nya idéerna. Saken är nämligen den, att laxen icke gärna går upp för de
kokande älfvarne. Och äfven om den gjorde det, så ingår det icke i den
engelska sporten att fiska kokt lax. Och får inte engelsmannen fiska lax,
så får han spleen.
Den gamle generalen är död och följdes till grafven af hela nationen. Det
var en furstlig, pompös begrafning.
I norra Finland har man för länge sedan anlagt schakter och den
tillfrusna Bottniska viken är en saga blott.
Ett aber finnes dock. Ute på hafvet bildar det sig mycket mera dimma än i
våra dagar. Men man har vetat att förhindra sammanstötningar genom en
apparat, som något liknar vår trådlösa telegraf. Dessa apparater verka
lika fint som flädermusens vingar och märker i både mörker och dimma
hvarje annalkande föremål, en kust, ett skär, ett fartyg ungefär som vi
varseblifva dessa föremål i en kikare eller i en spegel.
Än människorna då?
Ja, de äro, som de alltid varit sedan de förlorade Guds beläte:
Simpla, råa, giriga och blott sällan ibland dem ett skott af ädel,
oegennyttig, klarlinjig karaktär. --
-- Och så blef ingeniör Pompowskis, alias furst Novaja-Golfas, jättelika
plan realiserad ungefär 30 år efter vår tid.
* * * * *
Blott ännu en liten episod ur furstens rika lif, endast därför, att den
berör historien om jordens inre:
Novaja-Golfa fick år 1936 besök af en gammal ungdomsvän och de tvenne
uppfriskade gamla, gemensamma minnen.
»Minns du,» frågade vännen, »den gången, då jag kom körande upp till dig
i snö och mörker -- till ditt verk uppe i Sibirien?»
»Ja, och du var hjärtligt välkommen. Hvilket år var det?»
»1911. Kommer du ihåg det tal, du då höll mot den tidens tredskande
vetenskap?»
»Nej, jag tror inte det. Jag har hållit så många, liknande tal.»
»Jo, här skall du få höra: Du talade om jordens inre, om det himmelska
vattenglaset och om omöjligheten för en magnet att vara glödande och så
sade du -- --»
»Nå, låt höra, gamle vän!»
»Möjligen skall, sade du, en gång _om få år_, när mina ben förblekna i
jorden, en _stor_ geolog finna mitt skenben och beräkna att det tillhörde
ett kadaver, som stupat för 170.000.000 år sedan. Och möjligen skall en
silfverklar tår klaska mot skenbenet under det han jublande utbrast:
'Detta skenben bevisar ändtligen, att den felande länken mellan apan och
människan har existerat.' Så fortsatte du: 'Men hvad gör _det_ mig?
Absolut intet. Det är något annat, som skulle vara värre -- --'»
»Sade jag det? Du tager bestämdt fel, ty, så vidt jag minnes, var
darwinismen allaredan död år 1911.»
»Nej, den lefde då ännu ett svagt lif.»
»Jaså. Nåå, hvad var det som jag tyckte att skulle vara värre då?»
»Jo, så här sade du: 'Att få till eftermäle dessa ord: '_Denne man lefde
år 1911 och trodde ännu, att jorden var glödande i sitt inre_' -- _det_
skulle vara det största hån, som kunde tillfogas mitt obetydliga minne.
Jag skulle vända mig i min graf.'»
=SVEN LJUNGS TUBERKULOSMEDICIN=
»Du,» sade min vän advokaten, »titta upp i förhörssalen i morgon
förmiddag när målet Sven Ljung kommer före. Jag tror det blir något
ovanligt.»
»Lustigt eller tråkigt?»
»Jag säger ingenting.»
Nå -- min nyfikenhet var väckt och jag begaf mig dit upp.
I förhörssalen lade jag märke till en egendomlighet -- alla de mellan 20
och 30 vittnena eller rättare åklagarne voro _flintskalliga_.
Nu är det emellertid på det sättet med mig, att jag har vissa dagar för
vissa lyten. En dag ser jag nästan bara halta hvart jag vänder mig, en
annan dag förföljes jag af blinda, en tredje dag ser jag berusade kvinnor
med slappa drag och nedtrampade kjolvåder och en fjärde dag ser jag
teckentalande döfstumma hvart jag än går.
Denna dag tycktes vara de flintskalliges nådadag. Hvart jag vände mig i
salen endast och endast flintskalliga människor.
Och hvad mera var: de betraktade alla min yfviga hårväxt med misstrogna
blickar. Det var rent generande.
Medan jag väntade, stötte min flintskallige granne till min arm och sade
sakta:
»Å, sitt inte och sjåpa er ni. Af med peruken!»
»Förlåt,» svarade jag. »Hvad i all världen menar ni?»
»Å -- gör er inte till! Kanske ni vill påstå, att ert hår är äkta.»
»Min herre,» genmälde jag. »Jag har inte yttrat en stafvelse.»
»Ja, men gör i alla fall som de andra! Tag af er peruken.»
Jag började känna mig illa till mods och undra, om jag möjligen hade gått
fel och råkat in på ett dårhus. Jag tog därför sakta min hatt och närmade
mig dörren.
Eller rättare sagdt -- jag försökte endast. Min granne höll mig af all
makt fast. Jag satt som i ett skrufstäd.
Hade ej just då målet Sven Ljung uppropats och jag erinrat mig min vän
advokatens löfte om något noch nie dagewesenes, så hade jag ovillkorligt
vändt mig till en af de vakthafvande konstaplarne -- men nu lugnade jag
mig och min grannes fasta tag om min handled slappade af.
Det blef också verkligen något roligt.
Den ene efter den andre anklagade Sven Ljung för att hafva levererat dem
ett hårvatten, som han påstod skulle förebygga lungtuberkulos. Emellertid
hade ingen annan verkan försports än att de samtliga hade blifvit
flintskalliga. Alla voro rasande och ville ställa Sven Ljung till
ansvar.
Jag tänkte för mig själf att jag här hade att göra med en manomanist, en
person med en eller annan fix idé, möjligen en rödhårig herre, som ville
taga en blodig hämnd på en njugg natur genom att göra flest möjligt kala
och tänkte, att han skulle komma att ådömas ett mycket svårt straff.
Min förvåning blef emellertid gränslös då mannen, efter rättegångens slut
frikändes. --
-- Sven Ljung, som nu inträdde i de anklagades bänk, var en man i sina
bästa år.
Blicken var klar och skarp och hela personen verkade allt annat än
charlatan. Också han var flintskallig; han bar ett böljande, mörkt
skägg.
Domarens första fråga, efter de sedvanliga formaliteterna, lydde:
»Erkänner ni, att ni levererat samtliga dessa herrar ett hårvatten som
beröfvat dem deras hårväxt.»
»Ja.»
»Med full afsikt?»
»Ja.»
»I afsikt att tjäna pengar?»
»Nej.»
»I hvilken afsikt då?»
»För att förebygga lungtuberkulos.»
Det förspordes munterhet i salen.
Sven Ljung begärde ordet. Han förde själf sin försvarstalan.
»Här ser ni ett extrakt af mina räkenskaper. De utvisa, att jag har
inköpt 5.000 flaskor hårvatten från * * * fabriken för 2 kronor per
styck och att jag har sålt 4.000 precis de samma flaskorna också för 2
kronor per stycke.»
Han framlämnade räkenskapsextraktet, hvilket befanns vara fullt i sin
ordning.
Domaren frågade:
»Men hade ni måhända själf del i denna hårvattenfabrik.»
»Nej. Var så god här äro edligt bestyrkta intyg om, att så ej är
fallet.»
Också dessa intyg voro äkta och höjde öfver allt tvifvel Sven Ljungs
oskuld.
»Men --,» domaren visste egentligen ej mera, hvad han skulle fråga den
besynnerlige mannen om. Han sade därför:
»Hvad har ni själf att andraga angående ert tilltag?»
»Jo,» började Sven Ljung »när jag för någon tid sedan började att förlora
håret läste jag i en tidning följande annons:
»_Osvikligt medel_.
Håraffall botas i loppet af få veckor genom användandet af * * *
hårvatten» och så vidare.
Jag köpte ett par flaskor. Men ett mera osvikligt medel till att
_förlora_ håret kan väl knappast tänkas. Mitt tjocka, präktiga hår -- som
endast obetydligt hade glesnat just midt uppe på hjässan -- föll i hela
nypor.»
»Godt. Men detta behöfde väl icke föranleda er att narra hundratals --»
»Förlåt, hela 4.000 --»
»Godt, att narra hela 4.000 människor in i samma fördömelse. Jag kan ej
se era motiv. Efter era räkenskaper har ni till dato förlorat 7.000
flaskors värde, eller 2.000 kronor. --»
»Ja, plus frakt och porto på de försända 4.000.»
»Riktigt. _Då_ förefaller era motiv ännu mera svårförklarliga.»
»Ja. Men jag vill framställa allt alldeles klart och tydligt. Jag
förargade mig öfver att jag hade förlorat mitt hår, men tiden gick och
till slut tänkte jag ej mera på den saken. En dag kom jag emellertid att
läsa en statistik öfver lungtuberkulosens framfart och lade märke till
_att ingen flintskallig person var tuberkulös_. Nu har ni pudelns kärna,
herr domare. Jag vände detta bakfram och tänkte _om_ jag _gör_ folk
flintskalliga, så _förebygger_ jag ju tuberkulosen. Jag kom att erinra
mig det ypperliga hårvattnet och resten känner ni.»
Som jag nyss nämnde, Sven Ljung frikändes, men uppmanades att sluta med
detta slag af välgörenhet för framtiden.
INNEHÅLL:
_Jordens inre:_
I. Geniet 5
II. Grufingeniören och generalen 20
III. »A.-B. Jordens Inre Värme» 32
IV. Den hemlighetsfulla floden 46
V. »Jordens glödande inre är en fabel» 55
VI. Jordorganismens sjukdomar 70
VII. Ballongfärden 75
VIII. Jätteschaktet och ingeniör Pompowski 81
IX. Den nya Golfströmmen 87
X. Pompowskis tal 91
XI. Zarens belöning 100
XII. Furst Novaja-Golfa i Kejserliga Bergskollegiet 105
XIII. Den konservativa vetenskapen 112
XIV. Tjugo år senare 118
_Sven Ljungs tuberkulosmedicin_ 125