_fylgjadrömmar._
Då det blef Orvar Odd en gång vägradt att göra en färd till Bjarmaland
tillsammans med sin broder Gudmund och deras frände Sigurd, lämnade han
dem i vredesmod, och de lågo sedan en hel månad med sina skepp under ön
Rafnista utan att få vind.
En natt jämrade sig Gudmund i sömnen. Man talade om, att man borde väcka
honom, men Sigurd menade, att han först borde drömma den dröm, han hade,
till slut.
När han vaknat, sporde Sigurd: »Hvad drömde du, frände? Det lät, som om
du hade det så svårt.» Och Gudmund svarade:
»Jag drömde, att vi lågo alldeles som nu här inne under ön med våra båda
skepp; och jag såg en isbjörn ligga i ring rundt om ön, och ofvan
skeppen möttes djurets hufvud och svans. Det syntes så ilsket, att jag
aldrig sett dess like förr; all raggen reste sig utefter dess rygg. Och
så tycktes det mig, som om det ville kasta sig öfver skeppen och trycka
dem i djupet.»
»Lätt är att se», sade Sigurd, att detta djur är vår frände Odds fylgja
— det är hans emot oss fiendtliga sinne. Och är det min mening, att vi
ej komma bort härifrån, ifall icke han får följa med oss».
Man kom öfverens om att erbjuda Odd ett eget skepp med full utrustning.
Därefter gaf han sig åter i följe med dem; och vinden blef förlig, så
snart seglen hissats. —
Storbonden Gisle Sursson på Island meddelar, hur han i en dröm sett den
mans fylgjor, som hemligen dräpt hans svåger Vesten. Som äfven dråparen
är hans frände, vill han emellertid ej röja honom, och han uttrycker sig
därför så:
»Jag hade mig en dröm i går natt och en i natt. Bägge skvallra om, hvem
dådet gjordes af, men ej skall jag därför säga det. I går drömde jag,
att en huggorm slingrade sig ut från en gård och stack Vesten till döds.
I natt såg jag, hur från samma gård en varg rände — äfven den bet Vesten
ihjäl. Jag har ej sagt någon dessa drömmar förr än nu, ty jag ville ej,
att de skulle tydas.»
En välbekant, vacker fylgjadröm är den, som Helga den fagras fader
Torsten Egilsson kort före hennes födelse berättar för sin gäst,
drömtydaren Bärgfinn, och hvari hela hennes lefnadssaga förebådas.
»Jag drömde», talade han, »att jag stod utanför hufvuddörren hemma på
Borg. Jag såg upp mot husen, och på takåsen satt en fin och fager
svanhona. Jag tyckte henne vara min och kände, hur hon var mig kär.
»Då såg jag en stor örn komma flygande ned från fjällen. Den kretsade
fram till gården och satte sig ned bredvid svanen. Den kluckade till
henne blidt, och hon syntes betagen däraf. Jag såg, att örnen var
svartögd och hade järnklor. Den tycktes mig vara ett ståtligt djur.
»Sedan såg jag en annan fågel nalkas söderifrån. Äfven den flög fram mot
min gård Borg, sänkte sig ned bredvid svanen och ville fjäsa för henne.
Det var också en stor örn.
»Men så snart den kommit till, begynte den andra att resa fjädrar, och
de foro ihop och spändes skarpt och länge, och jag såg dem bägge blöda.
»Deras strid lyktades så, att de segnade båda döda ned på hvar sin sida
om takåsen.
»Men svanhonan satt kvar och hukade sig sorgset ned.
»Därpå såg jag en fågel susa fram mot väster. Det var en falk. Den flög
hän till svanen och tedde sig vänligt emot henne. Sedan flögo de bägge
tillsammans bort åt samma håll. Då vaknade jag. Och har denna dröm intet
att betyda», tillade han i likhet med så många andra af forntidens
»drömmare», hvilka hälst ville betrakta en hotfull dröm såsom
betydelselös; »den torde blott båda oväder; i luften skola stormar
mötas, som komma ur de väderstreck, från hvilka jag såg fåglarne flyga.»
»Den meningen har jag icke om drömmen», sade drömtydaren Bärgfinn.
»Gör då af den, hvad du finner rimligast», svarade Torsten, »och låt mig
höra».
Bärgfinn sade:
»Fåglarne, du sett, månde vara människors fylgjor.
»Din husfru går hafvande, och hon skall föda ett däjligt och fint
möbarn, som du kommer att hålla mycket af.
»Från de väderstreck, ur hvilka du såg örnarne flyga, skola två
ansenlige män komma och fria till din dotter.
»De skola fattas af mäktig kärlek till henne och kämpa om henne, och i
den kampen skola de bägge dö.
»Därefter skall ur det väderstreck, ur hvilket falken flög, en tredje
man träda fram och bedja om hennes hand. Med honom varder hon gift.
»Nu har jag tydt din dröm, och så skall den sannas.»
Sagan, som börjar med denna dröm, redogör sedan för dess uppfyllelse.
Fylgjorna i örnhamn visa sig hafva varit de bägge skalderna Gunnlög
Ormtungas och Ramn Anundssons fylgjor. Deras kärlek till Helga den
fagra, Torstens dotter, bringar dem i kamp med hvarandra, och de falla
till sist båda i holmgång.
Lik drömmens svan, som satt ensam kvar och hukade sig sorgset ned,
sörjer Helga den fallne Gunnlög.
Då gifter hennes fader henne med den raske och rike bonden Torkel, hvars
fylgja var falken.
* * * * *
Enär den uti djurhamn framträdande fylgjan ursprungligen hör tillsammans
med den mänskliga kroppen, finnes det å andra sidan exempel på, att
denna senare kommer att i drömmarne låna ett och annat från denna hamn,
som själen sålunda tagit.
En man drömmer t. ex., att han hugger en annan »sönder i midjan», och
»det tycktes mig då», säger han, »att ett varghufvud satt på hans hals.»
När biskop Fredrik, under sitt arbete för kristendomen på Island, en
gång närmade sig Hägranäs ting, rusade hela hopen af hedna män upp emot
honom och hans följeslagare under väldiga rop. Vapnen skakades emot
sköldarne, och stenar kastades. Då sade biskop Fredrik, innan han vände
om:
»Nu går den dröm i fullbordan, som min moder i forna dagar drömde. Hon
tyckte sig se ett varghår sticka fram på mitt hufvud, och nu jagas vi
med fruktansvärdt våld undan som farliga vargar.»
* * * * *
Naturmänniskan tänker sig icke blott djurvärlden besjälad; äfven den
liflösa naturen, ja, t. o. m. konstprodukten äger för henne en själ.
»I drömlanden», heter det hos Tylor, »bygga de döde karenernas själar
upp husen med sina yxors själar och med sina knifvars själar tälja de
sitt ris. Algonkinjägarnes skuggor jaga bäfrarnes och elefanternas
själar, och på sina snöskors själar skrida de öfver snöns själ.»
Kvarlefvor af denna uppfattning af det liflösa finna vi ännu hos
nordmännen.
Ja, t. o. m. i våra dagar döljer sig en räst däraf i namnen på skepp och
lokomotiv. Enär dessa te sig för ögat, som om de rörde sig af sig
själfva, älskar människan att i dem liksom se ett lefvande väsen.
Något liknande gjorde äfven nordboarne, men de gingo längre. Svärdet,
som de buro, försvarade dem i striden; den kraft, med hvilken de förde
det, tycktes det själf besitta. Det var deras bästa och trognaste vän —
hvarför skulle de då ej tilldikta det en själ?
Ofta drömmes det om svärd. När man drömmer, att ett sådant brister,
betyder det stor olycka eller död.
En kämpe Torbjörn anar döden vid sitt uppvaknande efter en dröm, hvari
han såg sig hålla sitt goda svärd i handen; »men det sprang itu, så
snart jag därmed gaf ett hugg», sade han.
Enligt Eddan vaknar konung Atle i sömnen och säger till sin maka Gudrun:
»Nyss ur sömnen
mig nornor väckte»;
— på sin dröm han ville
tydning veta —
»Jag tyckte, att du Gudrun,
Gjukes dotter,
mig med svekfullt
svärd stack.»
Äfven den klädedräkt, hvari någon uppenbarade sig i drömmen för en
annan, kunde värka betydelsefull.
Bittra tårar gråter en af sagornas kvinnor, efter det hon i en drömsyn
sett sin broder träda henne till mötes i röd kortrock och röda strumpor,
ty hon anar hans snara, blodiga slut.
En man drömmer sig klädd i en blänkande linnerock — och inom kort flyter
han död i Isafjorden.
Föremål, hörande till klädedräkten, såsom ringar och andra dyrbarheter
kunde äfven ensamma visa sig i drömmarne och där båda framtid.
I de fyra drömmar, som Gudrun Osvifversdotter omtalar för den
drömkunnige höfdingen Gäst Oddleifsson, ser hon dylika föremål, hvilka,
enligt hans tolkning, beteckna hennes blifvande fyra män.
Redan på denna tid satte kvinnan det allra högsta pris på kostbara
kläder och smycken; och det kan därför ej förvåna oss, om det
dyrbaraste, som enligt nordmannauppfattning kunde bli hennes, nämligen
mannen, liknades vid sådana.
Gudruns drömmar äro, liksom höfdingen Gästs tydning af dem, i hög grad
karaktäristiska.
»Jag har drömt mycket i vinter», säger hon, »men i synnerhet är det fyra
drömmar, som gifvit mig åtskilligt att tänka på. Ingen har hittills tydt
dem så, som jag önskat; och de blifva väl häller aldrig tydda efter mitt
sinne.»
»Säg mig dina drömmar», sade Gäst, »måhända jag kan få ut någon mening
af dem.» Därpå berättade Gudrun:
»Mig tycktes, att jag stod vid en bäck, och jag bar min krokhufva, men
den klädde mig illa, och då kände jag lust att göra mig af med den,
fastän många afrådde mig. Men jag brydde mig ej om deras råd utan ref
hufvan af mig och slängde den ut i bäcken.
»Längre var ej den drömmen.»
Och hon fortsatte:
»Den andra drömmen begynte så, att jag tyckte mig stå vid en sjö, och på
min hand hade kommit en silfverring, som klädde mig mycket väl och som
jag höll för en stor kostbarhet. Den hoppades jag få länge behålla. Men
bäst som det var, for den af min hand och ut i sjön, och jag såg den
aldrig mera.