick in i jungfru-buren, lindade samman

klutar och gjorde tre små dockor, hvilka hon ställde, en vid sängen, en

midt på golfvet, och en vid tröskeln. Derefter skar hon sig i venstra

lillfingret, lät en blod-droppa falla på hvarje docka, och sade: »J

skolen svara för mig när jag är borta.»

När det nu var vid midnatts-tid, smögo konunga-barnen ned till stallet,

satte sig upp på sina gångare, och rymde bort ur Hafs-fruns gård. De

redo så hela natten, utan att någon märkte deras färd. Men när det led

emot otte-mål, och hanarne begynte gala, vaknade Hafs-frun i högan loft,

och ropade:

»Singorra min!

sofver du ännu?»

’Nej, min fru!’ svarade dockan, som stod vid säng-stolpen. Det led så

någon stund, och Hafs-frun ropade åter:

»Singorra min!

hvad gör du nu?»

’Jag gör upp eld, min fru!’ svarade den andra dockan, som stod på

golf-tiljan. Det gick så en stund, och käringen ropade tredje gången:

»Singorra min?

brinner det ännu?»

’Ja, gör det så, min fru!’ mälte den tredje dockan, som stod vid

tröskeln. Men när det led emot dager, kom Hafs-frun sjelf gåendes i

Singorras jungfru-stuga, och man kan väl tänka att hon inte blef god, när

hon fann buren tom, och ingen derinne utom dockorna, som stodo på golfvet

och stirrade. Hon lopp så ned till stallet, för att se om sina fålar: men

inte fick hon någon tröst der heller; ty den svarte gångaren var borta,

det svarta stoet var borta, och käringen kunde häraf väl förstå, att

konunga-barnen flytt sina färde.

Hafs-frun blef nu öfvermåttan vred, och satte sig i sinnet att de begge

rymmarne icke skulle ha gjort henne det för intet. Hon ropade derföre sin

dräng, och sade: »skynda dig och sadla min egen bock, som tar hundrade

mil i steget. Rid så bort, och fånga både smått och stort!» Drängen var

genast redo, sadlade käringens bock, satte sig upp på hans rygg, och for

af, som när vinden spelar öfver böljorna. När nu Singorra fick höra gny

och dön bakom sig, kunde hon väl förstå hvad som var på färde. Hon vände

sig derföre till konunga-sonen, och sade: »hör du hur det susar? nu är

bäst vi akta oss; för Hafs-fruns bock är ute och lunkar.» Hon skapade så

sig sjelf och sin fästeman till två små råttor, som sprungo och lekte vid

vägen. Knappt var detta gjordt, förr än Hafs-fruns dräng kom farandes

i luften, så det susade om honom. Vid han nu fick se de begge råttorna,

tänkte han för sig sjelf: »inte kunde det väl vara dem, som min matmoder

menade.» Han red så vägen fram, och vände tillbaka utan att finna något.

Vid han nu kom hem, stod Hafs-frun ute på sin gård, och frågade: »nå! har

du sett dem?» ’Nej,’ sade drängen, ’jag såg ingenting, bara ett par små

råttor, som lekte jemte vägen.’ »Dem skulle du ha tagit», sade Hafs-frun,

och var mycket vred. »Vänd nu tillbaka, och fånga både smått och stort!»

Drängen steg så åter upp på den snabbfotade bocken, och for af som en

blåst. Men när Singorra fick höra gny och dön bakom sig, sade hon till

sin följeslagare: »hör du hur det susar? Nu är bäst vi akta oss; för

Hafsfruns bock är ute och lunkar.» Hon förbytte derefter sig sjelf och

sin käraste till två små foglar, som flögo af och an i luften. Rätt som

det var, kom drängen ridandes på sin bock, och for förbi som en ljungeld.

Vid han nu fick se de begge foglarne hvilka flögo i luften, tänkte han

för sig sjelf: »icke kunde det vara dem, som min matmoder menade.» Han

red så längre fram, och vände slutligen tillbaka, utan att hafva funnit

något. När han nu kom hem, stod Hafs-frun ute på sin gård, och frågade:

»nå! har du sett dem?» ’Nej,’ svarade drängen, ’jag såg ingenting, utom

två små foglar, som flaxade i luften.’ »Just dem skulle du tagit», sade

Hafs-frun och var mäkta förgrymmad. »Vänd nu tillbaka, och fånga både

smått och stort!»

Drängen steg så åter upp på den snabbfotade bocken, och for af som

en tanke. Men när Singorra hörde gny och buller bakom sig, sade hon

till konunga-sonen: »hör du hur det susar? Nu är bäst vi akta oss; för

Hafs-fruns bock är ute och lunkar.» Hon skapade derefter sig sjelf och

sin hjertanskär till tvänne träd, som stodo jemte vägen; men träden hade

inga rötter. Knappast var det bestäldt, förr än drängen kom ridandes

på sin bock, och for fram så det hven i luften. Vid han nu fick se de

begge träden, tänkte han för sig sjelf: »inte kunde det väl vara dem,

som min matmoder menade.» Han red så förbi, och vände slutligen tillbaka

med oförrättadt ärende. När han nu kom hem, stod Hafs-frun ute på sin

gård, och frågade: »nå! har du sett dem?» ’Nej,’ svarade drängen, ’jag

såg ingenting, utom tvänne träd, som stodo vid vägen.’ »Just dem skulle

du ha tagit», sade Hafs-frun. »Bad jag inte, du skulle fånga både smått

och stort?» -- Käringen var nu öfvermåttan vred, och gaf sig sjelf på väg

att jaga efter flyktingarne. Men Singorra hade nyttjat tiden, och när

Hafs-frun kom fram, voro konunga-barnen redan öfver landamäret, så hon

icke hade någon vidare makt med dem.

Konunga-sonen och den fagra Singorra färdades nu vägen fram, och kommo

upp utur hafvet icke långt ifrån kungs-gården. När så ungersvennen

igenkände sin faders gård, fick han en stark åtrå att fara fram och se

huru det gick hans fränder, om de ännu voro vid lif. Singorra lade sig

med all makt häremot, ty hon kunde väl förutse huru allt skulle lyktas;

men prinsen bad så innerligen vackert, och till sluts kunde hon icke stå

emot hans böner. Det blef så beramadt, att konunga-sonen skulle gå upp

till kungs-gården; men Singorra stadnade qvar, och bidade hans återkomst.

Vid nu konunga-barnen skulle skiljas åt, sade prinsessan: »ett skall du

lofva, för all den huldhet och tro jag visat dig. Du får icke tala vid

någon i din faders gård; ty då glömmer du ditt ord och löfte, som du

gifvit mig.» Prinsen samtyckte härtill, och for derefter sina färde. Men

konunga-dottern satte sig vid vägen, och grät; ty det tycktes henne tungt

att mista honom, som hon höll så kär framför allt annat i verlden.

När nu ungersvennen kom ridandes i sin faders gård, blef stor fröjd

ibland alla hans fränder, och de gingo emot honom med lust och hugnad.

Men prinsen var underlig till sinnes, och ville hvarken tala eller svara,

utan lagade sig att genast rida bort igen. Detta föll hans fränder

sällsamt före; men de kunde icke qvarhålla honom. Vid prinsen så skulle

fara ut genom borga-grinden, kommo gårds-hundarne hastigt rusande emot

honom, och skällde hårdt. Då glömde svennen sitt löfte, och ropade:

»hut! hut!» Men i samma stund skiftades hela hans håg, så han förgat sin

käresta och allt annat, och det förgångna syntes honom icke annorlunda än

som en svår dröm. Han vände så åter till sina fränder, och undficks af

alla med stor kärlek. Och der vardt fröjd öfver konungens gård, ja öfver

hela riket, att kungen återfått sin enda son, som så länge varit borta. --

Nu vilja vi gå tillbaka, och se huru det gick med Singorra, der hon

satt och väntade på sin fästeman. Hon väntade och väntade; men ingen

konunga-son hördes af. Då kunde jungfrun väl förstå huru allt hade

aflupit; hon blef derföre mycket bedröfvad, gick undan ifrån vägen, satte

sig vid en liten källa, och grät. När det så led emot morgonen, och sol

rann upp, kom der en ung flicka gåendes för att hemta vatten. Vid hon nu

lutade sig ned, och fick se den fagra Singorras bild i källan, blef hon

mycket glad, och kunde icke annat tro, än det var hennes eget anlete som

hon såg. Flickan slog så händerna tillsamman, och sade: »hvad! har jag

blifvit så fager? Då passar jag inte längre på att sitta i stugan hos min

blinde far.» Med dessa ord, lemnade hon sin kruka, och lopp sina färde.

Men Singorra tog krukan full med vatten, gick upp i stugan till den

blinde mannen, och aktade honom så väl, som hade han varit hennes fader.

Gubben kunde icke heller tro annat, än det var hans egen dotter, ehuru

det föll honom underligt före, att hon i hast blifvit så annorlunda till

sinnes.

Emedlertid gick ett stort rykte kring bygden, om den blinde gubbens

dotter, det hon var så fager att vänare vif inte kunde finnas. Slikt

tal kom äfven för hofmännen på kungsgården, och de satte sig i sinnet

att pröfva, om det var sannt som sades, att den unga tärnan var lika

stolt som hon var vacker. De sämjades nu så, att hvar efter annan skulle

eftersträfva hennes ynnest, och mente att de på sistone skulle få sanna

det gamla rönet, att »alltid koxar dufvan, me’n båge bändes.»

Det led så någon tid bortåt, och den förste hofmannen skulle pröfva sin

lycka. Han gaf sig derföre till gubbens stuga, satte sig att snacka med

den fagra mön, och halp henne med hennes sysslor såsom unga män hafva för

sed. När det nu blef serla, och folket skulle lägga sig, ville hofmannen

inte gå sin väg, utan beddes få stadna qvar öfver natten. Singorra

låddes som hon inte hade något häremot. Men rätt som det var, utbrast

hon: »ack! det var sannt, jag glömde skjuta spjället, och det blir så

kallt till natten.» Genast var hofmannen redo, och erbjöd sig att gå i

hennes ställe. Jungfrun tackade, och sade: »säg mig till, när du håller

i spjäll-stången!» ’Ja, nu håller jag’, svarade hofmannen. Då ropade

prinsessan:

»Spjäll håll karl, och karl håll spjäll,

ända till ljusan dag!»

Hofmannen blef nu fast, och kunde inte komma hvarken fram eller tillbaka;

utan stod vid spjäll-stången och ryckte, och ryckte, hela natten igenom.

När så dager var ljus, blef han lös igen, och smög skamflat hem till

kungs-gården. Men ingen lärer undra, att han icke ville omtala huru

snöpligt hans färd hade aflupit.

Nästa qväll skulle den andre hofmannen gifva sig å stad och pröfva sin

lycka. Han gick derföre bort till gubbens stuga, satte sig hos den unga

mön, och ordade mycket fagert snack, såsom unga män hafva för sed. När

det nu blef serla, och folket skulle till sängs, ville hofmannen inte

gå sina färde, utan beddes få stadna qvar öfver natten. Jungfrun biföll

denna begäran, och ställde sig mycket vänlig. Men rätt som det var,

utbrast hon: »ack! det var sannt, jag glömde stänga igen dörren, och det

blir så kallt till natten.» Genast var hofmannen redo, och erbjöd sig att

göra det i hennes ställe. Jungfrun tackade, och sade: »säg mig till, när

du håller i låset!» ’Ja, nu håller jag,’ svarade hofmannen. Då ropade

prinsessan:

»Dörr håll karl, och karl håll dörr,

ända till ljusan dag!»

Hofmannen blef nu fast vid dörren, och fick stå der och dra, och dra,

ända tills dager blef ljus. Då blef han omsider lös, och smög skamflat

hem till kungs-gården. Men han aktade noga, att ingen skulle förnimma

hvad äfventyr han haft om natten.

Tredje qvällen skulle den siste hofmannen å stad och försöka sin lycka.

Han gick derföre bort till gubbens stuga, satte sig hos den unga mön,

och rosade hennes skönhet, såsom qvinnor oftast vilja höra sin fägring

prisas. Konunga-dottern låtsade som hon gerna lyddes till detta snack,

och ställde sig mycket vänlig. När det nu blef serla, och folket skulle

lägga sig, ville hofmannen ingalunda gå bort, utan beddes få stadna hos

den unga tärnan. Singorra biföll denna begäran. Men rätt som det var,

utbrast hon: »ack! nu minns jag; jag har icke stängt in kalfven, och det

får jag inte glömma.» Hofmannen var genast redo, och erbjöd sig att göra

det i hennes ställe. Mön tackade, och sade: »kalfven är svår att fånga,

säg mig till när du har honom fast!» ’Ja, nu har jag honom,’ svarade

hofmannen, och fattade kalfven i svansen. Då ropade prinsessan:

»Kalf håll karl, och karl håll kalf,

och spring öfver berg, och spring öfver dal,

ända tills dager blir ljus!»

Nu blef der en lustig skjuts; ty kalfven till att springa öfver både

berg och dalar, och hofmannen till att springa efter, med händerna fast

vid kalf-rumpan. De lupo så hela natten igenom, ända tills sol gick upp;

men då var hofmannen så trött, att han näppeligen förmådde röra sig. Han

vände nu igen till kungs-gården, och tyckte att det blef honom till ringa

heder, om någon sporde huru hans färd hade aflupit.

Medan allt detta timade, gingo konungen och drottningen till råds

med hvarandra, att prinsen skulle gifta sig. Svennen efterkom deras

vilja härutinnan, for så bort i främmande land, och fäste sig en fager

konunga-dotter. Derefter lagades till bröllopp, och allt var lust och

gamman öfver hela kungs-gården. Det hände sig så en dag, att prinsen

var ute och åkte med sin unga brud, och kom till stugan, hvarest

Singorra satt hos den blinde gubben. Vid de nu skulle fara förbi, blefvo

hästarne bångstyriga, bröto af tistel-stången, slogo sönder karmen, och

rände sin kos, så ingen kunde taga dem fatt. Nu blef stort bryderi och

öfverläggning, huru de unga tu skulle komma hem till kungs-gården igen.

Då sågo de tre hofmännen på hvarandra, och den ene tog till orda: »väl

vet jag hvar vi skola få oss en ny tistel-stång. I denna koja bor en

tärna. Om hon vill låna oss spjäll-stången, som ligger öfver taket, är

jag viss, att den duger till vagns-tistel.» Den andre hofmannen sade:

»nog vet jag huru vi skola laga karmen. Om flickan vill låna oss sin

stugu-dörr, är jag viss, att den passar.» Den tredje hofmannen lade till:

»värst blir att skaffa hästar. Men om tärnan vill låna oss sin kalf, vet

jag visst att han orkar draga hela karmen, vore den ock så tung.» Som

nu intet annat stod att råda, skickade konunga-sonen bud till tärnan,

och beddes få låna spjäll-stången, stugu-dörren, och kalfven. Härtill

samtyckte mön af hjertat gerna, likväl med vilkor, att hon skulle få vara

med på prinsens bröllopp; såsom han ock lofvade. Spjäll-stången blef nu

satt som vagns-tistel, och passade fullkomligt. Stugu-dörren lades i

karmen, och passade likaledes. Derefter spändes kalfven framför åkdonet,

och så foro prinsen och hans unga brud hem till kungs-gården med både

lust och gamman.

När nu bröllopps-dagen var inne, klädde sig Singorra i en silke-sömmad

kjortel, prydde sig med kosteliga smycken, och gick fram till

kungs-gården. Men hennes kjortel lyste af röda guldet i hvarenda fåll,

och hon sjelf var så fager, att alla undrade deröfver, och tänkte att

hon måtte vara en konungs dotter. Derefter satte sig bröllopps-gästerna

till bords, och alla aktade uppå den främmande mön, hvad hon skulle

företaga sig. När det så lidit någon stund, tog Singorra fram en liten

ask; i asken voro tre små foglar och tre små guld-korn, och vid jungfrun

öppnade locket, hoppade foglarne ut och flögo midt öfver bordet, dit

hvarest brudgummen satt. Men de hade hvar sitt guld-korn i munnen, utom

den tredje fogeln, som glömde sitt korn. Då sade de begge foglarne: »se,

nu har du glömt ditt guld-korn, såsom konunga-sonen glömde Singorra.» Men

i samma stund gick det upp som ett ljus för prinsens sinne, och det rann

honom i hugen, huru han svikit tro och ära emot sin käresta. Han sprang

så upp ifrån bordet, tog den fagra Singorra i famn, och sade: »dig eller

ingen vill jag hafva i verlden, ty du är min rätta fästemö.»

Vid denna tilldragelse blef stort gny i salen, och gästerna sågo med

undran uppå hvarandra. Då tog brudgummen till att förtälja, huru allt

hade timat, ända ifrån den dagen han kom till Hafs-frun, och hvad stor

huldhet den unga tärnan städse bevist honom. Derefter blef den främmande

prinsessan återskickad till sin fader, med stort följe och all annan

heders-bevisning. Men konunga-sonen drack sitt bröllopp med den fagra

Singorra, och brölloppet varade i dagar, det varade väl i sju, och om det

inte är lyktadt, drickes det än i denna dag.

_Anmärkningar._

1. En uppteckning ifrån ~S. Småland~ förtäljer, att det var en konung

och en drottning, som inte hade några barn. Häröfver bar konungen stor

sorg, och rådfrågade en gammal qvinna, som kom gåendes till kungs-gården.

Qvinnan tröstade honom, och sade: »det är väl, att du inte har någon son,

ty det är honom förelagdt att komma till Hafs-frun.» Men konungen ville

ändock inte ge sig tillfreds. Då sade spå-qvinnan: »emedan du önskar så

gerna att erhålla en son, må du veta, att drottningen är hafvande. Men

akta prinsen, att han inte kommer till något vatten, förrän han är tolf

vintrar gammal, eljest får Hafs-frun makt med honom.» Så samtaladt, gick

den gamla qvinnan sina färde.

Det gick nu alldeles som det var förutsagdt; ty drottningen kände sig

hafvande, och födde en son, som kallades _Anesidej_. Då blef konungen

öfvermåttan glad, och bygde ett torn, hvarest den unge pilten skulle

fostras, till dess han blef vuxen. Vid nu prinsen fyllde sitt tolfte år,

lät konungen tillreda ett stort gästabud, och hemtade sin son ur tornet

med mycken högtidlighet. Men när prinsen skulle gå öfver bron, förbyttes

han till en blodsdroppe, och föll ned i ån. Konungen fick således sanna

den gamla qvinnans spådom. --

I det följande omtalas, huru Anesidej kom till Hafs-frun, och träffade

en fager tärna, vid namn _Meserimej_. Den unga flickan halp honom i hans

göromål, och de lofvade hvarannan sin tro och kärlek. När så prinsen

genomgått alla Hafs-fruns prof, och hemtat brud-sakerna hos hennes

syster, rådgjorde de unga tu att fly tillsammans. Då sade Meserimej:

»gack ut, och sätt dig på den höga stenen, och ropa den gångaren, som

käringen red på, när hon var brud.» Prinsen gjorde så, och kom tillbaka

med hästen. Derefter satte de sig upp, och redo undan. Men Hafs-frun

märkte deras flykt, och sprang efter. När hon så blef dem varse, förbytte

hon landet framför dem till en stor sjö; men Meserimej kunde så mycket,

att hon gjorde sjön till land igen. Hafs-frun blef nu tvungen att vända

tillbaka; men prinsen kom upp ur hafvet, icke långt ifrån sin faders

gård. --

Slutet öfverensstämmer med uppteckningen _B._ -- Konunga-sonen rider fram

till kungs-gården; men blir lockad att dricka en skål mjölk, och glömmer

så bort sin käresta och allt annat som händt honom. Sluteligen friar han

till en fager prinsessa i främmande land. Men Meserimej erhåller tjenst

på kungs-gården, som ladugårds-deja, och narrar de tre hofmännen, som

ofvan är berättadt.

Vid prinsens bröllopp infinner sig Meserimej, och är klädd på det aldra

yppersta. Midt under måltiden, kastar hon trenne guld-perlor på bordet

för sina begge dufvor; men hannen tager alla tre perlorna, och lemnar

intet åt honan. Då säger den lilla dufvan: »Tvy dig! så du svek din maka,

som Anesidej svek Meserimej.» När konunga-sonen tredje gången hör detta,

vaknar han som ur en dröm, och igenkänner sin rätta fästemö.

2. I en uppteckning från ~Roslagen~, har den unga prinsessan erhållit

benämningen _Solfålla_. -- Berättelsen eger för öfrigt följande

afvikelser ifrån den ofvan meddelade Sagan _B._

Prinsens andra prof består deri, att han skall hugga ned alla träden i

hafs-skogen, och sätta dem upp på sin rot igen. -- Sedan konunga-sonen

och Solfålla begifvit sig på flykten, förföljas de först af den ena

dockan, som blifvit till en moln-tapp, och far fram genom luften. Då

skapar prinsessan sig och sin fästeman till tvänne råttor, som leka jemte

vägen. Hafs-frun skickar så den andra dockan, som likaledes blir till en

moln-tapp. Men Solfålla förbyter sig och sin fästeman till en anka och en

ank-bonde. Hafs-frun skickar derefter den tredje dockan; men det aflöper

på samma sätt; prinsessan förbyter sig och sin brudgum till tvänne träd,

och dockan blir dem icke varse. Slutligen gifver sig trollet sjelf å

stad, och far genom luften som ett digert moln. Då förvandlar Solfålla

sig och prinsen till en gås och en gås-karl. Men Hafs-frun märker hennes

list, och skapar sig till en räf, som vill taga gässen. Just i detsamma

rinner solen upp. Då ropar gåsen: »hå, hå, Mickel Räf! se bakom dig, huru

det kommer en fager jungfru gångandes.» Vid nu Hafs-frun vänder sig om

och får se solen, spricker hon midt i tu, och erhåller så sin bane. --

När prinsen kommer hem till kungs-gården, glömmer han Solfållas varning,

att icke kyssa sin mor, och förgäter så sin brud och allt annat.

Men konunga-dottern tager sin tillflykt i en skogs-koja, och gäckas

med prinsen, såsom ofvan är förtäljdt om hofmännen. -- Sagans slut

öfverensstämmer i öfrigt med hvad tillförene blifvit meddeladt.

3. I en uppteckning från ~S. Småland~, kallas konunga-sonen _Flod_,

och konunga-dottern _Flodina_. De hafva begge blifvit bortröfvade af

Sjö-frun, och rådslå att fly tillsammans. Under flykten förföljas de af

sin matmoder; men omskapa sig först till en törn-buske med en fogel i,

så till en kyrka med en prest, och slutligen till tvänne ankor. När nu

Sjö-frun får se de begge ankorna, lägger hon sig ned för att dricka ut

vattnet i sjön; men dricker för mycket, så hon spricker midt i tu. --

När Flod firar sitt bröllopp med den främmande jungfrun, kommer den

öfvergifna Flodina till kungs-gården, och sätter sig på slotts-trappan.

Hon har med sig en korg med dufvor i. Vid nu duf-hanen gör sina

krumbugter, än för den ena och än för den andra honan, säger prinsessan:

»Tvy dig! du är trogen emot din maka, på samma sätt som Flod var trogen

emot Flodina.» Då kommer prinsen ihåg sin fordna kärlek, och igenkänner

sin rätta fästemö. Men Flodina kastar af sina gamla kläder, och står der

inför alla som en fager konunga-dotter, hvarefter brölloppet firas med

allsköns glädje.

4. En öfverlemning ifrån ~Östergötland~ förtäljer, att det var en

drottning, som råkade ut för en häftig storm på hafvet, och blef tvungen

att bortlofva hvad hon bar under bältet. Kort derefter födde hon en son,

som hette _Tobe_. Men när pilten var nyfödd, antog Sjö-frun örne-hamn,

flög in i drottningens kammare, och bortröfvade barnet.

Tobe växte nu upp i Sjö-fruns gård, och träffade der en fager tärna,

vid namn _Sara_. Barnen fattade kärlek för hvarandra, och rådslogo att

fly tillsammans. Då spottade Sara vid spiseln, vid ved-trafven, och vid

källaren, och bad dem svara för henne. Derefter tog hon med sig en sten,

en borste och ett häst-täcke, och flydde så bort med sin fästeman. När

de nu kommit ett långt stycke, blef Sjö-frun varse deras flykt, och for

efter dem i ett stort moln. Då kastade Sara stenen bakom sig, och han

växte till ett stort fjäll, så trollet inte kunde komma förbi, utan

måste fara hem efter sin berg-sprängare. Tobe och Sara flydde emedlertid

undan, det fortaste de kunde. Men rätt som det var, kom Sjö-frun åter

farandes efter dem; då kastade jungfrun sin borste, och han blef till

en stor skog, så trollet inte kom fram, utan måste fara hem efter sin

ved-huggare. När det så lidit någon stund, kom Sjö-frun åter farande

efter dem. Då kastade Sara sitt häst-täcke, och det blef till en stor

sjö, så trollet måste vända tillbaka efter sin hund, som hette _Glufsa_.

Trollet och Glufsa lade sig nu att dricka ur sjön; men de drucko för

mycket, så de sprucko begge två. --

När Tobe skulle fira sitt bröllopp med den främmande prinsessan, kastade

Sara korn åt hönsen, hvilka gingo på gården. Men tuppen tog allt som

kastades, och lemnade intet åt hönorna. Då skreko hönorna: »tuppen gör

med oss, som Tobe gjorde med Sara.» Straxt igenkände konunga-sonen sin

rätta brud, och tog henne till sin drottning.

5. En öfverlemning ifrån ~Westergötland~ berättar, att det var en

konunga-son, vid namn _Andreas_, som hade en elak styfmoder. Trollpackan

ville förgöra prinsen; men han frälsades af en ung flicka, som hette

_Messeria_, och flydde slutligen bort med henne. Innan de begynte

sin färd, skar jungfrun sig i det venstra lill-fingret, och lät tre

blods-droppar falla på golfvet, sägande, att de skulle svara för henne

när hon var borta.

Drottningen sände nu sina män att taga fast de begge flyktingarne. Men

Messeria skapade en liten kyrka vid vägen, och förbytte prinsen till

en prest, och sig sjelf till en klockare. Männen kunde så icke finna

dem, utan vände tillbaka. Då gaf sig drottningen sjelf på väg. Men

Messeria skapade en sjö, och förbytte sig och sin fästeman till tvänne

stora fiskar i sjön. När så drottningen nalkades intill stranden, kommo

fiskarne fram, och ville uppsluka henne; ty konunga-barnen visste väl,

att om hon allenast fick smaka en droppa af vattnet, skulle hon åter få

dem i sitt våld.

Andreas och Messeria kommo sent omsider till en främmande kungs-gård,

hvarest prinsen vann stor ära, och fick löfte om konungens dotter.

Men giftermålet hindrades af den trogna Messeria, som efter många

vedervärdigheter ändteligen blef förmäld med konunga-sonen.

6. I en ganska märklig öfverlemning från ~N. Småland~, har sagans

skådeplats blifvit flyttad ifrån sjön till land-backen, och Hafs-frun

förbytt till ett vanligt berga-troll. Berättelsens grund-drag äro

följande:

Det var en gång en konunga-son, som var ute om sommaren och plockade

smultron. Då kom trollet, och lockade honom in i berget. Der träffade han

en ung flicka, som likaledes var »berg-tagen», och suttit i sju runda år

hos troll-käringen. Den unga flickan halp svennen i hans sysslor, och de

lofvade att alltid älska hvarandra.

En dag sade trollet till konunga-sonen: »du skall gå och göra rent i

mitt stall; der har inte varit rensadt på fyra och tjugo år.» Då visste

svennen inte huru han skulle bära sig åt, utan blef så ledsen, så ledsen.

I detsamma kom tärnan gåendes. Hon sade: »gråt inte! Om du lofvar att du

inte sviker mig, vill jag säga dig råd. -- Stig upp på den höga stenen,

och ropa:

Alla mors skotte-karlar komme fram!

Alla mors sope-karlar komme fram!»

Prinsen gjorde så. Genast kom der fram en otalig mängd pysslingar, och de

till att skotta och sopa, och vände inte åter förrän stallet var rent.

När det var gjordt, sade trollpackan: »här har du en half-spann korn.

Det skall du så ut i åkern; derefter skall du ärja och harfva, och sedan

plocka upp hvart korn igen.» Då visste sig svennen ingen råd, utan blef

så ledsen, så ledsen. I detsamma kom tärnan åter gåendes. Hon sade: »gråt

inte! Om du lofvar att du inte sviker mig, vill jag hjelpa dig. -- Stig

upp på den höga stenen, och ropa:

Alla mors såe-karlar komme fram!

Alla mors ärje-karlar komme fram!

Alla mors harfve-karlar komme fram!

Alla mors plocke-karlar komme fram!»

Prinsen gjorde som sagdt var. Genast kom der fram en otalig mängd små,

små gubbar, och de till att så, och ärja, och harfva, och plocka, och så

många voro de, att de slogos om hvart enda korn. När nu all säden var

samlad, bar prinsen in den i berget; men den unga mön tog undan trenne

korn, utan att någon visste säga hvad hon aktade göra dermed.

Någon tid derefter, sade troll-qvinnan: »jag skall nu rida till

bröllopps. Gack derföre bort och hemta min gångare, som jag red på när

jag sjelf var brud, för fyra och tjugo år sedan.» Då blef prinsen mycket

bedröfvad, för han visste aldrig hvar han skulle finna troll-käringens

häst. I detsamma kom tärnan åter gåendes, och frågade hvarför han var så

ledsen. »Jo», sade prinsen, »käringen har befallt mig gå efter hennes

gångare, som hon red på när hon var brud, för fyra och tjugo år sedan;

och jag vet aldrig hvar jag skall finna honom.» Flickan tog till orda:

»Om du lofvar, att du aldrig sviker mig, vill jag hjelpa dig ännu mer.»

Ja, svennen lofvade att aldrig svika henne. Då sade flickan: »gack först

efter det betslet, som hänger närmast dörren i stallet.» Prinsen gjorde

så. Tärnan fortfor: »här har du en limpa. När du kommer långt, långt bort

i skogen, skall du rysta hårdt på betslet; då får du höra ett stort gny

och gnäggande. Stig så upp i det högsta träd du kan se. Men när du kommer

halfvägs i trädet, skall du rysta betslet ännu hårdare, och skynda dig

upp aldra öfverst i toppen. Då kommer hästen rännandes i full flöj, och

frustar, och är mycket vild. Men du skall kasta limpan i halsen på honom,

så blir han spak och sedig, att du kan fånga honom, som mor har befallt.»

Konunga-sonen tackade mycket för dessa goda råd, och dermed skiljdes de

åt för den gången.

Prinsen gick så åt skogen, och hade betslet och limpan med sig. När han

kommit mycket långt bort, rystade han hårdt på betslet, och kröp upp i

det högsta träd han kunde se. Genast fick han höra ett hiskeligt gny

och gnäggande, så det genljöd i hela skogen. Vid han så kommit halfvägs

i trädet, rystade han om igen, ännu hårdare än förut, och kröp hastigt

upp öfverst i träd-toppen. Men i detsamma hördes ett dön, som om jorden

skulle remna, och hästen kom rännandes i full flöj, så att träd och

buskar brötos ned, hvar han lopp fram. Hästen var stor och hög, som den

högsta gran, och han gapade så ledt, som hade han velat sluka prinsen i

en enda munsbit. Men svennen lät inte skräma sig, utan var straxt redo,

och kastade limpan i hans munn. Då blef hästen spak som ett lamm, och

väntade tåligt me’ns prinsen lade betsel på honom. Ungersvennen steg så

upp på gångarens rygg, och red hem till berget, såsom trollpackan hade

befallt.

När nu berga-trollet fick se att prinsen kom oskadd tillbaka, blef hon

mycket misslynt, och lade råd att på annat sätt taga honom af daga. I

sådan akt befallte hon sin tärna, att dräpa pojken och steka honom, me’ns

hon sjelf var borta i bröllopp. Tärnan lofvade göra som sagdt var. Men

när käringen ridit sin kos, gjorde flickan tre kluta-dockor, ställde

dem, en vid tröskeln, en vid spiseln, och en vid sängen, och sade, att

de skulle svara för henne. Derefter togo hon och ungersvennen allt

det gods och guld som låg i berget, och gåfvo sig på flykten. När så

troll-qvinnan kom hem ifrån brölloppet, var hon mycket trött, och lade

sig att sofva, och sof ett helt dygn. Vid hon nu vaknade, sporde hon sin

tärna åt: »höres’ du min tärna, har du stekt pojken ännu?» Då svarade

dockan som stod vid tröskeln: ’ja, jag håller just på att elda ugnen.’

Käringen vände sig derefter om, och somnade, och sof ännu ett dygn. Vid

hon nu vaknade, sporde hon åter: »höres’ du min tärna, har du stekt

pojken ännu?» Då svarade dockan som stod vid spiseln: ’jag håller just på

att sätta in honom.’ Trollet vände sig derefter om, somnade tungt, och

sof ännu ett dygn. Vid hon så vaknade, ropade hon å nyo: »höres’ du min

tärna, är pojken stekter ännu?» Dockan som stod vid sängen svarade: ’ja,

jag håller just på att taga ut honom.’ Då steg trollqvinnan upp, och gick

till tärnans kammare; men vid hon kom derin, såg hon ingen, utom de tre

kluta-dockorna som stirrade emot henne.

Käringen kunde nu väl veta huru det var tillgånget, och blef öfvermåttan

vred. Hon ropade derföre sina karlar, och bjöd dem genast draga ut och

leta efter flyktingarne. Bäst det nu var, fingo konunga-sonen och hans

käresta höra ett starkt sus och dön i luften. Då sade tärnan: »hör du

huru det susar? Nu har mor skickat alla sina karlar efter oss.» Hon skop

derefter prinsen till en törn-buske, och sig sjelf till en ros som stod

i busken. Men karlarne fäste ingen akt vid busken och blomman, utan

drogo förbi i fullt flygande. När de så kommo tillbaka, sporde käringen:

»nå, hafven J sett någonting?» Männen genmälte: ’vi sågo ingenting,

förutom en liten törn-buske med en ros uti, som stod vid vägen.’ Då blef

troll-qvinnan illa till mods, och sade: »just dem skullen J hafva tagit.

Nu får jag väl lof att sjelf gifva mig å stad.»

Berga-trollet gaf sig derefter på väg att leta efter konunga-barnen,

och färdades mycket fort, så det hven i luften. Då sade tärnan till sin

följesvenn: »hör du huru det susar och dönar så hiskeligt? Nu är mor

sjelf ute och vankar.» Hon skop derefter sig och sin fästeman till tvänne

ankor, och de summo så öfver sjön, som låg framför dem. Men när käringen

kom fram, och såg konunga-barnen vid den andra stranden, lade hon sig

ned, och drack ut hela sjön. Just i detsamma gick solen upp. Då ropade

tärnan: »se! hvilken fager jungfru der rinner upp.» Vid nu käringen vände

sig om, sprack hon midt itu; för man skall veta, att trollen inte ha makt

till att se uppå solen.

Prinsen och hans fästemö färdades derefter vägen fram, och kommo till

kungs-gården. Då ville svennen nödvändigt helsa på sina fränder, men när

han kom dit, gick det som man kunde vänta, han förgat sin brud, och allt

annat som händt honom me’ns han var i berget. Konungen och drottningen

lade så råd samman, att deras son skulle fästa sig en konunga-dotter, och

prinsen sjelf var genast redo, att göra efter deras bud och vilja. När

så bröllopps-dagen kom, gick den stackars tärnan fram till kungs-gården,

och beddes få hjelpa till som tjenste-mö. Hon hade med sig en anka och

en ank-bonde, som vankade af och an i bröllopps-salen. Vid nu gästerna

sutto till bords, i allsköns ro och gamman, tog tärnan fram sina tre

sädes-korn, och kastade dem uppå golfvet. Genast lopp ank-bonden till,

och tog alla tre kornen. Då slog tärnan honom med handen, och sade: »Tvy

vare dig! som så utskjuter din maka.» Men när brudgummen hörde dessa ord,

kände han igen sin rätta fästemö, och mindes all den troskap och huldhet

hon visat honom. Han sprang så upp ifrån bordet, tog den fagra tärnan

i famn, och sade att hon skulle blifva hans drottning. Den främmande

konunga-dottern blef derefter gift med en af prinsens fränder, och sedan

lefde de lyckliga i alla dagar.

15.

Den Förtrollade Grodan.

Ifrån S. Småland.

Det var en gång en torpare, som mången är väl det; han hade tre söner,

men hans hustru var längesedan död. När så de begge äldste pojkarne

kommit något till ålders, gingo de en dag inför sin fader, och beddes

orlof att draga bort ifrån hemmet, och fästa sig hustrur. Torparen

svarade: »icke höfves det att J sen er om efter giftermål, innan J först

pröfvat eder lycka i verlden. Mig lyster gerna veta, hvem som kan tjena

sig den grannaste duken, att breda uppå bordet till jul-afton.» Detta

förslag likade bröderna rätt väl, och de skulle så ut i verlden, och

se hvem som kunde tjena sig den grannaste duken. Men vid afskedet gaf

torparen dem hvardera tre plåtar, och sade att det skulle vara som en

tärepenning, intill dess de kunnat skaffa sig någon tjenst.

När de begge äldsta sönerna nu skulle draga bort ifrån hemmet, gick äfven

den lille minste heren inför sin fader, och beddes orlof att ge sig ut

och försöka sin lycka. Torparen ville inte lydas härtill, utan svarade:

»ja, du stackars liten! du lär väl mena det är någon som vill hafva dig

i tjenst. Det är bättre du sitter hemma i spisel-grufvan, der har du din

rätta plats.» Men pojken var enträgen, och sade: »Far! låten mig följa

med. Ingen vet huru lyckan vänder sig. Kanske går det mig väl i verlden,

ändock jag är liten och ringare än mina bröder.» När gubben hörde sådant,

tänkte han vid sig sjelf: »ja, det kan vara så godt att bli af med honom

för någon tid. Här hemma gör han intet gagn, och han kommer väl igen

innan skogen blir grön.» Heren fick så orlof att följa sina bröder åt,

och erhöll af sin fader tre plåtar, som en tärepenning under resan.

Torpare-sönerna gåfvo sig derefter på färd, och vandrade hela dagen

igenom. När det så led emot aftonen, kommo de till en öl-stuga som låg

invid vägen, och i stugan voro samlade en stor skara vandringsmän och

andra gäster. Då satte sig de begge äldste bröderna ned, och åto, och

drucko, och dobblade, och gjorde sig glada; men den lille minste heren

kröp undan i en vrå för sig sjelf, och ville inte vara med i laget. När

så bröderna gjort af med sina penningar, lade de råd, huru de skulle

fortsätta sitt lustiga lefverne. I sådan akt gingo de till sin yngste

broder, och sade att han skulle ge dem sina tre plåtar; han kunde ändock

inte göra något bättre än packa sig hem, ju förr desto hellre. Men heren

ville icke efterkomma deras begäran. Då togo bröderna fatt på honom,

öfverföllo honom med hugg och slag, annammade hans penningar, och jagade

honom ut ur herberget. Derefter satte de sig ned, och åto, och drucko,

som tillförene. Men den stackars pojken flydde ut i mörka natten, och

visste icke hvart han tog vägen. Han trådde nu många villa stigar, tills

han inte orkade gå längre. Då satte han sig ned på en tufva, och grät

bitterligen, ända till dess han somnade af trötthet.

Arla om morgonen, innan lärkan sjöng, vaknade heren upp, och begynte åter

sin färd. Han vandrade nu öfver berg och djupa dalar, och frågade inte

efter hvart det bar, allenast han kom undan ifrån sina bröder. När han

så vankat både länge och väl, fann han slutligen en grön stig, som ledde

till en gård; men gården var så stor, att den tycktes honom icke kunna

vara något annat än en kungs-gård. Pojken besinnade sig nu icke länge,

utan trädde in, och kom i många fagra rumm, det ena präktigare än det

andra; men ingen lefvande varelse syntes till. Vid han så hade vandrat

en lång stund, ur sal och i sal, ur mak och i mak, kom han slutligen

till ett rumm, som var ännu mycket kostligare än något af de öfriga.

Men längst fram i högsätet satt der en groda; hon var svartare än den

svartaste jord, och så stygg till åsyn, att heren knappast kunde vända

sina ögon till henne. Grodan frågade hvem det var som kom, och hvad han

hade för ärende. Heren svarade, som sanningen var: »jag är en fattig

torpareson, som gifvit mig ut i verlden att söka mig någon tjenst.» Då

tog tåssan till orda: »du har väl inte lust att städja dig hos mig? Jag

behöfver nu en svenn som aldra bäst.» Pojken samtyckte härtill, och sade

att han gerna ville tjena henne. Tåssan mälte: »var då välkommen! Om du

är mig trogen, skall det blifva din lycka.» De blefvo nu väl öfverens,

och heren försäkrade att trohet inte skulle fattas, allenast hans

matmoder icke fordrade mera än han mäktade uträtta.

Sedan detta var bestäldt, gingo heren och grodan ned i trädgården,

som låg utanför huset, och kommo till en stor buske, af ett slag som

pojken aldrig sett tillförene. Då sade grodan: »detta skall blifva ditt

göromål, att du skall skära en qvist af denna buske, hvar dag sol är på

himmelen. Du skall göra det så väl söndag som måndag, så väl jula-dag,

som midsommars-dag; men du må inte skära flere qvistar, utan blott en

enda.» Pojken lofvade i allo efterkomma hennes begäran. Tåssan förde

honom nu till en kammare i högan loft, och sade: »här skall du framdeles

bo och vistas. På detta bord skall du alltid finna mat och dryck, när du

vill äta. Denna säng skall vara bäddad, när dig lyster hvila, och du eger

i allt din goda frihet. Var allenast trogen i det som dig åligger.» Så

samtaladt skiljdes de åt, och grodan hoppade sina färde. Men pojken tog

sin knif, gick ned i trädgården, och skar en qvist af busken; och så var

han fri för den dagen. Andra morgonen gjorde han på samma sätt; likaledes

den tredje, och så allt framgent, hela året om. Han hade nu goda dagar

uppå kungs-gården, och egde öfverflöd på allt som han kunde önska sig;

men likväl gjordes tiden honom lång, ty dag gick och dag kom, och aldrig

hvarken såg eller hörde han någon menniska.

När nu året var till ända, och heren skurit den sista qvisten af busken,

kom den lilla grodan hoppandes till honom, tackade för hans trogna

tjenst, och sporde hvad lön han önskade sig. Pojken svarade, att han

föga gjort skäl för någon lön, utan ville gerna vara nöjd med hvad hans

matmoder aktade gifva honom. Då tog grodan till orda: »nog vet jag hvad

lön du helst önskar. Dina bröder äro ute att tjena sig dukar, till

att breda på eder faders bord om jul-afton. Här vill jag gifva dig en

duk, hvars make de näppeligen lära finna, om de ock leta genom tolf

konunga-riken.» Med dessa ord gaf hon svennen ett bords-kläde; men klädet

var hvitare än en snö, och dertill så grannt, att aldrig någon har sett

dess like. Då blef pojken öfvermåttan glad, tackade med många höfviska

ord för gåfvan, tog så farväl af sin matmoder, och gjorde sig redo att

med stor hjertans fröjd återvända hem till sin fader.

Heren begynte nu sin färd, och vandrade hela dagen igenom utan att

möta någon. När det så blef serla om aftonen, fick han se ett ljus,

och gick ditåt, för att finna husa-vara öfver natten. Han igenkände nu

samma herberge, hvarest han skiljts ifrån sina bröder, och vid han kom

fram, se, då sutto torpare-svennerna derinne, emellan skålar och krus,

och åto, och drucko, och gjorde sig lustiga. Som nu heren icke länge

kunde minnas någon oförrätt, blef han glad att träffa sina bröder, och

gick fram och helsade dem med stor kärlek. Han tog derefter till orda,

och frågade huru det gått dem sedan de sist sågo hvarandra, och om de

lyckats tjena sig någon duk, att breda på sin faders jula-bord. Bröderna

jakade härtill, och sade att allt gått dem väl i händer. De togo så fram

hvar sin duk; men dukarne voro både slitna och söndriga. Då sade heren:

»vänta, skolen J få se på någonting helt annat.» Han bredde så ut duken

som han fått af grodan, och alla gästerna i herberget vände icke åter

att förundra sig öfver den granna väfnaden. Men torpare-svennerna kunde

illa lida, att deras yngre bror egde en slik kostbarhet. De togo derföre

med våld ifrån honom den fagra duken, och gåfvo sina gamla bords-kläden

i stället. Derefter vandrade alla tre bröderna hem till sin fader. Men

när jul-qvällen kom, och svennerna bredde sin duk på bordet, blef gubben

högligen glad, och kunde inte nog prisa deras lycka. Torpare-svennerna

begynte nu rosa sig sjelfva, och ordade vidt och bredt om alla stora ting

som de utfört. Men den lille minste heren var tystlåten och talade föga.

Han blef också hvarken hörd eller trodd, ehvad han måtte förtälja.

Sedan de trenne bröderna suttit hemma öfver julen, gingo de en dag åter

inför sin fader, och beddes orlof att draga bort och fästa sig hustrur.

Men gubben svarade som förut: »icke höfves att J sen eder om efter

giftermål, förrän J något vidare pröfvat eder lycka i verlden. Det lyster

mig se, hvem som kan tjena sig den fagraste dryckes-bägaren, att sätta på

bordet jul-afton.» Detta förslag likade bröderna rätt väl, och de skulle

så ut i verlden och pröfva på, hvem som kunde tjena sig det fagraste

dryckes-karet. Men vid afskedet gaf gubben dem hvardera tre plåtar, och

sade att det skulle vara som en tärepenning, intill dess de kunde skaffa

sig tjenst.

När nu torparens begge äldsta söner skulle draga bort ifrån hemmet, gick

den lille minste heren inför sin fader, och beddes orlof, att äfven

få ge sig ut i verlden och fresta sin lycka. Gubben ville inte lydas

härtill, utan svarade: »ja, du stackars liten! du lär väl tänka det är

någon som vill ha dig i tjenst. Det är bättre du sitter och gräfver

i spisel-grufvan, der har du din rätta plats.» Men pojken var mycket

enträgen, och sade: »Far! låten mig följa med. Ingen kan veta huru lyckan

vänder sig. Törhända går det mig väl i verlden, ändock jag är liten och

ringare än mina bröder.» När gubben hörde sådant, tänkte han vid sig

sjelf: »ja det kan vara så godt att bli af med honom för någon tid. Han

kommer väl igen innan skogen står i löfve.» Heren fick så orlof att följa

sina bröder åt, och erhöll af sin fader tre plåtar, som en tärepenning

under resan.

Torpare-sönerna gåfvo sig derefter på färd, och vandrade hela dagen

igenom. När det så led emot aftonen, kommo de fram till öl-stugan som låg

invid vägen, och i stugan voro samlade en stor skara vandringsmän och

andra gäster. Då satte sig de begge äldsta bröderna ned, och åto, och

drucko, och dobblade, och gjorde sig lustiga på allt vis; men den minste

pojken kröp undan i ett hörn för sig sjelf, och ville inte vara med i

laget. När så bröderna hade gjort af med alla sina penningar, lade de råd

samman, huru de skulle fortsätta sitt lustiga lefverne ännu en stund. I

sådan akt gingo de bort till sin yngste broder, och sade att han skulle

ge dem sina tre plåtar, han kunde ändock inte göra något bättre än att

laga sig hem, ju förr desto hellre. Men heren ville icke efterkomma

deras begäran. Då togo bröderna honom fatt, annammade hans penningar,

och jagade honom med hugg och slag ut ur herberget. Derefter satte de

sig ned, och åto, och drucko, och välplägade sig som tillförene. Men den

stackars pojken flydde ut i kolande mörkret, och visste icke hvart han

tog vägen. Han trådde nu många villa stigar, tills han icke orkade gå

längre. Då satte han sig ned på en tufva, och grät bitterligen, ända till

dess han somnade af trötthet.

Bittida om morgonen, innan hanen gol, vaknade heren upp ur sin sömn, och

begynte åter färdas öfver berg och dalar. När han så hade vankat både

länge och väl, fann han slutligen en grön stig, och den gröna stigen

ledde fram till gården som jag tillförene omtalat. Vid heren nu kände

igen kungs-gården, blef han öfvermåttan glad, och besinnade sig icke

länge, utan gick dristeligen in och staddes för sin gamla matmoder, der

hon satt i högsätet. När så grodan blef honom varse, svarade hon vänligt

på hans helsning, och sporde efter hans ärende. Heren tog till orda:

»jag har kommit hit för att bjuda dig min tjenst, om du behöfver den.»

Tåssan sade: »var då välkommen till mig! ty jag behöfver nu en svenn

som aldra bäst. Om du vill tjena mig troget, skall din lön icke blifva

ringa.» Heren försäkrade att trohet inte skulle fattas, om hon eljest

icke fordrade mer än han var i stånd till. Grodan tog så fram en bundt

»efsingar» (korta trådar), räckte dem åt ungersvennen, och sade: »detta

skall blifva ditt göromål, att du skall knyta en tråd om hvarje qvist af

busken, som du skar i fjol. Men du skall knyta en efsing för hvar dag

sol är på himmelen, och du skall göra det så väl söndag, som måndag,

så väl jula-dag som midsommars-dag. Men du må inte knyta flere trådar,

utan blott en enda.» Heren lofvade i allo göra som hon hade befallt.

Derefter förde grodan honom till en kammare i högan loft, och sade: »här

skall du framdeles bo och vistas. På detta bord skall du alltid finna

mat och dryck, när du vill äta, denna säng skall vara bäddad, när dig

lyster hvila, och du eger i allo din goda frihet. Var blott trogen i

det dig åligger.» Så samtaladt skiljdes de åt, och grodan hoppade sina

färde. Men pojken tog en efsing, gick neder i trädgården och band om en

af de qvistar han skurit året tillförene, och dermed var han fri för den

dagen. Andra morgonen gjorde han på samma sätt, likaledes den tredje,

och så allt framgent hela året om. Han lefde nu i allsköns maklighet och

öfverflöd; men tiden gjordes honom lång, ty dagarne spunnos den ena lik

den andra, utan att han såg eller hörde någon lefvande varelse.

När nu året var till ända, och heren bundit den sista efsingen om den

sista qvisten, kom den lilla grodan åter hoppandes till honom, tackade

för hans trogna tjenst, och sporde hvad lön han önskade sig. Pojken

svarade, att han föga gjort skäl för någon lön, utan ville gerna nöja sig

med hvad hans matmoder aktade gifva honom. Då sade grodan: »väl vet jag

hvad lön du önskar dig som aldrahelst. Dina bröder äro borta och tjena

sig dryckes-bägare, till att ställa på eder faders bord om jul-afton. Men

här vill jag gifva dig en bägare, och lära de näppeligen få dess make.»

Med dessa ord gaf hon svennen ett dryckes-kar; men bägaren var af lödigt

silfver, och förgyld utan och innan; tretton mästare hade derpå satt

sina mästare-stämplar, och arbetet var så konstigt, att dess like icke

stod att finna, om man ock sökte öfver tolf konunga-riken. Heren tackade

för den kostliga gåfvan, såsom den väl kunde vara värd. Derefter tog han

ett höfviskt afsked ifrån sin matmoder, och lagade sig med stor hjertans

fröjd att återvända till hemmet.

Han vandrade så hela dagen i ända, och kom serla om aftonen till

öl-stugan, hvarom jag tillförene berättat. Nu hade heren visserligen

aktat gå förbi; men der föllo strida elfver, så han kunde inte

komma någon annan väg, och dertill tarfvade han väl se sig om efter

husavara öfver natten. Vid han så trädde in i herberget, se, då sutto

torpare-svennerna derinne, emellan skål och vägg, likasom när han sist

skiljdes ifrån dem. Som nu heren inte länge kunde minnas någon oförrätt,

blef han väl tillfreds att träffa sina bröder, och gick fram, och helsade

dem med stor kärlek. Derefter begynte han spörja, huru det gått dem

efter deras skiljsmessa, och om de lyckats tjena sig någon dryckes-bägare

att ställa på sin faders jula-bord. Svennerna jakade härtill, och sade

att allt gått dem väl i händer. De visade nu hvar sitt dryckes-kar; men

karen voro både gamla och ringa på allt sätt. Då sade heren: »vänta!

skolen J se på någonting annat.» Han tog så fram sin dryckes-bägare, som

han fått af den lilla grodan; och lärer ingen undra, om alla gästerna i

öl-stugan tyckte den vara ett mäkta kostligt stycke. Men torpare-sönerna

kunde illa lida, att deras broder egde en slik dyrbarhet, utan sade:

»icke sömmar sig att du, din krafling! har en sådan klenod. Den skall du

ge åt oss, som äro både äldre och bättre än dig.» Dermed togo de ifrån

heren hans sköna bägare, och gåfvo deras ringa dryckes-kar i stället.

Emedan pojken nu väl förstod »att det inte är godt draga hank med den

starke», måste han låta sig nöja som det var. Bröderna vandrade så hem

till sin fader, och man kan väl veta hvad glädje der blef, när gubben såg

den kostliga dryckes-bägaren på sitt jula-bord. De begge äldsta svennerna

fingo nu ordet, och begynte rosa sig sjelfva och sina storverk. Men den

lille minste heren var sorgsen, och ordade föga. Det var också inte lönt

annat, för han blef hvarken hörd eller trodd när han sade något.

Sedan de tre bröderna suttit hos torparen öfver julen, gingo de begge

äldste en dag inför sin fader, och beddes orlof att draga bort och fästa

sig hustrur. Gubben samtyckte gerna härtill, för han tyckte att hans

söner voro både vuxna och väl försökta i allting. Han sade: »mig lyster

mycket få se, hvem som förer den fagraste bruden till by’s, när det

kommer till jul-afton.» Sådant tal likade bröderna öfvermåttan väl, och

de lofvade hvar för sig göra sitt bästa. De skulle så ut i verlden och

försöka, hvem som kunde tjena sig den fagraste bruden. Men vid afskedet

gaf gubben dem hvardera tre plåtar, som en tärepenning under resan.

När nu torparens begge äldsta söner skulle draga bort ifrån hemmet, gick

den lille minste heren till sin fader, och beddes orlof att följa sina

bröder åt. Gubben ville inte gerna lydas härtill, utan sade: »ja, du

stackars liten! du lär väl tänka det är någon som vill hafva dig till

fästeman. Det är bättre du sitter hemma och gräfver i spisel-grufvan.

Der har du din rätta plats.» Men pojken lät inte afskräcka sig, utan

sade: »far! låten mig följa med. Ingen kan veta huru lyckan vänder sig.

Törhända går det mig väl i verlden, ändock jag är liten och ringare än

mina bröder.» Huru svennen nu lade sina ord, tänkte gubben till sist:

»ja, det kan vara så godt att bli af med honom på någon tid. Han kommer

väl igen när nöden tränger.» Heren fick nu orlof att följa sina bröder,

och erhöll vid afskedet tre plåtar af sin fader, såsom kost-penning,

intill dess han kunde skaffa sig någon tjenst.

Torpare-sönerna gåfvo sig derefter på färd, och vandrade hela dagen

igenom. När det så led emot aftonen, kommo de åter fram till öl-stugan

som låg invid vägen, och i herberget voro samlade en stor skara

vandrings-män och andra gäster. Då begynte de begge äldste bröderna ånyo

sitt lustiga lefverne, och åto, och drucko, och dobblade; men den yngste

pojken satt för sig sjelf i ett hörn, och ville inte vara med i laget.

När så bröderna hade förtärt alla sina penningar, lade de råd samman,

huru de skulle få medel att roa sig ännu en stund. I sådan akt gingo de

bort till sin yngste broder, och sade att han skulle ge dem sina tre

plåtar, han kunde ändock inte göra något bättre än att laga sig hem, ju

förr desto helldre. Men heren ville icke efterkomma deras begäran, såsom

inte lärer synas underligt. Då togo bröderna honom fatt, annammade hans

penningar, och drefvo honom sjelf med hugg och slag ut ur herberget. Så

bestäldt, satte de sig ned, och åto, och drucko, och välplägade sig som

tillförene. Men den stackars pojken flydde ut i skogen, och tänkte inte

uppå hvart vägen bar, allenast den förde honom bort ifrån hans bröder.

Han vandrade nu många villa stigar, tills han inte orkade gå längre.

Då satte han sig ned på en tufva, och grät bitterligen, ända tills han

somnade af trötthet.

Arla om morgonen, innan upprunnen sol, vaknade heren ur sin sömn, och

begynte åter sin färd öfver berg och dalar. När han så vandrat en stund,

rann honom i hugen, att det bästa som nu kunde hända, vore om han kom

till kungsgården, der han haft allting så godt. Knappast hade han tänkt

denna tanke, förrän han åter stod uppå den gröna stigen, och när han så

färdats ett stycke, låg kungs-gården midt framför honom. Nu vardt svennen

öfvermåttan glad, och besinnade sig inte länge, utan gick dristeligen in

i den fagra salen, der hans matmoder plägade sitta. När så grodan blef

honom varse, undfick hon honom vänligt, och sporde efter hans ärende.

Svennen genmälte: »jag är kommen för att bjuda dig min tjenst, om du

eljest behöfver den.» Tåssan sade: »var då välkommen till mig, ty jag

behöfver en svenn, som aldrabäst. Om du tjenar mig troget, skall din

lön blifva större än du nu kan tänka.» Heren försäkrade att trohet inte

skulle fattas, om hon allenast icke fordrade mer än han mäktade fullgöra.

Då tog grodan till orda: »din tjenst skall icke blifva tung eller

mödosam. Det skall blifva ditt göromål, att du skall bära upp qvistarne,

som du tillförene skurit och bundit, och lägga dem samman till ett bål

på gården. Men du skall bära en qvist för hvar dag sol är på himmelen,

och du skall göra det så väl Onsdag som Thorsdag, så väl jula-dag som

midsommars-dag, och du må inte bära upp flera qvistar tillika, utan blott

en enda. När så året är om, och du burit upp den sista qvisten, skall du

tända eld på ris-högen, och gå in i din kammare för någon stund. Gack

sedan ned, och kringsopa bålet väl, att alla qvistarne brinna upp. Om du

då märker något i elden, skall du taga det ut, och frälsa det.» Heren

lofvade noga efterkomma sin matmoders begäran i allt detta. Derefter

förde grodan honom upp i högan loft, till en liten kammare, och sade:

»här skall du framdeles bo och vistas. På detta bord skall du alltid

finna mat och dryck, när du vill äta; denna säng skall alltid vara bäddad

och redo, när dig lyster hvila; och du eger i allt din goda frihet. Var

allenast trogen i hvad dig är tillsagdt!» Efter detta samtal skiljdes de

åt, och grodan hoppade sina färde. Men svennen gick neder i trädgården,

hemtade en qvist som han tillförene afskurit och bundit, bar den upp på

tomten der han aktade tillreda bålet, och dermed var han fri för den

dagen. Andra morgonen gjorde han på samma sätt, likaledes den tredje, och

så allt framgent hela året om. Heren hade nu goda dagar på kungs-gården,

trifdes väl, och skjöt upp till en rank ungersvenn. Men mycket ensligt

syntes der honom vara, ty han hvarken såg eller hörde någon menniska;

och det lekte honom ofta i hugen, att hans bröder skulle komma hem med

fästemöar, me’ns han icke hade någon.

När så året skridit rundt om, och heren burit upp den sista qvisten, och

lagt honom vid de öfriga, gjorde han som grodan hade sagt, tände eld

på ris-högen, och tillredde ett stort bål. Derefter gick han bort för

någon stund, kom så tillbaka, och kring-sopade platsen å alla sidor,

att qvistarne, stora och små, brunno till aska. Vid han nu sysslade som

aldrabäst, se, då rann der upp midt i elden en underskön jungfru; hon

var hvitare än en snö, och hennes hår var så fagert, att det breddes ned

till fötterna som en kappa. Vid svennen blef varse den fagra jungfrun,

sprang han hastigt till, och ryckte henne ut ur elds-lågan. Men den unga

mön föll honom i famn med stor hjertans fröjd, och tackade att han frälst

henne. Hon var nu den vänaste och rikaste konunga-dotter i hela vida

verlden, och hade blifvit »förgjord» af en trollpacka, som skapat henne

till en stygg groda.

I samma stund blef der lif och rörelse i hela huset, och kungs-gården

fylldes af hofmän, och riddare, och förnäma jungfrur, som likaledes varit

förtrollade. Alla gingo nu fram, den ena efter den andra, och hyllade

sin drottning, samt den raske ungersvennen som hade frälst dem. Men

konunga-dottern ville inte förlora tiden, utan lät genast spänna hästar

för sin förgyllande karm, och lagade sig i ordning att resa bort. Hon lät

derefter kläda torpare-sonen i silke och kostligt skarlakan, försåg honom

med vapen och annan utrustning, som det kunnat höfvas en furste-son, och

så var den fattige heren med ens förvandlad till den yppersta stolts

ungersvenn, som någonsin band svärd vid sida. När nu allt var i ordning

för resan, tog konunga-dottern till orda: »jag kan väl veta, att din hug

leker bort till dina bröder, som äro stadde på väg emot hemmet för att

visa sina fästemöar. Vi vilja derföre resa till din fader, att han äfven

må se hvad fästemö du tjenat dig.» Svennen var vid allt detta så till

mods, som hade han fallit ned ifrån skyarne; men der var ingen tid att

besinna sig, han steg derföre genast upp i den gyllene karmen, och nu

foro de med mycken ära och stort följe, att helsa på den gamle torparen i

hans koja.

När de så färdats en stund, kommo de till öl-stugan, som låg vid vägen.

Då kände ungersvennen en stor lust att erfara om hans bröder, efter

gammal vana, ännu höllo till derinne. Han lät derföre hålla med sin karm,

och trädde in i herberget. Vid han nu öppnade dörren, blef han varse

torpare-sönerna, der de sutto emellan skål och vägg, och åto, och drucko,

och gjorde sig lustiga. Men bröderna hade med sig hvar sin fästemö, af

sådan art som man väl kan gissa. Det är sagdt om deras skepnad, att de

voro smala och smärta till vext, såsom »kölfve-kubbar» (träd-stockar),

hvitletta, som »badstugu-väggar», trind-lagda, som »unga svin», och gula

i munn-giporna, som »sval-ungar». När svennen hade sett allt detta, gick

han skyndsamt bort, utan att någon känt igen honom. Derefter steg han

upp till sin brud i den gyllene karmen, och for vägen fram med allt sitt

följe. Men gästerna i öl-stugan undrade mycket, hvad det var för en båld

konunga-son, som nyss dragit der förbi.

Ungersvennen och hans fagra brud foro nu bort till torparens stuga,

och kommo fram när det redan var serla om aftonen. De gingo så in, och

beddes få låna hus öfver natten. Torparen svarade som sanningen var,

att han väntade hem sina tre söner och deras fästemöar; dertill hade

han inte annat än en ringa koja, som illa passade till herberge åt så

förnämt folk. Men konunga-dottern sade att hon ville råda härutinnan,

och torparen kunde icke neka till hennes begäran. Prinsessan lät nu

tillreda ett ståtligt jula-gille, och skickade sina små-svenner ut i

bygden, att bjuda gäster både när och fjerran. När det så lidit på

qvällen, och gästabudet var redo, kommo torparens begge äldsta söner,

dragande med sina fästemöar, och lärer ingen undra att gubben icke

synnerligen gladdes åt sina son-hustrur. Vid de nu sutto till bords,

sporde konunga-dottern, hvadan torparen erhållit så grann en duk, och

så fager en dryckes-bägare. »Jo», sade gubben, »mina begge äldsta söner

ha varit ute, och fått dem i lön för sin tjenst.» Då tog prinsessan till

orda: »nej, dina äldsta söner hafva ingalunda tjenat sig hvarken den ena

eller den andra. Men vill du veta sanningen, så har din yngste son gjort

det, och här ser du maken till både duk och bägare.» Med detsamma steg

ungersvennen upp ifrån bordet, föll sin fader i famn, och alla kunde nu

se, att den främmande prinsen icke var någon annan än torparens yngste

son, den lille heren, som tillförene var så ringa aktad af sina fränder.

När så gubben kände igen sin son, och tillika fick höra huru allt hade

timat, blef han storligen förundrad, och ville knappast tro sina egna

ögon. Men de begge torpare-sönerna fingo stå med skam och nesa inför sin

fader och allt gilles-folket, och deras otro och falskhet blef sedan till

en hörsägen i hela bygden deromkring.

Ungersvennen och den väna prinsessan läto nu dricka sitt bröllopp med

stor lust och gamman, och der blef ett jula-gille, så ingen sett maken

i manna-minne. Men när julen var förbi, drogo bruden och brudgummen

hem till sitt land igen, och togo den gamle torparen med sig. Och

ungersvennen vardt konung öfver hela riket, och lefde med sin fagra

drottning i all god sämja och kärlek. Der bygga de och bo ännu i denna

dag.

16.

Prinsessan i Jord-kulan.

Ifrån S. Småland.

En liknande Folk-saga förekommer hos =Danskarne=. -- Se MOLBECK,

~Udvalgte Eventyr og Fortællinger~, Kjøbenhavn 1843, ss. 88-92, »_Pigen i

Museskindspelsen_.»

* * * * *

Det var en gång i gamla, gamla dagar en konung, som hade en enda dotter.

Den unga prinsessan var blid till sinnes, och fager till åsyn, så hon

vann allas hjertan som sågo henne. När hon nu blifvit vuxen, voro der

många prinsar och ungersvenner, som eftersträfvade hennes hand och

kärlek, och ibland dem var en båld konunga-son ifrån ett annat rike. Han

samtalade ofta med den väna mön, och de unga tu sämjades så, att de gerna

ville ega hvarandra.

Medan detta var å bane, hände sig att der brast ut örlig, och fienden

föll in i landet med en stor krigshär. Såsom nu konungen icke hade makt

att stå honom emot, lät han bygga en jord-kula midt i mörka skogen, för

att der gömma sin dotter undan krigets farligheter. Han försåg henne

ymnigt med lifs-medel, och gaf henne till sällskap en tärna, samt en

hund och en hane, som åt dem skulle skilja dygnets skiften. Derefter

lagade konungen sig till strids, och den unge prinsen gjorde sig redo

att följa honom. Men när konunga-barnen skulle skiljas åt, kände de en

stor hjertans sorg å begge sidor, och samtalade länge med hvarandra.

Prinsessan tog till orda: »min hug säger mig att vi icke snart månde åter

råkas; derföre vill jag bedas en bön, som du icke får afslå. Du skall

lofva, att aldrig gifta dig med någon, som icke kan tvätta fläckarne ur

detta hand-kläde, och väfva denna gull-väf till ända.» Vid dessa ord

räckte hon sin fästeman ett arme-linn, och en väf, som var konstigt

virkad med guld och silke. Prinsen tog hand-klädet och gull-väfven, och

sade att han aldrig skulle glömma sin kärestas ord. Dermed skiljdes de

ifrån hvarandra. Konunga-dottern sattes i jord-kulan; men prinsen och den

gamle konungen drogo bort, för att värja landet emot fienden.

När nu härarne möttes, blef der ett häftigt slag. Men lyckan var konungen

emot, så han föll i striden med stor berömmelse; och den unge prinsen

måste utan seger vända hem till sitt eget rike. Derefter for fienden fram

öfver hela bygden, med sköfling och man-dråp, brände upp kungs-gården,

och härjade vida omkring. Slutligen drog han sina färde, och var landet

då föga bättre än en ödemark. Men ingen visste hvad som blifvit af

konunga-dottern, om hon var död, eller fallit i fiendens hand.

Emedlertid sutto prinsessan och hennes tärna i jord-kulan, och sömmade

gull på knä, me’ns de väntade att konungen skulle komma hem igen. Men

dag gick in, och dag gick ut, och ändock kom han icke tillbaka, för

att fria dem ur deras fångenskap. Det led så sju runda år. Då voro

lifs-medlen till ända, så jungfrurna icke hade något att lefva af, utan

blefvo tvungna att slagta sin hane; men ifrån den dagen visste de icke

hvad tiden skred, och så tycktes dem deras lott vara tyngre än förut.

Kort derefter dog tärnan af sorg och hunger, och nu var konunga-dottern

alldeles ensam i den mörka jord-kulan. Då visste hon icke hvad hon skulle

taga sig före i sin stora nöd. Omsider grep hon till en knif, och begynte

rifva i taket utan uppehåll, både arla och serla. Huru hon nu bar sig åt,

lyckades det henne till sluts att göra en öppning i stock-verket; och hon

kom så på tredje dagen ut ur jord-kulan, hvarest hon suttit så länge.

Konunga-dottern klädde sig derefter i tärnans drägt, lockade sin hund,

och begynte vandra genom ödemarken. När hon så färdats både länge och

väl, utan att träffa någon, märkte hon en rök som steg upp emellan

träden, och kom nu omsider till en gammal man, som brände kol i skogen.

Prinsessan gick fram till kolaren, beddes litet mat, och sade att hon

ville gerna bistå honom vid hans arbete. Mannen gaf henne så en beta

bröd, och hon halp honom att bränna kol. Medan de nu talades vid, sporde

den unga mön efter tidningar, hvad nytt som timat i landet. Då förtäljde

gubben om konungens död, och allt annat som tilldragit sig under de sista

åren. Men konunga-dottern blef öfvermåttan bedröfvad, och det rann henne

i hugen, huru »den har få vänner, som räknar många gröna grafvar.»

När det så lidit någon tid, och kolen voro brända, sade gubben att han

icke vidare behöfde någon hjelp, utan rådde prinsessan söka tjenst uppå

kungs-gården, helst som han väl kunde se, att hon icke var van vid tungt

arbete. Konunga-dottern begynte nu åter sin vandring, och intet är

förtäljdt om hennes färd, förrän hon kom till en stor sjö. Då visste hon

icke huru hon skulle fara öfver vattnet, utan satte sig ned på stranden,

och var mycket bedröfvad. Men i detsamma kom der en stor ulf löpandes ur

skogen. Ulfven qvad:

»Gif mig din hund,

skall du komma öfver våg och grund.»

Nu blef konunga-dottern illa vid, men hon dristade icke neka till ulfvens

begäran, utan gaf honom hunden. När så ulfven ätit sig mätt, tog han till

orda:

»Sätt dig på min rygg,

skall du fara tröster och trygg.»

Genast satte sig prinsessan uppå hans rygg, och så bar han henne öfver

sjön till andra landet. Men på stranden var en fager kungsgård, och öfver

kungsgården rådde konunga-sonen, han som i unga dagar lofvat prinsessan

sin tro och ära.

Nu bör förtäljas, att medan prinsessan satt i jord-kulan, hade konungen

dött, och prinsen blifvit herre öfver landet efter sin fader. När så

åren skredo fram, bådo konungens män att han skulle se sig om efter en

drottning; men han ville inte lyssna till deras råd, ty han tänkte

alltjemnt uppå den fagra mön, som han trolofvat i sin ungdom. Der

gingo så sju runda år förbi, utan att någon hört eller förnummit det

aldraminsta om den väna konunga-dottern. Då kunde konungen icke längre

tänka att hon var vid lif; han rådslog derföre med sina män, och lät utgå

ett påbud, att den skulle blifva hans drottning, som kunde fullborda

prinsessans gull-väf och tvätta fläckarne ur hennes hand-kläde. När detta

blef spordt öfver länderna, kommo jungfrur och mör ifrån både östan och

vestan, ty de ville gerna ega den unge konungen; likväl var ingen så

snäll, att hon kunde fullgöra hans vilkor. Men just i de dagarne var der

kommen en förnäm jungfru, som likaledes ville pröfva sin lycka. Till

henne gick prinsessan, kallade sig _Åsa_, och beddes erhålla tjenst. Hon

blef så antagen till tärna hos den främmande jungfrun; men der var ingen

uppå kungs-gården, som kände, hvem hon rätteligen var.

Prinsessans matmoder skulle nu fullborda konungens väf; men det gick

henne som det gått de andra, hon förmådde inte reda den konstiga

väfnaden. Häröfver bar jungfrun en stor harm, och visste inte rätt

huru hon skulle bete sig. Då hände sig en dag, me’ns hon var ute, att

den förklädda prinsessan satte sig vid virke-stolen, och väfde ett

långt stycke. När så jungfrun kom igen, och märkte att väfven skridit

framåt, blef hon väl tillfreds, och undrade hvem som hulpit henne.

Konunga-dottern ville i början icke yppa huru det var, men måste

omsider bekänna sanningen. Nu blef jungfrun öfvermåttan glad, och satte

prinsessan att virka på väfven; men ingen visste att det var tärnan, som

virkade i sin matmoders ställe.

Der gick nu ett stort rykte öfver hela kungs-gården, att den främmande

jungfrun väfde på den konstiga väfven. Då blef mycket taladt om konungens

giftermål, och han sjelf gick ofta till jungfru-stugan, för att se huru

det led med profvet. Men när konungen kom in, stod väfven alltid stilla,

och ingen arbetade på virke-stolen. Detta föll konungen sällsamt före,

och han sporde den främmande jungfrun, hvi hon aldrig väfde när han var

derinne. Jungfrun undskyllade sig, och svarade med list: »Herre! jag är

alltför blyg att kunna arbeta, me’ns du ser uppå.» Konungen lät sig nöja

med detta svar, och det stod så icke långt om länge, förr än väfven var

färdig.

Den främmande jungfrun skulle derefter tvätta fläckarne ur prinsessans

arme-linn; men det gick henne som det gått de andra, ju mer hon tvådde,

dess mörkare blef klädet. Häröfver bar jungfrun en stor harm, och visste

inte rätt huru hon skulle bete sig. Då hände sig en dag, me’ns hon var

ute, att den förklädda prinsessan satte sig ned att två hand-klädet, och

som hon lade hand dervid, blef fläcken genast mindre. När så jungfrun kom

tillbaka, och märkte hvad som händt, blef hon väl tillfreds, och sporde

hvem som hulpit henne. Konunga-dottern ville i början icke yppa huru det

var, men måste omsider bekänna sanningen. Nu blef jungfrun öfvermåttan

glad, och satte prinsessan att tvätta på hand-klädet; men ingen visste

att det var tärnan, som tvättade i sin matmoders ställe.

Der gick nu åter ett stort rykte öfver hela kungs-gården, att den

främmande jungfrun tvådde fläckarne ur klädet. Då blef mycket taladt om

konungens giftermål, och han sjelf gick ofta till jungfru-stugan, för att

se hvad det led med profvet. Men för hvar gång konungen kom derin, stod

arbetet alltid stilla, och ingen tvättade på klädet. Detta föll honom

sällsamt före, och han sporde hvi den främmande jungfrun aldrig tvättade

när han var inne. Jungfrun undskyllade sig, och svarade med list: »Herre,

Konung! icke kan jag tvätta duken, när jag skall hafva röda guld-ringar

på fingrarne.» Konungen lät sig nöja med detta svar; och det stod så

icke långt om länge, förr än fläckarne voro tvättade bort ur prinsessans

arme-linn. Den främmande jungfrun hade så uppfyllt alla konungens vilkor.

När allt detta spordes, blef mycken glädje öfver land och rike, och

der skedde stora tillrustningar för konungens bröllopp. Men på sjelfva

bröllopps-dagen blef bruden hastigt sjuk, så hon inte orkade rida till

kyrkan med den öfriga skaran. Som hon nu icke ville låta någon veta

orsaken till sin sjukdom, talade hon lönligen med sin tärna, och bad

henne rida brud i sitt ställe. Den unga prinsessan jakade härtill: hon

blef så höljd i brud-lin, smyckades med röda ringar, och sattes på

en fager gångare; men ingen visste att det var tärnan, som red i sin

matmoders ställe. Derefter gaf sig bröllopps-skaran på väg, med stor

ståt, och spel, och annan glädje, såsom sed har varit i gamla dagar. Men

prinsessan sörjde i lön, och hennes hjerta var tungt, när hon så skulle

fara rida brud för en annan, med honom som i unga dagar vann hennes tro

och kärlek.

Bröllopps-skaran färdades nu vägen fram; bruden satt på sin gångare med

rödan gull-krona men blekan kind, och brudgummen red henne aldra näst;

ehuru han visst icke tänkte hvad hennes hjerta månde sörja. När de så

farit ett stycke, kommo de till en bro; men det var spådt att bron skulle

brista, om någon brud for deröfver, som icke var af konungslig ätt. Då

qvad prinsessan:

»Ligg, ligg, du bro breda!

Två ädela konunga-barn öfver dig rida.»

’Hvad säger du, min trolofvade?’ sporde konungen. »Åh, ingenting, så

mycket», svarade bruden. »Jag talar med _Åsa_, ~min tärna~.»

De redo så åter ett stycke, och kommo till kungs-gården, hvarest

prinsessans fader hade bott. Men nu var gården bränd, och ogräs växte upp

ur grus-högen. Då qvad prinsessan:

»Här växer både tistel och törne,

der fordom legat guld i hörne.

Här ligger nu för fä och svin,

der förr jag tappat både mjöd och vin.»

’Hvad säger du, min trolofvade?’ sporde konungen åter. Bruden svarade:

»åh, ingenting så mycket. Jag talar med _Åsa_, ~min tärna~.»

Derefter foro de fram, och kommo till en fager lind. Då qvad prinsessan:

»Står du här, du gamla lind!

här har jag fästat guld-ringar med aldra-kärasten min.»

Konungen sporde ånyo: »hvad säger du, min trolofvade?» Men bruden svarade

som förut: »åh! ingenting så mycket. Jag talte blott med _Åsa_, ~min

tärna~.»

Bröllopps-skaran drog nu vidare. Då kom ett dufvo-par flygande i luften.

Bruden qvad:

»Här flyger du med maken din,

I afton mister jag min.»

’Hvad säger du, min fästemö?’ frågade brudgummen, och lyssnade till

hennes ord. »Åh! ingenting så mycket», svarade bruden. »Jag talte blott

med _Åsa_, ~min tärna~.»

När de så ridit åter ett stycke, gol göken. Då qvad prinsessan:

»Göken gal i tall;

Hemma ligger bruden och får barn i stall.»

’Hvad säger du, min käresta?’ sporde konungen. Prinsessan genmälte, som

förut: »åh! ingenting så mycket. Jag talte blott med _Åsa_, ~min tärna~.»

Brud-skaran färdades nu fram, och kom i den mörka skogen, hvarest

jord-kulan låg. Me’ns de så foro, red konungen till sin unga brud, och

bad henne förtälja något äfventyr under vägen. Då suckade prinsessan

tungt, och qvad:

»Sju år jag i jord-kulan satt,

Sagor och gåtor jag der förgat.

Ondt har mig händt,

Kol har jag brändt.

Ondt har jag lidit,

Ulfven har jag ridit.

I dag får jag fara brud

för min unga fru.»

’Hvad säger du, min trolofvade?’ sporde konungen åter, och blef underlig

till mods. Bruden svarade: »åh ingenting så mycket. Jag talte blott med

_Åsa_, ~min tärna~.»

De voro så framme vid kyrkan, der vigseln skulle ske. Då qvad prinsessan:

»Här är jag döpt till _Maria_, ~Ros och Stjerna~,

Nu får jag heta _Åsa_, ~min tärna~.»

Derefter tågade bröllopps-skaran in i kyrkan med stor ståt, efter gammal

sedvänja. Främst gingo pipo-lekare, och fidlare, och pukare, och andra

spele-män, så kommo brud-svennerna och hof-riddarne, och sist bruden

med sina små tärnor. De unga tu blefvo nu satte i »brude-bänk», och

vigseln försiggick med mycken högtidlighet, såsom det kunde sömma ett

konunga-par; men ingen visste annat än det var den främmande jungfrun,

som stod brud med konungen.

När så brud-messan var läsen, och konungen vexlat ringar med prinsessan,

tog han fram ett silfver-bälte, och spände om hennes lif; men bältet hade

en lås, så konstig och villosam, att ingen kunde öppna den utom konungen

sjelf. Derefter drog brud-skaran hem till kungs-gården, och brölloppet

dracks med lust, och lek, och dans, och allsköns gamman. Men prinsessan

skyndade in i jungfru-buren, och bytte kläder med sin matmoder, så ingen

skulle märka att det var tärnan som ridit brud i jungfruns ställe.

Det led så på aftonen, och konungen satte sig att snacka med sin unga

brud, såsom ny-gift folk hafva för sed. Me’ns de nu glammade med

hvarandra, sporde konungen: »säg, min vän! hvad hvar det du sade, när vi

redo öfver bron? Mig lyster gerna veta det.» Då vardt jungfrun blodröd

i ansigtet, ty hon visste icke hvad hon skulle svara; men hon fann sig,

och sade: »det har jag alldeles glömt; men jag vill spörja _Åsa_, ~min

tärna~.» Bruden gick så bort till tärnan, och sporde henne åt, hvad som

blifvit taladt under vägen. Derefter vände hon igen till brudgummen, och

sade: »jo nu minnes jag, jag qvad så här:

Ligg, ligg du bro breda!

Två ädela konunga-barn öfver dig rida.»

’Hvarför qvad du så?’ frågade konungen. Men bruden svarade inte, utan teg.

När det så lidit en stund, sporde brudgummen ånyo: »säg, min vän! hvad

var det du sade, när vi kommo till den gamla kungs-gården? Mig lyster

gerna veta det.» Då blef jungfrun åter mycket förlägen; men hon fann

sig, och sade: »det har jag alldeles glömt; men jag vill spörja _Åsa_,

~min tärna~.» Hon gick så bort till tärnan, och sporde henne åt, hvad som

blifvit taladt under vägen. Derefter vände hon igen till sin brudgumme,

och sade: »jo, nu minnes jag, jag qvad så här:

Här växer både tistel och törne,

der fordom legat guld i hörne.

Här ligger nu för fä och svin,

der förr jag tappat både mjöd och vin.»

’Hvarföre sade du så?’ sporde konungen; men bruden svarade inte, utan teg.

Det led nu en stund. Då sporde konungen åter: »säg, min vän! hvad var

det du sade, när vi redo förbi linden. Mig lyster gerna veta det.» Men

bruden kunde inte svara till hans spörsmål, utan skulle fråga _Åsa_, ~sin

tärna~. Hon kom derefter tillbaka, och sade: »jo, nu minnes jag. Jag sade

så här:

Står du här du gamla lind!

Här har jag fästat ringar med aldrakärasten min.»

’Hvarföre sade du så?’ frågade brudgummen; men bruden svarade inte.

Allt detta föll konungen mycket sällsamt före, och han vände icke åter

att spörja sin fästemö, hvad som blifvit taladt dem emellan under hela

vägen; men alltid måste jungfrun gå bort, och spörja _Åsa_, ~sin tärna~.

-- Det var nu serla om aftonen, och brudparet skulle »sängledas.» Då

sporde konungen: »säg min vän! hvar har du bältet, som jag gaf dig när vi

foro ifrån kyrkan?» ’Hvad för ett bälte?’ sade bruden, och vardt blek om

kind. ’Det gaf jag åt _Åsa_, ~min tärna~.’ Tärnan blef så efterskickad,

och när hon kom fram, se, då bar hon bältet om sitt lif, och låsen var

så konstig, att ingen utom konungen sjelf kunde öppna den. Nu märkte den

främmande jungfrun att hennes falskhet var röjd, hon gick derföre ut, och

drog förtörnad bort ifrån gården. Men konungen igenkände sin rätta brud,

och prinsessan förtäljde honom allt såsom det timat under de långa år,

som de varit skilda åt. Då blef stor lust och fröjd ibland gästerna, och

konungen tyckte att han nu blifvit väl lönad för alla sina sorger.

Derefter leddes brudparet i »bruda-hus», och små-svenner och tärnor gingo

framföre dem, och buro vax-ljus, såsom seden var hos våra fäder. När så

konungen och hans unga gemål gått till sängs, började bröllopps-skaran

sjunga den gamla visan:

»Släck ljuset i kronan,

Tag bruden i famn.»

Och der var fröjd öfver både stad och land, att de begge kommit samman,

som så länge älskat hvarandra. Sedan var jag inte med längre.

_Anmärkningar._

1. En annan uppteckning ifrån ~S. Småland~ förtäljer, att det var en

konunga-son som friade till en prinsessa; men konungen, hennes fader,

satte sig emot deras älskog, och gömde sin dotter i en jord-kula. Då

samlade prinsen en här, drog in i konungens land, och aktade taga sin

käresta med våld. När han så icke kunde finna henne, brände han hela

kungsgården, och tog allenast undan prinsessans virke-stol. Dertill

gjorde han ett löfte, att ingen skulle bli hans drottning, utan hon kunde

fullborda väfven, som konunga-dottern hade påbegynt.

Sedan prinsessan och hennes tärna suttit sju runda år i jord-kulan, voro

deras lifs-medel till ända. Då sade konunga-dottern: »antingen vill

du dö för mig, eller skall jag dö för dig?» Tärnan svarade: ’jag vill

gerna dö för eder.’ När så prinsessan inte hade någonting mer att lefva

af, begynte hon rifva i taket, tills hon på tredje dygnet kom ut ur

jord-kulan. I skogen träffade hon några kolare som visade henne vägen åt

kungs-gården. Vid hon nu kom till sjö-stranden, stod der en björn. Han

qvad:

»Om du inte nämner mitt namn,

skall du få sitta på min bak, och jag förer dig fram.»

Prinsessan for så öfver sundet, fick tjenst på kungs-gården, hos den

främmande jungfrun, och halp henne att virka sin brud-klädning på

virke-stolen, såsom konunga-sonen hade begärt.

Den främmande jungfrun skulle nu gifta sig med prinsen. Men när

bröllopps-dagen var inne, blef hon hastigt sjuk, och sände tärnan att

rida brud i sitt ställe. Prinsessan for så till kyrkan med konunga-sonen,

och kom under vägen till en bro. Då qvad hon:

»här rida två ädela konunga-barn

öfver bro, bro breda.»

’Hvad säger du, mitt hjerta?’ sporde prinsen. Konunga-dottern svarade:

»åh ingenting så mycket.»

Längre fram kommo de förbi jord-kulan, der prinsessan suttit fången. Då

suckade hon tungt, och qvad:

»Hå! Hå!

Sju år jag i jord-kulan satt.

Ondt har mig händt,

kol har jag bränt.

Ondt har jag lidit,

björnens bak har jag ridit.»

’Hvad säger du mitt hjerta lilla?’ sporde prinsen åter. Konunga-dottern

svarade: »åh! ingenting så mycket.»

Vidare fingo de se tvänne foglar, som flögo förbi. Då suckade prinsessan,

och qvad:

»Hå! Hå!

Här flyger du med maken din,

I afton mister jag min.»

När de nu kommit till kyrkan, tog prinsen fram ett par handskar och ett

gull-äpple, gaf dem åt sin unga brud, och tog hennes löfte, det hon ej

skulle lemna dem ifrån sig, utom endast till honom. Bröllopps-skaran for

derefter hem, och den främmande jungfrun trädde i prinsessans ställe.

Men om qvällen frågade brudgummen efter handskarne och gull-äpplet, som

han gifvit henne. Då sprang tärnan bakom sin matmoders rygg, och räckte

fram smyckena. Men konungen märkte hennes list, fattade handen som höll

gull-äpplet, och sade: »dig, och ingen annan, vill jag hafva till min

drottning.» Nu förtäljde konunga-dottern hvem hon var; men den främmande

jungfrun fick vända hem till sitt igen.

2. En tredje öfverlemning ifrån ~S. Småland~, förtäljer om en prinsessa,

vid namn _Klara_, som af sin elaka styfmoder sattes i berget; men

slutligen frälstes af en ulf, som bar henne ut igenom en klyfta.

Efter långa vandringar i skogen, anlände konunga-dottern omsider till en

kolare, och halp honom vid hans arbete. Men för hvarje gång prinsessan

blef smetig om händerna, ville hon genast tvätta sig, och mannen kunde

deraf väl finna, att hon icke var van vid slikt göromål. Han skickade

henne derföre hem till sin hustru, att tvätta byk. Men det gick

sammaledes. Då visade kolaren henne vägen till kungs-gården, hvarest

hon fick tjenst som tärna hos sin half-syster, och för henne sömmade

skjortan och tvättade hand-klädet. När så prinsessan skulle stiga till

häst, att rida brud för sin matmoder, qvad hon:

»Stå, fåle grå!

dig skall ett konunga-barn rida uppå.»

Då sporde konungen: ’hvad säger du, min vän?’ Bruden svarade: »jo, jag

talar till min häst, me’ns jag fördrifver tiden.»

När brud-stassen farit ett stycke, gol göken. Då qvad prinsessan:

»Göken gal i tallen.

Hemma är brud, och föder barn i stallen.»

’Hvad säger du, min vän?’ sporde konungen åter. Prinsessan svarade: »jo,

jag talar till min häst, me’ns tiden går.»

De foro så vägen fram, och kommo till kungs-gården, som var bränd och

öde. Då qvad prinsessan:

»Här gå nu både får och svin,

Här som jag fordom tappade mjöd och vin.»

’Hvad säger du, min vän?’ frågade konungen ytterligare. Prinsessan

svarade: »jo jag talar till min häst, me’ns tiden går.»

Vidare kommo de till bron. Då sade konunga-dottern:

»Bro, bro, håll mig,

Liten Klara rider öfver dig.»

Slutligen voro de framme vid kyrkan. Då qvad prinsessan:

»Stå, fåle grå!

me’ns liten Klara stiger af.»

’Hvad säger du min vän?’ frågade konungen åter. Prinsessan svarade, »jo,

jag talar till min häst, me’ns tiden går.»

När de så kommo hem ifrån kyrkan, klädde sig drottningens dotter i

bröllopps-kläder, och satte sig hos konungen att vara brud. Då sporde

brudgummen efter hvad som blifvit taladt under vägen; men bruden kunde

icke svara till hans spörsmål, utan skulle för hvarje gång fråga sin

tärna. Slutligen märkte konungen att han var bedragen; och Klara blef

drottning i sin elaka styf-systers ställe.

3. En öfverlemning ifrån ~Dalarne~ förtäljer, att när bröllopps-skaran

kom till kungs-gården, der prinsessans fader hade bott, qvad bruden:

»Här gå nu både kattor och svin,

der fordom dracks både mjöd och vin,

när _Fin_, far min lefde.»

Konungen sporde genast hvad det var hon sade, men prinsessan svarade:

»jag talte blott med _Kerstin_, ~min tärna~.» --

När brude-färden kom ett stycke fram, fingo de se tvänne små sparfvar. Då

sade konunga-dottern:

»Här sitter du med maken din,

I qväll mister jag min.»

Konungen sporde åter: »hvad var det du sade, min trolofvade?» Bruden

svarade: ’jag talte blott med _Kerstin_, ~min tärna~.’

Ytterligare kommo de till ett träd; i trädet satt en fogel och sjöng. Då

qvad prinsessan:

»Här sitter du, och qvittrar i tall,

Hemma ligger brud, och är sjuk i ett stall.»

’Hvad var det du sade?’ frågade konungen. Bruden svarade som förut: »jag

talte blott med _Kerstin_, ~min tärna~.» --

För öfrigt innehåller denna uppteckning inga nya drag eller afvikelser,

som förtjena anmärkas.

4. I en öfverlemning från ~Upland~ har prinsessan erhållit namnet

_Lossamente_. -- För öfrigt är sagans uppränning lika, oansedt någon

mindre utförlighet i berättelsen. --

När prinsessan suttit sju år i jord-kulan, kom hon till kungs-gården, och

vardt antagen som tärna hos den främmande jungfrun. Men jungfrun kunde

icke väfva prinsens väf, såsom han bedt henne, utan bad sin tärna om

hjelp. Då qvad prinsessan:

»Mina fötter äro hvita, mina händer äro små;

det går nu så lätt, som det förr har gått.»

Derefter satte hon sig ned, och väfde. Men i detsamma kom prinsen in,

och sporde huru jungfrun fått väfven att gå. Konunga-dottern vände bort

hufvudet, och svarade:

»Mina fötter äro hvita, mina händer äro små;

det går nu så lätt, som det förr har gått.»

Den unge prinsen kunde så icke veta annat, än det var den främmande

jungfrun som väfde. --

Slutet är äfven lika. -- Prinsessan rider till kyrkan för sin matmoder;

men blir omsider igenkänd och upptäckt, medelst ett gull-äpple, som hon i

sin ungdom erhållit till skänks af konunga-sonen.

SVENSKA

FOLK-SAGOR OCH ÄFVENTYR.

EFTER MUNTLIG ÖFVERLEMNING

SAMLADE OCH UTGIFNA

AF

GUNNAR OLOF HYLTÉN-CAVALLIUS

OCH

GEORGE STEPHENS.