I
Handling.
"Jukola gård, belägen i södra Tavastland, står på norra sluttningen
av en backe nära Toukola by. Den omges närmast av stenig mark: men
längre ner taga åkrarna vid, på vilka, innan gården förföll, säden
böljade i rika ax. Under åkrarna ligger den klöverkantade ängen,
genomskuren av ett mångbuktat dike; och rikligt gav den hö, innan den
vart betesplats för byns boskap. För övrigt äger gården vida skogar,
kärr och ödemarker, vilka, tack vare detta ställes första bebyggares
förträffliga anordningar föllo på dess del, redan då storskiftet gick
fram i forna tider. Då hade nämligen Jukolabonden, månare om sina
efterkommandes bästa än om sitt eget, tagit eldskadad skog på sin
lott och sålunda erhållit sju gånger större ägor än hans grannar. Men
löpeldens alla spår hade för länge sedan försvunnit från hans marker
och yvig skog hade vuxit upp i stället. — Och detta är de sju bröders
hem, vilkas livsöden jag nu går att förtälja.
"Brödernas namn, uppräknade från den äldsta till den yngsta, äro:
Juhani (Jan), Tuomas (Tomas), Aapo (Abraham), Simeoni (Simon),
Timo (Timoteus), Lauri (Lars) och Eero (Erk). Tuomas och Aapo voro
tvillingsbröder, så ock Timo och Lauri. Juhani, den äldsta, är tjugufem
år, men Eero, den yngsta, har knappast skådat aderton solvarv. Alla
äro de starkt och grovt växta och av medellängd utom Eero, som ännu är
mycket kort. Aapo är längst, men ingalunda axelbredast Denna förmån Och
heder tillkommer Tuomas, som är rent av beryktad för sina axlars bredd.
En egenhet, kännetecknande dem alla, är deras bruna skinn och styva,
hampfärgade lugg, vars strävhet i synnerhet hos Juhani faller i ögonen.
"Deras fader, som var en mäkta ivrig jägare, drabbades av bråddöd i sina
bästa år under kamp med en retad björn. Båda två, såväl björnen som
mannen, fann man döda, sida vid sida på den blodiga marken. Svårt var
mannen sårad, men så även rovdjuret: gapande knivsnitt såväl i hals som
i sida och bröstet genomborrat av bössans skarpa lod. Så ändade den
reslige mannen sina dagar, sedan han fällt mer än femti björnar. — Men
genom dessa sina jaktfärder försummade han arbetet och verksamheten
i sin gård, som småningom, i avsaknad av husbondens ledning, föll i
lägervall. Ej häller hans söner förmådde plöja och så, ty de hade ärvt
av sin fader samma mäktiga jägarlust."
Så börjar Seitsemän veljestä. Från denna inledning utgår verkets
huvudlinje, som kommer att följa den långsamt fortskridande
förvandlingen av de sju brödernas nomadliv till bondeliv. Med andra
ord: ur Kivis roman skall framspringa det fängslande kulturhistoriska
moment, då en vildmark på allvar läggs under plog och grunden för
civilisationen skapas. Skådeplatsen för händelserna är Kivis egen by
och kringliggande näjder. Tidsbestämningarna äro något motsägande, men
av många skäl bör handlingen tänkas försiggå i skaldens barnaår eller
möjligen något årtionde tidigare.
Jag övergår till de sex äldre brödernas stora pojkäventyr. Det börjar
med att de snatta ägg av gumman i Männistö torp, rymma till skogs och
hålla kalas på rovet. Vid hemkomsten mötas ynglingarna på gårdsplanen
av äggens rasande och skriande ägarinna åtföljd av den risbeväpnade
Jukolavärdinnan. Helt om och till skogs igen! — denna gång så långt
att ingen finner spåren. Djupt i ödemarken bygga ynglingarna en koja
av granris, bosätta sig där och ägna sig åt nöjsamma friluftslekar. De
leva på stulna rovor och ett och annat vildbråd. Den självtillräckliga
Juhani för med ålderns rätt kommando över de andra, och det är inte
utan att denna sorglösa ynglingskara erinrar om det originella
nomadsamhälle: i vildmarken, som författaren längre fram i romanen
låter bröderna grundlägga.
I hemskogarna letar Jukolamor förgäves efter sina förlupna barn och
hela byn smittas av hennes oro. Man ställer till skallgång. Vid
skogshavets fjärran synrand upptäcks äntligen en rökstrimma. Med tysta
och snabba taktiska rörelser omringa skallfogden och hans följeslagare
det sorglösa lägret. "Följde nu aga av moderns hand, drabbande hela
pojkskocken, man efter man; och högljutt var skränet i Kuokkala skog".
Men åren gå. Modern dör och bröderna taga itu med att lyfta hemmanet
ur dess förfall. Hos dem alla lever en djup kärlek till fädernetorvan.
'Kultainen koti', 'kultainen Jukola' lyda de från folkpoesin
överflyttade uttryck, med vilka denna känsla tolkas. Att motsättningen
mellan nomadinstinkten och kärleken till hemgården ger upphov åt en
konflikt och slutligen driver de sju bröderna till de häpnadsväckande
vildmarksäventyr, som fylla romanens populäraste kapitel, beror dock
icke på någon inre strid hos dessa omedvetna naturbarn: endast hos
Lauri kan man skönja ansatser till en sådan. Deras öden gestaltas
som otaliga andras genom det omgivande samhällets pressning på
individerna. De originellaste, spänstigaste och kraftigaste resa sig
mot samhällstrycket i bynovellens värld lika väl som annorstädes.
Trots oavlåtliga bemödanden ha bröderna inte lärt sig läsa, varför
socknens myndiga prost hotar dem med det nesliga stockstraffet Från
staden (Tavastehus) anskaffas då nya, rödpärmade a-b-c-böcker och
man tågar till kyrkbyn för att gå i skola hos klockarfar. På vägen
företages ett länge planlagt, samfält frieri till Vendla i Männistö.
Fem av de sju träda in i stugan, där flickan bor med sin åldriga
moder, och den talföra Aapo håller ett förträffligt andragande,
men ingen af Jukola-bröderna behagar henne. Sedan Juhani slungat
en sten, stor som en knytnäve, mot den skönas stängda dörr, vandra
bröderna dystra vidare, tills de vid nästa vägskäl gå upp i ett nytt
förehavande: ett framgångsrikt slagsmål med grannbyns pojkar. Slutligen
nås klockarbostället, som nu blir en skådeplats för Jukola-gossarnas
bittra lidanden. Lilla Eero, brödraskarans odåga och kvickhuvud,
gör visserligen snabba framsteg, men för Aapo, Simeoni, Tuomas och
Lauri går det långsamt, medan Juhani och Timo ännu på andra dagen
uppehålla sig vid den mystiska bokstaven A. Klockarn ställer dem i
knuten, han understryker sina lärdomar medels våldsamma luggningar och
överlämnar slutligen de oläraktiga Jukolasönerna åt hungerns kval i den
tillbommade stugan. Men Juhani slår fönstret i bitar och hela skaran
störtar till skogs. 'Hem till Jukola'! lyder fältropet! På vägen möta
bröderna en ökänd landstrykarfamilj och begagna tillfället att skicka
en högst oförskämd hälsning till prosten. I dagningen överrumplas de av
de nyss besegrade grannbypojkarna och återvända hem, höljda av sår och
bulnader. Så följer en bastuorgie. På den sover man ut och vaknar först
långt in på följande dag. Under natten brinner bastun, till följd av
att Timo eldat för häftigt.
De sju bröderna befinna sig således i full strid med klockare och präst
och en vacker dag stiger nämndeman Mäkelä in i stugan och stämmer dem
till kyrkan, där de skola sona sina förseelser med att sitta i stocken.
Nu besluta bröderna att bryta sig ut ur samhället och fly till obygden;
Sitt förfallna hemman, som inte ens har någon bastu mer, arrendera
de på tio år åt en garvare. Och på våren draga de hädan med gevär på
axlarna och kontar på ryggarna. Deras enögda häst, Valko, släpar en
kärra, lastad med fångst- och jaktgrejor samt husgeråd, och högst på
lasset, i en liten påse, sparkar och jamar den gamla huskatten. I
spetsen går Juhani med de båda hundarna, Killi och Kiiski, sist Eero,
bärande i famnen Jukolas prydliga tupp.
Bröderna slå sig ner vid foten av det väldiga Impivaara
(Jungfrubärget). Så börjar jägarlivet med ständigt växlande
upplevelser, avbrutet av långa vilostunder, ägnade än åt vilda lekar,
än åt ett sagoberättande, som utgör de fantasibegåvade skogsgångarnas
käraste sysselsättning.
Med sina många sagor och sägner har Kivi syftat längre än blott till
läsarens förströelse för stunden. Alla nutida författare som fördjupat
sig i Seitsemän veljestä ha framhållit, att Kivi tecknat en i hög grad
verklighetstrogen genomsnittsbild av hemtraktens befolkning. Men denna
bild visar tilllika förut oskådade vidder både mot det förgångna och
mot framtiden. Begrundar man spörsmålet, huru Kivi nått fram till en
så omfattande förståelse av den sydtavastländska allmogens själsliv i
dess utveckling från vildens till den civiliserade bondens nivå, skall
man finna, att folksagan varit hans följeslagare. Hans egna sagor och
sägner i 'Seitsemän veljestä': om den grymma slottsherren, om trollet i
Impivaara och den bleka tärnan, om martyren i bärgshålan, om djävulens
flykt med Simeoni till månens lädertorn — bevisa detta. De fyllas av
allmogens fantasiliv, av folkligt religiösa åskådningar, sammansatta
av kristna och hedniska element i en ofta oförmedlad blandning. Deras
grund är naiviteten, som den moderna kulturen håller på att döda hos
allmogen. Då brödernas vildmarksliv börjar med att Aapo berättar
Impivaara-bärgets saga, skapas redan vid början av romanens nya skede
en stämningsverkan, som sträcker sig långt framåt genom skildringen
och utan vilken ödemarksmystiken hos den plats, där större delen av
handlingen utvecklar sig, icke förmådde fängsla oss i samma grad som nu.
Efter höstens framgångsrika björnjakter reder man sig att fira jul i
den präktiga stugan, som timrats upp vid foten av bärget. Den tjänstgör
även som bastu och dess stora stenugn eldas för julbadningen. Efter
badet breds halmen kvarterstjock på golvet och ännu tjockare på laven,
där bröderna vanligen tillbringa kvällen och natten. Så förtärs af
ton värden: sju hålkakor, ångande björnkött i tvänne skålar av ek
och en stäva skummande, svartrött julöl. Och nu börjar det egentliga
festandet, skildrat med Kivis oförlikneliga humor. Den hetsiga, vilda,
alltid överdrivna äldsta brodern anger tonen. Man glammar och brottas
och Juhani, som trott sig vara den starkaste besegras både av Timo och
Tuomas. Men inte ens denna stora motgång kväver hans upptågshumör.
Slutligen dansar han 'ryska dansen' till tonerna av en galen trall,
utförd av Eero — en förträfflig målning av obändigheten och hetsigheten
i folklynnet, som mot slutet av romanen karakteriseras av en annan
ypperlig dansskildring, där trögheten och tungroddheten ge tavlan dess
huvudton. Man har med allt skäl jämfört denna senare scen hos Kivi
med dess motsvarighet i 'Elgskyttarna', men även en parallell med de
många lantliga dansbilderna hos Björnson vore väl på sin plats. Den som
intresserar sig för etnografiska jämförelser skall särskilt stanna vid
Hallingdansen, utförd av Nils skräddare (andra kapitlet av 'Arne').
När bröderna äntligen klätt av sig för att gå till vila, befaller
Juhani Eero att hälla en kanna öl på den heta ugnen, "så får man veta
hur kornbrygdsångan smakar". Eero, som aldrig säger nej till något
pojkstreck, utför uppdraget, men de andra protestera. Tvisten övergår
till slagsmål. Därunder faller från laven en brinnande pärta på det
halmtäckta golvet och i nästa sekund slår lågan mot taket, medan stugan
fylls av rök.
Så begåvo de sig på färd, nakna, klädda endast i blårgarnsskjortor
och bärande var och en sin kont på ryggen och sin bössa på axeln eller
i handen. Så trådde de den vintriga, nattliga vägen, flyende undan
kölden, som kom rusande över dem från Nordlandets myrar. Men han
visade ändå inte sitt förfärligaste ansikte. Skarpvintern utvecklade
sig icke denna gång i all sin stränghet Visserligen blottades himmelns
panna ibland, men de seglande skyarna täckte den igen, och måttligt
blåste nordan. Och bröderna voro bekanta med kölden. I mången brakande
vinterköld hade deras skinn barkats, och fordom, som ostyriga pojkar,
hade de ofta i timtal barfota gått och rotat i drivorna. Men hemsk,
förfärande hemsk var likväl denna färd från Impivaara till Jukola.
Framåt ilade de med fasa i hjärtat. I spetsen, på Valkos rygg, redo
Eero och Simeoni, de andra följde dem, springande, i hälarna, trampande
ödemarkens snö, som yrde omkring dem. Men på Impivaara-sveden, nära
ugnen, vars stenar ännu glödde, sutto katten och tuppen, melankoliskt
gloende på det kolnande bålet.
I riktning mot byn ilade bröderna, de lämnade redan Sompiokärret bakom
sig och nalkades Teerimäki (Orrbacken), där vargarnas hemska tjut
alltjämt hördes. Men i granmoren mellan kärret och Seunala Mattis sved
skedde ryttarskifte: Eero och Simeoni stego av och två av de andra
bröderna hastade att ersätta dem. Ofördröjligt fortsatte de sin färd,
störtade utmed den stigande mon, korsade Viertola vägen och fortsatte
genom den vida, susande furuskogen. Och till sist närmade de sig den
klippiga Teerimäkibacken och med ens tystnade vargarnas mångstämmiga
och vilda låt. Snart stodo de på bärgets krön och läto sin häst pusta;
ryttarna stego ner från ryggen och två andra stego genast upp i deras
ställe. Ännu stodo de kvar på den snöiga klippan; nordan blåste,
himlavalvet klarnade åter för en stund och Karlavagnens tistelstång
visade, att midnatten var förbi.
Men när bröderna vilat, ilade de åter framåt, följande den släta
bergvägen, och då den var slut, stego de ner i mörk granskog, och
dyster stod naturen omkring dem. Blek blickade månen ner, uvarna
skreko, och här och där i vildmarksdjupet stod en märkvärdig skepnad,
liknande en skogens björn, en fruktansvärt stor: det var de mossiga,
uppåtstjälpta rötterna av fallna granar. Orörliga som stelnade
vålnader stirrade dessa björnbilder på det besynnerliga följet, som
ilande sprang dem förbi. Så blickade de utan att röra sig, men mellan
dem, omkring dem, uppstod snart en skrämmande rörelse i den ödsliga
granskogen. Nu kretsade de hungriga vargarna i spåret på bröderna,
närmande sig dem mer och mer. Än framför, än bakom, än susande över
vägen eller mellan granarna på vägens bägge sidor, skymtade deras
hastiga lopp. Ilskna, blodtörstiga följde de efter de nattliga
flyktingarna från Impivaara; det brakade och smällde omkring dem,
när granarnas torra grenar bräcktes. Darrande och frustande löpte
den skygga Valko; och mannen, som red främst, kunde knappast hindra
honom från att skena. Men allt närgångnare blev vilddjurens djärvhet.
Blodtörstigt flämtande svävade de ofta nära förbi männen; och för att
skrämma dem avfyrade bröderna ibland sina bössor, än åt höger, än åt
vänster. Men härigenom jagades de likväl icke långt bort.
Kiljava-heden, öppen och fareldhärjad, mötte nu: här och där stod den
torkade stammen av en tall, ett hem för hök och uv. Här blev vargarnas
ilska skrämmande och männen löpte ytterlig fara. Då redo Tuomas och
Timo, men de andra, som springande följde till fots, stannade plötsligt
och avlossade nästan på en gång en skarp salva mot sina förföljare,
vilka, skyggande för dennas drogo sig ett stycke ifrån dem. Åter
störtade männen i väg; men länge dröjde det ej, innan fraset av den
förföljande vargflocken igen hördes omkring dem och faran var större
än någonsin. Då stannade Tuomas hästen och sade med hög stämma: 'Den,
vars bössa är tom, må genast ladda den! Han må skynda som blixt och
by!' Så ropade han och steg av, bedjande Timo hålla stadigt i Valko.
Bröderna stodo nu stilla och laddade, och de kände ingen köld, icke i
fötterna, icke i någon kroppsdel. Också rovdjuren stodo stilla, femti
steg från männen, oavbrutet betraktande dem med sina glupska ögon och
svängande svansarna i åtrå. — Och molnfritt lyste himlavalvet, där den
klara månen blickade ner på mon.
(Hela verket igenom inflätar Kivi dialoger i skildringen.)
_Tuomas_. Är våra bössor laddade?
_Aapo_. Det är gjort. Vad menar du?
_Juhani_. Alla på en gång!
_Tuomas_. Nej, om vårt liv är oss kärt. Alltid skall någons rör vara
laddat; kom ihåg det. Lauri, du har ju stadigaste handen och skarpaste
ögat, ställ dig bredvid mig.
_Lauri_. Här står jag. Vad vill du?
_Tuomas_. En hungrig varg äter till och med sin blödande bror. Om vi nu
kunde göra en sådan manöver, vore vi räddade. Låt oss försöka! Lauri,
vi siktar på den där främsta till vänster och skjuter samtidigt, men
spara er eld, ni andra! Lauri, tag nu skarpt korn som örnen och låt det
blixtra, när jag säger: nu.
_Lauri_. Jag är klar.
_Tuomas_. Nu!
Då sköto båda i samma ögonblick, och i rykande språng flydde vargarna.
Likväl dröjde en av dem på platsen och försökte linkande nå de andra,
utan att lyckas. Framåt skyndade männen igen av alla krafter: sex
bröder till fots, Timo ensam till häst i spetsen. Sålunda förflöt en
stund. Men snart avbröts vargarnas flykt, de vände om och löpte åter
hetsigt i riktning mot det nattliga tåget. Den yrande snön frasade och
den flacka Kiljava-malmen ekade, när de störtade fram i flock. I vild
fart nådde de kamraten, som vred sig i sitt blod, störtade förbi honom,
men svängde snart runt, emedan den frestande blodlukten hastigt slog
upp i deras näsborrar. De snurrade omkring: svansarna svängde, snön
virvlade, mordlustens öga gnistrade i natten. Hemska att åse, störtade
de i samlad flock över sin sårade broder och ett fruktansvärt yl och
tumult uppstod på mon; man kunde ha trott, att himlavalvets pelare
bräcktes. Marken skalv och snön förvandlades till en vild röra, när de
forna vännerna sleto i stycken ödemarkens son, vars blod Tuomas' och
Lauris säkra lod hade bragt att rinna. Men tystnad rådde åter på den
nattliga mon. Man förnam endast sakta stånkningar, och benen knastrade,
när rovdjuren med blodiga nosar och glimmande ögon glupskt förtärde
sitt offer.
Men långt från sina fruktansvärda fiender färdades bröderna och härligt
hade vargarnas mordlarm på Kiljava klingat i deras öron; för dem var
det räddningens ljuvliga och goda budskap. De närmade sig den vida
Kuttila-ängen, kring vilken deras väg löpte i båge genom en backig
näjd. Men för att vinna tid beslöto de nu att gina över denna äng.
De stormade mot gärdsgården i flock, den bräcktes, och Valko, åter
bärande två av bröderna, steg över och löpte, driven av männens piske,
på ängens släta yta. Men oförtövat ilade i hans spår de bröder, som
åter voro i tur att trampa snön. Över ängen gick vintervägen till
kyrkbyn, och resande, som åkte efter tre hästar i tre slädar, färdades
just på denna väg. Men svårt förskräcktes både hästar och karlar, när
de sågo bröderna närma sig från norr. De varsnade i månskenet sju män
i bara skjortan, med bössa på axeln, ila framåt med en häst. Och de
trodde, att en hop vreda troll från Impivaaras hålor rusade över dem.
Våldsam var rörelsen på ängen. Skengalna löpte de resandes hästar,
löpte hit, löpte dit, en av karlarna skrek, en annan välsignade sig, en
tredje upphävde besvärjelser med ljudande stämma. Men bröderna kastade
knappast en blick på denna uppståndelse, de sprungo bara i vild fart
över Kuttila äng mot Jukola, klyvande snön som en rök. Ängens andra
gärdsgård reste sig emot dem, de stormade fram i flock, den brast med
brak, och snart färdades de åter på den backiga vägen.
"Men nog var denna natt förfärlig och hemsk för dem. De löpte snabbt,
löpte med kisande ögon och pustande lungor och tvivlet stirrade ur
blickar, styva som störar, som jämt riktades mot det forna hemmet på
Jukola. Så sprungo de framåt utan att yttra ett ord och snabbt flydde
den snöiga jorden under deras fötter. Men slutligen, på norråkerns
brink, sågo de Jukola gård på dess backsluttning, svept i det bleka
månljuset, och nästan samtidigt ljöd på deras läppar: 'Jukola, Jukola!'
Nu löpte de utför backen, rände över dikesängen som vingade troll
och äntrade ännu en backe och stodo på tröskeln till gårdens bommade
dörr. Tid att bulta på och vänta att bli insläppta hade de ej, utan
de stormade framåt av alla krafter, så att den bastanta farstudörren
brakande och bullrande flög upp. Med gny och dån rusade de ur farstun
i stugan och vidare som en virvelvind till mörjan på äriln, därifrån
den dyra värmen fläktade emot dem. Men högeligen förskräcktes garvarens
sömndruckna familj, som trodde sig överfallen av rövare."
Följande vår eka yxhuggen borta i moarna kring Impivaara. Snart flytta
bröderna in i sin nya ståtliga stuga.
Nu följer en rad av episoder, vilkas inre sammanhang vid en flyktig
läsning kan förefalla löst, men som fullkomligt samstämma med
nomadlivets väsen, där nycken spelar en annan roll än i ordnade
levnadsförhållanden. Det var en nyck, som förde bröderna ut i deras
jätteäventyr, kampen mot de fyrti tjurarna, och på detta äventyr
grundas sedan till en del romanens vidare förlopp. Men denna nyck var
icke meningslös. Det lönar mödan att iakttaga huru det största av
brödernas många strövtåg beslöts. Man får därigenom en god inblick i
Kivis psykologiska motivering.
I brödernas grannskap bodde en gubbe, kallad Taula-Matti (Fnösk-Matti)
med syftning på mannens passion för att samla fnösksvamp. Denna åldring
hade i tiden tjänat hos en präst uppe i Österbotten vid lappska gränsen
och varit med om vidunderliga jakter, som väckte brödernas måttlösa
hänryckning, var gång de på nytt beskrevos för den girigt lyssnande
kretsen. Det var tranjakter på myrarna, björn- och järvjakter i
skogarna, allt späckat med historier om lapparnas trollkonster. Juhani,
alltid färdig att omsätta en ingivelse i handling, får ingen ro för
sina drömmar om Lappland. Dit upp kan han visserligen inte komma. Men
i stället uttänker han en färd till en avlägsen vildmark på gränsen
mellan Jukolas och herrgårdens ägor. Man skall först skjuta en björn,
som härjar därborta, och så jaga de 'otaliga' änderna i träsken. Juhani
beundrar för tillfället Taula-Matti så högt, att han besluter härma
dennes jaktvanor till alla delar. Varje gång den högeligen skrytsamma
Matti kommer till slutet av en episod drar han till med ett märgfullt:
'Å så söp vi!'. Det vill Juhani också kunna säga, då han på gamla
dar förtäljer sina bragder för andäktigt lyssnande ynglingar. Lauri,
som ännu inte vet, hur brännvin smakar, skickas med faderns gamla
jaktflaska av tenn till herrgården, där den 'pärlande' varan finnas
till salu.
Bröderna fälla björnen efter en strid på liv och död. De taga också
några jaktsupar, men till de andöversållade träsken komma de aldrig. Ty
i den okända trakten möter en oväntad, fruktansvärd fara. Det brakar
plötsligt i skogen och hundarna störta fram, jagade af tio fnysande
herrgårdstjurar! Knappt ha bröderna med uppbjudande av sina yttersta
krafter sträckt sju av dessa till marken och jagat de; tre övriga
på flykten, då ett nytt brak förkunnar ankomsten av den återstående
tjurhjorden, bestående av trettitre vilda bestar. Likbleka flykta
männen. De svinga sig över en gärdsgård, som kort därpå ramlar för
tjurarnas anlopp, rusa genom en grund damm, kliva över en ny och
starkare hägnad, som likväl blott ett par sekunder håller stånd mot
förföljarna, nå en stenbunden slätt, där de kasta kontarna, och rädda
sig slutligen, skälvande av dödsångest, på 'Djävulsstenen' (Hiidenkivi)
ett väldigt jättekast ute på slätten.
De scener, som nu följa, utgöra måhända det mäktigaste partiet av denna
fantastiska vildmarksberättelse. Belägrade av tjurarna i tre dygn,
upphäva bröderna gång på gång fruktansvärda nödrop. En gång når detta
tjut verkligen fram till herrgården. Men fogden, som hör det när han
går över ribacken, tar saken på sitt sätt och säger skrämd till sig
själf: "råtrollet ropar där borta".
Uppe på Djävulsstenen blir situationen dyster. De belägrade äro utan
mat. Endast ammunitionen och brännvinsflaskan ha bärgats. Under
inflytande av den rasande hungern dricker Lauri sig full och ställer
till slagsmål. Och ett ögonblick är hela skaran nära att ramla ner från
sin tillflyktsort.
På tredje dygnets afton skjuter man tjurarna.[12] Medan de andra flå
de döda kropparna, beger sig Eero med olycksbudet till herrgården. Så
följer kapitlets upprörda slutscen mellan den rasande patronen, hans
beskäftiga fogde och stridslystna drängar och de efter hudavdragningen
bloddrypande Jukolabröderna, som vid godsherrns oöverlagda hot om stryk
drivas till tålamodets yttersta gräns. Deras försäkran, att godsherrn
skall få följa sina tjurar till en annan värld, i fall han skrider
till angrepp, gör emellertid slag i saken och man skils för att senare
göra upp mellanhävandet i godo. Kivi får här fram den djupa klyftan
mellan herreman och bonde på ett sätt, som starkt kontrasterar mot
den Runebergska folklivsskildringens idylliska uppfattning av samma
förhållanden.[13]
Efter denna händelse får man åter bevittna en aktningsvärd utveckling
av brödernas fysiska och moraliska krafter. Tjurarnas förtörnade
ägare går in på förlikning mot att man tre år å rad kör till hans
gård skörden från en ny, stor sved. Det ligger någonting upplyftande
mäktigt i skildringen av brödernas odlingsarbete i vildmarken. Detta
kapitel hos Kivi är en förelöpare till de i finska litteraturen så
talrika tolkningarna av nybyggarlivets arbetsmödor. Det utgör tillika
utgångspunkten för en ny utvecklingslinje i romanens handling. Tack
vare denna odlargärning, som misslyckas tre år å rad och förs i hamn
först med Sompiokärrets utdikning, börjar nämligen en ny tankeriktning
vinna insteg hos bröderna. Jordbrukarinstinkten, sammanväxt med
kärleken till den övergivna fädernegården, kämpar, först nästan
omärkligt, sedan allt uppenbarare, med nomadinstinkten och såsom i
början av denna studie framhölls blir det Kivis huvuduppgift att
visa, hur den förra slutligen segrar.[14] Men ingen skald är friare
från olaten att göra affär av sitt verks innebörd än författaren av
'Seitsemän veljestä'. Hans motivering är fint konstnärlig och på samma
gång öppnar den ett djupt samhällshistoriskt perspektiv. Brödernas nya
sinnesriktning ställs i samband med det ekonomiska livets utveckling,
med landets förvandling runt omkring dem. Skogen viker överallt
för yxan, för svedje- och kyttlandselden, för spaden, gräftan och
plogen. Vildbrådet försvinner efterhand. De sju bröderna ana, att
deras fria vildmarksvärld är dömd till undergång. De äro den första
Jukola-generation, som står inför valet att anpassa sig efter denna
förändring eller förlora sin släkts ställning som medägare i hembygdens
jord. Kivis berättelse har sålunda en vidsträckt, allmängiltig
innebörd. Den är en skaldisk återspegling av hela finska stammens
övergång från nomadtillståndet till jordbrukarlivet och civilisationen.
Den förra hälften av 'Seitsemän veljestä' ända fram till kampen med
tjurarna ägnades ungdomsårens bullrande äventyr. Juhani, vilden framom
alla andra, spelade främsta rollen. Men romanens senare hälft är ägnad
brödernas mannaålder, då de sociala instinkterna och hängivenheten
för stora arbetsuppgifter tar ut sin rätt. Just vid den tidpunkt,
då de äldre bröderna lämna ungdomsåren bakom sig, bryts romanens
utvecklingslinje, skalden tränger djupare in i de psykologiska
problemen, och i rik mångfald fyller alla sju: Jukolabrödernas
karaktärsutveckling skildringens alltmer vidgade ram.
Jämsides med jordbrukarinstinktens, jordbruksintressets utveckling kan
man skönja en fortskridande höjning av brödernas hela själsliv och av
deras uppfattning om sina plikter i samhället. Men ehuru denna fas
av romanen mot slutet blir den mest framträdande, får läsaren ännu
bevittna åtskilliga nya uppblossanden av brödernas bärsärkslynnen.
Ett sådant skall här återges.
Med den stort tilltagna sädesodlingen följde brännvinsbränning och
denna hantering drog med sig ett supigt leverne, som i längden
skulle straffa sig självt. Man hade bl.a. planlagt ett dundrande
kalas vid Mikaeli (varvid trakteringen skulle utgöras av nejonögon,
sill, vetebröd, buteljöl och rom!) då Simeonis och Eeros bedrövliga
Tavastehusresa (varom mer längre fram) vållade en tvär förändring i
brödernas förhållande till alkoholen. Brännvinspannan slogs i bitar.
Det nya liv, som nu skulle börja, invigdes med en vandring till kyrkan.
Men när man passerade Tammisto gård — Vars husbonde var brödernas
trofasta vän — försiggick där en auktion. Man stannade och skådade.
Och nu befanns dagen för kyrkbesöket galet vald. Man hade tappat bort
tidräkningen i obygden och blev under allmänhetens flin upplyst om att
det var måndag. Toukolakarlarna, de gamla fienderna, läto undfalla sig
några stickord och så följde ett tumult, överträffande allt, vad Kivis
hjältar tidigare åstadkommit i slagsmålsväg.
"Förrättningsmannen försökte nog i början hindra denna vreda flod
att stiga, men sedan han märkt, att han ingenting mäktade, drog han
sig i tid åt sidan och iakttog förvånad brödernas omätliga styrka.
Och en kraft, så våldsam, utvecklad med så stormande fart, hade
bröderna ännu aldrig förr lagt i dagen. Den länge och hemligt glödande
hämndkänslan fick äntligen vind och en sprakande, förfärlig storm växte
upp därur; och ojämförligt var larmet och gnyet Bleka och darrande
flydde kvinnorna från valplatsen, bärande de små, uppskrämda barnen i
famnen eller ledande dem vid handen. Gårdens kreatur, både den ståtliga
tjuren och de sävliga korna, sprungo nu skengalna hit och dit, och
vida omkring ljöd ropet, skränet och skriket, då Jukola-bröderna slogo
och Toukolakarlarna slogo tillbaka, Toukolakarlarna och deras många
vänner. Juhani, bitande hop tänderna och alldeles askfärgad i ansiktet,
högg in med kraft i fiendeflocken, högg till höger, högg till vänster
med hakan förvriden av raseri. Men som en klippa, så trängde den
axelbreda Tuomas sig fram, och där hans tunga näve föll, där stupade
alltid en man, där stupade också två för ett enda slag. Man såg där
hända, att då han slog en, denna föll med fart så våldsam, att han
stötte omkull också en annan, som stod bredvid. Timo slog till som en
timmerfällare i skogen ljungar med sin yxa, och vida omkring lyste hans
bruna, grova, av vrede blossande kinder.
"Så togs man på Tammisto gård och allt våldsammare blev kampen. Där
låg redan en man, också här låg en, gjutande sitt blod på den sandiga
marken. Och svartrött fuktade brödernas blod jorden; ty Toukolaborna
höggo redan med knivarna; men sådana hängde ej vid brödernas bälten,
nu, då de voro på färd till det heliga templet. Men när de sågo sitt
heta blod rinna, grepo de spiror och spraggar från marken till vapen
eller bröto störar från de närmaste gärdsgårdarna och störtade sig
vilt över sina fiender; men snart mötte de liknande vapen hos dem och
störarna började nu slå ned med brak kring männens huvun. Och det såg
fortfarande alldeles ovisst ut, vem som här skulle segra, vem besegras.
Så bålt än bröderna kämpade, stredo de likväl mot en mångdubbel fiende,
söm skarpt, förbittrat slog tillbaka.
"Men då nalkades en man, som genast skulle bringa vågskålen att sjunka
på Jukolabornas sida. På åkern närmade sig, springande, rusande och
högt bölande den grotta Tammisto-Kyösti. Med en grov stör i näven ilade
han framåt lik en fasans gråvita vålnad, med håret på ända som kammen
på ett troll; och som en blixt slog han ner i ryggen på Toukolaborna,
bringande oreda i deras skara; men brödernas iver växte. Bölande och
rullande med ögonen slog han fruktansvärt, slog som en galen man, en
vettvilling; från andra sidan höggo bröderna, höggo med fördubblad
kraft, och slutligen, gåvo sig fienderna av i vild flykt, de, som
störarna ännu inte hade sträckt till jorden."
På detta uppträde följer en period av ruelse, skildrad med
stor skarpblick för det primitiva själslivet. Efter varje ny
förlöpning reagerar brödernas rättskänsla allt starkare. Och efter
Tammistohändelsen dyker där åter fram en märklig vördnad för lagen,
icke blott i form av fruktan för straff, utan även som ett dunkelt men
utvecklingsbart medvetande om samhällsplikterna. Socknens präktiga
länsman kommer de ångerköpta slagskämparna till hjälp. Han har
småningom lärt sig uppskatta deras vackra egenskaper, han talar gott
för dem hos prosten och själv förlåter han dem till och med uppträdet
på Tammisto gård, som lyckligtvis inte hade krävt något människoliv.
Den ytterliga misstron mot allt, som utgår från herrarna, inger
bröderna i början tvivel om denna välviljas ärlighet. De ha nämligen
väntat sig fruktansvärda repressalier efter sin senaste dat och hållit
sig beredda att fly till andra trakter; kanske ur landet. Men då de
slutligen övertygas om att försoning kan vinnas både med länsman,
präst och klockare, med andra ord: med samhället — då bryter den länge
förberedda karaktärsförändringen segrande igenom. Motiveringen är
även i denna punkt gjord med fin konstnärlighet. En möjlighet att bli
dugande samhällsmedlemmar har hela tiden skymtat fram ur brödernas
karaktärer. Det är ett genomgående drag i romanen, att all orätt, som
sker inom brödrasamhället, framkallar protester och bestraffas. Bland
de många, halvt humoristiska, detaljerna av denna art märker man främst
uppträdet på Djävulsstenen, då den druckna och oregerliga Lauri döms
till döden och Tuomas endast med våld kan hindras att kasta ner honom
till tjurarna.
En dag får prosten rart främmande. Våra sju hjältar ha lärt sig
läsa och komma för att bli förhörda. Och efter nattvardsgången
återvända de till Impivaara med var sin läderpärmade bibel, skänkt av
prosten. Så lyckligt slutar detta uppror mot stat och kyrka av några
frihetsälskande byjunkare. Man ser, att det patriarkaliska draget hos
gamla tiders herremannaklass ingalunda saknas i Kivis teckning.
De sista kapitlen skildra brödernas öden efter de stora konflikternas
lösning.
Det gamla Jukola delas mellan Juhani och Aapo. Tuomas och Lauri
sitta på var sitt ståtliga hemman vid Impivaara. Timo och Eero bli
ägare af fria, bördiga torp. Så skördas frukterna av stamfaderns
framsynta handling, då han lade under Jukola en vildmarkslott, sju
gånger större än andra gårdars. Välståndet växer i brödernas hem och i
deras efterkommande skymta vi ett livsdugligt, för nya tiders kultur
mottagligt släkte. Klarast varsnas detta perspektiv framåt i det
stycke, som i romanens slut ägnas Eero. "Fosterlandet var ej längre
för honom en obestämd del av en obestämt uppfattad värld, utan att han
visste; var det fanns och hurudant det var. Men nu visste han, var
detta land stod att finna, denna dyra vrå av världen, där finska folket
bor, bygger och strider, och i vars sköte våra fäders ben vila. Han
kände dess gränser, dess hav, dess hemlighetsfullt leende sjöar och
dessa likt risiga gärdesgårdar löpande, furuvuxna åsar. Helhetsbilden
av vårt land, dess anletsdrag, vänliga somt en moders, hade för alltid
präglat sig i djupet av hans hjärta." Genom Eeros försorg bygdes i
socknen ett slags folkskola, "en av de första i Finland". "Och vid sina
ekonomiska värv och planer höll han ständigt i sikte sin äldsta son,
som han beslutit skola till läskarl".
Jag har hittills gått förbi en mängd episoder på sidan av
huvudhandlingen, som kunnat skymma romanens stora linjer. Deras plats
är icke i ett referat. Men genom dem införas i berättelsen åtskilliga
humoristiskt tecknade bipersoner, som förläna bylivet dess rika
fyllighet.
Meningslöst vore också att söka beskriva de scener, där Kivis humor
vinner sina stora segrar. De äro ofta minst viktiga för handlingen, men
man minns dem längst. De humoristiska uppträdena äro många; få scener
tar Kivi så allvarligt, att icke någon humoristisk glimt sprunge fram
ur dem. I erinringen kvarstår humorn som en gyllengul dager, som icke
tillhör någon särskild del av verket, utan strör sitt glada skimmer
över hela dess vida yta. Bland de roligaste uppträdena få kanske
nämnas Juhanis ansträngningar att intränga i läskonstens mysterier;
samtalet mellan bröderna och den döva gubben, vilket icke alltför
mycket förlorar på uppslagets frändskap med utslitna farssituationer;
klockarns försoningstal; Timos och hans hustrus husliga tvister.
I sina många, skenbart blott humoristiska skildringar av allmogens
superi inlägger Kivi en fond av mörkt allvar. Han förstod
dryckenskapens härjande roll i de fattiga hemmen så väl, därför
att dess tragik skuggade hans eget. Hans berättelse är tendensfri
i den meningen, att den konstnärliga verklighetsskildringen, som
sådan, uppenbarligen är hans enda mål. Men just därigenom blir
dess vederhäftighet även ur social synpunkt så mycket större. Vid
en återblick minns man åtskilliga av hans överlägset tecknade
fylleriscener; den skenheliga, 'väckta' Härkämäki-bondens skåpsuperi
och hårdhänta husbondestyre, Timos dråpliga höstfylla och — i
handlingens huvudfåra — Lauris galenskaper på Djävulsstenen samt
Simeonis och Eeros förvillelser.
Att läsa Seitsemän veljestä är lika mödosamt och njutningsrikt som
att följa en forsfylld älv, vars åder i vida bukter arbetar sig fram
genom obygdens ändlöshet. Det kan hända, att man förlorar alla begrepp
om riktningen eller att man tätt bakom sig hör bruset av ett fall,
som man tror sig ha lämnat långt i fjärran. Men just i ett sådant
ögonblick förnimmes obygdsstämningen i hela dess ödslighetsvilda
storhet. Man kan icke hasta fram genom Seitsemän veljestä, ginande
förbi händelseförloppets många och vida bukter. De långa, detaljrika
samtalen, där saker upprepas, som man redan har hört, de ofta
återkommande jaktäventyren med ungefär likartat förlopp och kanske
också andra episka drag ha föranlett uppfattningen att Seitsemän
veljestä vore en planlös, omotiverat vidlyftig och långtrådig bok.
August Ahlqvist är icke, den enda bedömare, som förfäktat en sådan
mening i offentligheten.[15] Men hur befogad den än må vara som uttryck
för subjektiva opinioner förstående gentemot Kivis konst är den icke.
Just i de skenbara upprepningarna dallra stämningens hemliga strängar
och just i breda detaljmålningar utlöses en allmogeromans finaste
poesi. Allmogen själv älskar den vittsvävande omständligt berättande
formen: varför skulle allmogelivets skildrare icke välja den? — —