_Berättelsen om Norna-gäst_,
hvilken visar, att dessa kvinnor äfven plägade tillkallas vid ett barns
födelse för att förutsäga dess ålder och framtid.
Den gamle Norna-gäst kom till konung Olof Tryggvason. »Öfvar du
idrotter?» frågade denne, och Gäst svarade, att han spelade harpa och
berättade sagor, hvaraf man kunde hafva sin gamman.
Sedan han förtalt åtskilliga sagor, sade konung Olof:
»Många tidender kan du förkunna oss, om vi blott vilja tillfråga dig.»
Och därefter sporde han honom om mycket, och Gäst berättade allt, såsom
det skett. Omsider tog han så till orda:
»Hos min fader uppfostrades jag på en gård i Danmark, som heter Gröning.
Min fader ägde pänningar i mängd och bodde präktigt.
»Rundt om i landet foro då de spåkvinnor, som kallades valor och som
spådde människorna deras ålder. Man bjöd dem hem till sig och gåfvo dem
skänker vid afskedet. Så gjorde äfven min fader, och de kommo till honom
med stort följe för att spå mig mitt öde.
»När detta skulle ske, låg jag i min vagga, och öfver mig brunno tvänne
vaxljus.
»Valorna talade till mig och sade, att jag skulle varda en stor lyckans
gunstling, större än hvad mina föräldrar, fränder och andra höfdingsöner
där i landet varit; de försäkrade, att så skulle mitt lif gestalta sig.
»De voro tre till antalet, men den yngsta menade sig blifva åsidosatt af
de bägge andra, eftersom de icke alls sporde henne till råds, när det
gällde en så viktig spådom.
»Därtill kom, att några öfverdådiga sällar stötte henne ned från hennes
säte, så att hon föll till jorden. Häröfver vardt hon äfven mycket
förgrymmad.
»Högt skriade hon i vredesmod, och hon befallte de båda andra valorna
att upphöra med så goda spådomar om mig.
'Ty', sade hon, 'den svennens öde skall jag forma så, att han icke
lefver längre än detta vaxljus brinner, som är tändt öfver honom.'
»Då tog den äldsta valan ljuset, släckte det och bad min moder städse
bevara det samt ej tända det, förrän min sista lefnadsdag var inne.
»Sedan lade de två valorna den yngsta i fjättrar och förde henne bort
med sig.
»Och min fader gaf dem goda gåfvor vid afskedet.
»När jag vuxit upp till man, gaf min moder mig detta ljus att gömma och
jag bär det ännu hos mig.»
»Hvi drog du hit till oss?» frågade konungen.
»Det föll mig så in», svarade han; »jag väntade mig lycka hos eder, enär
jag hört eder rosad af goda och visa människor.»
»Vill du taga emot det heliga dopet?»
»Det vill jag, om ni det befaller!»
Därefter blef han döpt, och konungen upptog honom i sin kärlek och
gjorde honom till sin hirdman.
Norna-gäst vardt mycket gudfruktig och tog hofsederna väl i akt. Också
blef han en vänsäll man.
En dag frågade konung Olof honom:
»Huru länge skulle du vilja lefva, om du själf finge råda?»
»Blott en kort stund härefter, om Gud så vill», svarade han.
»Hvad sker månne», sporde kungen åter, »ifall du tager fram ditt
vaxljus?»
Tyst tog han fram ljuset ur sin harpa, och konungen befallte, att det
skulle tändas.
När så skett, brann det hastigt.
»Hur gammal man är du?» frågade konungen.
»Nu har jag lefvat i tre hundrade vintrar», svarade han.
»Mycket gammal är du», återtog konungen.
Gäst lade sig ned och bad om den sista smörjelsen. När han erhållit
denna, var ej mycket kvar af ljuset.
Då märkte man, att det äfven led med Norna-gäst.
Och i samma ögonblick ljuset slocknade, dog han.