uppfinning och för sin verksamhet.
Med en aldrig svikande energi har denne man utfört ett så gigantiskt
arbete, att man nästan tviflar på möjligheten däraf.
Jag öfverlåter härmed ordet till herr ingeniör Pompowski. Han önskar
omtala för oss en underlig, fabelaktig dikt ur rama verkligheten, en
dikt, som är sann i hvarje ord. Han skall nu omtala för oss, hvarför
norra Rysslands och Sibiriens floder hafva blifvit nästan kokande,
hvarför isen försvinner från våra nordliga farvatten och hvarför vi om få
år skola kunna etablera en regelbunden frakt- och passageraretrafik rundt
omkring hela riket. Vidare skall han visa huru hela norra delen af vårt
land inom kort framtid kan koloniseras, huru fruktbara ängar och böljande
sädesfält snart nog skola finnas där uppe.
Mina herrar!
Med få ord: han vill berätta oss sannsagan om _den nya Golfströmmen_.»
KAP. X.
Pompowskis tal
Starka bifallsyttringar hälsade statsministerns ord och de förminskades
icke, då ingeniören besteg talarestolen.
Af Pompowskis tal hitsättes följande utdrag:
»En och hvar känner till de egendomliga företeelser, som kallas
»jättegrytor». De bildas vid floders stränder och vid hafskusten
därigenom, att det, i en af någon orsak redan förefintlig kavitet
inkommer en eller flera stenar och att dessa vid vattnets rotation
slungas mot kavitetens väggar och afslipar dessa. Härigenom dels utvidgas
hålet, dels tilltager det i djup. När stenen har helt och hållet
förtärts, upphör hålets utvidgning. Nu är det klart, att om man alltid
kunde tillföra nya stenar i hålet och upprätthölle man alltid vattnets
cirkulation i detsamma, så skulle en sådan jättegryta kunna nå ned till
snart sagdt hvilket djup som hälst.
Och just på detta är det jag grundat min plan.
Jag har helt enkelt åstadkommit konstgjorda jättegrytor i de sibiriska
floderna.
Nu vill jag dock, innan jag går vidare, återupprepa hvad som förut har
varit synligt i tidningar om min åsikt om jordens inre.»
Här följde den förklaring som förut omtalats, att ett schakts värmeökning
mot djupet ej har sin grund i ett glödande jordinre utan ett sakta, efter
hand frigjordt tryck. --
»Värmen vid ett visst djup blir naturligtvis dock densamma,» fortsatte
ingeniören. »Det är blott den vansinniga _teorien_ om det glödande inre
jag förkastar.
Jättegrytorna i ordningställdes på följande sätt:
I en flod med ett godt vattenfall utsprängdes, -- efter att platsen
omgifvits med en mur, för att skydda anläggningen mot otillbörlig
nyfikenhet, -- nedanför fallet ett stort, rundt hål med en diameter
varierande för olika floder från 100 till 200 meter. Samtidigt byggdes
det en damm högre upp i floden och ett kraftrör utmynnade från denna till
det stora hålets centrum och gick därpå lodrätt ned i schaktet. Rörets
nedre ända anordnades som en turbin, så att vattnet, när det lämnade
röret, hade en roterande rörelse. Hela anordningen kan förresten
åskådliggöras genom denna skiss (här följde en skioptikonbild):
[Illustration]
»Från dammen _f_,» fortsatte Pompowski, »för röret _a_ ned igenom det
stora schaktet. Detta rör bör vara mellan 5 och 10 meter i diameter,
slutar med den turbinformade apparaten _b_. Refflingen verkar, att
stenarne 1, 2, 3, 4 etc. erhåller en roterande rörelse tillsammans med
vattnets och verkningen à la jättegryta börjar. Här är den dock så mycket
intensivare, upp till millioner gånger kraftigare. Detta beror emellertid
på flere omständigheter såsom på stenarnes hårdhet och tyngd, vattnets
tryck och mera sådant. Vidare spelar ju schaktväggarnes hårdhet en mycket
stor roll, så att man i en kalksten eller skiffer kommer oerhördt mycket
fortare ned än genom en hård kvartsit eller granit.
Till slitstenar har jag begagnat hård, sprickfri kvarts, slagen till
stycken så stora som en knytnäfve, men de sletos upp långt förr än man
skulle tro.
Att börja med infördes stenarne genom en apparat som på skissen
föreställes af tratten _e_ och nedstörtade, tillsammans med vattnet,
genom röret _a_. Då detta visade sig medföra rätt stor slitage på rörets
innerväggar, öfverdrog jag stenarne med vax eller beck, hvilket skyddade
röret och ögonblickligen afslipades vid rotationen. Slutligen lät jag
stenarne helt enkelt falla ned efter schaktväggarne och härigenom
inbesparade jag rörslitningen alldeles.
Nåväl!
Stenarne roterade, som nämndt, nere på hålets botten och malde sönder
såväl de omgifvande som de undervarande bergarterna.
Vattnet, som nedfördes genom röret _a_, steg åter, blandadt med slam och
grus upp så, som de stora pilarne visa, genom det ringformiga rummet _c_
och rann vidare mot _d_, som just är den heta floden. Det visade sig
aldrig några svårigheter vara förbundna med att föra slammet upp; ty om
det var för groft, sjönk det åter ned och maldes ytterligare tills det
blef tillräckligt fint fördeladt till att kunna lyftas af den
uppåtstigande vattenströmmen.
Som man behagade märka, är röret _a_, försedt med en del concentriska
skifvor _g_. Dessa äro så anordnade, att deras »gängning» eller stigning
är retograd mot turbinens rotationsriktning i och för att undvika torsion
i det långa röret. Men skifvorna hafva också en annan uppgift. Röret blir
naturligtvis, när det uppnår en stor längd, mycket tungt. Då nu skifvorna
också hafva en svag lutning nedåt, pressar den uppåtgående vattenströmmen
mot dem och håller röret så godt som flytande. I alla fall reduceras dess
vikt till ett rent minimum.
Detta är i korta ord planens stora drag. Den är enkel och klar. Men
naturligtvis tillkommer det en massa detaljer, hvarom det dock icke torde
passa att här närmare ingå på, då de äro af rent teknisk natur.
Man kan möjligen säga, att detta mitt projekt också endast är ett schakt,
som sänkes ned genom jordskorpan och det var ju också Flammarions idé,
som Montgomery sökte realisera.
Mycket riktigt!
Den stora skillnaden är emellertid att jag har användt mig af det enda
sätt, hvarpå det kan lyckas. Jag har begagnat _maskinkraft_ och vatten,
under det att de andra trodde, att arbetet kunde utföras med
människokraft.
Vi vilja nu se litet på resultaten.
Jag har nu fjorton schakt i drift. Fortgången mot djupet har varit mycket
olika pr år. Det djupaste schaktet har nått det fabulösa djupet af hela
12.000 meter --»
Här blef ingeniören afbruten af ett »ah» -- utrop från de församlade.
»Som jag säger, 12.000 meter, eller en neddrift af 1.000 meter pr år. Den
går ned i en mycket lös bergart. Det schakt, som har hunnit minst mot
djupet, är 2.000 meter djupt. Det gick ned genom den hårdaste kvartsit
och behöfde en kolossalt stor kraft.
12.000-metersschaktets botten äger en temperatur af 400° C, och vattnet
utträder vid mynningen med 120° C:s temperatur.
Man kan förundras öfver att vattnet verkligen uppnår en så hög värmegrad
vid utflytandet, bland annat på grund af det kalla nedrinnande vattnet i
röret. Men man måste då betänka, att detta kalla rör intager endast en
obetydlighet i yta mot den vattenmassa, som står utanom det i schaktet,
samt att denna vattenmassa rör sig uppåt synnerligen långsamt.
Vidare är ju den snabba neddriften mot djupet förvånansvärd. Men här
hafva vi _sekundens hemlighet_. Ty under det att bergborrningsmaskiner
blott arbeta med vissa uppehåll och till vissa tider afstannas, för att
arbetarne skola få hvila, så hvilade icke stenarne i mitt schakt en enda
sekund i hela tolf år. Rundt, rundt dansade de och stodo aldrig stilla,
ty rören förlängdes genom en anordning, som tillät driften att försiggå
kontinuerligt.
Det är besynnerligt hvad _det_ verkar, som arbetar året rundt, sekund
efter sekund. Året innehåller, som bekant, cirka 31.000.000 sekunder.
Detta 120 graders vatten, hvilket alltså är öfverhettadt, afgifver fri
ånga vid dess framträdande i dagen -- denna ånga som synes öfver
anläggningarne och som gifvit anledning till så många gissningar och
funderingar.
Då schakten ligga nära hafvet, nå dessa kolossala, varma vattenmassor
detsamma med en temperatur, som om sommaren växlar mellan 100 och 40
grader och om vintern mellan 60 och 15 grader.
Våra varma floder sträcka sig från Arkangel till Sibiriens ostliga
regioner -- naturligtvis med olika mellanrum, bestämda af de topografiska
förhållandena. Och de blifva varmare och varmare. Nu tömma de hvarje
sekund sitt heta vatten i ishafvets böljor och isen täres mera och mera.
Många floder små, göra en stor och ny Golfström.
Och denna har redan börjat verka.
Och den skall fortsätta sitt arbete; år efter år.
Och om få år är hela Ryssland isfritt rundt hela landet.»
KAP. XI.
Zarens belöning
Efter föredragets slut ljödo ånyo bifallsrop och då dessa tystnat gaf
zaren ingeniören ett tecken att träda fram till honom.
Och nu blef man vittne till en intressant akt.
Zaren böjde sig fram och kysste Pompowski på bägge kinderna, hvarefter
han i några varma ord tackade honom för hans storartade arbete.
Därpå inbars på en röd sammetskudde Rysslands dåvarande högsta orden:
»Svarta Björnen». Kejsaren fäste ordensstjärnan på ingeniörens bröst och
sade:
»Böj knä!» hvarpå han lätt berörde den knäböjandes skuldra med sitt
svärd:
»Härmed slår jag dig till riddare och adelsman. Ditt adelsnamn skall
blifva »Novaja-Golfa».[B] Din titel furste. Stå upp, furst
Novaja-Golfa.»
Ett stormande bifallssorl mötte den nye fursten då han reste sig och man
väntade i spänning på hvad han skulle komma att yttra.
Stående sade Novaja-Golfa:
»Ers majestät!
Det ryska språket saknar ord för att uttrycka de känslor som i detta
ögonblick storma in mot mig.
Jag törs ej ens försöka -- ers majestäts nåd och välvilja öfverväldiga
mig.
Blott detta:
Valspråket på mitt vapen skall blifva:
_Gutta cavat lapidem_[C], och det är ord, som jag vill lägga alla våra
ynglingar på hjärtat. För att uppnå stora resultat _behöfves_ icke en
plötslig, våldsam stöt fast det för mången kan tyckas så. Den lilla
droppen, som oupphörligen faller eller det evigt roterande sandkornet
verkar detsamma.
Alltid stod en sak klar för mig under mitt arbete och det var: året
innehåller 30.000.000 sekunder.
Hade jag för 12 år sedan framlagt min plan för offentligheten hade man
utskrattat den -- nu, då alla sett dess resultat, kan ingen betvifla
_sekundens makt_ eller att gutta cavat lapidem.»
Sedan lugn åter inträdt trädde statsministern ånyo fram till
talarestolen:
»I allt detta jubel och denna glädje öfver Rysslands blifvande storhet
blandar det sig dock en droppe malört i fästens pokal. Alla förstå, att
jag hänsyftar på general Swinekows ruin. Men också denna sak skall vända
sig till det bästa.
Vår allra nådigaste härskare har nämligen gifvit mig i uppdrag, att
meddela, att alla vidare arbeten fortsättes under furst Novaja-Golfas
ledning för _statens medel_. General Swinekow erhåller concession under
de första 20 åren på _alla_ fördelar, såsom: tonnageafgift för alla
fartyg som trafikera den nya Golfströmmen; rätt till tonafgift för all
malm som i samma tid brytes och exporteras i rikets norra delar;
koncession på byggandet af alla krigsskepp -- --»
Och så följde uppräknandet af en mängd andra koncessioner och löften.
Åter jublade församlingen och allas ögon riktades mot generalen.
Denne reste sig, ännu ungdomlig i sin hållning trots sin höga ålder och
tog några steg fram emot kejsaren.
»Ers majestät,» sade han. »Jag är af hjärtat tacksam för denna nåd. Men
jag kan ej mottaga den. Rysslands storhet är min belöning. Alla dessa
koncessioner har jag visserligen sökt i mitt namn, men detta gjorde jag
endast för att förhindra spekulanter till osunda företag. Alla äro nu i
mina händer. Med ers majestäts tillstånd vill jag förvalta dem
uteslutande för statens räkning och tillse att de ej falla i orätta
händer. Men ingen belöning i mynt för mitt arbete.»
»Tack, min tappre, gamle general. Du störste bland mitt folks store.»
-----
[B] På svenska »Den nya Golfen».
[C] På svenska: »Droppen urhålkar stenen»; den latinska
fortsättningen på sentensen betyder: »icke genom sin
inneboende kraft, utan genom att falla ofta.»
KAP. XII.
Furst Novaja-Golfa i Kejserliga Bergskollegiet
Glänsande festligheter aflöste hvarandra. Hela landet jublade och den nye
fursten hade oerhördt mycket att beställa.
Så en dag var det möte i Kejserliga Bergskollegiet, en institution som
tämligen nyligen hade instiftats och som i mycket liknade svenska
»Järnkontoret».
Presidenten hade anmodat Novaja-Golfa om att meddela sina åsikter om den
mest rationella brytningsmetoden för de nordryska malmförekomsterna och
fursten hade strax förklarat sig villig härtill.
»Jag har tänkt mig,» sade Novaja-Golfa bland annat, »att förekomsterna
bäst utnyttjas på samma sätt som mina schakter; det vill säga där
hvarest vattentillgången tillåter sådant. Jag har också försökt det på
ett ställe. Malmen strömmar då tillsammans med gråberget, upp ur grufvan
i form af fint fördeladt slam. Därifrån föres den, genom rännor af ett
eller annat hårdt material till kusten, hvarest råmassan förarbetas på
kändt bergsmannamässigt sätt. Detta gifver oss malmen nästan gratis.
Vid en stor grufva kan man naturligtvis inte använda sig af endast ett
rör utan måste hafva ett helt rörsystem till sin disposition, hufvudsaken
är att hålla vattnet i en ständig, jämn cirkulation så att de hårda
stenarne slungas mot sidorna och bottnen.
Denna metod gör också, att hittills oanvändbara, sporadiska malmer kunna
utnyttjas. Af sådana finnes det däruppe ofantliga mängder.»
Ännu mycket talade Novaja-Golfa -- om nya och intressanta saker.
Bland annat framförde han nu det första _direkta beviset_ för, att
jordens inre icke är glödande.
»-- -- -- -- -- Jag har, som jag gång på gång framhållit, allaredan för
länge sedan öfvergifvit tron på jordens inre glödande massa. Jag upptäckte
nämligen bland annat, att alla de lärda hade alldeles glömt att taga
med i beräkningarne hvad _trycket_ förorsakade hos värmeförökningen.
Man behöfver endast erinra sig det pneumatiska elddonet för att förstå
tryckets enorma inverkan.
Denna lilla skiss klargör förhållandet -- -- -- -- -- --
[Illustration]
-- -- -- -- Alltefter som schaktet a--b--c drifves nedåt, komma större
och större konformiga bergspartier att utöfva sitt tryck på den botten,
som för ögonblicket existerar. Först a^1--a--e så b^1--b--e och slutligen
c^1--c--e. Till och med den allra minsta förskjutning af dessa massor --
och att en sådan _måste_ uppstå är ju klart -- medför att rörelsen
omsättes i värme. Innan schaktet drefs ned var allt i jämnvikt -- således
kallt. Men denna bergmassornas rörelse kan -- åtminstone i hårda och
medelhårda bergarter -- ej mätas med något vetenskapligt instrument. Den
är allt för liten.
Jag resonnerade nu som så: Kunde man åter igenfylla ett färdigt schakt
med ett material, som ej läte sig sammanpressas -- med kompakt stål eller
liknande, så skulle värmen upphöra så snart allt åter hade kommit i
jämnvikt, _om_ min tryckteori var riktig. _Är_ däremot jordens inre
glödande så betydde naturligtvis icke denna utfyllning af schaktet något.
Bottnen skulle gifvetvis bibehålla sin värme.
Mina herrar!
Jag har utfört detta experiment, jag har förvandlat min teori till ett
oomkullstötligt faktum:
_Jordens inre är kallt._
Men -- det var nog icke med ens jag nådde fram till ett verkligt
resultat, det var många svårigheter att öfvervinna.
Till att börja med begagnade jag ett af mina schakt till experimentet.
Detta hade ett djup af 2.000 meter. Värmen hade tilltagit synnerligen
jämnt och i medeltal med 10° per 30 meter. Schaktbottnen hade därför
en temperatur af 60° C. Efter att jag låtit tömma schaktet för
vatten lät jag inmura en oerhördt solid kula af stål försedd med
en helt liten ihålighet i centrum. I denna kavitet anbringades
temperaturmätningsapparater och dessa förbundos medelst elektriska trådar
med jordytan. Schaktet fylldes helt upp -- tum för tum med järnbetong
alldeles orubbligt tätt.
Temperaturen sjönk emellertid endast en obetydlighet -- betongen var
tydligen icke fast nog.
Men detta var mig icke nog, ty jag kunde ej inbilla mig, att en jordkula
som i milliarder år legat i iskallt vatten kunde vara varmare i sitt inre
än dess yttersta, solbelysta yta.
Då fick jag en idé.
_Vatten_ är ju det minst sammantryckbara ämne vi äga. Jag offrade ett
nytt schakt, placerade en temperaturmätare på bottnen, lät fylla den med
vatten och tillmurade mynningen orubbligt fast efter att den försetts med
en kran. Så väntade jag i fyra månader och öppnade då kranen. En väldig
vattenstråle sköt i vädret.
Och därmed var ju trycket _bevisadt_, ty det innestängda vattnet hade
från början intet öfvertryck som nu.
Kranen stängdes åter, och jag afläste under loppet af ett helt år
temperaturen.
Och mycket riktigt -- den sjönk sakta och obönhörligt. Från 60 till 50,
till 40, till 30 och nu -- sista meddelandet däruppifrån -- till 20° C.
Antagligen kommer den att sjunka ännu mera.
Således, mina herrar!
Ett osammantryckbart utfylldt schakt är ju alldeles detsamma som en del
af jordskorpan, i hvilken det ej finnes något schakt _alls_. Och i detta
fyllda schakt märkes ingen temperaturförökning mot djupet; ergo: i den
_fasta_, _orubbade_ jordskorpan finnes det ingen temperaturförhöjning mot
djupet.
Men ännu är jordskorpan stor och hel; ännu finns det plats för schakter i
oändlighet; och jag spår, att man kommer att upplefva den dag, då
jordskorpans 'feber' tillgodogöres öfverallt.»
Detta, och mycket annat, talade Novaja-Golfa.
KAP. XIII.
Den konservativa vetenskapen
Nu skulle man, efter allt som hade händt, tro, att vetenskapen med öppna
armar hade mottagit furst Novaja-Golfas enkla och slående _bevis_ för
sina påståenden.
Den, som tror detta, känner ej vår moderna vetenskap ett dugg.
Densamma sade naturligtvis:
»Men, är ni säker på, att icke någon har _glömt kvar ett isstycke_ i
temperaturmätaren?»
Eller:
»Det kan af den orubbliga vetenskapen bevisas att _just där_ hvarest
fursten gjort dessa mätningar -- där -- där -- där är den inre värmen
synnerligen _variabel_.»
Eller:
»Enligt nobelpristagaren, herr professor Ditt, och efter utsago af herr
professor Datt samt i öfverensstämmelse med herr geheimeråd Dott och på
grundlag af herr professor Dytts senast gjorda rön -- -- så, så,» och så
sade de då ett eller annat efter denna stukande inledning.
Och alla resonnerade de sina visa uttalanden i dessa ord:
»Furst Novaja-Golfa har onekligen gjort Ryssland och hela världen en stor
tjänst med sina heta floder. Men -- den orubbligt säkra vetenskapen har
han ej rubbat en tum.»
Detta löjliga tillvägagångssätt förargade på det högsta fursten och han
döpte den spekulativa vetenskapen till ignorantologi och dess utöfvare
till ignoranter. --
-- En aftonstund, då solen dalade och förgyllde S:t Petersburgs minareter
och glödgade Nevans vatten, gaf sig en ung, filosofie doktor, eller som
fursten kallade sådana: »ignorantplanta», i samspråk med Novaja-Golfa.
Och man kom då, helt naturligt, också in på temat om de »förskrufvade
idéer», som fursten hade om jordens inre värme.
Fursten frågade:
»Ni har ju nu kommit så långt, att vetenskapen är orubbligt säker på, att
jordens inre utgöres af en kula af järn -- --»
»Stål, herr furste, stål.»
»Utmärkt, en kula af stål alltså, utanpå omgifven af en skorpa af sten.»
»Alldeles. _Det_ är odisputabelt säkert.»
»Godt! Och detta förklarar, att jorden är, eller verkar som en magnet.»
»Ja. _Det_ är också odisputabelt säkert. Den store professor _Birkeland_
bevisade ju för många år sedan, att jorden _måste_ äga en alldeles
_oerhörd_ magnetisk kraft för att kunna -- --»
»Jag vet; för att kunna neddraga hans norrskens draperier kring
polartrakterna,» sade fursten leende.
»Ja,» fortfor doktorn triumferande, i det han fullständigt bortsåg från
furstens ironiska tonfall, »ja, och hvad mera är: det _är_ -- _är_ --
_är_ således. Jordens inre stålmassa _är det just som gör_ att den är en
så kraftig magnet att norrskenet _kan_ uppträda.»
»Jag är, märkvärdigt nog, min bäste herre _enig_ i detta,» genmälde
fursten. »Jag anser denna Birkelands teori för alldeles korrekt och
förnuftig.»
»Det var då glädjande att höra att en 'vetenskapens anarkist', som ni
ofta kallas, herr furste, erkänner en af våra teorier.»
»Sannt nog! Men -- en fråga: _Upphöra ej järn -- respektive stål -- vid
en temperatur, som ligger emellan 690 och 870 grader, att vara
magnetiska?_»
»Jo. _Det_ är också odisputabelt säkert. Allaredan vår store _Hopkinson_
har påvisat detta.»
Nu blef fursten rasande.
»Saknar ni då all _kombinationsförmåga_, herr vetenskapsman?» utbrast
han. »Ser ni då icke, att jorden, som erkändt _är_ en järn- eller
stålkula, _icke kan_ vara hvarken glödande eller ens 870 grader varm i
sitt inre! Ty då vore den ju _omagnetisk_. Men den _är_ en magnet --
ergo: den kan icke vara glödande i sitt inre.»
Nu var vetenskapen i en vacker dilemma.
_Var_ jordens inre glödande -- ja, då kunde jorden _ej_ vara en magnet --
då kunde Birkelands norrskensteori och många andra förnuftiga teorier ej
förklaras -- ej ens kompassnålens sökande mot polerna -- och på dessa små
ord föll slutligen hela den orubbliga vetenskapen tillsammans.
Detta hände år 1925.
»Stackars de lärde från 1910-talet, som hade trott något så vanvettigt,
som att jordens inre var glödande,» hette det nu.
Ty nu hade den orubbligt säkra vetenskapen fastslagit, att fursten hade
rätt.
Och det var ju så solklart!
Och trycket? Så enkelt -- nu förstod man det: hvarje magnet _drager ju
mot sitt centrum_. Och detta förklarade också jordens tillplattning vid
polerna; när magneten ville draga sig tillsammans från pol till pol, så
_måste_ ju ekvatorn utvidgas.
Allas ögon öppnades; de sågo -- icke sin egen nakenhet och dumhet -- tro
aldrig det -- nej, sin egen storhet och kunskap -- 1925 års
vetenskapsmän, se, det var kulmen det.
Och åter predikades det som alltid: _Nu_ har vetenskapen nått toppen,
hittills har allt varit strunt och fåneri. Stackars folk som lefde 1910
i dess mörker angående jordens inre.
Nästa år utnämndes fursten af Novaja-Golfa till nobelpristagare i fysik.
Han afslog.
Kort och bestämdt:
»Man har från mitt _arbetande_ kall upphöjt mig till _intetgörarnes_
titel; önskar man nu upphöja mig från mitt _tänkande_ kall till
_ignoranternas_, hjärnautomaternas? Jag betackar mig. Jag tänker icke att
hylla de falska profeter, som sätta alla _eviga_ sanningar i gapstocken
och dansa en vild jubeldans omkring sina egna, små sanningar, hvilka
aldrig vara längre än högst 50 år.
Är det er mening att binda min tunga medelst ett nobelpris, tager ni
fel.
Innan någon anar det, skolen i åter höra ifrån mig.»
KAP. XIV.
Tjugo år senare
Furst Novaja-Golfa har grånat. Han är nu en man på 58 år, men ännu
kraftig och ungdomsfrisk.
Han har haft den glädjen, som beskäres endast få store män, att ännu i
lifstiden se sitt mål fullbordadt.
Nu trafikera alla världens nationers fartyg hafvet längs Rysslands och
Sibiriens norra kuster, hvarest förr isen låg tjock och fast. Städer äro
under uppblomstring och stepper och tundror ligga under kolonisation.
Också andra länder hafva följt Rysslands exempel -- och välstånd och lif
hafva kommit fordom öde och kala trakter till del.
Vetenskapsmännen hafva beräknat, att jordens totala atmosfärtemperatur
har förhöjts med 1/2° C, en ganska betydlig ökning.
Till följd af ångan och den ökade värmen hafva regn och snö betydligt
tilltagit i de nordliga delarne; men detta förhållande är egentligen
endast af det goda, då det gör, att floderna aldrig sina, så att
vattenbrist är utesluten.
Man fruktade först storligen för, att all imman och ångan skulle inverka
hämmande på vegetationen -- men det har visat sig, att så ej blifvit
fallet. Det förekommer litet fuktighet i närheten af schakten, men denna
bindes om sommaren till regn och om vintern till snö och uppträder
alldeles lokalt.
Kornet mognar i den drifvande midsommarsolens strålar. Men om vintern
hvilar naturen och då rufvar den långa, mörka sibiriska natten öfver
landet.