»Den drömmen är ej mindre betydelsefull», förklarade Gäst.
»I min tredje dröm tyckte jag mig äga en guldring, så att min förra
förlust nu var ersatt; det förekom mig, som skulle jag få glädja mig
längre åt denna ring än åt den andra. Och dock syntes den icke kläda mig
så mycket bättre, som guld är dyrbarare än silfver. Därpå snafvade jag
och föll omkull, och som jag ville taga emot mig med handen, slog
guldringen mot en sten och sprang i två bitar, ur hvilka blod sipprade.
»Och sorgen syntes mig större än skadan.
»Då föll det mig in, att en rämna funnits på ringen, och när jag
besiktigade styckena, skönjde jag ännu flera rämnor. Men likväl förekom
det mig, som om ringen skulle hafva förblifvit hel, ifall jag blott
vårdat den bättre.»
»Dina drömmar minskas icke i växten», sade Gäst.
»Slutligen», fortsatte Gudrun Osvifversdotter, »såg jag mig i den fjärde
drömmen bära en guldhjälm, besatt med ädelstenar.
»Jag tyckte mig äga dessa klenoder, men den olägenheten fanns dock, att
hjälmen kändes väl tung, så att jag knappt förmådde bära den, och jag
lutade med hufvudet.
»Detta lade jag emellertid ej hjälmen till last, och jag tänkte ej
häller skilja mig vid den — men likväl föll den från mitt hufvud och
rullade ut i Hvamsfjorden.
»Då vaknade jag. Nu har jag sagt dig alla mina fyra drömmar.»
»Klart ser jag», svarade Gäst, »hvad dessa drömmar förebåda. Men nog
skall min tydning synas dig något enformig, ty de teckna sig för mig
alla på samma sätt.
»Fyra män skall du äga, och med den förste skall du blifva gift utan
ditt eget tycke.
»Du bar nämligen en hufvudbonad, som du tyckte kläda dig illa. Därför
kommer du att föga älska honom, och enär du tog af dig hufvan och
kastade den i vattnet, skall du komma att öfvergifva honom, ty om dem,
som ödsla bort sina egodelar, säger man, att de kasta dem i vattnet.
»I den andra drömmen ägde du en silfverring.
»Det betyder, att du skall varda gift med en annan ansenlig man, som du
skall hålla mycket af men blott besitta en kort tid. Ringen for i sjön —
det skall ej förvåna mig, om du mister den mannen genom drunkning.
»Din tredje dröm, hvari du såg en guldring på din hand, bebådar, att du
skall få dig en tredje man, som dock ej skall tyckas dig _så_ mycket
mera värd än den föregående, som guld är sällsyntare och dyrbarare än
silfver.
»Att ringen sprang sönder genom din ovårdsamhet och att du såg blod
komma ur bitarne, det betyder, att denne din husbonde skall varda dräpt,
och klart skall du sedan se de brister, som vidlådt detta giftermål.
»Hvad slutligen den fjärde drömmen vidkommer, den, hvari du bar en
guldhjälm, som var smyckad med ädelstenar och var dig för tung, så säger
den, att din fjärde man är en stor höfding, som skall förstå att härska
öfver dig. Du tyckte, att hjälmen försvann i Hvamsfjorden: i den skall
denne din make se sin sista dag. Mera vill jag icke säga om den
drömmen.»
Medan han sålunda utlade hennes lefnadssaga, satt hon blodröd i
ansiktet; och hon talade icke ett ord, förrän han slutat. Då sade hon:
»Fagrare spådomar hade du kunnat gifva mig, om jag blott gifvit dig ämne
därtill. Haf dock tack, ty du har tydt mina drömmar.» —
Äfven skägget, såsom det sannskyldiga tecknet på manlighet, kunde i
drömmen utmärka mannen själf.
När sålunda en isländsk höfding drömmer sig ha ett så stort skägg, att
han därmed kan täcka hela den vida Bredafjorden, menar han, att detta
med visshet tyder på, att han skall utsträcka sitt inflytande öfver hela
fjorden och de bygder, som dit höra.
Drömmar om öfversvämmande floder, slagrägn och bärgras bebåda helt
naturligt betydande katastrofer.
Till och med bestämda handlingar kunna i drömmarne finna sitt symboliska
uttryck.
Innan Torkel Surt höll på Islands Alting sitt epokgörande tal,
hvarigenom årsräkningen på ön fastställdes, drömde han, att han stod på
Lagbärget, när folket flockade sig som talrikast därikring, men det
föreföll honom, som om han ensam vore vaken, medan alla de andra där
ikring honom sofvo.
Den drömmen tydde man så, att allt folket skulle tiga, medan han talade
på Lagbärget, och när han tystnat, skulle de yttra sitt bifall.
Till hvilka underligheter denna drömsymbolik kunde utveckla sig, visar
den dröm, Jomsvikingasagans Ingeborg berättar för sin make Palne och som
tydligen innebär en uppmaning till denne att taga hämd på konung Harald
Gormsson, hvilken låtit bringa hans egen broder om lifvet.
»Jag drömde», sade hon, »att jag var här i denna gård. Jag tyckte mig
hafva uppe en lingrå väf; mycket var ej färdigt af den. Ränningen var
behängd med sina vikter; i det jag nu väfde, föll ifrån dess midt
baktill en vikt ned, och jag tog upp den. Då såg jag, att alla dessa
vikter voro manshufvud: det, som lossnat och jag upplyft, betraktade
jag. Och jag kände igen det.»
Palne sporde, hvem det hufvudet tillhört.
Hon utropade:
»Harald Gormsson!»
»Detta är bättre drömdt än odrömdt», sade han.
* * * * *
Mycket ofta framställde sig i drömmar de öfvermänskliga väsen, som
ansågos stå i nära förhållande till människolifvet. Sådana voro framför
allt spådiser och trollkvinnor samt landets, släktens eller den
enskildes skyddsandar.
I blodshämdens tid, då man ej gärna gick utom husknuten obeväpnad, enär
man dagligen kunde vänta sig ett öfverfall, måste en sådan ständigt
hotande fara helt naturligt kasta sin skugga äfven på den drömmande
själen.
Och för denna visade sig då dessa beväpnade spådiser, som gåfvo sina
löften om bistånd i förestående strider.
Ibland kallas de trollkvinnor och bebåda då krigiska sammandrabbningar
genom att i drömmen utföra hemska, mystiska handlingar. Det är mycket
blodiga syner, de framkalla. Ty sådan tiden var, sådana voro ock
drömmarne.
Innan Harald Hårdråde gjorde sitt krigståg till England, visade sig för
honom i en dröm en dylik kvinna, som i ena handen höll ett kortsvärd, i
den andra ett tråg för att däri uppsamla blod, medan en annan
uppenbarade sig, sittande på en varg med ett manslik i de bloddrypande
käftarne.
Eller såg man två blodiga kvinnor ro framåt i en blodström inne i ett
stort hus, på hvars fönster det rägnade blod.
En man vid namn Ån hade följande burleska dröm om en dylik ohygglig
spådis omedelbart före den drabbning, hvari han så illa misshandlades,
att hans inälfvor hängde ute.
»Bort till mig», berättade han, »kom en fasaväckande kvinna och ryckte
mig fram öfver sängstolpen. I ena handen hade hon en stor knif, i den
andra ett ris. Hon satte knifven för mitt bröst och ristade upp magen,
tog ut inälfvorna och satte riset dit i stället. Därpå gick hon ut.»
Men natten efter striden visade hon sig från en vida bättre sida.
Då hände sig, att den fallne Ån reste sig, fastän man trott honom vara
död. De, som vakade öfver liket, blefvo mycket förskräckta och ansågo,
att här skedde ett under. Men Ån sade till dem:
»För Guds skull rädens icke för mig, ty jag lefde och hade min sans,
till dess jag med ens föll i dvala. Då drömde jag om samma kvinna som
förr — men nu tycktes hon mig taga riset af min mage och lägga
inälfvorna dit i stället; och befann jag mig mycket väl af det bytet.»
Därpå blefvo hans sår förbundna, och allt sedan blef han kallad Ån
Rismage. —
Mera tilltalande äro skyddsandarne.
Det är en dylik, en land- eller släkt-vätt, som kommer till Olof den
helige i sömnen, då denne fortfarande håller fast vid sin kristliga
föresats att draga till Jerusalem. Härifrån afråder vätten honom med
följande ord:
»Drag hällre till dina ättjordar i Norge, ty där skall du blifva konung
till evig tid.»
Inför en man vid namn Kodran, som nyligen öfvergått till kristendomen,
stod plötsligen en natt hans hedne skyddsande med sorgmodig uppsyn.
Skälfvande som af rädsla, beklagade denne sig öfver, att Kodran låtit
tillkalla ärkebiskopen, ty han höll just då som bäst på med att
fördrifva honom från hans ärfda grund.
Det vigvatten, bispen stänkte kring, föll svidande på hans små barns
hufvud, och det gjorde honom ondt att höra deras gråt. Därpå försvann
han.
Men Kodran lät biskopen lika fullt fullborda den heliga handlingen.
Då framträdde ännu en gång den gamle skyddsanden för honom i sömnen, och
han sade med snyftande röst:
»Nu måste vi skiljas; det är ute med vår sammanlefnad och med vår
vänskap. Och härtill är allenast din feghet skulden. Nu må du se dig om
efter den, som mäktar taga dina håfvor i så sorgfällig vård, som jag det
gjort. Man kallar dig rättskaffens och trohjärtad; men mig har du nu
lönat med ondt för hvad godt jag bevisat dig.»
Därpå svarade den kristnade Kodran:
»Jag hafver ärat dig såsom en nyttig och mäktig gud, så länge jag icke
kände sanningen, men nu, då jag funnit dig skenfager och vanmäktig, är
jag i min rätt, och jag gör ingen synd, när jag öfvergifver dig och
ställer mig under den guds beskydd, som är vida mäktigare och bättre än
du.»
En person kunde t. o. m. äga såväl en skyddsande som en ond spådis,
hvilka båda bekämpade hvarandra i hans drömmar.
Den förut nämde, olycklige Gisle Sursson, som enligt sagan var en härlig
kämpe, fastän lyckan var honom föga trogen, hade två »drömkvinnor», en
god och en ond, hvilka under den långa tid, han var biltog, esomoftast
besökte honom i sömnen.
Gisle var en klok man, heter det, och han plägade drömma mycket. Han
hade alltid rediga drömmar.
En höstnatt, då den biltoge uppehöll sig dold hos sin trofasta hustru
Öd, jämrade han sig högt i sömnen. Då han vaknat, frågade hon, hvad han
drömt.
»Jag hafver», svarade han, »två drömkvinnor. Den ena vill mig väl och
gifver mig jämt lyckosamma råd, men den andra säger mig alltid sådant,
som gör mig illa till mods. Hon spår mig blott ondt.
»Men nu drömde jag, att jag kom till ett hus och att jag gick in om
dörren. Därinne kände jag igen många af mina fränder och vänner. Där
voro sju bål: somliga brunno matt, men andra lyste klara. Då trädde min
goda huldra in i salen och sade till mig, att eldarne bådade min ålders
längd, de år, som stodo mig åter. Och hon rådde mig att, så länge jag
lefde, låta hednisk sed fara, ej syssla med galder eller annan trolldom
men vara god mot döfva och halta, fattiga och hjälplösa. Längre var ej
min dröm.»
När nästa höst var inne och nätterna åter blefvo längre, infunno sig
drömmarne igen. Allt starkare kommo de då öfver honom. Det var hans onda
spådis, som nu visade sig, och synerna voro ängslande. Tidt och ofta kom
hon till honom; hon hade leda later, och alltid ville hon stänka blod
öfver honom — tvätta honom i blod.
När blott två år stodo igen af dem, som han, enligt den välvilliga
huldrans utsago, hade att lefva, visade sig denna i sin tur en
senhöstnatt för honom.
Hon red en grå häst och bjöd honom att följa med till sin boning. Det
ville han gärna. De kommo fram till ett hus, hvilket nästan var som en
hall. Hon ledde honom inom dörren, och han såg hyenden på bänkarne samt
fager bonad öfverallt. Hon bad honom stanna och göra sig glad.
»Hit skall du fara, när du är död», sade hon, »och här skall du lefva i
rikedom och salighet.»
Så gingo de år tillända, om hvilka drömmen talat.
Då kom en sommarnatt den onda huldran åter till honom, där han låg
sofvande, gömd i en jordkula.
»Nu skall jag», sade hon, »krossa allt, som hon, den goda, förespeglat
dig; och jag skall råda för, att intet af hennes löften kommer att fägna
dig.»
Sedan drömde han, att hon band på honom en blodig hufva, tvådde hans
anlete i blod och öste så mycket blod öfver honom, att det rann i röda
strömmar utefter lemmarne.
Därefter togo drömmarne till med sådan styrka, att Gisle blef så
mörkrädd, att han icke vågade vara ensam utan nödgades alltid hålla sig,
där hans hustru var.
Den sista dröm, han hade i lifvet, beskref han för henne i ett kväde så:
»Jag dig såg i sömnen
stå med pannans guldband,
våta ögon öfver
osäll, slagen make.
Handen ville hastigt
hindra sårens flöden.
Ljusa vif, du visa,
hvad månn synen bådar?»
Kort därefter blef han öfverfallen af sina fiender och dräpt i hustruns
åsyn.
Tydligen hafva dessa bägge »drömkvinnor» erhållit sina drag både från
den hedna föreställningen om valkyrjor och den kristna om änglar.
Som dödsgudinna är den ena ond; som Odins mö, hvilken leder hjältar till
Valhall, är den andra god; och när denna lofvar sin skyddsling kommande
salighet, röjer hon släktskap med den kristna skyddsängeln, medan hon,
som blott förkunnar blodig död, lätt låter förvandla sig till en ond
ängel.
* * * * *
De kristna drömmarne, sådana de bevaras i sagorna, äro helt olika de
rent hedna.
Så snart kristendomen utbildat sig till en lifsmakt i det fornnordiska
medvetandet, antaga drömmarne en annan karaktär. Det gamla
tydningssättet försvinner; djuret har ingen plats mera i den kristna
drömmen. Korsets heliga tecken och himlastegen undantränga den forna
symboliken.
Att uppenbara sig i andras drömmar är ej längre _hvarje_ människas rätt;
nej, sådant tillkommer blott dem, hvilka det förlänats nåd därtill såsom
Guds utkorade.
Före sin primsigning har konung Olof Tryggvason en »stor och mäktig»
drömsyn, hvari både himmel och helvete öppna sig för honom och hvari han
manas att anamma kristendomen.
Han såg en väldig stenpelare resa sig så högt upp i luften, som hans öga
kunde se. I stenen tycktes honom trappsteg vara inhuggna, och han gick
uppåt så långt, att han kom ofvan skyarna.
Där förnam han en doft, så ljuflig, att han aldrig känt dess like. Han
såg sig omkring, och rundt om såg han fagra näjder, däjligt blommande, i
hvilka skinande gestalter rörde sig, skrudade med hvita kläder och all
härlighet. Där var allsköns fägnad, mera än man kan förtälja.
Sedan hörde han öfver sig en stämma, som talade så:
»Hör mig, Olof, du ämne till en god man! Dina goda gärningar skola varda
många; berömligt skola de tillväxa, Gud till ära och dig själf till
heder både för stund och för framtid. Ty de förbannade afgudabelätena
hafver du aldrig vördat eller gifvit dyrkan. Därför skall ditt namn vara
vida fräjdadt i världen. Och dock fattas dig mycket, innan du är en
fullkomlig Guds tjänare, ty ännu hafver du icke det rätta förståndet
eller kunskapen om de gudomliga tingen. Och du är icke renad i det
gudomliga dopet.»
Då förskräcktes Olof, och han sporde betänksamt:
»Hvem är du, herre, att jag må tro på dig?» Och rösten svarade:
»Drag till Grekland! Där skall Herran din Guds namn varda dig bekant.
Och tror du rätt på honom, nogsamt lydande hans bud, skall du leda både
dig själf och många andra ifrån den hedna trons dunkla villostigar ut på
den heliga trons klara vägar. Ty Herren hafver korat dig till sin man,
att du måtte till honom föra mycket folk. För den skull skall en evig
salighet blifva dig beskärd — en ännu större härlighet än den, du här
skådar.»
Då han hört och sett allt detta, ärnade han stiga ned för pelaren, men i
detsamma fick han se där långt nere i djupet många fasansvärda ställen,
fulla af lågande kval, och han hörde förtviflan, skri och ömklig gråt
ifrån de själar, som där kväljdes.
Och han tyckte sig ibland dem igenkänna många af de höfdingar och
vänner, som satt sin lit till hedna gudar.
Vid hela denna syn vardt han slagen af skräck; och den grep honom så,
att, när han vaknade, hans ögon voro fulla af tårar.
Så snabbt han förmådde, styrde han sedan sin flotta till Grekland, där
»han träffade många fräjdade präster, som gjorde Herrans Jesu Kristi
namn bekant för honom; och det är sagdt, att han där vardt primsignad».
—
Det är framför allt konungarne Olof Tryggvason och Olof den helige, som
efter sin död visa sig i de kristnade nordboarnes drömmar.
Då Olof Tryggvasons högt värderade skald, Hallfred Vandrådaskald,
aflidit på färd mellan Island och Sverige, där han efter sin afhållne
konungs fall ärnat bosätta sig, blef han lagd i en kista, och bredvid
honom lades de dyrbara skänker, han fått af kungen: hans kappa, ring och
hjälm. Kistan sköts öfver bord och kom i land vid ön Helga ibland
Söderöarna. Där hittades den af abbotens svenner.
De bröto upp kistan, stulo dyrbarheterna och sänkte Hallfreds lik ned i
ett moras.
Men nästa natt drömde abboten, att konung Olof Tryggvason kom till honom
och talade vredgad:
»Du äger usla tjänstehjon. De hafva brutit sönder min skalds farkost,
stulit hans gods, bundit en sten vid hans hals och sänkt honom ned i
gyttja. Tag nu fram sanningen ur dem, eller också skall hvarjehanda
järtecken och under drabba eder.»
Konungen försvann, och abboten lät gripa svennerna, som genast bekände;
hvarför de äfven erhöllo tillgift för sitt brott. Skaldens lik
uppletades och blef på hedersamt sätt begrafvet invid kyrkan. Af ringen
blef gjord en kalk, af gudväfskappan ett altarkläde, och af hjälmen
stöptes ljusstakar. —
Bland de många drömmar, i hvilka konung Olof den helige framträder,
välja vi den, som norske konungen Sigurd Jorsalafarare drömde och som
tyddes för honom af hans broder och samregent konung Östen.
Det är berättadt, heter det, att konung Sigurd med ens tedde sig mycket
sorgbunden. Man fick ej många ord af honom, och han stannade ej länge
vid dryckeslagen. Hans rådgifvare och vänner togo detta tungt och bådo
konung Östen söka utröna, hvadan det kom sig, att alla, som numera vände
sig till honom för att få ett mål afgjordt, aldrig fingo det.
Konung Östen svarade, att det icke var lätt att utforska Sigurd, men han
lofvade att för deras ifriga böners skull göra ett försök.
En gång, när de båda bröderna sutto tillsammans, väckte Östen den
frågan, hvad det var, som vållade broderns sorgsenhet.
»Den gör, herre», sade han, »mången bedröfvad; och gärna ville vi veta,
hvad den orsakas af. Hafven I hört några viktiga tidender?»
Konung Sigurd svarade nej.
»Eller är det måhända så, broder», fortsatte Östen, »att du vill fara ur
landet för att vinna dig större välde, såsom du fordom gjort?»
Han sade, att det icke häller var så.
»Hafver någon här i landet råkat ut för din vrede?»
Han nekade.
»Så säg mig dock din sorg, broder», bad Östen.
»Det kan jag icke», genmälte han.
»Men då vill jag åtminstone veta, om du drömt något, som inger dig
bekymmer?»
Detta medgaf han.
»Säg mig, hvad du drömt?»
»Det skall jag, men på det vilkor, att du tyder mig drömmen. Väl torde
jag förstå, om du tyder den rätt.»
»På så sätt kan jag få det tvefaldt svårt», återtog kung Östen; »både är
jag utsatt för det bekymrade folkets tillopp och för din vrede, ifall
jag ej förmår gifva dig en rätt tydning. Dock vågar jag ett försök. Säg
mig drömmen!»
Då yttrade konung Sigurd:
»Jag drömde, att vi tre bröder och samkonungar, jag, du och Olof, sutto
tillsammans i ett högsäte utanför kristkyrkan norrut i köpingen. Då
trädde vår frände, den helige konung Olof, ut ur tämplet, klädd i
konungslig skrud. Han hade det skönaste ansikte och var mycket blid.
Först gick han fram till vår broder, konung Olof, fattade hans hand och
sade mildt: 'följ mig, frände!' Och jag tyckte, att broder Olof reste
sig upp och gick med honom in i kyrkan.
»En stund därefter kom helge Olof åter ut. Han gick fram till dig,
broder, och bad dig följa honom; men då syntes han ej så blid som nyss.
Sedan gingen I tillsammans in i tämplet. Då väntade jag, att han åter
skulle träda ut och komma fram till mig, men han kom icke. Och jag
öfverväldigades af stor rädsla och vanmakt. Så vaknade jag.»
Konung Östen svarade:
»Så tyder jag drömmen, herre. Högsätet, hvari vi sutto, betecknar vårt
samfälda rike. Enär du såg konung Olof först komma med blidt anlete emot
vår broder Olof, torde denne lefva en kortare tid än vi och hafva godt
att vänta efter döden, ty han är ung och vänsäll; han hafver ej mycket
försyndat sig, och den helige konungen torde bistå honom hos Gud.
»Enär han sedan, ehuru icke lika blid, trädde fram till mig, torde jag
komma att lefva några vintrar längre utan att dock varda gammal. Väl
väntar jag, att hans omsorg äfven skall hvila öfver mig; men ej skall
den hvila där med samma blomstring som öfver vår broder Olof, ty jag
hafver syndat mycket och brutit emot budorden.
»Att han ej kom ut till dig, betyder ingalunda din död. Ty det är min
tro, att du varder äldst af oss bröder och skall längst härska öfver
detta rike.
»Måhända kommer du att drabbas af något tungt lidande, eftersom du
tyckte, att vanmakt föll öfver dig.»
Då sade konung Sigurd:
»Min dröm har du väl och visligt tydt, ty sådan skall utgången
sannolikast blifva.»