I Palojoki, en enslig skogsby i Nurmijärvi, föddes Alexis Stenvall
den 10 oktober 1834.('Alexis Kivi' är författarens pseudonym, som
småningom undanträngt hans borgerliga namn.) Fadern, Erik Johan
Stenvall, var skräddare, modern, Anna Stina Hamberg, smedsdotter från
Tusby.
Hösten 1846 skickades Alexis till Helsingfors för att skolas.[1]
Vistelsen i huvudstaden lade grunden till hans bokliga bildning
och sålunda även till den skaldegärning hans tidigt framträdande
poetiska anlag förebådade. Under de första åren gjorde han skolarbetet
väl ifrån sig. Han lärde sig nöjaktigt det för honom främmande
undervisningsspråket. Måhända hade han dock vunnit någon ringa kunskap
däri redan under de tidigare barnaåren hemma i Palojoki. Genom sitt
läge vid språkgränsen stod denna by i förbindelse med närliggande
svenska näjder och fadern hade lärt sig svenska i Helsingfors, där han
i sin ungdom varit bosatt.
Emellertid företedde den blivande skaldens skoltid i stort sett ett
sorgligt skådespel. Efter tre års fåfänga ansträngningar att komma
upp från tredje klassen i högre elementarläroverket avbröt han sin
skolgång hösten 1852. Huvudorsaken till misslyckandet låg i tröstlösa
ekonomiska förhållanden. Föräldrarnas tillgångar förslogo icke till
sonens underhåll. Han fick både svälta och frysa i de torftiga hybblen,
där han inackorderades. Den mat, som skickades hemifrån, än med en
äldre broder, som till fots färdades den långa vägen från Palojoki till
staden, än på någon bondes lass, hann icke till, och sändningarna blevo
dessutom med tiden allt knappare. Svältdieten under dessa uppväxtår
anses ha grundat den ohälsa, som sedan skulle fördystra Stenvalls hela
liv. Och även en annan omständighet bidrog till att dagern faller grå
och trist över hans skoltid. Den blivande skalden-proletären måste
redan nu låna pengar för sin torftiga utkomst och känna tyngden av
detta oslippliga ekonomiska beroende, denna ständiga osäkerhet för
morgondagen som vid mognare år i sin mån skulle bidraga till hans ödes
dystra gestaltning.
Emellertid fortsättas studierna hemma i Nurmijärvi. Sommaren
1857 anträffas Stenvall i ett 'studentbageri', startat av några
universitetsdocenter och för tillfället förlagt till Ingvaldsby i
Kyrkslätt. Det brev han härifrån sänder sin vän August Robert Svanström
(född i Helsinge 1838, död som forstmästare i Helsingfors 1901) är
betecknande för hans levnadsförhållanden under ynglingaåren. Ett
avsnitt därur lyder:(Brevet är skrivet på svenska)
'Så har det då omsider lite ljusnat för dig. Men jag, hvad skall jag
säga? Samma oro, rastlöst samma inre stormar, samma, ja kanske ännu
värre, yttre omständigheter. O, ingen förfriskning, ingen hvila! Store
Gud, haf förbarmande! — Ofta har jag önskat att det lutade till lifvets
kväll och jag fick lägga mig sofva, ty jag tröttnar. Här har jag stått
alldeles utan något stöd hela sommaren. Ingen kopek har kommit till
mig. Min värd björnar mig och mina kläder slitas ut. — Min nervsvaghet
har tilltagit, kallsvetten rullar kring mina lemmar då jag skall läsa
och följa med i de onaturligt långa läxorna.'
Under sådana förhållanden blev Alexis Stenvall student hösten 1857
vid tjugutre års ålder. Hans skaldskap stod vid denna tidpunkt i sin
första knoppning. Några saker av hans hand, som kommit till före
studentåren, äro till sitt innehåll kända genom hörsägen, men undan
förstörelsen torde icke ha räddats andra manuskript av värde än den
lilla berättelsen 'Koto ja kahleet' (Hemmet och bojorna), enligt
Tarkiainens antagande författad 1851 eller 1852. Den unga författarens
skarpa observation av verkligheten och hans målande, friska stil
föregriper en senare tids realism och vittnar gott om hans läggnings
originalitet. Ett fragment, 'Bröllopsresan', som torde utgjort en
förstudie till 'Nummisuutarit', tros ha varit skrivet på svenska.
Stort intresse erbjuda några av Tarkiainen samlade uppgifter angående
en liten humoresk, som fadern påstås ha kastat på elden i förargelse
över dess innehåll. Där avbildades nämligen skräddaren själv och en
bonde från grannskapet i en löjlig situation vid ett av de supgillen
Alexis tidigt fått bevittna i hemmet och hembyn. Förmågan att uppfatta
det karaktäristiska i vardagsföreteelser, som andra människor funno
intresselösa, och en flödande humor synas redan nu ha utmärkt honom.
Inblicken i superiets tragiska moment vanns väl också mycket tidigt
för att ytterligare fördjupas då turen att duka under för alkoholens
frestelser kom till honom själv.
När Stenvall blev student, hade han redan samlat en rik fond av
livserfarenhet. Karaktäristiskt nog voro hemmet och hembyn skådeplatsen
för de flesta upplevelser; av betydelse för hans framtida diktning.
Av sin moder hade han mottagit djupa religiösa intryck. Hon säges
ha tillhört, 'de väcktas' krets. Sannolikt var det moderns starka
religiösa intressen, som gåvo anledning till föräldrarnas bekantskap
med den pietistiske författaren J.F. Bergh.[2] Dennes kapellanstid
i Nurmijärvi; infaller före Alexis skolår, varför någon personlig
beröring dem emellan föga kan förutsättas. Men berättelserna om Berghs
verksamhet och intrycken av den pietistiska; rörelsen, som enligt M.
Rosendal efter Berghs tid framträdde i Nurmijärvi; med ännu större
kraft än förut, ha övat ett betydelsefullt, inflytande på författaren
av Seitsemän veljestä, Yö ja päivä och Lea. Den religiösa litteraturen
var den enda han redan som barn lärde känna. I hans hem fanns t.o.m.
en bibel — den enda i byn. Att denna lektyr tidigt befruktade hans
fantasi, ser man av en tradition, som förmäler, att han som barn
företog sig att förse väggen vid ugnen med ett konstverk i tjära,
föreställande himmeln och helvetet. Djävlarnas eldgafflar voro utförda
med skrämmande realism. Under lekstunderna, då andra parvlars fantasi
kretsade kring allehanda profana uppslag, uppgjorde unge Alexis planen
till en kyrka av sten, som bybarnen under håns ledning uppförde på
backen ovanför huset med det brutna taket, där Stenvalls bodde.
Men detta inre liv av religiös grundfärg, som utmärkte Alexis
Stenvalls barndom, släckte icke den starka kärlek till livets och
naturens verklighet, som var honom medfödd och ur vilken både hans
karaktärstecknings flödande humor och hans naturpoesis mäktiga
stämningar en dag skulle välla fram. På denna punkt är Stenvalls
läggning rakt motsatt Wecksells, så många gemensamma drag man än
kan varsna hos dessa två. Stenvall äger själv en fond av sina stora
karaktärers sundhet. Han är friluftsmänniska, skogsgångare, jägare
framför allt. Att få komma hem till Palojoki och jaga var under
de trista skolåren i Helsingfors hans stora längtan. En höst, när
hans broder Albert, som besökt Helsingfors, anträdde hemfärden till
Palojoki, följdes han av Alexis ett långt stycke och utfrågades om
hemförhållandena — om man jagat i utmarkerna bortom Vanda å (samma
trakter, som utgöra skådeplats för händelserna i Seitsemän veljestä) om
man gillrat snaror för orrar och tjäderungar o.s.v. Han älskade inget
annat nöje så högt som att vandra med bössa i hand genom hembygdens
susande furumoar, bestiga höjderna och skåda ut över de vajande
topparnas hav.
Men så som hans levnadsförhållanden gestaltade sig, kunde han icke
slå sig ner i Nurmijärvi. Genom moderns död (1863) brast ett av de
starkaste föreningsbanden mellan honom och födelsebygden. Tre år senare
dog fadern och hemmet upplöstes. Alexis lever i Helsingfors, sysslande
med studier som aldrig skulle ge bröd och kämpande med svälten och
skulderna. Redan på slutet av femtitalet utbyter han likväl ibland sitt
rum i staden mot en lantlig fristad i Sjundeå, där hans bror Juhani
arrenderat Purnus lägenhet, och senare skulle han i denna socken finna
en hemvist för livet.
År 1859 mottog Finska litteratursällskapet tre dramatiska manuskript,
vilkas författare aspirerade på priset i en av sällskapet utlyst
tävlan. Det segrande diktverket var ett ungdomligt och något för
episodrikt, men obygdsdystert och lidelsemättat sorgespel, spunnet
kring Kalevalas Kullervoskildring. Då namnsedeln bröts, befanns
författaren vara studenten Alexis Stenvall. Detta prisbelönade
manuskript, som åtminstone delvis var skrivet på vers, har förkommit.
En ny version, tryckt 1864 på Finska litteratursällskapets förlag, är
avfattad helt och hållet på prosa. Den bär på titelbladet diktarnamnet
A. Kivi, vid vilket Stenvalls stigande rykte med tiden länkas allt
fastare, medan hans borgerliga namn allt mer sällan nämnes.
Stenvalls diktarbana var börjad, men för vanlig mänsklig framsynthet
föreföll den på samma gång nära sitt slut. Så orimligt hårda voro den
unga skaldens ekonomiska villkor, och de endast försämrades med åren.
Jag har haft så små inkomster, skriver han många år senare i ett brev
till Th. Rein, "så där ett par hundra mark i året, i allmänhet, inte
ens det, och när de till sist ha utfallit, ha gapande hål (kiljuvia
läpiä) funnits att fylla. Det pris jag fick av senaten, av det gick
största delen till skulder, som jag under loppet av tio år, ja ännu
flera, hade gjort för att leva, då jag ej hade hjälp av någon." (Detta
och följande brevcitat ha av mig översatts från de finska originalen.)
Detta yttrande (bland tiotal andra i Stenvalls brev) visar vad det
ville säga att leva av att dikta i 1860-talets Finland. Stenvalls
sinne var ständigt fyllt till bräddarna av leda och förtvivlan över de
ekonomiska förhållandenas hopplöshet. I samma brev, skrivet då han med
Seitsemän veljestä fullbordat den diktargärning eftervärlden skulle
erkänna såsom den största inom finska litteraturen, yttrar han:
"Skriv inte till mig en enda brevlapp före min ankomst till
Helsingfors; ty jag har beslutit bränna oöppnade alla brev, som jag
nuförtiden får, annars förblir jag inte frisk och arbetsduglig. De äro
inte några glada brev, utan kalla, dystra (kylmiä, synkeitä) erinringar
av björnarna (Nu då de sett i tidningarna, att jag fick litet pängar;
men lyckligtvis har jag inte åt någon annan av dem lovat dessa pängar
utan endast för detta hål, som det är fråga om). Ja ett par kalla
brev ha redan kommit och mer väntar jag än, och denna allt som oftast
förnyade lek skulle till sist göra av mig en hypokondrisk världens och
människornas fiende, skulle alldeles ta livet av mig. Men därför har jag
beslutit kasta på brasan (oöppnade) alla brev till mig (utom ett som
jag väntar med nästa post från agronomen (Th. Forsell, en av Stenvalls
bekanta, hos vilken han ville bli lantbrukspraktikant. Att få bli
inspektor på någon egendom var vid denna tidpunkt hans framtidsdröm.)
och vars stil jag känner igen redan på långt håll). Där må de bli till
aska, och inte brinner där ju då kärlek och pängar."
Det är sant, att Finska litteratursällskapet tryckte flera av Stenvalls
alster. Men då man vet, att honoraret för Seitsemän veljestä, en
frukt av ansträngt arbete under många år, utföll med sjuhundra
mark, varjämte författaren ålades att med hundra mark likvidera A.
Törneroos, som genomsett manuskriptet, genomskådar man arten av det
beskydd, som skänktes den nödställda diktaren.[3] Han möttes av en
färglös välvilja, som knappast överskred gränserna för de formella
skyldigheter sällskapet icke kunde undgå att fylla mot vilken som
hälst av de få finskspråkiga författarna. En annan ståndpunkt intogo
— när det gällde att handla — endast två av de ledande personerna.
Den ena var professorn i finska, lyrikern August Ahlqvist. Till hans
ansträngningar att strypa Stenvalls diktning skall jag återkomma. Här
må endast sägas, att redan hans anmälan av 'Kullervo' i 'Suometar'
1865 är hållen i en ton av översitteri och röjer fullkomlig oförmåga
att förstå författaren. Den andra, Fredrik Cygnaeus, skola Stenvalls
biografer alltid nämna med vördnad och tacksamhet. Fredrik Cygnaeus
skrev om 'Nummisuutarit', den oförgätliga komedin ur Palojoki-allmogens
liv, en förstående och vidsynt kritik, hävdande detta verks banbrytande
betydelse för en framtida finsk scen och dess rätt till en framskjuten
plats inom komedidiktningen överhuvud. Med ett snillrikt votum till
förmån för Stenvall (avgivet i april 1865) bidrog Cygnaeus till att
skaffa honom ett litterärt statspris om 2,500 mark. Minoriteten inom
prisnämnden hade med denna uppmuntran 'åt en lovande skriftställare'
önskat hedra Johan Ludvig Runeberg.
Men jag återvänder till Stenvalls levnadsförhållanden. Att en
förvånande rik poetisk produktion tog vid, sedan 'Nummisuutarit'
1864 hade fullbordats, berodde på att skalden fått ett hem, där lugn
och omvårdnad beskärdes honom. I hans sjuklighet och nervositet, som
senare skulle leda till sinnesförvirring, inträdde för någon tid ett
stillestånd. Den person eftervärlden främst får tacka för att Alexis
Stenvall räddades åt livet och dikten var fröken Charlotte Lönnqvist.
Hon var en god och anspråkslös kvinna. Nitton år äldre än hennes
skyddsling, hade hon av sympati för hans person och medkänsla för hans
belägenhet berett honom en fristad i sitt hem på Fanjunkars i Sjundeå.
Denna handling blir icke mindre vacker genom att dess utövare knappast
anade vilken insats därmed gjordes i Finlands kulturhistoria. Då
Stenvalls verk skrevos på finska, voro de sannolikt lika obegripliga
för fröken Lönnqvist som för den övriga omgivningen i Sjundeå.
När Stenvall slog sig ner på Fanjunkars, var just ett sådant lantligt
hem som detta, där han förfogade över ett eget, fridlyst arbetsrum,
ägnat att skänka hans sinne jämnvikt och göra hans liv lyckligare.
Det gav honom trygghet och med den följde ökad skaparförmåga och
skaparglädje. Men med tiden inger honom den svenska bygden allt
starkare känslor av vantrevnad. Han längtar tillbaka till Nurmijärvi,
till allmogen där borta och kanske än mer till de vida, ekande
furumoarna. Denna längtan bevingar vart ord om hembygdens natur i
Seitsemän veljestä. Ur den strömmar en underbar, romantisk dager kring
de annars så verklighetstrogna skildringarna.
En samlad bild av Stenvalls uppfattning om Sjundeå och hans hemlängtan
får man genom följande brev till Kaarlo Bergbom, skrivet 1869:
— — "Här i Sjundeå lever jag som en främling. Här har inte ett enda
drag ur folklivet dröjt kvar i mitt sinne. Bondens inre värld är
ingalunda (här) tom, men i mitt tycke för det mesta utan djup. Du vet
nog inte riktigt vad du säger om honom (bonden). Gemensamhetskänsla
mellan grannarna existerar inte alls; varje familj lever endast för
sig. Du hör inte just härstädes uttrycket; 'Men vår bys pojkar!'.
(Mutta meidän kylän pojat) — Måhända är han likväl bättre än jag tror,
i fall man studerar honom noggrannare. Jag har just inte haft lust
att närma mig honom. Men ett är i alla fall säkert: bonden härstädes
står fjärran från det rika andliga liv, som finnes i den finska
bondens bröst. Höga äro mina tankar om denna senare, isynnerhet nu,
då jag något lärt känna den svenska mannen. (I honom finnes dock bra
mycket finskt blod). Jag ville hålla den finska allmogen för den mest
humoristiska i världen, den äger i mitt tycke ett djupare inre än någon
annan. Då jag nämner humorn, avser jag här den naturfriska, inte den
sjukliga, vars källa är ett lidet skeppsbrott på livets hav. Jag avser
den komik, vars yttersta grund dock är ett gott men starkt och friskt
hjärta. — Hur som hälst; men jag längtar redan starkt bort härifrån,
från den svenska befolkningen, för att få höra finska språket omkring
mig. Mitt liv här är obeskrivligt enformigt. Jag kommer inte tillrätta
med bönderna, och ännu mindre har jag kommit i någon gemenskap med
ståndspersonerna. Och jag hartillbragt dessa två sista år nästan som
fången i tornet. På de tre sista månaderna har jag dock roat mig med
jakt och kom på denna tid över fågel i mängd, 98 stycken, tjädrar,
orrar, järpar och därtill ännu två ripor. På mina expeditioner har jag
begagnat både bössa och snaror. Men fåglarnas maner togo till slut
hämnd på mig. De sista dagarna, då jag vandrade mycket våt i skogarna,
ådrog jag mig en svår förkylning, som slutligen kastade mig i en häftig
febersjukdom för en vecka; men nu börjar jag redan bli karl på nytt.
Men ledsnaden faller över mig igen med mördande tyngd; ty snön spärrar
var väg till skogarna, och inte kan jag ju alltid skriva. Nu skulle
några roande böcker göra gott."
Efter Nummisuutarit fullbordades 1865 femaktsskådespelet Karkurit —
Flyktingarna, 1866 Kihlaus — Trolovningen, (fars ur allmogelivet i en
akt) och Kanervala (lyrik), 1867 skådespelen Canzio (fem akter), Leo
ja Liina (en akt) och Yö ja päivä — Dagen och natten, (en akt). 1869
trycktes enaktsskådespelet Lea, författat något år tidigare, 1870
romanen Seitsemän veljestä — Sju bröder, och 1871 enaktsskådespelet
Margareta.[4]
Seitsemän veljestä, som våren 1870 publicerades i Finska
litteratursällskapets novellbibliotek, är en brett anlagd skildring ur
allmogelivet i skaldens hembygd och intar jämte Nummisuutarit främsta
rummet i hans vittra produktion. Denna roman hade framgått ur många års
hängivna bemödanden såsom ett av dessa stora verk, där inspirationens
mäktiga flöde uppsuger allt vad diktarpersonligheten äger skönast och
ädlast. Men just detta arbete, som i eftervärldens, ögon utgör en av
den finska andens förnämsta insatser i litteraturen, inbragte sin
skald de bittraste missräkningar, August Ahlqvists ovilja mot Stenvall
blossade nämligen upp i full låga i en kritik, som trycktes i Finlands
Allmänna Tidning den 20 och 21 maj 1870 omedelbart efter det boken
delats ut till novellbibliotekets abonnenter och som oaktat sin brutala
form övade ett långvarigt inflytande på opinionerna om Stenvalls
diktning.[5]
I vår tid, då likväl så mycket tåls inom journalistiken, vore någonting
sådant som händelsen mellan Ahlqvist och Stenvall knappast tänkbart.
Om ett originellt och uppseendeväckande skaldeverk nu angreps med
sådana smädelser, som Ahlqvist utslungade mot Seitsemän veljestä, —
om dess innehåll refererades grovt oriktigt, alla dess 'stötande'
poänger staplades upp, men dess oförtydbara ideella syftning förtegs
och om denna kritik utmynnade i påståendet, att verket var 'en
löjlighet' och 'en skamfläck' för landets litteratur, då skulle
i vår tid en opinionsstorm bryta lös. August Ahlqvist, den högt
uppburna vetenskapsmannen och skalden, en av finska kulturens främsta
banerförare, handlade emellertid just så mot Alexis Stenvall. Men någon
opinionsstorm bröt icke lös, ej häller förmärktes någon vind eller
ens någon fläkt. Åtminstone ej i offentligheten. Litteratursällskapet
vidtog tvärtom en åtgärd, ägnad att göra den ojämna kampen mellan
Ahlqvist och Stenvall ännu ojämnare. Sedan novellbibliotekets
abonnenter fått sina exemplar, fattades det för diktaren ödesdigra
beslutet att icke låta sälja arbetet i bokhandeln. Så förgingo tre år,
tills litteratursällskapets skönlitterära kommitté, som rekommenderat
romanen och därför blivit strängt tillrättavisad av Ahlqvist, blev
färdig med sitt försvar och befordrade det till tryckning.[6] Det
fogades in i boken före texten för att värja både kommitten och
skaldeverket mot alltför hårda domar. Och nu fick allmänheten äntligen
köpa 'Seitsemän veljestä'. När detta skedde, på våren 1873, fanns
Stenvall ej längre i livet. Även om han bevittnat den förödmjukande
kvarstadens upphävande, hade han knappast anat, hur snart det skyddande
företalet skulle glömmas, hur länge hans dikt skulle leva.
Med tiden begränsades Ahlqvists inflytande på uppskattningen av
Seitsemän veljestä alltmer till den svensktalande bildade klassen i
Finland, som hyste höga tankar om hans litterära insikt och saknade
möjlighet att döma själv. Dock torde också de savolaxiska studenterna,
vilkas inspektor han var, länge nog påverkats av hans uppträdande, så
mycket mer som för Stenvall ogynnsamma opinioner inom den finskspråkiga
publiken oberoende av Ahlqvist synes ha framträtt just i Savolax.[7]
Men flertalet bland de finsktalande bildade insågo småningom Ahlqvists
misstag. E. Aspelin-Haapkylä har i sina Kivi-uppsatser i 'Aika'
framdragit nya bevis för att Stenvalls diktning i sin helhet tidigt
väckte sympatier även inom de ledande finska kretsarna, (ehuru dessa
togo sig uttryck i handlingar till den förorättade diktarens försvar,
först när sådana ej mer behövdes). Som ett symptom åberopas bl.a. Yrjö
Koskinens tal vid Finska litteratursällskapets årsmöte 1876. Snellmans'
uppskattning av 'Seitsemän veljestä' framgår ur litteratursällskapets
granskningskommittés tidigare nämnda försvarsskrift, vars mest vägande
rader, enligt Tarkiainehs utredning, författats av honom.[8] Inom
den unga generationen funnos många som ställde Stenvalls roman högt.
Bergbom var hans vän och rådgivare och hjälpte honom i mellanhavandena
med litteratursällskapet. F. Peranders förstående-uppskattning av
Seitsemän veljestä träder i dagen i hans tal vid avtäckningen av
vården på diktarens grav, Aspelin-Haapkyläs i hans föredrag på
österbottningarnas årsfest 1872 och i hans dödsruna över Kivi i
Suomen Kuvalehti vars utgivare, Julius Krohn (Suonio) trycker några
utdrag ur romanen i sitt blads spalter. I en ledsagande not säger han
sig vilja ge spridning åt "något Varmhjärtat och några humoristiska
stycken ur denna ensidigt klandrade bok, Såsom ett prov på det snille
och den fantasikraft författaren också här lagt i dagen, ehuru man
visserligen önskat, att brödernas råhet på andra ställen framträtt i
mindre ursprunglig form och ehuru boken överhuvudtaget icke kan sättas
i händerna på barn och ungdom".[9] På reservationen i dessa rader låg
starkare tonvikt vid deras framträdande, då intrycket av Ahlqvists
förkastelsedom ännu var nytt, än en läsare i våra dagar kan varsna.
Den enda kraftfulla protest, som höjdes från de ungas läger, var
B.F. Godenhjelms korta anmälan i 'Kirjallinen Kuukauslehti'. Tyvärr
framträdde den först i maj 1871, således ett helt år efter kritiken i
'Finlands Allmänna Tidning'.
Ahlqvists förråd av invektiv hade ingalunda uttömts i allmänna
tidningens spalter. Nya angrepp följde. Den 7 april 1873, några månader
efter Stenvalls död, utlåter sig Ahlqvist i Helsingfors Dagblad om
kvasi romanen eller novellen Seitsemän veljestä. Den fullkomliga
frånvaron av all konstform i denna produkt, yttrar han, "den ständigt
återkommande råheten i dess skildringar, den skymfliga dager dessa
kasta över vår allmoge; och slutligen det odrägligt tillskruvade i
författarens språk, allt detta väckte hos mig vid arbetets genomläsande
harm och bestörtning. Detta sammelsurium av en redan delirerande
fantasis förryckta bilder skulle då verkligen vara, såsom man på ett
visst håll föregav, en produkt av det nationellt finska konstsinnet!"
I sin egen tidskrift, 'Kieletär', hade Ahlqvist redan hösten 1871 i
en kritik av ett annat arbete med några rader svartmålat Seitsemän
veljestä och snärtat till Godenhjelm för dennes avvikande mening.
Att Stenvall blivit sinnessjuk inverkade icke på bedömarens ton, som
är oförändrad också kritiken över 'Margareta' i 'Kieletär' 1872. Här
avger Ahlqvist emellertid en förklaring över sitt uppträdande. Han
hade 'genom att säga sanningen' velat värja finska litteraturen för
den fara 'vilken hotade både denna litteratur och finska språket genom
såväl tankeinnehållet som den språkliga formens vanvård' i flera av
Stenvalls arbeten. Dennes litterära bana, 'denna besynnerliga lek',
enligt Ahlqvists uttryck, var emellertid numer ändad med en förfärlig
katastrof, 'vilket må lända framtida författare och deras vänner till
lärdom'.
När Ahlqvist följande gång (den sista) i 'Kieletär' återkommer till
Stenvall, sker det för att i en elva sidor lång artikel rekapitulera
på finska vad han förut skrivit i 'Finlands Allmänna Tidning' och
'Helsingfors Dagblad'. En författare i landsortsbladet 'Hämeetär' hade
sagt, att 'Nummisuutarit' och 'Seitsemän veljestä' i sin kraftfulla
ursprunglighet uthärda jämförelse med Walter Scott, Dickens, Cooper
och Björnson och detta påstående gör Ahlqvist alldeles utom sig. Han
skriver: "Enligt A.W.L. (författaren i 'Hämeetär'), var Kivi således
icke blott snillemonstret Scott-Dickens-Cooper-Björnson, utan helt
enkelt finska litteraturens Messias, som kantänka kunde väntas anlända
riktigt med profeter (sannolikt betraktade hr. A.W.L. sig själv som
denna Messias' Esaias?!) Och ändå, utropar hr. A.W.L. i samma andetag,
utgjorde språket ett hinder också för honom! Vad hade han icke blivit,
om han förfogat över ett så fullständigt utbildat språk som engelskan!
Ja, ja, — ändå! — — Messias var således ändå ingen Messias, och hr.
A.W.L ingen Esaias. Skada!"
Uppsatsen är alltigenom ett under av grovhet och elakhet Det fastslås
i förbigående, att Kivis lyrik visar, att versmåttet, samklangen och
den språkliga utsmyckningen äro okända ting för honom och att han tycks
ha känt sig mest dragen till dramatisk fabrikation — "konst kan man
icke kalla det, som hans verk på detta område frambringa, då konsten
uppstår genom samverkan mellan reflexionen och den medfödda naturgåvan,
och detta samband saknades hos Stenvall". Och så kommer kritikern till
Seitsemän veljestä. "En så narraktig och barnslig bok som denna 'roman'
torde icke finnas i mången litteratur", lyda de inledande orden, varpå
följer: en ny vidräkning med litteratursällskapets skönlitterära
utskott, vars försvar numer föreligger, en komplimang åt Krohn för
reservationen i hans korta uttalande i 'Suomen Kuvalehti', en förnöjd
antydan, att boken rönt ringa efterfrågan bland publiken, och ett
långt referat av innehållet, i ingenting väsentligt avvikande från
framställningen i 'Finlands Allmänna Tidning'.
Slutorden, de sista Ahlqvist, så vitt jag känner, offentligt yttrade om
'Seitsemän veljestä', lydde: "Man måste både skratta åt detta verk och
skämmas för det, det kan icke döljas. Framför allt är det en skam för
Finlands allmoge genom att det ger sig ut för att vara — och även sagts
vara — en bild ur folklivet, gjord efter naturen. Ingenting är så föga
samt som ett dylikt antagande. Kivis kludderier i denna.'berättelse'
äro lika litet bilder ur det finska som ur något annat folkliv eller
överhuvud ur något _liv_, som rör sig på denna jord; de äro endast
regellösa hägringar av en förvillad fantasi, dem en människa vid fullt
förstånd på inga villkor kan kalla konstverk".
Härmed slutar denna litterära fäjd, som från Ahlqvists sida fördes
med så mycken kraft och konsekvens. Stridens följder äro numer icke
svåra att överblicka. Under de årtionden, som förflutit sedan dess, ha
Stenvalls verk slagit igenom hos publiken, som ingen annans, De läsas
nu med hängiven beundran av hela den finskspråkiga delen av nationen.
Författarnamnet Alexis Kivi är vordet finska litteraturens största.
För den svenska publiken i Finland, och Sverige är detta författarskap
däremot främmande. Översättningar, som kunde giva djupare inblick däri,
saknas[10] och ytterst litet har skrivits om Alexis Kivi på svenska.
Det existerar sedan gamla tider något slags fördom mot honom, vårs
första uppkomst otvivelaktigt bör sökas i intrycken av de Ahlqvistska
kritikerna.
Men från denna översikt av bokens öden är det tid att återvända
till författarens. Följderna av Ahlqvists uppträdande och
litteratursällskapets åtgärd visa sig efterhand. Den 12 september 1870
skriver Stenvall till Bergbom:
— — "Jag har denna sommar hört så många sårande tillmälen (loukkaavia
soimauksia) om 7 bröder. Underligt hur begärligt de hugga i! Och ingen
av dem har läst själva boken utan endast Ahlqvists kritik, antingen
läst den eller hört talas om den. Detta har varit mycket plågsamt
för mig ätt höra i detta mitt sjukliga, irriterade tillstånd och har
utgjort ett stört hinder för min hälsas förbättring. Men jag vet,
att också mången av mina s.k. vänner med glädje ser, att Ahlqvists
hjältedat får stå i fred och utföra sitt värv. Det betyder ingenting,
att Cygnaeus' artikel följer boken som tryckt, den läsa blott de få
fennomaner, som ännu köpa denna bok; likadant är Kuukauslehtis
inflytande, även om i dess spalter funnes en gynnsammare granskning.
Men detta är dock den värsta omständigheten: inte en enda förläggare
har förtroende för mina alster, och därför skriver jag med så kallt och
hopplöst sinne, då hoppet om lön är så alltigenom svagt." — — —
Sådant var det Ahlqvistska fälttågets inflytande på Stenvalls liv.
Ett blidare öde än Seitsemän veljestä rönte ett annat av hans sista
arbeten, enaktsskådespelet 'Lea'. Denna vackra pjes, vars handling
försiggår i Palestina i Jesus' omedelbara närhet och uppbäres av
kristendomens ödmjukhets-, broderlighets- och försoningstankar, inbragte
den misskända skalden en av hans livs få segrar. I finska teaterns
historia utgör Lea-premiären — den 10 maj 1869 — ett av de dyrbaraste
minnena. Då uppfördes första gången en pjes på finska i Helsingfors'
för tiden nya och storstilade teaterhus. Till den utomordentliga
framgången bidrog huvudrollens framställarinna, fru Hedvig Raa,
född Forsman. Denna skådespelerska, som var bördig från Sverige,
underkastade sig mödan att lära sig finska för att kunna medverka
vid föreställnigen. Stenvall var icke närvarande. Han hade setts i
Helsingfors samma dag, med återvänt till Sjundeå.
Vid den tidpunkt, då brevet till Bergbom skrevs, voro diktarens
psykiska krafter redan svårt medtagna. Och snart varsnades tydliga
förebud till hans livs tragiska upplösning. Mot slutet av 1870
försämrades hälsotillståndet i betänklig grad och hans numer
mönstergilla levnadssätt förmådde icke hindra den annalkande
katastrofen. På vårvintern fördes han vansinnig till Helsingfors, där
läkarna blott kunde konstatera sjukdomens obotlighet. Den olyckliga
skalden inackorderades nu på hemkommunens bekostnad i sin broder
Alberts torp vid Tusby träsk. Här avled han nyårsnatten 1872.
Begravningen försiggick lördagen den 4 januari 1873. Från Helsingfors
anlände ett tjugutal personer, vänner till Stenvall och beundrare
av hans diktning. En av dem tecknade den porträttskiss som för
eftervärlden bevarat hans drag. Innan kistan slöts, smyckades den dödes
panna med en krans av lager.
— — På sidan om dagsstriderna och föga uppmärksammat av samtiden
förflöt detta i vansinnets mörker slocknande diktarliv. Den bittra
kampen för rätten att leva för ett konstnärsskap hade utkämpats så
tyst, att utom de litterära kretsarna endast få kände det livsöde,
som var förknippat vid skaldenamnet Alexis Kivi. Själv trivdes
Stenvall bäst i obemärkthet och ur den karaktärens försynthet ett
sådant sinnelag tyder på härflöto hans största egenskaper som människa
och diktare. Med sitt stillsamma och skygga väsen förenade han en
enastående förmåga att observera människor och förhållanden och
framför allt de komiska dragen i företeelserna. E.A. Forssell, som
någon tid bodde tillsammans med honom i Helsingfors, berättar: "Då
han blev ivrig, väckte han uppmärksamhet genom sin kvickhet och sina
originella iakttagelser. I synnerhet hade han skarp blick för det
komiska. Åt någon anekdot, åt någon komisk episod eller händelse kunde
han skratta hjärtligt och länge, även då andra icke sågo någonting
särskilt löjligt däri".[11] Det var denna läggning, som hjälpte honom
att bära fattigdomen, sjukligheten, förödmjukelserna och hånet. Att
'Nummisuutarit', 'Kihlaus', och de ypperliga partierna av Seitsemän
veljestä, som svepas i en humoristisk livsbetraktelses ljusa, glada
dagrar, skrivits av en man, som själv fick röna ringa glädje och vars
framtid tedde sig hopplös — detta illustrerar ju blott en föga sällsynt
relation mellan en konstnärs verk och hans liv. Men sällan har likväl
motsatsen mellan tillvarons mörker och ljuset, som strålar ur skaldens
inre, diktade värld, stegrats till sådan ytterlighet som hos Alexis
Stenvall. Hans storhet låg däri, att han förmådde se från ovan på ett
samhälle, där han själv kände sig som en utstött. Med en blick, som
var nattmörk i djupet, fångade han människornas skrattretande lyten
och ofullkomligheter. Men han lät aldrig sin dikt återspegla dem i
satirens kalla belysning. Hans löje över den mänskliga skröpligheten
var gott och förlåtande. Hans hjärta var fyllt av deltagande för allt
som levde och av godhet mot allt som led. Han icke blott iakttog
naturen; förnimmande de fina skiftningarna i dess liv, gick han upp
däri med hela sin varelse som ingen samtida skald, — som mycket få i
litteraturen överhuvud.
Ehuru en försynt tillbakadragenhet utgjorde ett förhärskande drag i:
Stenvalls lynne, saknades icke helt och hållet hos honom själv den
obändiga hetsighet, som rymmes på bottnen av många bland hans bästa
karaktårsskapelser och vanligen blottas under rusets inflytande.
Och det var — dess bättre — icke blott ruset, som kunde bringa hans
försagdhet att vika för våldsamma utbrott av vrede. Aspelin-Haapkylä
omtalar i 'Suomen Kuvalehti' 1873 en händelse, varvid han förgick sig
svårt, emedan en upprörande orättfärdighet väckte stormande förbittring
i hans sinne.
Det har yttrats stränga ord om Stenvalls förmenta brist på bildning,
kunskaper, beläsenhet Men även om enskilda ställen i hans böcker
i likhet med hans brev sakna den i varje detalj avvägda formens
kultur, kan sådana omdömens befogenhet icke medgivas. Stimulerad av
sin favoritläsning: bibeln, Shakspeare och Cervantes, kanske också
av Hotberg; Almqvist och ett par andra författare, skapade han sin
originella stil, sina banbrytande verk. Vad kan man önska mer?
De som tro, att 'Seitsemän veljestä' blivit mindre vidlyftig och
episodrik, om skaldens litterära skolning varit mindre bristfull, ha
troligen rätt, men att verket vunnit därpå bör icke anses alldeles
självfallet. Att Stenvall anlitade andras hjälp vid det stilistiska
finhyvlingsarbetet, är en omständighet av lika ringa betydelse som att
han, förledd av Shakspeare och andra främmande mönster, författade de
delvis misslyckade dramerna 'Canzio' och 'Karkurit'. Det kan icke nog
framhållas, att han ägde sinnelagets, karaktärens bildning, som icke
blott adlade hans stora arbeten utan även röjde sig hans originella
dikter och de små, fina pjesarna 'Lea' och 'Yö ja päivä'. Vid sidan
härav förefaller det rätt oväsentligt, att han saknade förutsättningar
för en vidsträckt litteraturkunskap, jämförbar med t.ex. Runebergs.
I skönlitterär läsning kunde han nog fördjupa sig, men hans läggning
och levnadssätt uteslöto ordnade studier, än mer examina och karriär i
samhället.
I ett annat avseende har Stenvalls bohämliv kanske utgjort ett
hinder för hans egen och hans diktnings utveckling. Han fader synes,
enligt samstämmande uppgifter, besvärats av skomakar Tobias' och
många andra humoristiska Kivifigurers brännvinstörst och detta anlag
saknades icke hos sonen, vars från barndomen svaga nervsystem alls
icke tålde alkohol. Utan att nå det förfall, i vilket en del av hans
umgängesvänner synas ha slutat ('mången av hans närmaste bekanta var
en rant eller höll på att bli det', yttrar en av dem, som bäst torde
känt hans liv), drack Stenvall tidtals mer än nog för att berättiga
antagandet, att den utmärkta litterära framställningen av rusets och
bakrusets psykologi i Nummisuutarit och Seitsemän veljestä delvis
grundar sig på självstudium. Vid beskrivningen av Timos eller Simeonis
bedrövliga bakrusstämningar i det senare verket tänker man ofrivilligt
på poeten själv. En händelse ur hans liv, som i viss mån synes vara
karaktäristisk, omtalas av Tarkiainen i studien över Seitsemän
veljestä. Romanen var fullbordad och på Kleinehs hotell hade en skara
unga akademiker samlats för att höra den uppläsas av författaren
själv. Denne anlände sent och var så drucken, att han nödgades avbryta
läsningen och lämna sällskapet. Omedelbart efter denna händelse säges
Stenvall ha återvänt till Sjundeå och där, enligt fröken Lönnqvists
utsago, stått i beråd att begå självmord. I ett brev till Bergbom gav
han uttryck åt sitt förkrossade sinnestillstånd.
En bevarad hågkomst från den tid Seitsemän veljestä skrevs (enligt V.
Lounasmaas berättelse upptecknad av O. Hynninen och tryckt i 'Aikas'
majhäfte 1911 av Aspelin-Haapkylä) ger en inblick både i skaldens
förhållande till alkoholen och i hans misär. När Hynninen en dag
på vårvintern (sannolikt 1866) träffade Lounasmaa på Kasärngatan i
Helsingfors, hade denne just besökt Stenvall, som då vistades i staden,
och funnit honom liggande till sängs i ett nästan iskallt rum. Han
hade deltagit i ett dryckeslag och befann sig efter detsamma i det
eländigaste skick. Lounasmaa fick honom ur sängen, men han darrade som
ett asplöv, var ur stånd att klä på sig och bad kamraten för Guds skull
skaffa öl. I rummet fanns varken ved eller mat. Lounasmaa anskaffade
först öl och så dessa andra förnödenheter samt bragte småningom
Stenvall i mänskligt tillstånd.
Den ekonomiska misären, den medfödda nervsvagheten, hemfallenheten
under alkoholbegäret, känslan av rotlöshet i samhället och kanske även
de hopplösa erotiska drömmar, om vilka ett bevarat brev bär vittne,
skapade en melankoli, som lik den oföränderliga skuggan följde skaldens
humoristiska fantasi på dess soliga vägar. Om detta dystra lynnesdrag
vittna de flesta av hans verk, men vältaligast en liten lyrisk dikt,
som här må få plats i översättning.
Ledsnad.
O ledsnad!
O dunkel, som höljer min själ
som höstkvällens mörkning en vildmarkshed!
fåfäng är min möda,
fåfäng striden
och allt vad världen rymmer fåfängt!
Ej himmel
önskar jag, ej natt i Gehenna,
ej en tärna huld i min famn;
unnades mig allenast
att undgå kvalet att fatta.
Ljudlös tomhet varde all världen!
Nu vänner!
jag äntligen sista gången
med bön er nalkas, o hören mig!
Reden min boning,
reden min stuga i Tuonis land;
ner jag stige i jordens gömma!
Gräven mig
en grav där nere i pilars lä
och täcken den åter med svarta mullen!
Sedan för evigt
lämnen min gård!
I ro jag längtar att vila.
Aldrig må
en kulle min gravplats märka;
må mullen långsamt i linda gro,
att ingen anar min vilostad
i skuggan av dunkla pilen!
Få gestalter framstå vackrare i minnets ljus än denna anspråkslösa
diktare mot bakgrunden av sina stora verk. Det författarskap, som bär
Alexis Kivis namn, har vuxit fram ur de torftigaste, vrångaste och
mörkaste förhållanden och likväl utstrålat rikare flöden av sol, glädje
och löjen än någon annan finsk diktargärning. Lyckan att se sin konst
uppskattad i vida kretsar, som i så sällsynt hög grad kom en Runeberg
och en Topelius till del, beskärdes icke finska romanens och dramats
originella och vidsynta grundläggare. Hans verk föregrepo utvecklingen;
de ha skattats högre av eftervärlden än av samtiden. Vid tjugonde
seklets ingång erkännes Alexis Stenvalls skaldegärning rymma icke blott
några lysande blad i Finlands litteraturhistoria utan också denna
sällsynta, storslagna originalitet, som höjer ett poetiskt verk från
den nationella vitterhetens svär till världslitteraturens.