* * * * *
Af en annan sagoepisod framgår, att valan kunde, liksom de vanliga
trollkarlarne, vara fal för guld. Hon kunde därmed lockas att häjda sitt
tal, då det yppade sig som olycksbringande. Intressant nog, tecknas här
äfven valans later, medan hon siar.
Det var gästabud hos den förr omtalade danske konungen Frode.
Dittills hade denne förgäfves sökt att få i sitt våld de bägge
brorsönerna Roar och Helge för att taga dem af daga. Emellertid hade de
lämnat sitt gömställe på Vifilsö och nu smugit sig förklädda in i
gillesalen, där deras syster Signe och svågern Sävil jarl befunno sig
bland gästerna.
Orädda sprungo de, under de antagna namnen Rane och Ham, fram och
tillbaka i hallen, där de stannade inne, trots systerns varningar.
Under det gästabudet pågick, gaf kung Frode tillkänna, att han ville
låta stor heder vederfaras enhvar, som kunde gifva honom någon
underrättelse om hans broders söner.
Äfven en vala vid namn Heid var där tillstädes som gäst, och konungen
befallte henne att försöka sin konst. Han ville veta, hvad hon kunde
hafva att säga om svennerna.
Präktiga anrättningar ställdes fram till henne, och sedan sattes hon upp
på ett högt trolldomsaltare.
Om en stund frågade konungen, hvad nytt hon blef varse.
»Ty jag kan förstå», sade han, »att nu uppenbarar sig mycket för dig;
och jag ser, att god framgång gifves dig. Svara mig, så fort du kan,
säjdkvinna!»
Hon spärrade upp munnen, gäspade, och denna sång kom henne på tungan:
»Två äro inne,
icke jag tror dem,
de, som vid elden
ytterst sitta!»
»Hvar finnas då piltarne», sporde konungen, »eller de, som dolt dem?»
Och hon återtog:
»De, som på Vifilsö
vistades länge
och hade där
hundars namn,
Hopp och Ho...»
Men i detsamma steg systern Signe upp och kastade en guldring till
henne. Glad öfver gåfvan, ville hon nu afbryta siandet.
»Hvi vardt det så?» ropade hon plötsligt; »det är ju en lögn, allt hvad
jag säger, och all min spådom förvirras nu för mig».
»Sanningen skall jag dock pina ur dig», inföll konung Frode, »om du ej
vill göra ditt bästa. Ännu begriper jag ej, hvad du säger här i denna
stora församling — men hvarför är ej Signe kvar på sin plats? Törhända
hålla vargar här rådplägning med ulfvar.»
Man sade konungen, att Signe blifvit sjuk af den rök, som steg upp från
ugnen.
Sävil jarl bad strax sin gemål att åter sitta upp på bänken och skicka
sig frimodigt.
»Ännu», sade han, »kan mycket finnas, som hjälper svennerna att behålla
lifvet, om ödet så vill.»
Därefter ansatte kungen åter valan hårdt. Han befallte henne att säga
fram sanningen, såvida hon icke ville pinas därtill.
Hon gapade stort; trolldomen föll henne mycket besvärlig, och till sist
kvad hon en visa:
»Jag ser, hvar de sitta,
Halfdans söner,
Roar och Helge,
raska båda.
Snart ifrån Frode
fjärma de lifvet,
om de ej snabbt
sändas till Hel.»
»Men det skall icke ske», tillade hon och hoppade ned från altaret.
Därpå kvad hon:
»På Rane och Ham
ögonen spela;
ädlingar ser jag
förunderligt djärfva.»
Hon for med hast ned till salens andra ända och hviskade till piltarne,
att de skulle fly.
Dessa ilade genast till skogs och undkommo.
* * * * *
Andra berättelser skildra utförligt, huru framstående män visa sin
motvilja emot valorna, sin stora misstro till deras förmåga men hurusom
de dock till sist måste erkänna denna, i det de drabbas af eller nödgas
underkasta sig just det, som blifvit dem af valorna förutsagdt såsom
ödets vilja.
En sådan man var den ofta omtalade Orvar Odd, som i sin ungdom råkade ut
för en mäktig vala med samma namn, som den sist nämda.
Liksom andra, mera betydande valor var hon, Heid, ständigt omgifven af
en särskild svit. Hon hade icke mindre än trettio personer i sitt följe:
en kör på femton svenner och femton mör, hvilkas uppgift var att sjunga
de trollsånger, som tarfvades vid säjden. Ty »ständigt skulle det
sjungas, där hon var med».
En dag var hon tillkallad af Orvars fosterfader bonden Ingjald på gården
Beruryd i Hålågaland.
Som vanligt, mottogs hon med stor högtidlighet. Ja, husbonden gick själf
emot henne med ett talrikt följe, hälsade henne och ledde henne in i
huset, där ett vackert gästabud var tillrustadt.
Sedan hon, enligt valornas ofvan omtalade sed, öfvat säjd om natten och
nästa morgon i tur och ordning förutsagt gårdens innebyggare deras öden,
»så att alla voro tillfreds», och husbonden Ingjald tackat henne för den
möda, hon gjort sig, vände hon sig till denne med frågan:
»Hafva nu allesamman, som dväljas här i huset, rådsport mig?»
»Nog tror jag, att de mangrant infunnit sig», svarade han.
»Men hvad är det då», invände hon, »som ligger under fällen därborta i
sofgemaket? Mig tyckes, som om det understundom rörde på sig.»
Det var Odd, som låg där, ty han ville ej visa sig för valan eller hafva
något med henne att skaffa.
Nu kastade han af sig fällen, satte sig upp i sängen och sade:
»Det är, såsom det synes dig — detta är en man, och därtill en, som
vill, att du genast håller din mun och ej alls pladdrar något om hans
öde, ty han tror icke, hvad du säger. I annat fall dänger jag i din näsa
den staf, jag här håller i min hand.»
»Icke bryr jag mig om ditt hot», svarade hon; »ty ditt lifs öde skall
jag lika fullt förtälja dig, och till mina ord skall du lyssna. Hvad jag
här säger dig, Odd, torde tyckas dig godt att veta. Dig är en högre
ålder bestämd än andra människor. Från land till land skall du draga
såsom den mäst fräjdade man. Ditt rykte skall flyga kring hvarje land,
dit du vänder dig. Men hur vidt det än far, skall du själf dock dö här
hemma på Beruryd. Här står hästen Faxe i stallet, grå till färgen, med
yfvig man. Hans skalle varder din bane.»
»För den spådomen», ropade Odd, »drabbe dig, käring, all olycka!»
Upp sprang han ur sängen och dref sin staf i valans näsa, så att blod
sprutade på golfvet.
Hon skrek och bad, att man måtte hämta hennes kläder.
»Jag vill bort härifrån som fortast», sade hon; »aldrig förr har jag
kommit till ett ställe, där man slagit mig».
Och harmsen bröt hon upp från gästabudet.
Kort tid därefter gick Odd tillsammans med sin fosterbroder Åsmund in i
stallet, lade betsel på hästen Faxe och ledde honom bort till en
dalkjusa, där de gräfde en så djup graf, att från dess botten var två
mans höjd.
Sedan störtade de hästen ned i grafven, välte dit de största stenar, de
tillsammans förmådde flytta, och bäddade kring hvarje sten sand och
lera. På sådant sätt reste de till sist en hög öfver hästen, och Odd
sade:
»Nu torde jag hafva tillintetgjort det öde, som valan spått mig — att
hästen Faxe skall gifva mig döden!»
Efter ett lif, rikt på underbara äfventyr och bedrifter, besökte
emellertid Orvar Odd på sin höga ålderdom åter Hålågaland. Då han kom
seglande söderut mot Beruryd, sade han:
»Så stor är min längtan att se min fosterfaders hemort, att vi måste
refva seglen och gå i land.»
Detta gjorde de, och Odd gick med sina män dit, där gården en gång
funnits; han sade dem, hvar hvarje hus stått. Nu var där blott en helt
liten gård. Han visade dem äfven, hvar han och fosterbrodern Åsmund haft
sin skottbacke och på huru långt håll de förmått skjuta.
Han följde dem till simstället och berättade, huru han och fosterbrodern
där haft sin fröjd. Å stranden, där förut fagra blommor vuxit, voro nu
höga sandbankar, som den ständiga blåsten ditfört.
»Låtom oss vandra vidare», sade Odd, »här är intet mer att stirra på».
De vände om och kommo så att taga vägen genom ett busksnår, där sand
blåst samman; och som de gingo raskt på, snafvade Odd och föll
framstupa.
»Hvad var det för ondt, jag stötte min fot emot?» sporde Odd.
Han föste bort sanden med spjutskaftet, och alla sågo de, att där låg en
hästskalle.
Plötsligt snodde sig en orm ut därifrån. Den kastade sig öfver Odd och
högg honom i foten ofvan ankeln. Genast gaf ettret värk, och hela foten
och låret svullnade.
Detta onda angrep Odd så hårdt, att mannen måste leda honom ned till
stranden; och dit kommen, sade han:
»Nu skola några af eder fara åstad och hugga mig en likkista af sten;
men I andre skolen stanna kvar här hos mig och rista på kafle det kväde,
jag vill dikta om mitt lif och mina bedrifter.»
Så började han att kväda; och som det led med kvädet, led det med Odd.
Då han diktat det till slut, dog han. Och valans spådom var uppfylld.
Ödets vilja, som hon uttalat, hade segrat.
* * * * *
Ännu starkare framhålles i en af de isländska ättsagorna valan såsom
ödets sannfärdiga tolk.
Med kraft betonas det, att hennes förutsägelser ej kunna annat än slå
in: huru mycket människan än må söka undandraga sig deras mystiska makt,
måste hon dock till sist gå den väg, som genom dem utstakats. Ingen kan
motstå ödet, hvars bud en vala förkunnar.
Detta visas oss i berättelsen om en af Islands mera berömde nybyggare,
_höfdingen Ingemund Torstensson_.
Medan han ännu var i Norge, åhörde han i en gillesal tillsammans med
sina båda fosterbröder Grim och Romund en siande finsk vala. Då de ej
gingo fram till henne för att göra framtidsfrågor utan förblefvo
sittande på sina platser, vände hon sig till dem med orden:
»Hvarför spörja icke de unga männen där borta efter sina öden? De synas
mig dock vara de märkligaste bland eder alla härinne.»
De förklarade, att de icke brydde sig om hennes spådomsprat. Och
Ingemund tillade:
»Om mitt öde vill jag ej veta annat än att det varder kommande, och jag
tror ej, att det gömmer sig under dina tungrötter.»
»Och dock vill jag säga dig det», sade hon, »fastän du icke frågar mig:
du skall komma att bebo det land, som heter Island, hvilket ännu är
obebygdt vida omkring. Där skall du varda en fräjdad man och gammal, och
många af dina efterkommande skola likaledes bli i samma land berömda.»
»Allt det där går ju väl ihop», genmälte Ingemund gäckande, »ty jag har
fast beslutit att aldrig komma till det stället, och ej vore jag någon
god köpman, ifall jag sålde mina många och dråpliga släktjordar för att
begifva mig hän till dessa öde bygder.»
»Det skall dock ske, såsom jag säger», återtog valan, »och beviset härpå
är, att den talisman, som konung Harald Hårfager gaf dig för hjälpen i
slaget i Hafversfjorden, nu är försvunnen ur din penningpung och finnes
i den skogsbacke, hvarå du en gång skall bygga och bo. Å den talismanen
är gud Frey afbildad i silfver; och när du reser din gård, skola mina
ord sannas.»
»Vore det icke en förolämpning emot husets herre här», ropade han, »så
skulle du få spådomslönen smälld i hufvudet, men som jag icke är någon
våldsman, får du vara den förutan. I en ond timma har du hit kommit.»
»Min spådom», slöt hon, »kan du dock icke undkomma, vare sig den behagar
dig eller icke. Och därtill säger jag dig detta: ut till Island skola
äfven dina fosterbröder Grim och Romund komma, och båda skola de där bli
dugande bönder.»
Då Ingemund åter kom hem till sitt härbärge, letade han förgäfves efter
sin talisman. Den fanns icke mer i hans pänningpung: och detta tycktes
honom ej båda godt. Men husets värd bad honom vara vid godt mod och ej
taga sig det skedda så när, »ty», sade han, »det finnes många präktige
män, hvilka ej anse det som en skam att draga upp till Island, och det
har varit i ärlig mening, jag bjudit finnkvinnan hit».
»Dock är jag dig alls ingen tack skyldig härför», svarade Ingemund.
Efter någon tid frågade denne sina bägge fosterbröder, hvad de tänkte om
färden till Island.
»Till intet båtar det», sade Grim, »att brottas med sitt öde, och jag
skall nu i sommar segla ut till Island. Min broder följer, och många mer
ansenliga män än vi hafva fått lust att draga dit upp. Goda tidender har
jag erhållit om landets art: boskapen kan där gå ute om vintern och nära
sig själf; i hvarje sjö finnes fisk, och skogarne äro stora. Dessutom är
man där befriad från kungars och illgärningsmäns våld.»
»Men jag vill icke dit», förklarade Ingemund, »och alltså måste vi
skiljas, fosterbröder.»
»Det måste vi», sade Grim, »men ej skall det förekomma mig oväntadt, om
vi dock träffas därute, ty ingen kan undgå sitt öde.»
Äfvenså menade Ingemunds gamle fader på sin dödsbädd, att det ej skulle
förvåna honom, ifall sonen komme att lämna sin fädernegård.
Denne slog sig visserligen lika fullt till ro där, men, såsom han snart
nog måste erkänna för sin höge gynnare, konung Harald Hårfager, lämnade
valans spådom honom ingen ro; den rörde sig ständigt i hans sinne; och
han ville ej längre dölja för konungen, att han ämnade hämta några
trollkunniga finnar, som kunde säga honom landets beskaffenhet och det
härads utseende, där han skulle bygga sitt bo.
»Jag tänker sända dem upp till Island», sade han.
Kung Harald rådde honom härtill; »ty jag är viss om», sade han, »att du
ändock kommer att fara dit».
Han lät sedan norrifrån hämta tre finnar.
»Smör och tenn skolen I få», sade han, »om I viljen å mina vägnar
företaga en färd till Island, där uppleta min talisman och sedan
underrätta mig om landets beskaffenhet.»
De förklarade detta vara en farlig färd, men de skulle dock våga sig på
den, enär han så ifrigt önskade det.
»Stäng oss inne i ett hus», sade de, »och låt ingen där störa oss».
Det skedde, och när Ingemund efter tre dagars förlopp kom till dem,
reste de sig, svårt stönande, upp och sade:
»För oss finnar har detta varit mödosamt — ett tungt arbete hafva vi
haft. Dock återkomma vi med sådana meddelanden, att du af dem kan känna
igen landet, ifall du kommer dit. Det kostade oss stort besvär att finna
talismanen. Ja, kraftiga hafva valans ord varit, ty mycket ondt hafva vi
för deras skull måst utstå. Vi kommo i land på ett ställe, där tre
fjordar skuro in från nordost, och innanför den ena af fjordarna blänkte
stora sjöar. Därpå kommo vi ned i en djup dal, och inunder fjället i
dalen voro några skogsbackar, och invid dem öppnade sig en mindre dal,
lämplig att bebyggas — och där, i en ny skogsbacke, funno vi din
talisman. Men när vi tänkte taga den, for den öfver i en annan backe,
och allt som vi följde efter den, försvann den för oss. Alltjämt hvilade
något dunkelt öfver den. Därför måste du hämta den själf.»
Nu insåg Ingemund klart, att det till intet tjänade att spjärna emot
ödet. Också tillställde han strax därefter för sina vänner och andra
höfdingar ett präktigt gästabud, där han högtidligt meddelade sitt
beslut att ändra sin lefnadsställning och draga upp till Island — »mera
för det ödet så ville än af egen böjelse».
När han omsider kommit till den fjärran ön och där hälsats välkommen af
sina väntande fosterbröder, drog han tillsammans med dessa, med hustru,
barn och allt sitt följe norrut, tills de nådde Vatnsdalen. Där kände
han igen trakten efter finnarnes beskrifning.
Platsen för sin egen bostad valde han i en liten dal, och han lade där
grunden till en gård. Han reste ett gudahus, hundra fot långt; och då
han grof i jorden för att där resa sina högsätespelare, fann han sin
talisman, såsom det blifvit honom förespådt.
»Så är det dock sant», sade han till sist, »att det till intet gagnar
att strida emot sitt öde; och härmed skola vi vara nöjda.»
Inom kort blef Ingemund en mäktig höfding på den af honom en gång
föraktade ön. —
Bilden af en sådan forntidsvala, för hvars ords kraft t. o. m. de
trollkunnige finnarne måste enligt sägnen utstå vånda, utgör sålunda en
storslagen illustration till nordboarnes föreställningar om ett
förutbestämdt öde.
Drömmarne.
Drömmarne i allmänhet.
En mycket framstående roll spelade drömtydningen.
Det finnes knappast en saga, hvari det ej upprepade gånger berättas om
drömmar och deras tydning.
Hvad som föranledde nordmännen att tillägga drömmarne, på hvilka vi
redan sett åtskilliga prof, en mycket djup betydelse, var å den ena
sidan deras tro på ett öfver all världen härskande öde, hvars vilja
uttalades äfven i människodrömmen, å den andra deras föreställning om
det helt och hållet själfständiga lif, som själen på egen hand förmådde
föra, när kroppen låg försänkt i sömn.
Det fanns personer, som ansågos hafva erhållit en särskild gåfva att
drömma. Om en sådan kunde det heta: »att han på förhand kände ännu icke
timade ting, berodde icke minst på hans skicklighet att drömma sådant,
som kunde tydas».
»Det händer ideligen», säger en man om sin hustru, »att hon i sömnen får
veta händelser, som tyckas henne viktiga.»
Att drömmandet ansågs såsom ett bevis på själens sanna hälsa, framgår
däraf, att den, som sades vara »drömstulen» d. v. s. saknade förmågan
att drömma, gick och gällde som andligen svag. På ett dylikt fall skola
vi längre fram lämna exempel.
Denna uppfattning sammanhänger utan tvifvel med tron på själens förmåga
att sväfva fullständigt fritt omkring, medan kroppen hvilade i sömn. Och
drömmen blef sålunda betraktad som en själens vederkvickande utflykt,
hvilken denna behöfde för att kunna bibehålla sin friskhet.
Hvarje man och kvinna tyckes ha kunnat tyda drömmar. Dock finnes det en
och annan, om hvilken det säges, att han eller hon varit mera än vanligt
kunnig i tydningskonsten.
»De tydde drömmar bättre än andra människor», heter det, »och därför
sökte många råd hos dem.»
Drömtydningen synes så småningom ha utbildat sig till ett slags sport.
Sålunda berättas följande om tvänne personer, Torhadd och Sten.
Torhadd var vid mycket godt lynne och sade, att nu skulle de spela
schack.
»Ty man har sagt mig», fortsatte han, »att ingen spelar detta spel
bättre än du, och jag har äfven mitt nöje däraf.»
Sten var genast med härom. Men snart låg Torhadd under i spelet, och han
sade:
»För mycket har man ej sagt mig om din konstfärdighet; men nu sluta vi;
jag hafver en annan begäran till dig».
Sten frågade, hvad han nu ville.
»Jo, man har äfven sagt mig, att ingen förstår att bättre utlägga
drömmar än du.»
Därefter berättade Torhadd för Sten icke mindre än tolf mycket underliga
drömmar, som han haft, och Sten måste tyda dem.
Det sätt, hvarpå schackspelet här sättes vid sidan af drömtydningen,
gifver vid handen, att denna senare varit ansedd som ett slags idrott,
och det har därvid kommit an på att lämna tydning af alla, äfven de mäst
sällsamma drömmar, dem man fått sig förelagda.
Häraf kunna vi sluta oss till, att drömtydningen ej försiggått efter
bestämda regler, såsom förhållandet t. ex. varit hos kaldeerna. Den har
alltså ej haft den ringaste vetenskapliga karaktär utan endast varit ett
värk af ögonblicklig inspiration eller fyndighet.
Detta bekräftas däraf, att den, som haft drömmen, endast sällan är
tillfreds med dess tolkning utan säger rent ut, att en bättre nog kunnat
finnas. Slika uttalanden skulle ej kunnat göras, om tydningen skett
efter fastställda regler.
Hvad de i urkunderna bevarade drömmarnes _äkthet_ angår, blifver det vid
ett närmare skärskådande klart, att de allra flesta äro i sitt nuvarande
skick konstprodukter.
Deras innehåll öfverensstämmer nämligen mästadels med de senare
skildrade, förutsedda händelserna så in i de minsta detaljer, att man ej
gärna kan tänka sig dem vara i värkligheten drömda så, som de
framställas.
Sålunda drömmes det mer än en gång om vargar, hvilkas uppgifna antal
sedan visar sig på siffran motsvara det antal fiender, som företaga det
i drömmen förutspådda angreppet. Ja, förloppet och utgången af en strid
eller af andra tilldragelser finna oftast i en redan omtalad dröm sina
nästan ängsligt noggranna förebilder.
Mången dröm har under bilden af ett stamträd en helt och hållet
genealogisk karaktär och har därtill den tydliga uppgiften att
förhärliga en viss släkt.
Andra drömmar äro endast att anse som omhöljen för afsiktliga varningar
eller uppmaningar, gifna åt vederbörande af dem, som säga sig ha haft
drömmarne.
Äfven visa sig drömmar byggda uteslutande på en ordlek.
Måste vi alltså antaga, att de i _den_ gestalt, hvari de möta oss inom
den fornnordiska literaturen, merändels äro sagoförfattarens värk, så är
härmed dock ingalunda den möjligheten utesluten, att åtminstone de,
hvilkas tillkomst synes mera naturlig, kunnat i sina enklaste grunddrag
en gång värkligen ha varit drömda.
Själfva stommen kan mycket väl ursprungligen hafva rört sig i en
fornnordisk mans eller kvinnas själ, innan författaren för sin
berättelses tarf omformat och utsmyckat den.
* * * * *
Olika slag af drömmar.
Vi dröja först vid _fylgja-drömmarne_, hvilka vi på tal om fylgjorna
redan i all korthet omnämt.
I dessa drömmar uppenbara sig andra människors själar såsom
djurgestalter.
Man antog, att människosjälen förmådde i egenskap af fylgja under sömnen
lämna kroppen.
Men för att den sedan måtte kunna klart visa sig i dröm för en annan
människa, behöfde den, menade man, en ny skepnad och den klädde sig då
alltid i djurhamn.
Frågar man, hvarför fylgjan alltså syntes för den drömmande såsom ett
djur, måste man erinra sig, hvilken oerhördt stor betydelse djurvärlden
städse haft för den ännu på kulturens första stadier stående
mänskligheten.
Jakt, fiske och boskapsskötsel bragte människor och djur i ett
fiendtligt eller vänligt förhållande till hvarandra, hvilket emellertid
alltid var sådant, att människan kom i tillfälle att på det noggrannaste
iakttaga det förföljda eller det tämjda djurets natur.
Dettas oförmåga att listigt dölja eller förnuftigt behärska sina drifter
hade till följd, att dess karaktärsbild afslöjade sig för människans
blickar vida tydligare än hennes medmänniskors.
Sålunda erhöllo djurens kroppsliga och andliga egenskaper för henne ett
typiskt värde. Och när man hos en vän eller fiende iakttog liknande
egenskaper, trodde man sig ej kunna klarare beteckna dessa än genom att
jämföra dem med just de djur, som syntes så oförtydbart vara deras
lefvande inkarnationer.
Djurgestalten blef alltså den nya hamn, hvari människosjälen — fylgjan —
troddes draga ut på sina färder genom drömmarnes land.
Den fornnordiska _drömfaunan_ är synnerligen rikhaltig och är i nästan
hvarje saga företedd genom ett eller flere exempel.
Bland vilda däggdjur, i hvilkas skepnad fylgjan klädde sig, märka vi:
vargen eller ulfven, skogsbjörnen och isbjörnen, svinet och hjorten,
räfhonan, läjonet och leoparden.
Uppträdde hon som tamt däggdjur, kunde hon vara oxe, tjur, häst eller
valp.
Kom hon flygande i fågelhamn, syntes hon som örn, korp, lom, svan, hök
eller falk.