Släpp mig in!»

Men katten genmälte som förut: ’icke får du slippa in, förrän du vet hvad

ondt jag har lidit.

Först malde de mig,

se’n sådde de mig,

så växte jag upp,

så skuro de af mig,

så tröska’ de mig,

så baka’ de bröd af mig,

och så åto de upp mig.’

Vid nu jätten skulle titta om limpan verkligen blifvit uppäten, rusade

katten fram på tinnarne af borg-muren, och röt till så grymt, att jätten

af räddhåga föll baklänges och sprack.

2. En annan uppteckning ifrån ~Upland~ låter torpare-dottern ledsagas

af en ~hund~, icke af en katt. När hon kommer till kungs-gården vill

drottningen pröfva henne, och lägger första natten ett äpple, andra

natten en nöt, och tredje natten en ärta under silkes-bolstern.

Men flickan genomgår de tre profven, och blir slutligen gift med

konunga-sonen.

3. En öfverlemning ifrån ~Westergötland~ skiljer sig vid slutet ifrån de

föregående uppteckningarne. Berättelsen lyder som följer:

Det var en gång ett fattigt torpare-folk, som inte egde någonting i hela

verlden utom en ko och en hund. De lefde således i stort armod, och som

det plägar hända, när nöden gick in, gick äfven kärleken ut.

En dag yppades ett häftigt kif mellan husets hjon; ty käringen hade kokat

gröt, men gubben ville hafva välling. När de så hade tvistat en stund och

inte kunde förlikas, fattade gumman gröt-grytan och lopp åt skogen; men

gubben var inte sen, utan sprang efter så fort han orkade. Torparen och

hans hustru lupo nu af alla krafter öfver både berg och backar, och kommo

aldrig mer igen, så att barnen till sluts inte visste sig annan råd, än

att öfvergifva hemmet och söka lyckan hvar de bäst förmådde.

När de nu skulle skifta sitt arf, tog pojken kon, ty han var äldst; men

flickan måste nöja sig med hunden. Derefter drogo syskonen åt hvar sin

led. Men hunden het _Prisse_, och var mycket klok, så att han hade vett

framför alla andra hundar. Dertill var han trogen emot sin matmoder och

hyllade sig till henne både i lust och nöd, så att hon väl kunde märka,

att hon inte fått den sämsta arfve-delen på sin lott.

Efter någon tid kom torpare-dottern och hennes hund till en stor skog;

icke långt derifrån var en präktig kungs-gård. Då sade Prisse, att hans

matmoder skulle taga af sig sina gamla kläder och stiga upp i ett högt

träd, som växte derinvid. Torpare-flickan gjorde som hunden hade sagt.

Bäst hon nu satt i trädet kom konungen dragande förbi med sina hökar och

hundar; ty han var ute på jagt. När han fick se den fagra flickan, blef

han förundrad, och sporde hvem hon var. Tärnan svarade såsom hunden lärt

henne, att hon var en konunga-dotter, som blifvit öfverfallen af röfvare

och rånad på både gods och kläder. Då blef konungen mycket intagen af

hennes skönhet, och förde henne till kungs-gården, hvarest hon undficks

med stor ära och heders-bevisning.

Den gamla drottningen, som var konungens moder, satte sig nu i sinnet

att pröfva om den främmande jungfrun verkligen var en konunga-dotter

eller icke. Till den ändan lade hon första natten några småstenar under

lakanet i torpare-flickans säng, och mente att denna väl skulle märka

det, om hon eljest hade blifvit förnämt uppfostrad. När så morgonen kom,

gick drottningen in till sin gäst, och sporde, huru hon hade sofvit om

natten. Flickan svarade som hunden hade lärt henne, att hon känt liksom

hårda berg inunder sig. Andra natten lade drottningen några ärter under

lakanet; men det aflopp på samma sätt. Likaledes ock den tredje natten,

då drottningen lagt några gryn under bolstren. Hon kunde nu icke tänka

annat, än att tärnan verkligen var en konunga-dotter, och undfick henne

derföre så väl som det höfdes en förnäm jungfru.

En dag sutto konungen och torpare dottern och samtalade med hvarandra.

Vid nu tärnan såg sig ut genom vindögat, fick hon se hvarest hennes

föräldrar kommo löpande ur skogen, käringen före och gubben efter; men

gumman höll ännu fast grytan. Då kunde flickan icke hejda sig, utan log.

Konungen sporde efter orsaken till hennes löje, och jungfrun svarade

såsom hunden lärt henne: »jag kan icke annat än le, när jag tänker att

eder borg är bygd uppå sten, men mitt slott står uppå guld-stolpar.»

Häröfver undrade konungen på det aldra högsta, och sade att de skulle

fara till hennes slott, så snart lägligt tillfälle yppade sig.

Någon tid derefter lagade sig konungen i ordning, att följa

torpare-dottern hem till hennes borg. De drogo så å stad med mycken

fager utrustning; men hunden Prisse lopp förut att visa vägen. När de nu

farit en stund, kom hunden fram till några svenner, som vaktade en hop

svarta hästar invid vägen. Han sporde: »hvem rår om de sköna hästarne,

som J vakten?» Svennerna genmälte: ’de höra till jätten.’ Då sade hunden:

»om en stund kommer konungen farandes här fram. Då skolen J säga, att

hästarne höra till den unga prinsessan, som åker vid hans sida. Om J det

icke gören, vill jag rifva eder så små som kol.» Svennerna lofvade säga

som hunden hade sagt, och Prisse lopp fram, intill dess han kom till

några män, som vallade oxar på en grön väg. Här aflopp allt på samma

sätt. Likaledes ock med några herdar, som vaktade getter i skogen. När

så konungen for förbi, och hörde, att all denna herrlighet tillhörde den

unga prinsessan, blef han mycket förundrad, och tänkte att hon väl måtte

vara den yppersta konungs dotter.

Fram emot aftonen kom hunden till ett slott, som stod på gull-stolpar,

och var långt fagrare än någon man rätteligen kan fatta. Han gick så in,

och sporde hvem som rådde öfver det sköna slottet. Folket svarade att det

hörde till jätten. Då sade hunden: »om en stund kommer konungen farandes

här fram. Då skolen J säga, att slottet tillhör den unga prinsessan, som

åker vid hans sida. Om J det icke gören, vill jag hacka eder små som

mjöl.» När tjenarena förnummo sådant, räddes de för sina lif, och lofvade

hörsamma hundens befallning. Konungen och hans följe blefvo nu emottagna

på det aldra präktigaste, och undfägnades med kostelig mat och dryck.

Men Prisse höll sig utanföre vid borg-porten, och aktade uppå att jätten

skulle komma hem igen.

När det led emot morgonen och alla lågo i sin sömn, vände jätten hem utur

skogen, och klappade på borg-porten. Men hunden hade förvandlat sig till

en bulla, och satt i nyckel-hålet, så ingen kunde slippa in. Då ropade

jätten: »låt upp, och släpp mig in!» ’Nej,’ svarade hunden, ’du kommer

icke in, förr än du hört huru jag blef till en bulla.

Först kasta’ de mig i en graf,

så växte jag upp som ett strå’ --

»Låt upp, och släpp mig in!» ropade jätten åter; men hunden lät inte

bekomma sig, utan upprepade sin saga: ’du måste höra huru jag blef till

en bulla.

Först kasta’ de mig i en graf,

så växte jag upp som ett strå,

så blef jag till ett ax,

så skuro de mig --

Nu blef jätten öfvermåttan vred, och skrek: »låt upp, och släpp mig in!»

men hunden fortsatte som förut:

’Först kasta’ de mig i en graf,

så växte jag upp som ett strå,

så blef jag till ett ax,

så skuro de mig,

så tröska’ de mig,

så malde de mig,

så baka’ de mig,

så nagga’ de mig,

så grädda’ de mig i ugnen’ --

Men i detsamma rann solen upp och sken på borgen. Hunden tillade: ’vänd

dig om, skall du få se så fager en jungfru, som kröner dig med en

guld-krona.’ Vid nu jätten vände sig om och fick se solen, föll han till

jorden och sprack, och så var det slut med honom.

Sedan jätten var död, gick hunden till sin matmoder, och förde henne i

ett litet rum, hvarest en flaska och ett svärd hängde uppå väggen. Han

sade: »nu beder jag dig om en ting, för all den trogna tjenst jag visat

dig. Du skall taga detta svärd, och afhugga mitt hufvud. Derefter skall

du tvätta såret med vatten ur denna flaska; du får då veta något som

du inte vet förut.» Såsom nu torpare-dottern hade hunden mycket kär,

ville hon nödigt efterkomma hans begäran, utan undskyllade sig i det

aldra-längsta. Men Prisse var enträgen, och så kunde hon icke vägra, utan

afhögg hans hufvud och tvättade såret med vatten ur flaskan. Men i samma

stund skiftade hunden sin hamn, och der stod inför henne en fager unger

prins, långt fagrare än andra konunga-söner. Och den bålde ungersvennen

slöt jungfrun i sin famn, och fäste henne med röda ringar, att hon skulle

blifva hans drottning.

När nu den första glädjen var öfver, omtalade konungasonen för hvad

sak skull han blifvit förtrollad och fått löpa såsom hund. Han sade:

»min fader var en mäktig konung, som rådde öfver länderna vidt omkring.

En gång ville han bygga ett stort hus, och lät så hemta hörn-stenen

ifrån berget, hvarest jätten bodde. Då blef jätten vred, dräpte min

fader, och bytte mig till en hund, att jag icke skulle återfå min rätta

skepnad, förrän en skär jungfru utgöt mitt blod.» Vid detta tal blef

torpare-dottern öfvermåttan glad, ty hon hade prinsen kär af hela sitt

hjerta.

Det reddes så till bröllopp, och den främmande konungen dansade första

dansen med bruden. När brölloppet hade stått i många dagar, vände

konungen hem till sitt land igen. Men prinsen och hans gemål lefde både

länge och väl i det fagra slottet, som stod på guld-stolpar.

4. En uppteckning ifrån ~Södermanland~ förmäler, att torparen hade trenne

barn, två pojkar och en flicka. När föräldrarne voro döda, hade barnen

intet att dela, utom en gryta, en kräkla och en hund. Bröderna kommo nu i

tvist med hvarandra, och slutet blef, att den äldste lopp åt skogen med

grytan, och den yngre sprang efter med kräklan. Men systern tog hunden

utan lott och byte, och kom till kungsgården, hvarest hon gaf sig ut att

vara en främmande prinsessa.

En dag, när torpare-dottern stod vid slotts-fönstret, fick hon se hvarest

hennes bröder kommo löpande förbi, den äldste förut, med grytan, och den

yngre efteråt, med kräklan. Då log flickan högt. Konunga-sonen frågade

hvarföre hon log, och jungfrun svarade: »jag må väl le, när jag tänker

derpå, att edert slott står uppå sten-stolpar, men mitt slott står uppå

silfver-stolpar.» Konunga-sonen fick nu en stor lust att se den fagra

borgen som stod på silfver-stolpar, och gaf sig på väg med den unga mön

och mycket annat följe. Men hunden sprang förut, och skänkte guld-skäror

och andra gåfvor åt männen som de mötte, att dessa skulle säga, det allt

landet tillhörde den unga prinsessan, som åkte vid konungens sida. --

Sedan jätten var död, bad hunden att hans matmoder skulle afhugga

hans fötter, och doppa honom sjelf uti sjön. Då rann der upp en fager

konunga-son, hvilken tog i besittning sitt fäderne-arf, som jätten hade

röfvat. Derefter gifte prinsen sig med torpare-dottern, och de lefde

lyckliga i alla dagar.

5. En öfverlemning ifrån ~S. Småland~ förtäljer, att det var ett

bonde-folk, som var så fattigt, att de måste gifva sig ut i verlden och

söka lyckan hvar på sitt håll. När de nu skulle dela sin egendom, fanns

intet att skifta, utom en gryta och en gryt-slef, en ko och en katt.

Gubben och gumman kommo så i strid med hvarandra, hvem som skulle ega

grytan, och det lyktades inte bättre, än att käringen tog grytan och lopp

åt skogen; men gubben fattade slefven och sprang efter. Ingen af dem kom

någonsin hem igen.

Pojken och flickan råkade likaledes i tvist med hvarandra, ty begge ville

hafva kon. Då gick katten fram till den unga tärnan, och sade: »tag

mig! tag mig! jag vill hjelpa dig.» Flickan lät så nöja sig med katten,

och de gingo samman till kungs-gården, hvarest flickan begärde tjenst.

Drottningen sporde hvad slöjd hon kunde. Tärnan svarade, som katten lärt

henne: »jag kan sömma silke.» Hon sattes nu att sticka ett täcke. Då sade

katten: »tag ett hår af min svans, och nyttja som nål.» Flickan gjorde

så, och sömmade ett täcke, hvars make ingen har skådat.

En dag fick tärnan se hvarest hennes föräldrar kommo löpande utur skogen,

gumman före och gubben efter. Då log hon. Konungen sporde hvi hon log så.

Jungfrun svarade, som katten hade lärt henne: »jo, jag tänker derpå, att

eder gård står uppå trädstolpar, men min gård står uppå guld-stolpar.»

Konungen satte sig nu i sinnet att fara till gården, som han hört

omtalas, och de gåfvo sig på resan.

När de kommo fram, var ingen hemma, utom jättens hustru. Katten gick så

in, helsade jätte-qvinnan, och sade att hon skulle laga till ett stort

gille, ty jätten hade bjudit många gäster. Käringen gjorde som katten

hade sagt, och de hjelptes åt att tillreda maten. De skulle nu stycka

en nyslagtad oxe, och katten höll medan käringen högg; men det gick

inte bra. Då sade katten: »mor! låten mig hugga, så kunnen J hålla.»

Jätte-qvinnan gjorde så. Men när katten fick yxan, högg han käringen i

skallen, så att hon blef död. Derefter läste han igen borg-porten, och

lockade jätten att se uppå solen, så äfven han fick sin bane.

Sedan jätte-folket var utdödt, fick katten sin rätta skepnad igen, och

blef till en fager prins, som rådde öfver den sköna borgen. Han lät så

tillreda ett präktigt gästabud för konungen och hans unga gemål, samt

undfägnade dem på det aldra bästa i många dagar.

6. En annan öfverlemning, ifrån ~Upland~, låter torpare-dottern likaledes

gå fram till kungs-gården och söka tjenst, under föregifvande att hon var

en prinsessa. För att pröfva henne, lade drottningen första natten ärter,

andra natten gryn, och tredje natten knappnåls-hufvuden under bolstret;

men katten varskodde sin matmoder, och hon genomgick profven med lycka.

Derefter sattes hon att sömma, och katten gaf henne ett hår af sin

svans, i stället för nål, så hon sydde bättre än alla de små tärnorna vid

hofvet.

Sedan katten lockat jätten att se uppå solen, och sålunda vunnit det

fagra slottet, bad han torpare-dottern, att hon skulle afhugga hans

hufvud. Flickan gjorde så, och katten blef till en fager prins, som gifte

sig med den unga tärnan, och gjorde henne till sin drottning.

7. I en uppteckning från ~Sydvestra Finland~, förtäljes huru

torpare-dottern kom till kungsgården och pröfvades af drottningen, som

första natten lade ärter, andra natten strump stickor, och tredje natten

en blår-totte under hennes bolster. -- För öfrigt finnes ingen väsendtlig

afvikelse, utom i sjelfva upplösningen, som berättas sålunda:

Sedan jätten spruckit och fått sin bane, förde katten sin matmoder

till ett ställe, hvarest lågo stora högar af mennisko-ben. Der gaf han

jungfrun en lia, som blifvit doppad i mjölk och bestruken med lingon och

deg, samt bad henne att hon skulle afhugga hans hufvud. Torpare-flickan

gjorde så. Genast blef katten till en fager prins med guld-krona på

hufvudet; men benranglen fingo lif, och vordo till en otalig skara

hofmän, riddare och svenner. Sålunda upphäfdes förtrollningen, och den

unge prinsen firade sitt bröllopp med den sköna jungfrun.

8. En i nyare smak affattad öfverlemning, ifrån ~S. Småland~, låter

sagans hufvudperson vara en mjölnare-dotter. Hon ledsagas af sin hund

till kungs-gården, och blir derstädes förmäld med den unge prinsen. Men

hunden är ingen annan än konungens egen dotter, som blifvit förtrollad,

och nu söker skaffa sina föräldrar en ersättning för deras förlust.

Sedan mjölnare-dottern är lyckligen gift, beder hunden sin matmoder,

att hon skall döda honom, och gömma det hvartill han förvandlas, ty så

skulle hon alltid veta huru hon borde ställa sig. Prinsessan gjorde

efter hundens begäran, och strypte honom med en guld-kedja. Då förbyttes

han till en liten guld-penning, som hängde på kedjan. Prinsessan bar nu

guld-penningen om halsen både arla och serla, och när hon var i någon

tvekan, behöfde hon blott se deruppå, så visste hon genast huru hon borde

uppföra sig, för att icke röja sin ringa härkomst.

13.

De Tre Hundarne.

Ifrån Westergötland.

Den enda utländska öfverlemning af denna Saga, som hittills är oss

bekant, förekommer hos =Engelsmännen=. -- Uti England förtäljes nog

allmänt en gammal, ännu otryckt folk-berättelse, med namnet »_Jack the

Giant-Killer_», hvilken bestämdt skiljer sig ifrån den (sid. 1) omtalade

tryckta Sagan. Nämnda folkberättelse öfverensstämmer, i sina hufvud-drag,

med den förtäljning vi här meddela.

* * * * *

Det var en gång en konung, som for bort och fäste sig en fager drottning.

När de varit gifta någon tid, föll drottningen i barnsäng och födde en

dotter. Då blef stor glädje öfver både stad och land, ty alla unnade

konungen godt, för hans mildhet och rättvisa skull. Men när barnet var

födt, trädde der in en gammal gumma; hon hade ett sällsamt utseende,

och ingen visste hvadan hon kom eller hvart hon gick. Den gamla qvinnan

spådde om konunga-barnet, och sade att det icke skulle få komma under

bar himmel, förrän det hade fyllt femton vintrar, eljest vore fara värdt

att det blefve bort-röfvadt af berga-trollen. När konungen förnam detta,

gömde han qvinnans ord i sitt sinne, och tillsatte väktare, som skulle

akta den unga prinsessan, att hon icke kom under bar himmel.

Någon tid derefter var drottningen åter hafvande, och födde en dotter.

Då blef ny glädje öfver hela riket; men den gamla spå-qvinnan infann sig

som förut, och varnade konungen att icke låta prinsessan komma under bar

himmel, innan hon fyllt femton vintrar. Det led så åter någon tid, och

drottningen födde sin tredje dotter. Men den gamla gumman kom tredje

resan, och spådde konunga-dottern såsom hon spått hennes systrar. Då

blef konungen illa till mods, ty han älskade sina barn öfver allt annat

i verlden. Han gaf derföre sträng befallning, att de tre prinsessorna

alltid skulle hållas under tak, samt aktade noga uppå, det ingen skulle

fördrista sig att bryta mot hans vilja härutinnan.

Det stod så om en rund tid, och konunga-barnen växte upp till de fagraste

mör, som någon visste omtala nära eller fjerran. Då brast der ut örlig

i landet, så att konungen deras fader for bort. En dag, medan han var i

härnad, sutto de tre prinsessorna vid vind-ögat, och sågo sig ut, huru

solen sken på de små blomstren i örta-gården. De kände nu en stark åtrå

att leka med de fagra blommorna, och bådo sina väktare om orlof, att en

liten stund få vandra omkring i trädgården. Väktarena ville icke samtycka

härtill, ty de räddes för konungens vrede; men konunga-döttrarne bådo

så innerligen vackert, att männen icke kunde stå emot, utan läto dem få

sin vilja fram. Prinsessorna voro nu mycket glada, och gingo så ut i

trädgården. Men deras vandring blef icke lång, ty de hade knappast kommit

under bar himmel, förrän der plötsligt sänkte sig en sky, som förde dem

bort, och alla försök att finna dem igen voro fåfänga, ehuru man letade i

alla väderstreck.

Det blef nu stor sorg och jämmer öfver hela riket, och man kan väl tänka

att konungen icke heller vardt mycket glad, när han kom hem, och sporde

huru allt hade timat. Men, såsom ordstäfvet lyder: »gjord gerning har

ingen återvändo»; han måste derföre låta det vara som det var. Då nu

ingen annan råd stod till finnandes, lät konungen utgå ett bud öfver allt

sitt rike, att den som kunde frälsa hans trenne döttrar ur berga-trollens

våld, skulle få en af dem till gemål, och med henne halfva konungadömet.

När detta blef spordt öfver länderna, drogo många ungersvenner ut, med

hästar och följe, att leta efter de tre prinsessorna. -- Vid konungens

hof voro tvänne främmande prinsar, hvilka likaledes foro bort, att fresta

om lyckan ville stå dem bi. De rustade sig på det aldrabästa med brynjor

och kosteliga vapen, och ordade stort, att de icke skulle komma tillbaka,

utan att hafva lyckats i sitt företag.

Vi låta nu konunga-sönerna fara omkring och söka så länge, och vända oss

åt ett annat håll. Då är att förtälja, huru som det bodde en fattig enka

långt, långt in i den vilda skogen. Hon åtte en enda son, som hade till

dagelig id att gå vall med sin moders galtar. Medan pojken så vankade

omkring uti marken, skar han sig en pipa, och hade sin lust att leka

derpå; men han spelade så fagert, att hvem som hörde det, blef förnöjd

ända in i själen. Eljest var pojken storvext och stark, samt frihugsen,

så att han icke gerna räddes för någonting.

Det hände sig en gång, att vallpojken satt i skogen och lekte på sin

pipa, me’n hans trenne galtar gingo och rotade under gran-rötterna. Då

kom der gåendes en gammal, gammal man, med ett skägg som var både vidt

och sidt, så att det räckte långt nedom bälte-staden. Gubben hade med

sig en hund, som var mycket stor och stark. Vid nu pojken fick se den

stora hunden, tänkte han för sig sjelf: »godt den som hade slik en hund

till sällskap här i ödemarken, då vore det ingen nöd!» När gubben märkte

sådant, tog han till orda: »fördenskull är jag kommen hit, att jag vill

byta min hund emot någon af dina galtar.» Pojken var genast redo, och

gick in på handeln; han fick så den stora hunden, och gaf sin grå galt

i stället. Derefter gick gubben sina färde. Men vid afskedet sade han:

»väl tänker jag att du blir nöjd med vår köpslagan, för det är inte med

denna hunden som med andra hundar. Han heter _Håll_, och hvad helst du

ber honom hålla, det håller han, vore det än det grymmaste troll.» Så

samtaladt skiljdes de åt, och pojken tyckte att lyckan den gången icke

varit honom emot.

Sedan det blifvit afton, lockade pojken sin hund, och dref galtarne hem

ur skogen. När nu den gamla gumman fick veta, att hennes son hade bytt

bort den grå galten för en hund, blef hon öfvermåttan vred, och öfverföll

pojken med hugg och slag. Vallgossen bad henne gifva sig tillfreds; men

det halp inte, utan ju längre det led, dess mera ökades gummans vrede.

När så ingenting annat stod att råda, ropade pojken sin hund, och sade:

»håll!» Genast lopp hunden fram, fattade den gamla qvinnan, och höll

henne fast, att hon icke förmådde röra sig; men han gjorde henne för

öfrigt ingen skada. Käringen måste nu lofva sin son att låta sig nöja med

hvad som skett, och de blefvo så åter förlikta med hvarandra. Men gumman

tyckte att hon lidit en stor skada, när hon mistade den feta galten.

Andra dagen gick pojken åt skogen, med sin hund och sina begge galtar.

När han kom fram, satte han sig ned, och lekte på sin pipa som hans sed

var, och hunden dansade dervid så konstigt, att det var stor under att

se uppå. Bäst han nu satt, kom det gamla grå-skägget åter gåendes utur

skogen, och hade med sig en annan hund, som icke var mindre än den förra.

Vid pojken fick se det vackra djuret, tänkte han för sig sjelf: »godt,

den som hade den hunden med till sällskap här i ödemarken, då vore det

ingen nöd!» När gubben märkte sådant, tog han till orda: »fördenskull

har jag kommit hit, att jag vill byta min hund emot en af dina galtar.»

Pojken besinnade sig icke länge, utan gick in på handeln; han fick så den

stora hunden, och gaf sin galt i stället. Derefter gick gråskägget sina

färde. Men vid afskedet sade han: »väl tänker jag att du blir nöjd med

vår köpslagan, för det är inte med denna hunden som med andra hundar.

Han heter _Slit_, och hvad helst du ber honom slita, det rifver han i

stycken, vore det ock det grymmaste troll.» Så samtaladt skiljdes de åt.

Men pojken var glad i hugen, och tyckte att han gjort ett godt byte,

ehuru han väl visste att hans gamla mor icke skulle bli nöjd med handeln.

När det nu led mot qvällen, och pojken kom hem, blef gumman icke mindre

vred än dagen förut. Denna gången dristade hon likväl icke slå sin son,

ty hon räddes för hans stora hundar. Men, som det plägar hända, att när

qvinnor länge hafva bannats gifva de sig omsider till tåls, så, gick det

äfven nu. Pojken och hans moder blefvo således åter förlikta, men gumman

tänkte vid sig sjelf, att hon lidit en skada, som sent kunde botas.

Tredje dagen gick pojken åter till skogs, med sin galt och sina begge

hundar. Som han nu var glad till sinnes, satte han sig uppå en stubbe

och spelade på pipan, efter som hans sed var; men hundarne dansade

så konstigt, att det var rätt lustigt att se derpå. Vid pojken satt

i allsköns ro och gamman, kom det gamla gråskägget åter gåendes utur

skogen. Denna gången hade han med sig en tredje hund, som var lika

stor med de andra. När så pojken fick se det vackra djuret, kunde han

inte låta bli att tänka: »godt, den som hade den hunden till sällskap

här i ödemarken, då vore det ingen nöd!» Straxt tog gubben till orda:

»fördenskull har jag kommit hit, att jag vill sälja dig min hund, ty

jag kan väl märka att dig lyster gerna ega honom.» Pojken var genast

redo, och gick in på handeln; han fick så den stora hunden, och gaf sin

sista galt i stället. Derefter gick gubben sina färde. Men vid afskedet

sade han: »väl tänker jag att du blir nöjd med vår köpslagan; för det

är inte med denna hunden, som med andra hundar. Han heter _Ly_, och har

en så fin hörsel, att han förnimmer allt som timar, vore det ock många

mil härifrån. Ja, han hör huru träden växa och gräsen gro på marken.» Så

samtaladt, skiljdes de åt med stor vänskap. Men pojken var glad i hugen,

och mente att han nu icke behöfde rädas för någonting i verlden.

När så aftonen led och vallgossen drog hem till sitt, blef hans moder

mycket bedröfvad, att hennes son hade sålt hela deras egendom. Men pojken

bad henne låta fara sin sorg, han ville nog laga, att hon icke skulle

lida någon brist. Huru han nu ställde sina ord, blef gumman åter glad,

och tyckte att han talat både väl och manligt. Men när dagen grydde, drog

pojken på jagt med sina hundar, och när qvällen kom, vände han åter hem

med så mycket, villebråd, som han orkade bära. Han jagade så någon tid

bortåt, intill dess att gummans visthus var ymnigt försedt med mat och

allsköns nödtorft. Då tog han ett kärligt farväl af sin moder, lockade

sina hundar, och sade, att han ville vandra ut i verlden och fresta hvad

lyckan kunde beskära honom.

Pojken färdades nu öfver berg och villa stigar, och kom djupt in i den

mörka skogen. Der mötte han gråskägget, som jag nyss talte om. Vid de

åter råkades, blef pojken mycket glad, och helsade: »god dag, far! tack

för sist vi möttes.» Gubben svarade: ’god dag igen! hvart tänker du taga

vägen?’ Pojken tog till orda: »jag aktar mig ut i verlden att se huru

mitt öde kan vända sig.» Då sade gubben: ’gack vägen fram, att du kommer

till kungs-gården, der skiftas din lycka.’ Derefter skiljdes de ifrån

hvarandra. Men pojken lydde gråskäggets råd och vandrade rätt fram utan

någon hvila. Hvar helst han kom till något herberge, spelte han på sin

pipa och lät sina hundar dansa, och då felade aldrig, att han ju fick mat

och husavara, och hvad annat han behöfde.

När pojken hade färdats både länge och väl, anlände han omsider till en

stor stad, hvarest mycket folk strömmade fram på gatan. Svennen undrade

hvad detta månde betyda, och kom så till stället, hvarest konungens

påbud blåstes ut, -- att den som kunde frälsa de tre prinsessorna ur

berga-trollens våld, skulle vinna en ibland dem, och dertill konungens

halfva land och rike. Nu kunde pojken väl förstå hvad gråskägget hade

menat med sin tillsägelse. Han lockade derföre sina hundar, och gick

vägen fram, intill dess han kom uti konungens gård. Men på kungs-gården

var endast jämmer och sorg, allt ifrån den dagen, då konunga-döttrarne

försvunnit; och konungen och drottningen sörjde aldramest. Svennen gick

så upp i borg-stugan, och beddes få spela för konungen och visa sina

hundar. Detta behagade hof-folket väl, emedan de tänkte det skulle något

skingra deras herres sorg. Svennen blef derföre insläppt, och fick förete

sina idrotter. Men när konungen hörde hans spel, och såg huru konstigt

hundarne dansade, vardt han lustig till mods, att ingen sett honom så

glad på sju runda år, ända se’n den dagen han miste sina döttrar.

Sedan dansen var lyktad, sporde konungen hvad lön svennen ville hafva,

att han skaffat dem alla så stor en hugnad och förlustelse. Pojken

svarade: »Herre, konung! icke har jag kommit hit för att vinna gods och

guld. Men jag bedes en annan bön, det du gifver mig orlof, att draga

bort och uppsöka de tre prinsessorna som äro i berga-trollens våld.» När

konungen hörde detta, blef han mörk i hugen, och sade: »icke lär du tänka

att kunna frälsa mina döttrar. Sådant är vanskligt, och har misslyckats

för dem som äro långt bättre än dig. Men om så sker, att någon frälsar

prinsessorna, aktar jag visserligen inte bryta mitt ord.» Detta tycktes

svennen vara manligt och konungsligt taladt. Han tog så afsked ifrån

konungen, och gaf sig på väg. Men han satte sig i sinnet, att inte unna

sig rast eller ro, förr än han funnit hvad han sökte.

Pojken färdades nu genom många och stora länder, utan att något märkligt

mötte honom. Hvar helst han gick fram, följde hans hundar med; Ly sprang

och lyddes om någonting var att förnimma i närheten, Håll drog matsäcken,

och Slit, som var den starkaste, bar sin husbonde, när denne blef trött

att vandra. Det hände sig så en dag, att Ly kom hastigt springandes till

sin herre, och förtäljde det han varit invid det höga berget, och hört

huru konunga-dottern satt derinne och spann; men jätten sjelf var inte

hemma. Då blef svennen mycket glad, och skyndade till berget; hans trenne

hundar följde med. När de kommo fram, sade Ly: »vi hafva ingen tid att

spilla. Jätten är endast tio milar härifrån, och jag förnimmer redan

huru gull-skorna under hans häst klinga mot stenarne.» Svennen gaf nu

befallning åt sina hundar, att de skulle slå in berga-dörren, hvilket

ock skedde. Vid han så kom in i berget, blef han varse en fager mö, som

satt i berga-salen och tvinnade gull-tråd på en gull-ten. Ungersvennen

gick fram, och helsade den väna flickan. Då blef konunga-dottern mycket

förundrad, och sade: »hvem är du, som tröstar komma hit i jättens sal? På

sju runda år, som jag satt i berget, såg jag ännu aldrig någon menniska.»

Hon tillade: »för Guds skull skynda härifrån, innan trollet kommer hem,

eljest gäller det ditt lif.» Men svennen var inte rädder af sig, utan

mente att han väl tordes bida jättens ankomst.

Medan de ännu samtalade härom, kom jätten ridandes på sin gull-skodda

fåle. Vid han nu fick se att dörren var öppen, blef han mäkta vred, och

röt så att hela berget skälfde. Han sade: »hvem är det som har brutit min

berga-dörr?» Pojken svarade dristigt: ’det har jag gjort, och nu vill

jag bryta dig också. Håll! håll honom; Rif och Ly! sliten honom i mång

sinom tusende flingor.’ Knappast voro orden utsagda, förr än hundarne

rusade fram, kastade sig öfver jätten, och sleto honom i otaliga stycken.

Då blef prinsessan öfvermåttan glad, och sade: »Gud ske lof! nu är jag

frälst.» Hon föll så ungersvennen om halsen, och kysste honom. Men pojken

ville inte längre dväljas der, utan sadlade jättens fålar, lade uppå dem

allt gods och guld som fanns i berget, och drog skyndsamt bort tillika

med den fagra konunga-dottern.

De foro nu en lång väg tillsammans, och svennen tjente prinsessan med

tukt och fagert sinne, såsom det kunde höfvas en förnäm jungfru. Då hände

sig en dag, att Ly, som sprang förut att speja, kom hastigt löpandes till

sin herre, och förtäljde att han varit vid det höga berget, och hört huru

den andra konunga-dottern satt derinne och nystade gull-garn; men jätten

sjelf var inte hemma. Vid dessa tidender blef svennen väl tillfreds, och

skyndade sig åt berget; hans trogna hundar följde med. När de nu kommo

fram, sade Ly: »vi hafva ingen tid att sinka bort. Jätten är allenast

åtta milar härifrån, och jag hör redan huru gull-skorna under hans häst

klinga mot stenarne.» Genast gaf svennen befallning åt sina hundar, att

de skulle slå in berga-dörren, såsom ock skedde. Vid han nu kom in i

berget, blef han varse en fager mö, som satt i berga-salen och nystade

gull-garn på en gyllene vinda. Ungersvennen gick fram, och helsade den

väna jungfrun. Då blef konunga-dottern mycket förundrad, och sade: »hvem

är du, som tröstar komma hit i jättens sal? På sju runda år, som jag satt

i berget, såg jag ännu aldrig någon menniska.» Hon tillade: »för Guds

skull skynda härifrån, innan trollet kommer, eljest gäller det ditt lif.»

Men svennen sade sitt ärende, och mente att han väl tordes bida jättens

hemkomst.

Medan de ännu talade med hvarandra, kom jätten ridandes på sin

gull-skodda gångare, och stadnade utanför berget. Vid han nu fick se att

dörren var öppen, blef han mäkta vred, och röt så att berget skälfde ända

ned i rötterna. Han sade: »hvem är det som har brutit min berga-dörr?»

Pojken svarade dristigt: ’det har jag gjort, och nu skall jag bryta dig

också. Håll! håll honom; Rif och Ly! sliten honom i mång sinom tusende

flingor.’ Straxt rusade hundarne fram, kastade sig öfver jätten, och

sleto honom i så många stycken som löfven falla om höste-tid. Då vardt

konunga-dottern öfvermåttan glad, och utbrast: »Gud ske lof! nu är jag

frälst.» Hon föll så ungersvennen i famn, och kysste honom. Men pojken

förde prinsessan till hennes syster, och man kan väl veta hvad glädje

der blef, när de träffades. Sedan tog svennen allt gods som var i

berga-salen, lade det uppå jättens gull-skodda fålar, och drog derifrån

tillika med de tvänne konunga-döttrarne.

De färdades nu åter en lång väg samman, och ungersvennen tjente

prinsessorna med tukt och ära, såsom det höfdes förnäma jungfrur. Då

hände sig en dag, att Ly, som sprang förut att spana nytt, kom hastigt

löpandes till sin herre, och förtäljde att han varit vid det höga berget,

och hört huru den tredje konunga-dottern satt derinne och väfde gull-väf;

men jätten sjelf var inte hemma. Vid dessa tidender blef svennen väl

tillfreds, och skyndade sig åt berget; hans trenne hundar följde med.

När de nu kommit fram, sade Ly: »här är ingen tid att spilla, ty jätten

är icke mer än fem milar borta. Jag förnimmer väl, huru gull-skorna

under hans häst klinga emot stenarne.» Svennen gaf så befallning åt sina

hundar, att de skulle slå in berga-dörren, hvilket ock skedde. Vid han

nu gick in i berget, blef han varse en mö, som satt i berga-salen och

väfde på en gull-väf. Men flickan var öfvermåttan fager, så pojken aldrig

tänkte, att så vänt ett vif kunde finnas i verlden. Han gick nu fram och

helsade den sköna jungfrun. Då blef konunga-dottern högeligen förundrad,

och sade: »hvem är du, som tröstar komma hit i jättens sal? På sju runda

år, som jag satt i berget, såg jag ännu aldrig någon menniska.» Hon

tillade: »för Guds skull gack härifrån, innan trollet kommer, eljest

vållar det din död.» Men pojken var vid godt mod, och sade att han gerna

skulle våga sitt lif för den sköna konungadottern.

Medan de ännu samtalade härom, kom jätten ridandes på sin gull-skodda

fåle, och stadnade under berget. Vid han nu gick in, och såg hvilka

objudna gäster der voro komna, blef han mycket förfärad; ty han visste

väl hvad öde hade träffat hans bröder. Han tyckte så vara rådligast att

fara med list och funder, eftersom han icke tordes våga en öppen kamp.

Jätten begynte derföre orda mångt fagert snack, och ställde sig mycket

slät och vänlig emot ungersvennen. Tillika befallte han konunga-dottern

laga mat, för att väl undfägna deras främmande. Huru trollet nu lade sina

ord, lät svennen omsider dåra sig af dess talande tunga, och glömde vara

på sin vakt. Han satte sig så till bords med jätten. Men konunga-dottern

grät i lön, och hundarne voro mycket oroliga; ehuru ingen aktade deruppå.

Sedan jätten och hans gäst hade lyktat sin måltid, sade ungersvennen:

»jag har nu stillat min hunger, gif mig äfven något, hvarmed jag kan

släcka min törst!» Resen svarade: ’uppe i berget är en källa, som rinner

med det klaraste vin; men jag har ingen som kan hemta deraf.’ Pojken tog

till orda: »är det inte annat som brister, så kan ju en af mina hundar gå

dit upp.» Vid detta tal log jätten i sitt falska hjerta, ty han önskade

ingenting så gerna, som att svennen skulle skicka bort sina hundar.

Pojken gaf så befallning, att Håll skulle gå till källan efter vin, och

jätten räckte honom en stor kruka. Hunden gick, ehuru man väl kunde

märka, att det icke skedde med god vilja; men det led och det led, och

han kom inte tillbaka.

När så en stund hade gått, sade jätten: »mig undras hvi hunden dröjer

så länge borta. Kanske vore så godt, att du låter din andra hund gå och

hjelpa honom, ty vägen är lång och krukan är tung att bära.» Som nu

pojken icke anade något svek, samtyckte han till jättens begäran, och böd

Slit gå och spörja hvadan Håll icke kom igen. Hunden viftade med svansen,

och ville icke lemna sin herre; men svennen märkte det icke, utan dref

äfven honom bort till källan. Då log jätten i mjugg, och konunga-dottern

grät; men ungersvennen aktade icke deruppå, utan var lustig till mods,

skämtade med sin värd, och tänkte icke uppå någon fara.

Det led så åter en lång stund; men det hördes icke af hvarken vin eller

hundar. Då tog jätten till orda: »väl kan jag märka, att dina djur

icke göra hvad du tillsäger dem, eljest skulle vi icke sitta här och

törsta. Mig synes bäst, att du låter Ly gå och spörja, hvi de icke komma

tillbaka.» Svennen äggades af detta tal, och befallte sin tredje hund att

hasteligen gå bort till källan; men Ly ville inte, utan kröp gnällande

framför sin herres fötter. Då blef pojken vred, och dref honom bort med

våld. Hunden var nu tvungen att hörsamma sin husbonde, och lopp så med

stor hast uppåt berget. Men när han kom fram, gick det honom som det gått

de andra; der reste sig en hög mur omkring honom, och han blef fången

genom jättens trolldom.

När så alla tre hundarne voro sin kos, steg jätten upp, skiftade sin hy,

och grep ett blankt svärd som hang på väggen. Han sade: »nu vill jag

hämnas mina bröder, och du skall snarligen dö, ty du är i mitt våld.» Då

blef pojken förfärad, och ångrade att han skiljt sig vid sina hundar.

Han sade: »icke tigger jag om mitt lif, efter som jag i alla fall en

gång skall dö. Men ett bedes jag, att jag får läsa mitt _Pater noster_

och spela en psalm på min pipa. Det är så skick och sed uti vårt land.»

Jätten samtyckte till denna begäran; men sade att han inte ville vänta

länge. Svennen föll nu på knä, läste andäktigt ett _Pater noster_, och

begynte spela på sin pipa, att det ljöd öfver både berg och dalar. Men i

samma stund miste trolldomen sin makt, och hundarne blefvo lösa igen. De

kommo nu farande som en stormvind, och rusade in i berga-salen. Genast

steg pojken upp, och ropade: »Håll! håll honom; Rif och Ly! sliten honom

i mång sinom tusende flingor.» Då störtade hundarne öfver jätten, och

refvo honom i oräkneliga stycken. Derefter tog pojken allt gods som låg i

berget, spände jättens hästar för en förgyllande karm, och lagade sig att

fara bort det fortaste han förmådde.

Då nu konunga-döttrarne åter träffades, blef en stor glädje, såsom hvar

man kan tänka, och alla tackade ungersvennen, att han frälst dem utur

berga-trollens våld. Men svennen fattade en häftig kärlek till den yngsta

prinsessan, och de lofvade hvarandra sin tro och ära. Konunga-döttrarne

färdades så vägen fram, med lek och skämtan och allsköns glädje, och

svennen tjente dem med tukt och hyllest, som det kunde höfvas förnäma

jungfrur. Men under färden lekte prinsessorna med svennens hår, och bundo

till en hugkomst hvar sitt fingerguld i hans långa lockar.

En dag, medan de ännu voro på vägen, mötte dem tvänne vandringsmän, som

färdades samma led. De begge främlingarne gingo i slitna kläder, deras

fötter voro sårade, och man kunde väl se uppå männens skick, att de hade

gjort en lång resa. Svennen lät nu hålla med sin karm, och sporde hvilka

de voro och hvadan de kommo. Främlingarne genmälte, att de voro tvänne

prinsar, hvilka dragit ut att leta efter de tre bergtagna jungfrurna;

men deras färd hade haft liten framgång, så att de nu måste vandra hem,

snarare som staf-karlar än som konunga-söner. När pojken hörde detta,

gjordes honom ondt om de begge vandringsmännen, och han frågade om de

ville fara med honom i den fagra karmen. Prinsarne tackade mycket för

detta anbud. De färdades så tillsamman, och kommo i landet som konungen,

prinsessornas fader, hade att råda öfver.

När nu prinsarne fingo veta huru svennen frälst de tre konunga-döttrarne,

kände de en stor afund, och tyckte att deras egen färd varit dem till

ringa båtnad. De lade så råd, huru de skulle svika ungersvennen, och

sjelfve vinna ära och hyllest. Men de gömde sitt onda anslag, intill

dess de kunde finna ett lägligt tillfälle. Då kastade de sig plötsligen

öfver sin följeslagare, grepo honom vid halsen, och qväfde honom.

Derefter hotades prinsessorna med döden, om de inte ville aflägga ed, att

förtiga hvad som skett. Som nu konunga-döttrarne voro i prinsarnes våld,

dristade de icke vägra till denna begäran. Men det gjordes dem stor ynk

om ungersvennen, som för dem låtit sitt lif, och den yngsta prinsessan

sörjde honom af allt sitt hjerta, så att hon icke mer ville njuta någon

glädje.

Efter denna stora ogerning drogo prinsarne till kungs-gården, och man

kan väl veta hvad fröjd der blef, att konungen fick igen sina trenne

döttrar. Undertiden låg den fattige svennen uti skogs-snaret, såsom död.

Men han var icke alldeles öfvergifven, ty de trogna hundarne lade sig

omkring honom, värmde hans kropp emot kölden, och slickade hans sår. De

vände icke åter härmed, förrän deras herre qvicknade vid, och kom till

lifs igen. När han så hade återfått helsa och krafter, begynte han vandra

vägen fram, och kom efter många vedermödor till kungs-gården, hvarest

prinsessorna hade sitt hemvist.

Vid svennen trädde in, märkte han stort gny och skämtan öfver hela

gården, och ifrån konunga-salen hördes dans och fagert stränga-spel.

Då blef han mycket förundrad, och sporde hvad allt detta månde betyda.

Tjenaren svarade: »visst må du vara kommen långväga ifrån, som icke

förnummit, att konungen återfått sina döttrar ur berga-trollens våld. I

dag står de begge äldsta prinsessornas bröllopp.» Pojken sporde så efter

den yngsta prinsessan, om äfven hon stod brud; men tjenaren gaf till

svars, att hon icke ville hafva någon man, utan bara grät, och ingen

visste orsaken till hennes stora sorg. Nu blef svennen åter glad; ty han

kunde väl märka att hans fästemö var honom huld och trogen.

Ungersvennen gick så upp i borg-stugan, och lät säga konungen att der

var kommen en gäst, som beddes få öka bröllopps-glädjen genom att visa

sina hundar. Detta behagade konungen väl, och han befallte att främlingen

skulle emottagas på det aldra bästa. Vid nu pojken trädde in i salen,

blef stor undran ibland hela bröllopps-skaran öfver hans hurtighet och

manliga åthäfvor, och tycktes dem alla, att man sällan såg så båld en

ungersvenn. Men de tre konunga-döttrarne hade genast igenkänt honom,

sprungo derföre upp ifrån bordet, och flögo pojken i famn. Då tycktes det

prinsarne icke godt att länge dväljas der de voro. Men konunga-döttrarne

förtäljde huru svennen frälst dem, och hvad annat dem hade vederfarits;

och uppsökte till dess mera visso hvar sitt finger-guld i hans hår-lockar.

När så konungen förnam att de begge främmande prinsarne farit med svek

och skalka-ränker, blef han mycket vred, och lät med skymf och nesa

drifva dem bort ifrån kungsgården. Men den raske ungersvennen undficks

med stor heders-bevisning, såsom han det väl hade förtjenat, och samma

dag stod hans bröllopp med den yngsta konunga-dottern. -- Efter konungens

död, blef svennen korad till herre öfver landet, och vardt en båld

konung. Och der lefver han med sin fagra drottning, och styrer lyckosamt

ännu i denna dag. Sedan var jag inte med längre.

_Anmärkningar._

1. En öfverlemning ifrån ~Wermland~ förtäljer pojkens sista äfventyr på

följande sätt:

Medan ungersvennen ännu satt i berget hos jätten, begynte denne orda

mycket fagert om trenne stora kostbarheter, hvilka funnos i hans land.

Dessa kostbarheter voro: en källa med _lifs-vatten_, en buske med

_sårhelnings-blad_, och ett träd med _starkhets-blommor_. Lifs-vattnet

hade sådan makt, att hvem som fick det i sig eller på sig, qvicknade

genast till och fick lif, om han ock redan var död. Sårhelnings-bladen

egde kraft att läka de farligaste sår, och starkhets-blommorna kunde

skänka makt och styrka äfven åt den aldra svagaste. När svennen hörde

förtäljas om dessa underbara ting, fick han stor lust att ega dem, och

sporde huru sådant skulle tillgå. Jätten svarade: »mig synes rådligast,

det du skickar dina hundar att hemta de tre kostbarheterna, och skall jag

säga hvarest de finnas.» Svennen dårades af detta illfundiga tal, och

skickade genast sina hundar, att skaffa lifs-vatten, sårhelnings-blad och

starkhets-blommor.

Men de tre hundarne voro knappast sin kos, förrän jätten steg upp,

fattade sitt blanka svärd, och sade: »nu är du i mitt våld och slipper

icke undan; ty dina djur äro bundna i berget, och mäkta inte hjelpa dig.»

Jätten ville så dräpa ungersvennen; men denne grep till sin pipa, och

blåste, så det ljöd öfver berg och dalar. I samma stund blefvo hundarne

åter lösa, rusade in i berga-salen, och sleto jätten både sönder och

samman inom en handa-vändning. --

I det följande berättas huru svennen blef dräpt af de svekfulla

konunga-sönerna, och hans lik kastadt in i tjocka skogen. Men de trogna

hundarne ville inte vika ifrån sin herre, utan vaktade honom både natt

och dag. När det så lidit någon tid, sade den ene handen: »jag vill

springa bort och hemta en flaska lifs-vatten, kanske det hjelper.»

Den andre sade: »jag vill springa bort efter sår-helnings-blad, få

se hvad det kan göra.» Den tredje sade: »och jag vill springa efter

starkhets-blommor.» Hundarne lupo nu åt hvar sitt håll, och kommo snart

tillbaka. De stänkte så lifs-vatten uppå sin husbondes lik; genast kom

han sig åter före, och hans sår blödde starkt. Derefter lade de friska

blad uppå såren, hvilka genast grodde samman och blefvo läkta, ehuru

pojken ännu var mycket svag, så han icke orkade röra sig. Sist gåfvo de

honom af starkhets-blommorna, då fick han igen sina krafter, och vardt

frisk och helbregda som tillförene. När svennen nu hade till fullo repat

sig, drog han skyndsamt bort till kungs-gården, vann den unga prinsessan,

och kräfde hämnd uppå hofmännen, som så svekfullt hade mördat honom.

2. En uppteckning ifrån ~S. Småland~, kallad _Snipp_, _Snapp_, _Snorium_,

bildar öfvergången mellan närvarande saga och förtäljningen om _De begge

Fosterbröderna_ (N:o 5), med hvilken sistnämnda den har åtskilliga drag

gemensamt. Den Småländska uppteckningen lyder i korthet sålunda:

Det var en gång en mjölnare, som hade tre barn, två flickor och en gosse.

När så mjölnaren dog och barnen skulle skifta sitt arf, togo döttrarne

hela qvarnen, och lemnade ingenting åt sin broder utom trenne får, hvilka

han vallade i skogen. Vid han nu vankade omkring, mötte honom en gammal

gubbe, som första dagen bytte sig till ett får, emot en hund vid namn

_Snipp_. Andra dagen kom gubben åter, och bytte sig till ett får emot en

hund vid namn _Snapp_, och tredje dagen likaledes, emot en hund som hette

_Snorium_. De trenne hundarne voro både stora och starka, samt lydde sin

herre i allting.

När så pojken icke kunde finna någon trefnad i hemmet, beslöt han draga

ut i verlden, och pröfva lyckan på egen hand. Han vandrade nu långt

bort, och kom till en stor stad, hvarest husen voro behängda med svart,

och allt tydde på någon stor och allmän olycka. Pojken tog herberge hos

en gammal fiskare, och sporde efter orsaken till all denna bedröfvelse.

Fiskaren svarade, att det var en stor orm vid namn _Turenfax_, som låg på

en ö uti hafvet. Han skulle årligen hafva en skär jungfru till sin föda;

men nu hade lotten fallit på konungens enda dotter. När pojken hörde

detta, satte han sig i sinnet att våga en dust med ormen, och frälsa

prinsessan, om eljest lyckan ville vara honom gunstig.

På utsatt dag for pojken öfver till ön, och afbidade hvad komma skulle.

Vid han nu satt som bäst, fick han se hvarest den unga prinsessan kom

farandes i en båt, och mycket folk ledsagade henne. Men konunga-dottern

stadnade nedanför berget, och grät bitterligen. Då gick svennen fram,

helsade henne höfviskt, och tröstade henne så godt han förmådde. När så

lidit någon stund, sade svennen: »Snipp! gack till berg-skrefvan, och se

om ormen kommer.» Hunden kom tillbaka, viftade med svansen, och sade att

ormen icke syntes. Det led så åter en stund, och pojken sade: »Snapp! gå

till bergskrefvan, och se om ormen kommer.» Men hunden återkom, utan att

hafva sett någon orm. Då sade svennen: »Snorium! gack till berg-skrefvan,

och se om ormen kommer.» Hunden gick, men vände snart igen, och skällde

häftigt. Pojken kunde häraf väl förstå att ormen nalkades, och lagade sig

derföre i ordning till striden.

Vid nu Turenfax kom rinnande utför berget, hetsade svennen sina hundar

Snipp och Snapp emot honom. Då uppstod en väldig kamp; men ormen var

så stark, att hundarne icke rådde med honom. När svennen märkte detta,

hetsade han äfven sin tredje hund, Snorium. Nu blef striden än grymmare;

men hundarne fingo öfverhanden, och leken lyktades inte förr än Turenfax

hade fått sin bane.

Sedan ormen var död, tackade konunga-dottern sin befriare med många

kärliga ord för hans bistånd, och bad honom följa med fram till

kungs-gården. Men pojken ville ännu någon tid försöka sin lycka i

verlden, och nekade derföre till hennes begäran. Det blef nu stadfästadt,

att svennen skulle komma tillbaka om ett år, och gilja till den fagra

konunga-dottern. Men vid afskedet tog prinsessan sin gyllene kedja, bröt

den i tre stycken, och band om halsen på hvardera hunden. Åt ungersvennen

gaf hon sitt fingerguld, och de lofvade så att aldrig svika hvarandra.

Pojken drog nu vida bort i verlden, såsom sagdt var, och konunga-dottern

vände hem igen. På vägen träffade hon en hofman, som tvang henne göra ed,

det han och ingen annan hade dräpt Turenfax. Hofmannen blef då ansedd för

den yppersta kämpe, och fick löfte om prinsessan. Men jungfrun ville icke

svika sitt ord emot ungersvennen, utan sköt upp brölloppet dag efter dag.

När året var om, återvände pojken ifrån sin färd, och kom till den stora

staden. Men nu voro husen klädda med skarlakan, och allt tydde på en stor

och allmän fröjd. Svennen tog herberge hos den gamle fiskaren, och sporde

hvad orsaken månde vara till denna glädje. Han fick så veta, att det var

en hofman som hade dräpt Turenfax, och skulle nu snart fira sitt bröllopp

med den väna konunga-dottern. Ingen har sport hvad mjölnare-sonen sade

vid allt detta; men man kan väl tänka, att han just icke blef mycket glad

till sinnes.

När middagen kom, lysste svennen äta af konungens mat, och hans värd

undrade mycket huru härmed skulle tillgå. Då sade pojken: »Snipp! gack

upp till kungs-gården, och hemta ett stycke ville-bråd ifrån konungens

bord. Klappa den unga prinsessan; men slå den falska hofmannen så

han minnes det.» Snipp gjorde som hans herre befallt, gick upp till

kungsgården, smekte den fagra konunga-dottern, men rammade tag i

hofmannen, så han blef både brun och blå. Derefter grep hunden ett stycke

villebråd, och lopp sina färde. Då blef stort gny i salen, och alla

förundrade sig, utom allenast konunga-dottern; ty hon hade igenkänt sitt

gyllene halsband, och dömde deraf hvem som var hundens husbonde.

Andra dagen gick det på samma sätt. Svennen lysste äta något bak-verk

ifrån konungens eget bord, och fiskaren undrade huru dermed skulle

tillgå. Då sade pojken: »Snapp! gack upp till kungs-gården, och hemta

bak-verk ifrån konungens taffel. Klappa den unga prinsessan, men slå

den falske hofmannen så han minnes det.» Snapp gjorde som hans herre

befallt, gick upp till kungs-gården, bröt igenom vakten, smekte den fagra

konunga-dottern; men rammade tag i hofmannen, att han såg solen både i

östan och vestan. Derefter grep hunden ett stycke bak-verk, och lopp sina

färde. Då blef ännu mer uppståndelse än förut, och alla undrade öfver

hvad som skett, utom allenast konunga-dottern; ty hon hade igenkänt sitt

halsband, och visste deraf hvem som var hundens herre.

Tredje dagen ville ungersvennen dricka vin ifrån konungens bord,

och skickade Snorium att hemta det. Nu aflopp allt som tillförene.

Hunden bröt igenom vakten, kom in i dryckes-stugan, smekte prinsessan,

men rammade till den falske hofmannen, så han tumlade öfverända på

sals-golfvet. Derefter grep hunden en flaska vin, och lopp sina färde.

Men konungen blef mäkta förtörnad öfver allt detta, och skickade

hofmannen med mycket folk, att gripa främlingen som egde de tre hundarne.

Hofmannen drog så åstad, och kom dit hvarest svennen bodde, hos den

fattige fiskaren. Men här blef en annan dans, ty svennen lockade sina

hundar, och ropade: »Snipp! Snapp! Snorium! gören gården ren.» Straxt

rusade hundarne fram, och inom en hand-vänning lågo alla kungens kämpar

fällda i ring på marken.

Ungersvennen lät derefter binda hofmannen till hand och fot, och vandrade

så upp i salen, hvarest konungen satt öfver bord med sina män. Vid han

nu trädde in, lopp konunga-dottern honom till mötes med stor kärlek, och

begynte så förtälja för sin fader, huru hofmannen hade svikit dem. Men

när konungen fick höra allt detta, och dertill igenkände sin dotters

gull-kedja och finger-ring, lät han kasta hofmannen för de tre hundarne;

men den dristige svennen fick prinsessan, och med henne halfva konungens

land och rike.

3. En annan uppteckning ifrån ~S. Småland~ förmäler, att det var en

torpare-son, som gick vall uti skogen med byns fä. Då mötte honom en

jägare, som red på en hög häst och hade tre stora hundar. Hundarne voro

långt starkare än andra hundar, och kallades _Bryt-jern_, _Slå-ner_ och

_Håll-fast_. Huru det nu var, fick vallpojken de tre hundarne; men det är

ett tal ibland folket, att jägaren, som gaf honom dem, icke har kunnat

vara någon annan än _Oden_ sjelf.

Vallpojken tog derefter orlof ifrån sin tjenst, och gaf sig ut att söka

rätt på kungens dotter, som blifvit bortröfvad. Under färden mötte han

en gammal käring, som sade honom vägen. Men prinsessan satt fången i ett

stort slott, som var väl förvaradt med lås och bommar, och borg-herren

hade utsatt sitt bröllopp med den fagra jungfrun, att firas några dagar

derefter.

Svennen fick nu mycket bekymmer, huru han skulle slippa in i borgen. I

sådan akt gick han fram till väktarena, och begärde tjenst att skaffa

villebråd för gästabudet. Männen jakade härtill, hvarefter pojken drog

till skogs och fångade mycket vildt. Emot qvällen kom han åter, och blef

nu insläppt i borgen. Men om natten lockade pojken sin hund, Bryt-jern,

lät honom bana väg, och trängde så fram genom dörrar och bommar, till

tornet hvarest konunga-dottern satt inne. Vid bullret vaknade borg-herren

ur sin sömn, och kom dragandes öfver gården med vapen och folk. Men

svennen ropade sina begge andra hundar, Håll-fast och Slå-ner. Der blef

nu en blodig lek, och striden ändades icke förr än svennen vunnit seger,

och fått hela borgen inne.

Sedan prinsessan var frälst, rustade sig vallpojken i ordning att draga

hem till den gamle konungen, som var jungfruns fader. Under vägen fick

han bestå ännu en kamp, emot en hofman som ville bortröfva prinsessan.

Men svennen hade godt bistånd af sina hundar, och gick bort med seger.

Slutet var, att vallpojken fick konunga dottern, och blef efter sin

svärfaders död herre öfver hela riket.

4. Utom nu anförda öfverlemningar, förekommer äfven en uppteckning af

Sagan om _Pojken_, _som låg i diket_, hvilken eger åtskilliga drag

gemensamma med närvarande berättelse. Nämnda sago-uppteckning är ifrån

~Westergötland~, och skall framdeles blifva meddelad. Deri förtäljes om

en fattig vallgosse, som af en gammal gubbe erhöll trenne hundar, _Håll_,

_Rif_ och _Slit_, hvilka voro så starka, att hvarken djur eller troll

kunde stå emot dem. Hundarne voro ock sin herre till stor hjelp, i kampen

emot trenne jättar, på hvilkas mark han betat konungens oxar.

5. Utgifv. har såsom barn hört en liknande folksaga uti ~S. Småland~,

hvarest hundarne benämndes _Lyster_, _Dyster_ och _Törn_.

14.

Hafs-Frun.

Liknande Sagor och Sago-drag förekomma hos nedanskrifna folk:

1. Hos =Norrmännen=: -- Se ASBJÖRNSEN och MOE, ~Norske Folkeeventyr~,

Deel II, N:o 47, ss. 35-56, »_Mestermø_.»

2. Hos =Danskarne=: -- Se ett brottstycke hos WINTHER, ~Danske

Folkeeventyr, Første Samling~, Kjøbenhavn 1823, ss. 31-35, »_Prindsen og

Havmanden_.»

3. Hos =Irländarne=: -- Se CARLETON, ~Traits and Stories of the Irish

Peasantry~, Dublin 1842, ss. 23-47, »_The Three Tasks_.»

4. Hos =Tyskarne=: -- _A._ Se ~Feen-Märchen~, Braunschweig 1801, ss. 44

o. f., »_Der Riesenwald_.» -- _B._ Jfr. sam. arb. ss. 122 o. f., »_Die

drei Gürtel_.» -- _C._ Se GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~, Th. I, N:o

51, ss. 298-301, »_Fundevogel_» [öfvers. på Svenska uti REUTERDAHLS

~Julläsning för Barn~, Lund 1838, ss. 87-90, »_Hittefågel_»; samt i ~Tolf

underbara Sagor~, Stockholm 1842, ss. 8-13, »_Hittefogel_»]; jfr. anf.

arb. Th. III, s. 88. -- _D._ Se GRIMM, Th. I, N:o 56, ss. 332-336, »_Der

Liebste Roland_» (jfr. Th. III, ss. 99-101). -- _E._ Se samma bok, Th.

I, N:o 79, ss. 465-6, »_Die Wassernix_.» -- _F._ Se nämnda arb. Th. II,

N:o 113, ss. 156-166, »_De beiden Künigeskinner_» [öfvers. på Svenska

i ~Lekkamraten för 1842~, ss. 175-185, »_Prinsen och Prinsessan_»]. --

_G._ Se GRIMM, Th. II, N:o 186, ss. 446-455, »_Die wahre Braut_.» --

_H._ Se samma arb. Th. II, N:o 193, ss. 489-501, »_Der Trommler_.» _I._

Se KUHN, Märkische ~Sagen und Märchen~, Berlin 1843, ss. 263-267, »_Die

Königstochter beim Popanz_».

5. Hos =Italienarne=: -- Se BASILE, ~Il Pentamerone~, II, N:o 7, »_La

palomma_» -- _B._ Jfr. samma bok, III, N:o 9, »_Rosella_.» -- _C._ Jfr.

nämnda arb. V, N:o 4, sednare delen af »_Lo turzo d’oro_.»

6. Hos =Fransmännen=: -- _A._ Se Mad. D’AULNOY, ~Contes des Fées~, Sagan

»_Gracieuse et Percinet_.» -- _B._ Se samma bok, Sagan »_L’Oranger et

l’Abeille_.»

7. Hos =Magyarerne=: -- Se GAAL, ~Märchen der Magyaren~, Wien 1822, N:o

3, »_Die gläserne Hacke_.»

8. Hos =Polackarne=: -- Se WOYCICKI, ~Polnische Volkssagen und Märchen~,

Berlin 1839, III, N:o 10, ss. 135-137, »_Die Flucht_.»

9. Hos =Ryssarne=: -- Se KLEKTE, ~Mærchensaal aller Völker~, Berlin 1844,

Bd. II, ss. 70-79, »_Kojata_.»

A. Konunga-Sonen och Messeria.

Ifrån S. Småland.

Det var en gång en konung och en drottning, som inte hade några barn.

Häröfver buro de stor sorg, och konungen önskade ingenting så gerna, som

att få en arfvinge till krona och rike. Men år gick in och år gick ut,

och ännu syntes ingen vån att hans hopp skulle gå i fullbordan.

Drottningen, som var konungens gemål, hade sin största lust att fara

omkring på sjön, när vädret var vackert. Det hände sig så en gång, att

hennes snäcka plötsligt stod stilla ute på hafvet, och sjömännen mäktade

inte röra den, hvarken fram eller tillbaka. Nu kunde alla väl förstå, att

det var någon i vattnet som höll skeppet fast. Drottningen gick derföre

upp på skepps-bordet, och sporde efter hvem som hindrade deras färd. Då

hördes under kölen en röst, som sade: »aldrig kommer du mer på den gröna

jorden, om du icke gifver mig hvad du bär under ditt bälte.» Drottningen

samtyckte gerna härtill, ty hon visste icke att hon var hafvande. Hon

kastade så i hafvet sin nyckel-knippa, som hängde vid bälte-staden.

Genast blef snäckan åter flott, och begynte gå öfver våg och bölja, tills

de nådde hamn uti konungens rike.

Någon tid derefter märkte drottningen att hon var med barn. Då blef

stor fröjd öfver hela landet, och konungen gladdes aldramest, att han

skulle vinna sin käraste önskan. Men drottningen sjelf var inte glad, ty

hon räddes inom sig, att hon ovetande bortlofvat sitt eget foster. När

så konungen märkte hennes lönliga sorg, föll det honom underligt före,

och han sporde hvi hon ensam var bedröfvad, medan alla andra fröjdade

sig. Drottningen förtäljde nu huru allt hade timat under sjö-resan. Men

konungen bad henne vara tröst och slå bort sitt bekymmer, han skulle nog

så laga, att Hafs-frun aldrig fick deras barn i händer.

När månaderna voro om, föll drottningen i barn-säng och födde en

liten blomkind. Den unge prinsen växte till i ålder och krafter, och

blef starkare och skönare än andra barn. Häröfver kände konungen och

drottningen en stor hjertans fröjd, och de aktade svennen som sin

ögon-sten. Det led så en rund tid, och prinsen gick på sitt tolfte år.

Då hände sig, att konungen fick besök af sin broder, som rådde öfver ett

annat rike, och den främmande konungen hade tvänne söner med sig. De tre

konunga-barnen hade sin största lust att leka tillsamman. En dag roade

sig de främmande prinsarne att rida på gården, som låg utanföre huset,

men ungersvennen stod derinne, och såg uppå deras gamman. Han kände nu

en häftig åtrå att deltaga i leken, och smög derföre bort ifrån sina

väktare, sprang ut på gården, och steg upp på en häst. Piltarne foro så

ned till stranden, att vattna sina fålar. Men knappt hade prinsens häst

kommit till vattnet, förrän hann lopp ut i sjön, och försvann i böljorna.

De främmande konunga-barnen vände genast hem till kungs-gården, och

förtäljde denna stora olycka. Då kan man väl veta der blef jämmer och

sorg, och konungen skickade sina män att leta efter prinsen; men alla

spaningar voro förgäfves: pilten var borta och förblef borta.

Ungersvennen fortsatte medlertid sin färd, och fann en grön stig som

ledde till ett fagert slott, långt ned i hafsens grund. Det fagra slottet

skimrade öfverallt af guld och dyra stenar, så att ingen man har sett

dess like; och derinne bodde _Hafs-frun_, hon som råder för vind och

våg. När så prinsen kom in i slottet, såg käringen honom an med blida

ögon, och helsade och sade: »välkommen fager ungersvenn! i tolf vintrar

har jag väntat på dig. Du skall nu stadna här och blifva min små-dräng.

Om du tjenar mig troget och väl, skall du få orlof att vända åter till

dina fränder; men om du icke gör som jag befaller, gäller det ditt lif.»

Vid detta tal blef svennen illa till mods, ty han trådde hem till sina

föräldrar, såsom unga piltar hafva för sed. Men han måste foga sig i sitt

öde, och dväljdes så en rund tid hos Hafs-frun, i det fagra slottet på

sjö-botten.

En dag lät Hafs-frun kalla prinsen inför sig, och sade: »det är tid

att du begynner din tjenst, och detta skall vara ditt första prof. Här

äro tvänne garn, ett hvitt och ett svart. Nu skall du tvätta det hvita

garnet svart, och det svarta garnet hvitt. Men allt bör vara redo i

morgon bittida när jag vaknar, eljest gäller det ditt lif.» Svennen tog

de begge garnen, som Hafs-frun hade befallt, gick så ned till sjön, och

begynte tvätta det mesta han kunde; men huru han ock måtte bära sig åt,

det hvita garnet var och blef hvitt, och det svarta garnet var och blef

svart. När prinsen nu märkte att han icke kunde fullgöra sitt prof, blef

han mycket bedröfvad, och grät bitterligen. I detsamma kom der gåendes en

ung, mycket fager jungfru. Den fagra mön gick fram till konunga-sonen,

helsade vänligt, och sporde hvi han var så bedröfvad. Prinsen svarade:

»jo, jag må väl gråta. Hafs-frun har befallt mig tvätta det hvita garnet

svart, och det svarta garnet hvitt. Om jag inte det har gjort tills i

morgon, när hon vaknar, gäller det mitt unga lif.» Jungfrun tog till

orda: »om du lofvar att vara mig trogen, skall jag hjelpa dig, och alltid

vara dig trogen igen.» Ungersvennen samtyckte gerna härtill, ty mön var

så fager, att ingen kan tro hur fager hon var. De lofvade så att aldrig

svika hvarandra. Då gick den unga flickan bort till en jordfaster

sten, slog deruppå, och sade: »alla min fru mors pysslingar komme fram

och hjelpe att tvätta det hvita garnet tills det blir svart, och det

svarta garnet tills det blir hvitt!» I samma stund kom der upp en skara

små-folk eller pysslingar, så ingen visste deras tal; hvar en pyssling

tog en liten tråd-ända, och begynte tvätta så flitigt, så flitigt, och de

vände icke åter härmed, förrän det hvita garnet blifvit svart, och det

svarta garnet blifvit hvitt. När så allt var redo, kröpo pysslingarne ned

under stenen, och ingen såg dem mera. Men den unga flickan satte sig att

samtala med konunga-sonen, och förtäljde att hon var en prinsessa, och

het _Messeria_; hon varnade honom tillika, att icke låta någon veta huru

de träffat hvarandra.

Arla om morgonen, förrän sol rann upp, gick prinsen inför sin matmoder,

såsom befaldt var. När han kom in, sporde Hafs-frun om han efterkommit

hennes begäran. Svennen jakade härtill, och visade de begge garnen. Då

blef Hafs-frun storligen förundrad, och sade: »huru har det gått till?

har du träffat någon af mina döttrar?» Men svennen sade att han icke sett

någon, och så skiljdes de åt för den gången.

Någon tid derefter, lät Hafs-frun åter kalla konunga-sonen inför sig, och

sade: »jag vill nu förelägga dig ett annat prof. Här äro en tunna hvete

och en tunna korn, blandade om hvarandra. Du skall skifta denna säd efter

dess olika slag, så att kornet skiljes ifrån hvetet, och hvetet ifrån

kornet. Men allt skall vara redo i morgon när jag vaknar, eljest gäller

det ditt lif.» Svennen tog nu hvetet och kornet såsom honom var befaldt,

och begynte plocka det mesta han kunde; men huru han ock måtte bära sig

åt, när det led fram på natten, hade han ännu icke skiftat mer än en

ringa del. Då blef han mycket bedröfvad, och grät bitterligen. I detsamma

kom den väna Messeria gåendes, helsade hjertligt, och sporde efter

orsaken till hans stora sorg. Prinsen svarade: »jo, jag må väl gråta och

inte vara glad. Hafs-frun har befallt mig skifta all denna säd efter

dess olika slag, så att kornet skiljes ifrån hvetet, och hvetet ifrån

kornet. Men om jag inte har gjort det tills i morgon när hon vaknar,

gäller det mitt unga lif.» Jungfrun tog till orda: »om du lofvar att

vara mig trogen, skall jag hjelpa dig och alltid blifva dig trogen igen.»

Konunga-sonen försäkrade, att han aldrig skulle älska någon annan i

verlden, utom endast henne. Då gick flickan bort till en jordfaster sten,

klappade deruppå, och sade: »alla min fru mors pysslingar komme fram och

hjelpe att skilja kornet ifrån hvetet, och hvetet ifrån kornet!» Genast

kom der upp en otalig skara pysslingar; hvar pyssling tog ett korn,

och de plockade så flitigt, så flitigt, ända till dess all säden var

skiftad, kornet för sig och hvetet för sig. När så allt var redo, kröpo

pysslingarne åter ned under stenen, och ingen såg dem mera. Messeria gick

likaledes sina färde; men hon varnade konunga-sonen, att icke låta någon

veta huru de träffat hvarandra.

Arla om morgonen, förrän dagen grydde, gick prinsen inför sin matmoder,

såsom befaldt var. När han kom in, sporde Hafs-frun om han fullgjort

hennes uppdrag. Svennen jakade härtill, och visade säden der den var

skiljd, hvarje slag för sig. Då blef käringen mycket förundrad, och sade:

»huru har det gått till? har du träffat någon af mina döttrar?» Men

prinsen svarade att han icke sett någon, och så skiljdes de åt för den

gången.

När åter en tid var förliden, sände Hafs-frun bud efter den unge

konunga-sonen. Hon sade: »jag vill nu förelägga dig ett tredje prof. I

mitt stall äro hundrade oxar, och der har icke blifvit rensadt på tjugo

år. Du skall gå dit och göra rent. Om du det har gjort tills i morgon

när jag vaknar, vill jag gifva dig en af mina döttrar, och orlof att

fara hem till dina fränder. Men om du icke gör som jag sagt dig, gäller

det ditt lif.» Svennen gick så bort till Hafs-fruns stall, och begynte

måka, och måka; men huru han ock måtte äflas, var lätt att se det han

aldrig skulle bli färdig, ty högen snarare öktes än minskades. Då blef

prinsen illa till mods, och grät bitterligen. I detsamma kom den väna

Messeria gåendes, och sporde efter orsaken till hans stora sorg. Pilten

svarade: »jo, jag må väl gråta och inte vara glad. Hafs-frun har befallt

mig rensa stallet, der hon har sina hundrade oxar. Om jag det har gjort

tills i morgon när hon vaknar, vill hon gifva mig en af sina döttrar,

och orlof att draga hem till mina fränder; men om jag inte har gjort

det, gäller det mitt unga lif.» Flickan tog till orda: »om du lofvar

att vara mig trogen, skall jag hjelpa dig och alltid blifva dig trogen

igen.» Konunga-sonen upprepade, att han aldrig skulle älska någon annan i

verlden. Då gick Messeria bort till en jordfaster sten, klappade deruppå,

och sade: »alla min fru mors pysslingar komme fram och hjelpe att rensa

Hafs-fruns stall!» Genast kom der upp en sådan skara pysslingar, att

hela marken hvimlade; och de små männen arbetade så idet och träget,

samt upphörde inte förr än hela stallet var rensadt. När nu allt var

redo, kröpo pysslingarne åter ned under stenen, och ingen såg dem mera.

Men Messeria satte sig att samtala med prinsen, och varnade honom att

icke låta någon veta huru de träffat hvarandra. Hon lärde honom äfven,

att Hafs-fruns döttrar icke voro annat än konunga-barn, hvilka blifvit

förvandlade till all slags djur. »Men», sade hon, »om du inte vill svika

mig, kom då ihåg att jag är förbytt till en liten katta, som är bränd på

sidan och klippt i det ena örat.» Ungersvennen lade detta tal noga på

minnet, och sade att han aldrig ville glömma hennes råd. Dermed togo de

ett kärligt farväl ifrån hvarandra.

Bittida om morgonen, det första dager blef ljus, gick prinsen inför sin

matmoder, såsom honom var tillsagdt. När Hafs-frun blef honom varse,

sporde hon om han fullgjort hennes uppdrag. Svennen jakade härtill, och

de gingo samman dit stallet låg. Vid nu käringen fick se att allt var

redo som hon befallt, vardt hon öfvermåttan förundrad, och frågade:

»huru gick det till? har det varit någon och hulpit dig?» Konunga-sonen

svarade, att han icke hade träffat någon. Hafs-frun tog till orda: »om så

är, vill jag stå fast vid mitt ord och löfte, som jag gifvit. Du skall få

välja en ibland mina döttrar, och sedan draga hem igen till dina fränder.»

Konunga-sonen gick nu med Hafs-frun, och de kommo i en stor sal, hvarest

prinsen aldrig varit tillförene. Salen var mycket fager, och smyckad på

det aldra kostligaste med guld och silfver, och derinne voro samlade

en stor skara djur af allehanda slag, ormar, paddor, ödlor, kattor,

vesslor, och andra, som ingen kan uppräkna. Hafsfrun tog till orda: »här

ser du alla mina döttrar, välj nu hvilken du vill!» Men när svennen såg

de otäcka djuren, blef han illa till mods, och visste icke rätteligen

hvart han skulle vända sig, så vederstyggliga syntes de honom. Bäst det

nu var, fick han se en liten katta, som var bränd på sidan och hade ena

örat afklippt; men kattan gick omkring i rummet, viftade med svansen, och

såg mycket bekymrad ut. Då kom prinsen ihåg hvad Messeria hade sagt, han

gick så bort till den lilla kattan, strök henne med handen, och sade:

»denna vill jag hafva och ingen annan.» I samma stund skiftade djuret sin

hamn, der rann upp en fager mö, och svennen igenkände den väna flickan,

som hulpit honom. Men Hafs-frun blef mycket misslynt, och sade: »hvarföre

skulle du välja henne? Hon var mig kärast af alla mina döttrar.»

När så åter någon tid gått förbi, lät Hafs-frun efterskicka

konunga-sonen, och sade: »jag vill nu tillreda ditt bröllopp; men först

skall du fara efter bröllopps-kläder åt din unga brud. Gack derföre till

min syster, och helsa ifrån mig, så får du allt som tarfvas.» När nu

prinsen fick veta, att han skulle fara till Hafs-fruns syster, blef han

mycket bedröfvad, ty han kunde väl förstå att det var en vådlig färd. Han

satte sig derföre ned och grät bitterligen. Vid han satt som bäst, kom

den fagra Messeria gåendes, och sporde hvi han var så bedröfvad. Prinsen

svarade: »jo, jag må väl gråta. Hafs-frun har befallt mig draga bort till

hennes syster efter bröllopps-kläder, och jag kan väl tänka det blir en

farlig resa.» Messeria sade: »om du vill lofva att vara mig trogen, skall

jag hjelpa dig och alltid vara dig trogen igen.» Konunga-sonen försäkrade

å nyo att han aldrig skulle svika sin tro och löfte emot henne. Då tog

mön till orda: »när du gifver dig på väg, kommer du först till en grind,

som står i sjelfva landa-märet der Hafs-fruns egor sluta. Grinden är

gammal och trög. Smörj henne med smörja ur detta smörje-horn. Sedan

kommer du till tvänne karlar, som hugga en ek invid vägen. Männen hafva

yxor af träd, gif dem dessa yxor af jern. Dernäst kommer du till tvänne

andra karlar, som stå vid gården och tröska. De hafva slagor af jern,

gif dem dessa slagor af träd. Så kommer du till tvänne örnar, hvilka

yfvas och hota när du går förbi. Gif dem dessa begge kött-stycken. Men

hos Hafs-fruns syster har jag aldrig varit, och kan derföre inte råda

dig. Var bara försigtig, och ät ingenting.» Prinsen tackade mycket för

dessa goda råd, och lofvade noga följa dem. Derefter tog han farväl af

Messeria, och begynte sin vandring.

Sedan han färdats någon stund, kom han till en grind, som stod i sjelfva

landamäret hvarest Hafs-fruns egor slutade. Men grinden var gammal,

och lopp trögt på sina hakar. Då gjorde prinsen som Messeria hade lärt

honom; han tog upp sitt smörje-horn och smorde hakarne. Derefter gick han

längre fram, och kom till tvänne män som höggo. De hade _en_ yxa af träd;

men konunga-sonen gaf dem hvar sin jern-yxa. Han kom så dit, hvarest

tröske-karlarne stodo. De hade tunga slagor af jern, men prinsen gaf dem

slagor af träd. Vidare kom han till tvänne örnar, som yfdes och hotade

när han gick förbi. Men prinsen gaf dem hvar sitt kött-stycke, och kom så

utan hinder fram till gården, dit han aktade sin färd.

När konunga-sonen kom in, staddes han för Hafs-fruns syster, och

framförde sitt ärende. Han blef så emottagen på det aldra bästa; men

käringen hade ett elakt utseende, och svennen kunde väl förstå att hon

icke mente allt som hon sade. Hafs-frun bad honom nu sitta ned, me’ns

hon tillredde bröllops-sakerna, och lät inbära mat att han skulle äta.

Men prinsen ihogkom sin kärestas råd, och ville icke smaka maten, utan

passade tillfälle och gömde den i sängen. När det så lidit någon stund,

trädde Hafsfrun in, och sporde om hennes gäst hade ätit. Ungersvennen

jakade härtill. Då log käringen under skinn, och sade:

»manna-hufvud hvar äst du?»

Maten svarade:

’jag står vid sänga-fötterna,

jag står vid sänga-fötterna.’

Nu vardt svennen illa till mods, ty han märkte käringens ondska; men

Hafs-frun blef vred, gick efter maten, och sade att prinsen skulle äta

deraf, antingen han ville eller inte.

Käringen gick så ut för andra gången, och svennen såg sig om efter ett

nytt göm-ställe. Han stoppade nu maten i ugns-hålet, och dolde den så

godt han förmådde. Men det töfvade inte länge, förr än Hafs-frun kom

tillbaka, och sporde om han ätit. Prinsen jakade härtill. Då log käringen

i sitt falska hjerta, och sade:

»manna-hufvud hvar äst du?»

Maten svarade:

’jag står i ugns-hålet,

jag står i ugns-hålet.’

Vid nu Hafs-frun förnam att svennen var på sin vakt emot hennes ränker,

blef hon öfvermåttan vred, gick efter maten, och sade prinsen skulle äta

deraf, eller gällde det hans lif.

Käringen gick derefter bort för tredje gången. Då visste svennen i sin

nöd icke hvar han skulle gömma maten, utan förstack den i barmen under

sina kläder. När så Hafsfrun kom tillbaka, frågade hon som förut, om han

hade ätit. Pojken jakade härtill. Då sade käringen:

»manna-hufvud hvar äst du?»

Maten svarade:

’jag sitter i barmen,

jag sitter i barmen.’

Nu log Hafs-frun, och mälte:

»sitter du i barmen,

kommer du snart i tarmen.»

Derefter gaf hon svennen många helsningar till hans matmoder, räckte

honom en ask med bröllopps-saker, önskade honom lycka på resan, och så

skiljdes de ifrån hvarandra.

Ungersvennen gaf sig nu på hemvägen, och glad var han, såsom inte kan

synas underligt. Men »det är inte värdt att ropa Hej! förrän man kommer

öfver bäcken», som det gamla ordstäfvet lyder; ty prinsen hade icke

hunnit längre än till de begge örnarne, förr än käringen ropade:

»örnar! rifven ihjel honom.»

Då blef han mycket förskräckt. Men när örnarne fingo se hvem det var,

ville de inte göra honom skada, utan svarade:

’nej, han har gifvit oss mat,

han har gifvit oss mat.’

Prinsen gick så förbi, och kom till männen som tröskade. Då ropade

Hafs-frun:

»tröskare! slå ihjel honom.»

Nu blef svennen åter mycket rädd; men när karlarne sågo hvem det var,

ville de inte göra honom något ondt, utan svarade:

’nej, han har gifvit oss träd-slagor för jern-slagor,

träd-slagor för jern-slagor.’

Konunga-sonen slapp så undan, och kom till männen som höggo på trädet. Då

ropade Hafsfrun:

»hugge-karlar! huggen ihjel honom.»

Men när karlarne sågo hvem det var, ville de inte göra honom något

förnär, utan sade:

’nej, han har gifvit oss jern-yxor för träd-yxor,

jern-yxor för träd-yxor.’

Nu vände prinsen hälarne till, och sprang det fortaste han förmådde,

intill dess han kom uti landamäret. Då ropade Hafs-frun:

»grind! klämm ihjel honom.»

Men grinden svarade:

’nej han har smort mig,

han har smort mig.’

Svennen kom så in på sin matmoders egor, och lärer ingen undra, att han

var mycket trött efter en slik färd.

Sedan konunga-sonen hvilat sig en stund, begynte han åter vandra emot

hemmet. Me’ns han nu färdades stigen fram, rann honom i hugen, att det

väl kunde vara roligt få veta hvad bröllopps-saker voro gömda i asken.

Han tänkte så uppå sin käresta och hennes varningar; men som det plägar

hända, »ungdom och visdom följas inte åt», och ju mer han grundade,

desto större blef hans nyfikenhet. Till sluts kunde han inte längre

styra sin åhåga, utan gläntade på ask-locket vid den ena brädden. Men

nu fick han se ett stort nymäre, ty asken var full med gnistor, såsom

honom tycktes, och vid han gläntade på locket, stod det som en eld-ström

utur öppningen, och gnistorna flögo omkring åt alla håll. Då ångrade

prinsen sin obetänksamhet; men det var för sent, och till sluts kunde

han för räddhåga hvarken gå fram eller tillbaka, utan satte sig ned och

grät bitterligen. Ändteligen föll honom i tankarne, att han väl kunde

fresta om Messerias pysslingar ville hjelpa honom. Han gick så fram till

den jordfasta stenen, klappade deruppå, och ropade: »alla min fru mors

små pysslingar komme fram och hjelpe mig lägga in brud-sakerna!» Genast

kom der fram en otalig mängd pysslingar, och de små männen spridde sig

åt alla håll, och jagade efter gnistorna öfver både berg och dalar. När

det så lidit en stund, kom hela skaran tillbaka, hvar en hade fångat en

gnista, och lade den åter i asken. Derefter kröpo pysslingarne ned under

stenen. Men konunga-sonen satte sig i sinnet att en annan gång vara

klokare, och vandrade så med glädje och fröjd hem till borgen, der hans

matmoder bodde.

När nu Hafs-frun blef honom varse, och förnam att han väl genomgått

alla farligheter, vardt hon mycket förvånad, och undfick honom på det

bästa. Hon lät så fira prinsens bröllopp med stor ståt och gamman, och

alla hennes döttrar voro med på gästabudet. Men Messeria var den vänaste

ibland alla konunga-barnen, och brudgummen höll henne kär framför alla

kostbarheter, som han sett i det fagra slottet.

Sedan brölloppet var till ända, fingo prinsen och hans fagra brud orlof

att draga sina färde. De togo så afsked ifrån Hafs-frun, och önskade af

allt hjerta att de aldrig mer skulle råka henne. Derefter satte de sig i

en förgyllande karm, och foro öfver många gröna slätter, tills de kommo

upp ur hafvet icke långt ifrån kungs-gården. Men nu kände ungersvennen en

stor längtan, att se huru det stod till hemma hos hans fränder. Messeria

lade sig deremot, och sade att det båtade mera om de först foro till

hennes fader, som också var en konung. Prinsen stod likväl fast vid sin

mening, och så fick han råda. När de så skulle skiljas åt, tog Messeria

ett löfte af sin brudgum, att han icke skulle smaka någon föda me’ns han

var borta, utan genast vända tillbaka. Konunga-sonen lofvade lyda henne

härutinnan, och drog derefter å stad. Men den unga bruden satte sig ned,

och grät bitterligen, ty hon kunde väl förutse huru hans färd skulle

aflöpa.

När nu ungersvennen kom i sin faders gård, blef en stor fröjd såsom

man väl kan tänka, och aldramest gladdes konungen och hans gemål,

drottningen. Der blef så anrättadt ett präktigt gästabud, och alla

önskade prinsen välkommen hem igen. Men svennen ville hvarken äta

eller dricka, utan sade att han genast skulle fara sin väg. Detta föll

drottningen sällsamt före, och hon ville icke släppa honom fastandes

ifrån sig. Prinsen blef således öfvertalad med många böner, och lät

ändteligen förmå sig att smaka ett peppar-korn. Då förändrades hans hug,

så han glömde sin fagra brud, och allt som vederfarits honom medan han

var hos Hafs-frun. Han begynte derefter äta och dricka, och göra sig glad

med sina fränder. Men Messeria satt i skogen och väntade, tills sol gått

ned. Derefter drog hon med stor sorg hän till en liten koja, och beddes

få låna hus af det fattiga folket som bodde der.

Det led så någon tid bortåt, och konungen önskade att hans son skulle

fästa sig en gemål. Prinsen hade ingenting häremot, utan for bort till

ett annat rike, och friade till en fager konunga-dotter. Derefter

reddes till gästabud, och brölloppet dracks med lust och lek och

allsköns gamman. Men den fagra Messeria vandrade fram till kungs-gården,

och beddes få vara med som tjenste-mö. Hon gick så ut och in i

bröllopps-salen, och man kan väl tänka, att det var med tungt hjerta.

Men hon döljde sina tårar, och under den allmänna glädjen var der ingen

som aktade uppå hennes sorg.

När brölloppet hade stått någon stund, sattes bord framför gästerna, och

Messeria biträdde att bära in maten. Hon hade med sig tvänne dufvor, som

flögo fram och åter i salen. Vid nu första anrättningen bars in, tog

tärnan trenne hvete-korn och kastade för dufvorna; men hannen flög fram,

plockade alla tre kornen, och lemnade intet åt sin maka. Då qvad den

lilla dufvan:

»Tvy vare dig!

för du svek mig,

som kungens son svek Messeria.»

Det blef nu tyst i salen, och gästerna förundrade sig öfver de små

foglarne. Men brudgummen vardt mycket tankfull, lockade dufvorna till

sig, och smekte dem.

Efter någon stund sattes den andra rätten på bordet, och Messeria halp

till att bära in maten. Hon kastade nu åter trenne hvete-korn för sina

dufvor; men det gick såsom förra gången, hannen plockade alla tre kornen,

och lemnade intet öfrigt åt sin maka. Då qvad den lilla dufvan:

»Tvy vare dig!

för du svek mig,

som kungens son svek Messeria.»

Nu blef åter tyst i salen, och alla gästerna lyssnade till fogelns ord.

Men konunga-sonen blef underlig till mods, och lockade de små dufvorna,

och smekte dem.

När så tredje rätten bars in, kastade Messeria åter trenne hvete-korn för

sina dufvor. Men hannen flög fram och plockade alla tre kornen, utan att

lemna något åt sin maka. Då qvad den lilla dufvan:

»Tvy vare dig!

för du svek mig,

som kungens son svek Messeria.»

Nu blef en djup stillhet öfver hela gästabuds-salen, och ingen visste

hvad han skulle tänka om detta järtecken. Men när konunga-sonen hörde

dufvans ord, vaknade han som ur en dröm, och det rann honom i sinnet,

huru illa han lönat den fagra Messeria för all hennes kärlek. Han sprang

så upp ifrån bordet, tog den unga tärnan i famn, och sade att hon och

ingen annan skulle blifva hans brud. Derhos förtäljde han om all den

trohet Messeria hade bevist honom, och hvad annat honom vederfarits medan

han var hos Hafs-frun.

När konungen och drottningen och den öfriga bröllopps-skaran hörde

sådant, kunde de knappast komma tillbaka ifrån sin förvåning. Den

främmande prinsessan blef nu återskickad till sina fränder; men Messeria

smyckades till brud, och vardt gifven åt den unge konunga-sonen. De lefde

så tillsammans i mången god dag, med tukt och ära. Men prinsen glömde

aldrig mera bort den fagra Messeria.

B. Konunga-Sonen och Prinsessan Singorra.

Ifrån Skåne.

Det var en gång en konung, som rådde öfver ett mäktigt rike. Han var en

stor höfding, och låg ofta på sina här-skepp, både sommar och vinter.

Det hände sig så en gång, när konungen var i leding, att hans snäcka

stadnade ute på villande sjön, och kunde icke gå hvarken fram eller

tillbaka; men ingen visste hvad det var som höll skeppet fast. Då gick

konungen upp i fram-stammen, och såg hvarest Hafs-frun satt på böljorna

vid skepps-bogen, och kunde han nu väl veta, att det var hon som hejdade

fartygets lopp. Han tog så till orda, och frågade hvad hon ville.

Hafs-frun svarade: »du slipper aldrig härifrån, med mindre du lofvar mig

det första lif du möter på din egen strand.» Som konungen nu icke visste

sig någon råd att komma dädan, jakade han till Hafs-fruns vilkor. Genast

blef snäckan åter flott, vinden blåste i seglen, och konungen fick en god

bör, ända till dess han kom i sitt land igen.

Konungen hade en enda son, som var femton vintrar gammal, och i allo

gaf godt hopp om sig. Den unge prinsen höll sin fader mycket kär, och

längtade högeligen efter hans hemkomst. Vid han nu fick se vimplarne på

konungens skepp, der de gingo fram öfver hafvet, blef han mycket glad,

och lopp ned på stranden, för att helsa sin fader välkommen. Men när

konungen igenkände sin son, blef han illa till mods, ty han hugsade hvad

löfte han gifvit Hafs-frun. Han vände derföre sina ögon först till en

galt, och så till en gås, hvilka gingo omkring på sjö-stranden. Derefter

drog han upp till sin borg, och gaf befallning att galten skulle kastas i

hafvet; såsom ock skedde.

Andra dagen blef en häftig storm, sjön gick hög, och galten vräktes död

uppå stranden, tätt invid kungs-gården. Nu kunde konungen väl förstå,

att Hafs-frun var vred. Han gaf så befallning att gåsen skulle kastas

i hafvet; men det gick sammaledes, der blef storm och sjö-gång, och

böljorna kastade fogeln död uppå stranden. Då rann det konungen i sinnet,

att Sjö-frun ville hafva hans enda son. Men pilten var sin faders högsta

glädje, så att konungen ville icke mista honom för halfva sitt rike.

Huru länge det nu led, fick konungen omsider sanna det gamla ord-stäfvet,

att »ingen man är starkare än sitt öde». Ty det hände sig en dag, att

pilten gick ned till stranden, för att leka med andra barn af hans ålder.

Då räcktes der upp ur vattnet en snö-hvit hand, med gyllene ringar på

hvart enda finger. Den hvita handen fattade konunga-sonen, der han lekte

uppå sjö-landet, och drog honom ned i de blåa böljorna. Prinsen blef så

förd genom hafvet, öfver många gröna stigar, och stadnade icke förr än

han kom uti Hafs-fruns gård. Men det är sagdt, att Hafs-frun har sin sal

djupt ned på hafs-botten, och den är så fager, att den glimmar af guld

och dyra stenar, både innan och utan.

Ungersvennen dväljdes nu i den fagra borgen, och träffade der många andra

ädla konunga-barn. Men ibland Hafs-fruns tärnor var en ung prinsessa,

som hette _Singorra_; hon hade varit der i sju runda år, och visste

många hemliga ting. Konunga-sonen fattade en stor kärlek för den fagra

jungfrun, och de lofvade hvarandra sin tro och ära, så länge de månde

lefva i verlden.

En dag lät Hafs-frun kalla ungersvennen, och sade: »jag har väl kunnat

märka, att din hug leker till Singorra, min tärna. Nu vill jag sätta

dig tre prof före. Om du fullgör dem, vill jag gifva dig den fagra mön,

och orlof att draga hem till dina fränder. Men om du icke gör hvad jag

tillsäger dig, skall du stanna här och tjena mig i alla dagar.» Svennen

kunde icke mycket svara härtill. Hafs-frun förde honom derefter till en

stor äng, som var tätt bevuxen med grönt sjö-gräs. Hon sade: »det må

blifva ditt första prof, att du skall skära allt gräset, och sätta det

åter upp, hvarje strå på sin rot, så det frodas och växer som tillförene.

Men allt skall vara redo i afton, när solen gläder sig.» Så ordadt, gick

hon sina färde, och lemnade svennen åt sig sjelf. Prinsen begynte nu att

skära och skära, allt hvad skäras kunde; men det hade icke töfvat länge,

förrän han rätt väl kunde se och märka, det han aldrig skulle gå i land

med sitt prof. Han satte sig derföre ned på ängen, och grät bitterligen.

Vid ungersvennen nu satt som bäst och grät, kom den fagra Singorra

gåendes till honom, och frågade hvi han var så bedröfvad. Konunga-sonen

svarade: »jag kan icke annat än gråta. Hafs-frun har befallt mig skära

hela ängen, och sätta hvarje strå på sin rot igen. Om jag inte det har

gjort tills sol går i skog, mister jag dig och all annan glädje här i

verlden.» Jungfrun tog till orda: ’jag vill hjelpa dig, om du eljest

lofvar bli mig trogen; ty dig skall jag aldrig svika.’ Prinsen jakade

härtill, och sade att han icke skulle bryta sin tro och lofven emot

henne. Då fattade Singorra skäran, och rörde vid gräset; i samma stund

var hela ängen skuren, och alla de små gräsen föllo på en gång till mark.

Hon rörde så åter igen vid gräset, och se! då reste sig hvarje strå på

sin rot, och ängen blef som tillförene. Derefter gick prinsessan sin väg;

men svennen blef väl till mods, trädde glad inför sin matmoder, och sade

att han lyktat sitt göromål, som hon tillsagt honom.

Andra dagen lät Hafs-frun ånyo kalla ungersvennen, och sade: »jag vill nu

sätta dig ett annat prof före. I mitt stall stånda hundrade hästar, och

der har icke varit rensadt i manna-minne. Nu skall du gå dit, och göra

stallet rent. Om du det har gjort tills i afton när solen qvällas, vill

jag stå fast vid mitt löfte.» Så ordadt, gick hon sina färde, och lemnade

svennen åt sig sjelf. Men när prinsen kom till stallet, kunde han väl se

och märka, det han aldrig skulle gå i land med sitt arbete. Han satte sig

derföre ned, stödde hand under kind, och grät bitterligen.

Han hade inte suttit länge, förrän den fagra Singorra kom åter gåendes,

och sporde hvi han var så sorgsen. Konunga-sonen gaf till svar: »jag kan

icke annat än gråta. Hafs-frun har befallt mig rensa hennes stall, om jag

eljest icke vill mista dig och all annan glädje. Men stallet skall vara

rent i afton, vid sola-glädningen.» Jungfrun tog till orda: ’jag vill

hjelpa dig, om du lofvar bli mig trogen; ty dig skall jag aldrig svika.’

Prinsen jakade härtill, och sade att han aldrig skulle älska någon annan

än henne. Då gick Singorra bort till stall-dörren, fattade en gull-piska

som hang på väggen, och slog hästen, som stod längst undan i vrån. Genast

slet hästen sig lös, och begynte skrapa marken med sina hofvar, intill

dess hela stallet var rent, så att alla hundra fålarne gnäggade och

stampade af fröjd. När allt detta var gjordt, gick prinsessan sin väg;

men svennen var väl till mods, och trädde glad inför sin matmoder, att

förkunna det han fullgjort hennes bud och befallning.

Tredje dagen lät Hafs-frun åter kalla konunga-sonen, och sade: »jag vill

sätta dig ännu ett prof före. Om du fullgör äfven det, vill jag stå

fast vid mitt ord, som jag lofvat; men om du inte gör som jag säger,

skall du stadna här och tjena mig i alla dagar.» Prinsen sporde hvad

hans matmoder äskade. »Jo», sade Hafs-frun, »i min stiga äro väl sinom

tusende svin, och der har icke varit måkadt på hundrade år. Nu skall du

måka svin-stigan, och det skall vara gjordt tills i afton när sol går

ned.» Så ordadt, förde hon konunga-sonen till en stor stiga, hvarest lågo

flera svin än någon visste tal uppå, och smutsen var samlad till ett högt

berg, så att ingen kunde komma fram, utom allenast öfver en smal spång.

Derefter vände Hafs-frun tillbaka, och trodde förvisst att svennen icke

skulle gå i land med sitt företag. Konunga-sonen kunde icke heller tänka

annat. Han satte sig derföre ned, stödde hand under kind, och fällde

modiga tårar.

Vid han nu satt och grät, kom den fagra Singorra gåendes, och sporde hvi

han var så bedröfvad. Prinsen svarade: »jag kan väl inte annat än vara

ledsen. Hafs-frun har befallt mig rensa hela svin-stigan. Om jag inte det

har gjort innan qväller, när solen bergas, mister jag dig och all annan

glädje.» Jungfrun tog till orda: ’var tröst! jag vill hjelpa dig, om du

eljest lofvar bli mig trogen; ty dig skall jag icke svika.’ Konunga-sonen

jakade härtill, och sade att han aldrig i verlden skulle glömma henne. Då

steg Singorra upp på smuts-högen, och gick varsamt fram öfver spången,

intill dess hon kom till en gammal grå galt, som låg gömd i gyttjan.

Konunga-dottern qvad:

»Galt, Galt! gör rent efter dig,

så blir du fri.»

Men knappast voro orden utsagda, förr än galten sprang upp, for hastigt

omkring i stigan, bökade med trynet och sparkade med klöfvarne, samt

vände icke åter, förr än hela platsen var ren som ett sals-golf. Derefter

flydde han sin kos, och kom aldrig mer igen; men prinsen var glad, och

kunde icke fyllest prisa den väna jungfrun för allt hennes bistånd.

Konunga-sonen trädde nu inför sin matmoder, och sade att han fullgjort

hennes begäran, som hon hade tillsagt. Då blef Hafs-frun öfvermåttan

vred, och tänkte att hon väl skulle fresta hvem som var starkare, hennes

list eller svennens lycka. Hon lät så icke märka sig med någonting; men

om morgonen, när sol rann upp, ropade hon ungersvennen, och sade att han

skulle fara till hennes syster efter brud-saker. Hon gaf honom tillika en

ask att lägga sakerna i, och tyckte prinsen sig väl kunna märka af hennes

uppsyn, att hon icke väntade honom oskadd tillbaka ifrån den resan.

När det så led på tiden att svennen skulle gifva sig bort, kom den fagra

Singorra gåendes till honom. Hon sade: »jag har sport att du skall

fara till Hafs-fruns syster, och lära vi aldrig mer råkas, om du inte

gör såsom jag nu vill säga dig. Här har du tvänne jern-knifvar, tvänne

jern-yxor, tvänne ylle-mössor, och tvänne kakor. Dem skall du taga med

dig, och skänka bort under vägen, hvar helst du kan finna rådligt. Men

när du kommer fram, skall du noga akta hvar du sätter dig. I trollets sal

äro fem stolar af olika färg. Om du sätter dig på den _hvita_ stolen,

sjunker du, och sjunker ända ned i hafsens grund, och kommer aldrig

upp igen. Om du sitter på den _röda_, brinner du och brinner, och blir

aldrig kall igen. Om du sitter på den _blåa_ stolen, får du slag och

brådöd, och vi ses aldrig mer igen. Om du sitter på den _gula_, får du

tvinsot, och täres, och trånar, och blir aldrig frisk igen. Men på den

_svarta_ stolen kan du sitta, ty der blir du oskadd.» Hon tillade: »här

är ett silkes-hyende, det skall du lägga under ormen, som ringlar på

sals-golfvet. Men framför allt ät icke af maten, ty då blir du död, och

jag får aldrig se dig mera.»

Konunga-sonen tackade mycket för dessa goda råd, tog så afsked ifrån sin

käresta, och lärer ingen undra, om de skiljdes med stor sorg å begge

sidor. Derefter begynte han sin vandring, och intet är oss sagdt om hans

färd, förrän han kom till tvänne män, som höllo på att tälja och slöjda;

men de hade inte mer än en knif, och dålig var den, ty han var af träd.

Då rann det prinsen i hugen hvad Singorra hade sagt, han tog så fram sina

jern-knifvar, och gaf åt de begge slöjdemännen.

Ungersvennen gick så ett stycke bättre fram, och kom till tvänne

hugge-karlar; men deras arbete skred mycket smått, ty de hade inte mer

än en yxa, och dålig var den, ty hon var af träd. Då kom prinsen ihåg

sin kärestas råd, och skänkte dem hvar sin jern-yxa. Derefter fortsatte

han sin färd, och kom till tvänne karlar, som stodo vid vägen och malde

på en qvarn; men vinden blåste kall, och männen voro bar-hufvade. Då

gjordes det prinsen ondt om de begge karlarne, och han gaf dem hvar sin

ylle-mössa. Han vandrade så ännu en stund, och kom till borga-grinden.

Då rusade der fram en ulf och en björn, och ulfven glupade, och björnen

brummade, som ville de uppsluka honom. Men ungersvennen var inte rådlös;

han tog en kaka, bröt den i tu halfvor, och gaf ulfven och björnen hvar

sitt stycke. Vild-djuren kröpo nu tillbaka i sitt ide, och lemnade vägen

fri, så att prinsen utan vidare äfventyr kom fram till trollets gård.