Johan tycktes föra lycka med sig till Bjurnäs. De följande åren blevo
goda for gården, och Sigrid häpnade över hur lätt allting gick. Ständigt
hade hon gott om pengar. Där kommo uppköpare från alla håll och ville
handla till sig hästar och kor och smör och ost och vad gården hade att
bjuda på. För skog och timmer fick hon enorma priser. Det var krigets
dyningar, som kastade upp guld på den avlägsna stranden.
Hon behövde icke längre rädas för dagarna, när räntorna på inteckningarna
skulle betalas. Hon skrev stolt ut sina checker på banken, där hennes
konto blev allt fetare. Kommissioner och ransoneringar och deklarationer
tillskyndade henne visserligen bekymmer, men blevo de för svåra lastade
hon av dem på farbror Gustaf med en bön om hjälp.
Något latmansliv blev det därför icke för henne. Lika tidigt som förr var
hon uppe, sommar och vinter, ordnade och ställde med arbetet på gården.
Rättare Gustafsson förklarade högt och tydligt, att nu kunde han gärna
packa sig i väg när som helst, för nu var fröken så slängd i att sköta
rulljansen på gården att det icke behövdes någon rättare. Sigrid måste be
honom stanna kvar.
Johan hade snart repat sig från hostan och fått frisk hy. Han hade också
som farbror Gustaf sagt till Sigrid börjat ränna i väg på höjden. Det
gav något svagt och gängligt åt honom, men när pojkarna på gården i
förtroliga ögonblick titulerade honom laddstake för att skoja med honom,
tog han dem snart ur villfarelsen, att han var klen. På sommaren var
han med ute på fälten och arbetade som en hel karl efter vad rättaren
försäkrade. Han hade lärt sig köra och rida. På vintrarna läste Sigrid
med honom så gott hon kunde. Fyra hela månader på högvintern red han var
dag över till Alby för att samman med Greta få del av den lärdom, som en
guvernant för Greta sökte sprida. Han hade blivit en stor favorit på Alby
både hos Greta och farbror Gustaf. Sigrid fann ibland, att han dröjde
borta bra länge på lektionerna. Det hände ofta, att de övertalade honom
att stanna kvar till middagen. I ungdomligt oförstånd tänkte Johan icke
så mycket på att tant Sigrid fick sitta hemma ensam. Farbror Gustaf hade
alltid så mycket att berätta om kriget, något som aldrig talades om hemma
på Bjurnäs. Johan tyckte, att det var roligt att hjälpa farbror Gustaf
att flytta på knappnålarna med de olikfärgade huvudena. Tyvärr hade de
icke haft några att flytta de sista månaderna. Det stod stilla därute i
världen.
Greta var också en svår fresterska för Johan. Det var omöjligt för honom
att säga nej, när hon lutade sitt burriga huvud mot hans och bad honom
stanna bara en stund — en liten stund.
Sigrid beklagade sig icke. Hon hade alltid mycket att göra på gården. Om
icke annat så drog bokföringen en rundlig tid.
En middag telefonerade Greta och bad, att Johan skulle få stanna. Det
var en kulen vinterdag framme i mars. Sigrid hade satt sig i biblioteket
för att arbeta med böckerna. Eva hade nyss lagt posten på bordet, då
telefonbudet kom. Efter en del invändningar gav Sigrid vika för Gretas
enträgna böner. Hon var icke glad åt att Johan dröjde tills det blev
mörkt. Hon var rädd för lönnhalkan på vägarna under snön, och Freja
kunde ibland vara bra snubbelfotad. Greta måste lova, att Johan skulle
vara hemma senast klockan fem.
Sigrid förstod icke vad det var med henne själv. Alltsedan Johan red
bort, hade hon haft en besynnerlig oro i sig. Hon gjorde sig allehanda
dumma föreställningar och tänkte oupphörligt på Magnussons yttrande en
gång, att det var bra märkvärdigt med Bjurcronorna, som lämnade Bjurnäs
levande glada och kommo hemåkande döda.
När hon kom in i biblioteket igen och såg posten på bordet, skakade hon
av sig oron. Det var naturligtvis bara dumheter alltsamman. Varför skulle
det hända Johan något? Han var redan säker på hästryggen. Hon tände
lampan lugnare.
Hon satte sig att öppna posten. Det var en del affärsbrev. Bland andra
var det ett anbud från en egendomsagentur om att förmedla försäljning av
Bjurnäs. Man var säker på att i dessa tider kunna sälja Bjurnäs för en
och en halv miljon kronor. Det var allmän efterfrågan på lantegendomar, i
synnerhet herrgårdar, och det fanns massor av spekulanter. Kriget hade ...
Sigrid iddes icke fortsätta. Hon kastade brevet i papperskorgen. Nej,
icke ens för två miljoner!
Bland breven fanns ett grått kuvert. Rent instinktivt hade hon skjutit
det åt sidan. Det såg på något vis obehagligt ut. Adressen var otympligt
skriven och Bjurcrona stavat med k. Till slut tog Sigrid och bröt det.
Ett tidningsurklipp föll ur och ned på golvet.
Brevet var från fru Söderblom och underrättade helt kort, att efter som
hon trodde, att det möjligen ännu kunde intressera fröken Bjurcrona så
sände hon härmed ett urklipp ur Dagens Nyheter. Fröken hade kanske inga
Stockholmstidningar — hjärtligaste hälsningar — etc.
Sigrid såg sig om efter urklippet. Det fanns inget i kuvertet. Jaså, där
låg det på golvet! Hon böjde sig ned och tog upp det. Det var tryckt med
fin stil och sammanträngt.
Doktor Erik Lindstål, som för en tid sedan lämnade Sverige för
att studera sårskador ur kirurgisk synpunkt, har enligt hit till
utrikesdepartementet ingånget meddelande från svenska ministern i
Paris dödats under tjänstgöring vid ett av fältlasaretten. Närmare
underrättelser saknas.
Doktor Lindstål var en av våra mest framstående yngre kirurger och
förespåddes en lysande framtid. Efter vad det försäkrats oss från
hans kamrater, bland vilka han var mycket avhållen, efterlämnar
doktor Lindstål inga som helst släktingar. Han dog ogift.
Hon förstod knappt vad hon läste, förstod endast, att något förfärligt
hänt — att Erik var borta. Hon sjönk i hop över brevet och brast i gråt.
Länge satt hon så utan att se och höra. Hon hade borrat huvudet ned
mellan armarna. Djupt ned i mörkret, i natten ville hon, där inget
ljus fanns, där ingen såg henne och där hon själv intet såg. Bara bort
från allting, från människorna och världen, sjunka i det bottenlösa,
försvinna, förintas. Hela hennes kropp skakade.
»Åh, Erik! Erik!»
Hon såg sig omkring förskräckt och sprang upp. Någon hade ropat, skrikit.
Det lät knappast mänskligt. Det var snarare ett djur, som skrikit i
dödssmärta. Vad var det? Var det Freja, som rullade sig i snön därutanför
fönstren — eller var det Johan, som ...
Var var hon? Vad var det, som hänt? Nyss hade hon suttit vid böckerna.
Det hade kommit telefon från Greta, att Johan skulle stanna på Alby — —
hon hade kommit in och läst breven — någon hade bjudit en och en halv
miljon — och så ...
Hon tog sig mot hjärtat ... Där låg det grå kuvertet — där urklippet.
Det var hon själv, som skrikit, vilt som ett sårat djur. Det svindlade
för henne. Jag faller, tänkte hon. Hon föll icke, men hennes hand grep
krampaktigt efter stolskarmen och hon slöt ögonen.
»Åh, Erik, Erik!» hörde hon på nytt, men nu var skriket mycket långt
borta. Det lät nästan som en viskning från en döende, från någon som
svann och blev borta i djupet.
Mycket långsamt öppnade Sigrid ögonlocken. Det vilade en blytyngd över
dem, och det var besvärligt att få upp dem.
Hon såg ett bord, en lampa, brev och där ... Hon böjde sig sakta framåt
bordet tills hon kunde skönja skriften. Vänstra handen stödde hon mot
bordet, men den högra höll ännu fast i stolskarmen. Mycket långsamt läste
hon urklippet. Det var också besvärligt. Det var något, som tog emot
inne i hjärnan. Den vägrade, den ville icke fungera. Hon tvingade den.
Hon nästan stavade sig igenom notisen ord för ord. När hon kom till slut
upprepade hon sakta för sig själv, helt sakta — han dog ogift.
Hennes blick släppte urklippet. Den sökte sig upp till lampan och
stannade där. Det var ett underligt mönster av skära rosor och gröna blad
runt hela skärmen, och pärlfransen darrade sakta, nästan omärkligt. Hon
hade bestämt sett det någon gång förut, men var? Varför stod den lampan
inne i biblioteket? Åh, nu mindes hon. Det var den gången Johan kom och
hon satt och vakade över honom första natten.
Hennes hand lämnade bordet. Hon strök sig över pannan. Allting var så
länge, länge sedan. Hon rätade ut sin böjda figur och vände sig mot
fönstret. Det var redan skumt ute. Icke dag och icke natt utan detta
obestämda och aningsfulla, som tynger och som ändå drar och lockar. Hon
tog de få stegen till fönstret, lade handen mot rutan, lutade huvudet
mot handen och stirrade ut.
Alltså hade det kommit till sist. Erik var död. Var det förklaringen
till oron hon burit hela dagen? Fanns det något mystiskt samband mellan
tingen eller vad var det? Ack, Erik var säkert död för längesedan. Icke
kunde fru Söderbloms brev förutskicka oro. Det drog lång tid från Paris
och till Stockholm. Märkvärdigt av fru Söderblom att skicka urklippet.
Erik hade icke varit förlovad med Sigrid. Ingen kunde veta, att de höllo
av varandra. Ingen. De hade varit mycket tillsammans i Stockholm, men
de hade inga ringar. Åh, den gamla fru Söderblom var klokare än Sigrid
trodde. Hon hade nog förstått. Kanske alla på pensionatet förstått vad
som fanns mellan Erik och henne?
Det verkade befriande på Sigrid att draga in andra människor i
tankevärlden. Det avledde från hennes hjärta och hjärna en del strömmar.
Hon lämnade fönstret och började gå upp och ned i biblioteket. Hon
var ännu full av kval. Det lindrade att gå. Det lisade smärtorna,
självförebråelserna.
Det var icke hon, som drivit honom i döden! Det var många år sedan de
skilts åt. Även om han hade sagt, att han skulle taga skada till sin själ
— åh, hur hon mindes de orden! — kunde det icke vara möjligt, att han för
hennes skull sökt döden. Nej, nej!
Hon stannade vid bordet och läste urklippet på nytt. Nej, där stod det
tydligt, att han rest ut för att studera. Han hade icke sökt döden. Det
var döden, som sökt honom och funnit honom.
Närmare underrättelser saknas ... Vad menas med det? Hade man icke funnit
honom? Hade han som så många andra blivit sprängd i luften eller begravd
under instörtande jordmassor, allt detta som farbror Gustaf så ofta
talade om. Kriget! Kriget hade gjort henne rik, hade lyft Bjurnäs ur
förfallet, hade betalt hennes inteckningar, hade sänt egendomsagenterna
på henne ... En och en halv miljon! Och hon hade förlorat honom. Vilken
ironi, vilken blodig ironi!
Åter stannade hon vid fönstret.
Hade det varit bättre om hon fått behålla honom? Hade han icke också då
rest ut för att studera sårskador från kirurgisk synpunkt? Han älskade
sitt arbete, sin vetenskap. Säkert hade han det. Likaväl kunde han då
följt med fältlasarettet och dödats. Allt hade varit detsamma. Allt. Nej!
Då hade hon fått älska, leva, fått kyssa och smeka honom förut många,
många gånger. Nej, det hade icke varit detsamma! Kanske han också aldrig
farit från henne. Hon skulle hållit honom kvar med sin kärlek, sina
omfamningar, sina kyssar. Ja, hon skulle bett honom på sina knän att icke
resa från henne. Men nu? Vem hade nu bett honom? Vem hade hållit kvar
honom? Ingen. Han hade tagit skada till sin själ. Det var därför han rest
ut för att studera som det hette. Det var honom likgiltigt, om han dog
eller levde, det var hela sanningen. Hur skulle andra människor kunna
veta vad han menade med att studera sårskador?
Det var hon, som drivit honom dit ut efter många år. Varför hade hon
kränkt honom så djupt? Varför hade hon icke uppenbarat hemligheten för
honom? Hemligheten med Johan. Faderns löfte? Var det heligare än hennes
kärlek, hans själ? Litet hade hon förstått av kärleken. Nu först förstod
hon den. Nu, när Erik var borta. Ja, hon skulle hellre sett, att han gift
sig, blivit lycklig med en annan. Blott icke detta — dö — dö. Hon tryckte
sin brännheta panna mot rutan.
Varför kunde icke människorna säga varandra sanningen? Varför hade icke
pappa gått in till mamma och bekänt sin skuld, sin synd? Varför skulle
hon offras för andras synder, för att andra icke talade sanningen?
Hon frågade ut i den mörknande dagen. Det kom inget svar.
För Johans skull kanske? Hade det icke varit bättre för dem alla, om
pappa sagt sanningen öppet och ärligt? Då hade allt varit annorlunda.
Icke hade mamma dött för det.
Jag lever ju, jag, som förlorat allt, min kärlek, min älskade. Var är
han? Var ligger han? Ligger han jordad därute i främmande land?
Hon måste åter bort till urklippet och läsa det — — efterlämnar inga
släktingar. Nej, hur skulle han kunna ha släktingar, han, som likt Johan
var oäkta! Där var felet, synden! Vad människorna voro eländigt fega!
Aldrig stå ansvaret.
Vad Johan dröjde! Det kunde icke ha hänt honom något?
Hon log bittert. Varför icke också det? Så hade hon ingenting mer på
jorden. Så vore hon fri att göra vad hon ville. Vad ville hon?
Hon skakade på huvudet och återtog sin ensamma vandring upp och ned på
golvet.
Hon hade gått länge malande på samma återkommande tankar och frågor, då
hon hörde steg utanför i hallen. Dörren rycktes upp och Johan störtade in.
»Kära tant ...!» Han stannade framför henne. Han hade tänkt omfamna henne
och be henne om förlåtelse för att han dröjt, men någonting i hennes
ansikte sade honom, att det tjänade ingenting till. Hon såg så ovanligt
allvarlig ut. Det såg nästan ut som hon gråtit. Ena handen höll ännu en
sammanknycklad näsduk.
»Vad är det, tant?» Han gick långsamt fram till henne. Hennes ögon blevo
stora, djupa. Så vackra hade han aldrig sett dem. De voro mörkblå som
natthimmeln därutanför.
Hon sträckte ut båda sina händer mot honom. Han kysste dem. De omfamnade
varann.
»Har du haft roligt?» frågade hon. Hennes röst hade en ton, som han icke
hört förut. Det var något av en klockas mörka klang i den.
»Ja, förfärligt», sade han. Han såg mot bordet. Hon märkte hans blick och
gick bort och samlade breven.
»Nå, berätta», uppmanade hon. Hon stoppade in breven i lådan och vände
ryggen mot lampan.
»Är du mycket ond på mig, tant?» frågade han, där han stod mitt emot
henne och såg henne rätt in i ögonen. »Eller är du ledsen?» tillade han,
när hon icke svarade.
»Varför skulle jag vara det? Du är ung och behöver se andra människor
än mig.» Det var inget spår av bitterhet i hennes röst. »Farbror Gustaf
och Greta äro goda människor båda två. Man skall hålla fast vid de goda
människor man har.»
Han blev så glad åt hennes ord, att han började berätta allt vad som
tilldragit sig. Hon hade vänt skrivstolen och satt med ryggen mot lampan.
Johan kunde icke se hennes ansiktsuttryck fullständigt, men det föreföll
honom som om hon ibland icke alls hörde vad han sade.
»Du bryr dig visst icke om ett dugg vad jag säger», utbrast han.
»Tycker du mycket om Greta?» frågade hon.
Det var en svår fråga för Johan. Han skruvade på sig, där han satt.
»Tycker om?» upprepade han. »Jag håller förfärligt mycket av henne, det
vet du förut, tant.»
Hon reste sig upp och gick bort till honom. Hon lade handen på hans huvud
och böjde det uppåt.
»Lova mig en sak, Johan ... Säg mig alltid sanningen.»
»Varför skulle jag icke göra det?» Johans röst hade det allra
frimodigaste uttryck. Hon såg länge in i hans ögon.
»Nej, varför skulle du icke?» sade hon sedan. Hon tog handen från hans
huvud och började gå fram och tillbaka. Johan kände tydligt, att det
var något mer hon ville säga honom. Vad det var anade han dunkelt.
Det sammanhängde på något vis med breven, som hon stoppat i lådan.
Högtidligheten, som hejdat honom, när han kom in i rummet, fanns ännu
kvar trots den livliga skildring han avgivit om besöket på Alby. Den
fanns i hennes sätt att gå, i hennes hållning, i det framåtböjda huvudet.
Den fanns också i själva rummet, i bokskåpen, i jordgloben, i uven. Hans
eget sinne blev allvarligt. Allvaret gav tankar och frågor, som många
gånger förut tyngt honom men som han aldrig haft mod att kläda i ord.
Men nu i denna stilla högtidlighet var det som om han aldrig förut varit
henne så nära och som om hon kunde ge svar på alla hans frågor, bara
han talade. Här i denna tystnad, i denna ensamhet, när ingen hörde dem,
när det kändes, som om endast de två voro de levande varelser i hela
den gamla gården, skulle han bestämt kunna våga viska den största, den
viktigaste av alla frågor, den, som sysselsatt honom allt från den stund
han började tänka något om varifrån han kom, när Hanssons icke vore hans
rätta föräldrar. Förklaringarna, som man avgivit, att han var en avlägsen
släkting, tillfredsställde honom icke längre, och Greta hade ytterligare
i dag senast ökat hans begär att få veta genom att fråga hur gammal hans
pappa var, när han dog.
Tant Sigrid, som gick där fram och tillbaka med nedböjt huvud, kunde
säkert ge svar både på den frågan och på andra. Han hade aldrig velat
fråga henne. Han hade förstått, att hon icke ville tala med honom om
detta. Varför, det förstod han däremot icke. Han hade en dunkel känsla
av att det på något vis skulle vålla henne sorg. Hon hade varit en mycket
god vän till hans pappa. Det hade han själv hört den gången Hansson läst
upp häradshövdingens brev. Kanske hon sörjde honom för djupt att vilja
tala om honom. Varför skulle man icke kunna tala om det man sörjer? Det
gjorde alltid Greta. Hon anförtrodde honom alla sina sorger. Tant är
säkert lika god som Greta. Hon blir icke ond på mig, om jag frågar.
»Tant Sigrid», viskade han. »Tant!» upprepade han högre.
Hon stannade och såg på honom. Innan han ännu talat ut, visste hon vad
han skulle säga, så stark var tankeöverförelsen mellan deras själar i
detta ögonblick. Stunden var kommen, uppgörelsens ouppskjutliga stund.
»Ja, vad är det?» frågade hon fast hon icke behövde.
»Hur var pappa?» kom det svagt från Johan. »Du kände honom — du var
mycket god vän med honom, sade du nere i Gränna. Var han mycket gammal,
när han dog?»
Sigrid stod och såg på Johan. Hon måste säga sanningen. Förr eller senare
måste den sägas. Lika gott nu som annars. Han hade rätt att få veta den.
Det skulle icke längre finnas några hemligheter mellan dem. Hon hade
förlorat nog genom att behålla sina hemligheter.
»Din pappa», upprepade hon mekaniskt ... »Nej, han var icke gammal, när
han dog. Några och femtio år.»
Hon satte sig vid skrivbordet på samma sätt som förut med ryggen mot
lampan.
»Kände du mamma också?» frågade Johan.
»Nej, din mor kände jag icke. Jag hörde bara talas om henne. Hon var
mycket god. Din far älskade henne högt.»
Att icke tant kände mamma, när hon var så god vän med pappa? tänkte
Johan. Han måste veta mera.
»Varför kände du icke mamma?» frågade han.
Sigrid dröjde med att svara. Det är svårt att säga sanningen.
»Varför?» tog hon om. »Jo, därför, att din far var gift med en annan, som
jag kände. Din far var min far, Johan.»
Hon drog en djup, befrielsens suck. Hon reste sig och gick bort till
Johan, lade armen om hans hals och kysste honom.
»Du är min halvbror, Johan», sade hon.
Därpå började hon förklara så gott hon kunde varför det hade varit
nödvändigt att förtiga saken. Hon skildrade faderns och moderns
oharmoniska äktenskap, olyckan, när fadern störtade med Freja och
bekännelsen om Johan. Hon gjorde inget försök att försvara faderns
handlingssätt. Hon anklagade honom ej heller inför Johan. Hon återgav
försiktigt och ömt allt vad fadern sagt om Johans mor och försökte på
allt vis skona Johan.
Han satt hela tiden tyst. Icke en enda gång sedan Sigrid sagt, att han
var hennes halvbror, hade han yttrat något. Han hade besvarat hennes
omfamning och hennes kyssar, men därefter hade han suttit stilla. Det
gjorde Sigrid orolig. Hon trodde, att han fördömde sin far.
»Är du ond på pappa?» frågade hon. »Det får du icke.»
Johan log vackert.
»Ond? Jag är icke ond på honom. Icke på någon. Jag tycker bara det är
sorgligt, att människorna skall vara så hårda mot varandra. Vi skall
aldrig vara hårda mot varann.»
Han böjde sig fram och kysste hennes hand. Han förstod varför han från
första stund känt sig dragen till henne, när han fick se henne stå där i
trädgården i Gränna i den fina riddräkten.
»Det är bara en sak du får lova mig, Johan. Du får aldrig för någon yppa,
att han var din far. Vi får hjälpas åt att hålla pappas minne rent.»
Det ville Johan gärna.
»Jag å min sida», sade Sigrid, »lovar dig, att du skall få samma
rättigheter som om du vore min riktiga bror. Så fort jag kan, skall jag
låta lagfara mitt testamente, så att du blir min arvinge om något skulle
hända. Häradshövding Torsell, som du hört talas om och som förutom oss är
den ende, som känner till att vi har samma far, har lovat mig att sköta
om det så snart som möjligt.»
»Varför talar du på det viset? Du tänker icke gå ifrån mig?»
Hans röst var så rörande hjälplös, att hon måste kyssa honom.
»Kära bror Johan, jag skall aldrig gå ifrån dig, om du icke vill det
själv.»
Sedan började de tala om framtiden och hur det skulle ordnas på Bjurnäs.
Det var lätt för Johan att förstå att utan henne och farbror Gustaf hade
Bjurnäs för längesedan måst säljas. Från den hotande ruinen hade hon lyft
den till välstånd.
Johan smög sig ofta under samtalet till att titta på Sigrid. Det syntes,
att hon slitit och arbetat. Hon hade redan rynkor kring ögonen. Han hade
icke sett henne se så gammal ut som i kväll. Han kunde icke heller komma
ifrån sitt första intryck, när han trädde in. Hon hade bestämt gråtit,
fast det icke märktes så mycket nu, när hon beskrev hur lätt det var att
lösa in den ena inteckningen efter den andra så att man till slut om ett
år eller så endast skulle ha farbror Gustafs kvar. De behövde absolut
icke mer ha några bekymmer för gården.
»Och allt detta har du gjort!» utbrast Johan.
»Farbror Gustaf har gjort det mesta», undskyllde hon sig.
»Nej, det har han visst inte. Senast i dag så sade han igen, att det är
du, som räddat Bjurnäs.»
»Farbror Gustaf överdriver. Det hör till hans natur. Nej, nu måste jag
arbeta, Johan. Adjö — min bror!» Hon klappade honom på kinden. »Nu får du
gå!» Hon sköt honom mot dörren.
»Erkänn, att det är du, som räddat Bjurnäs! Erkänn!» envisades han och
tog henne om livet.
Hon lossade försiktigt hans armar.
»Jag måste», sade hon. »Seså, gå nu! Jag behöver vara i fred.»
När hon blev ensam, kunde hon icke arbeta. Hon satt och halvsov. Hon var
hemskt trött.
Det är möjligt att jag räddat Bjurnäs, tänkte hon. Det har Johan kanske
rätt i — farbror Gustaf också. Vad jag förlorat, skall ingen av dem få
veta.
— — —
Från den kvällen undergingo både Sigrid och Johan en synbar förändring.
Sigrid blev sluten och tyst, och Johan gick mest för sig själv. När de
voro tillsamman, var förhållandet det allra hjärtligaste och bästa, men
båda hade sitt att tänka på. Ingen av dem märkte, att den andre förändrat
sig, men folket på gården iakttog det. Särskilt påfallande var det med
fröken. Hennes blick kunde bli riktigt hård ibland, när hon kom ned i
stallet eller ladugården. Det började gå rykten på gården, att fröken var
visst icke nöjd med sin unge släkting. Det hostades betydelsefullt, när
man talade om Johan. Skvallret började gå på trakten. Varifrån det kom
visste ingen. Ej heller när det börjat. På sista tiden gick det fort som
löpeld i näver. Välvilliga själar närde det med glädje. Det var alltid
en förströelse, ett avbrott i det evigt enahanda, som härskar på stora
gårdar.
»Har ni hört, att de säger, att det är frökens ...? Nej, tänk! — Ja,
är det inte förskräckligt ...! Det är det jag alltid har sagt, de är
inte ett skapande grand bättre än andra ... Ja, det syns med detsamma!
Man behöver bara se hur lika de är — samma näsa och ögon ... Släkting,
gudbevars! De är allt släkt mycket nära, de!»
Och så skrattade man och viskade vid kaffetåren.
Den, som icke skrattade, när han fick höra skvallret, var Gustaf Boström
på Alby. Rättfram och bottenärlig som han var, pinade det honom att
höra, hur man försökte svärta ned Sigrid. Det obehagligaste var, att han
hade svårt att riktigt få tag i skvallret. Det fanns i luften, i miner,
i anspelningar, men ingen vågade tala rent ut, allraminst till patron
Boström, som man visste vara god vän med fröken Bjurcrona. Folket på Alby
hade ett alldeles säreget sätt att antyda sina misstankar. Det hände
ofta, när Sigrid och Johan voro över på Alby tillsamman, att det blev
mer än vanligt täta besök inne i köket på Alby gård, och där mumlades
och hostades och hummades mellan gummorna, som passade på att göra sig
ett ärende in till patrons köksa om ett eller annat, men i verkligheten
kommo de för att på nära håll försöka att få se om det var så stor likhet
mellan fröken Bjurcrona och unge herr Johan som man sade ute på bygden
och särskilt hos handelsman.
I ett sådant ögonblick kom Gustaf Boström på dem. Han hade flera gånger
ringt efter viskyvatten, men husan var ute tillfälligtvis och köksan
ansåg, att det icke brådskade. Hon jämte tre av statargummorna och den
av köksan särskilt gynnade kusken på gården sutto vid kaffetåren och
voro fördjupade i betraktelser över det sedliga förfallet på Bjurnäs.
En av statargummorna, en för övrigt hjärtegod kvinna, hade just påvisat
för de andra, att det var nog icke så lätt för mor och son att hålla
familjelikheten sinsemellan borta. Efter denna lilla antydan om vilket
område samtalet borde beröra, blåste köksan på det på fatet upphällda
kaffet och sade, att hon för sin del hade sett detsamma, och dessutom
hade gamla Eva på Bjurnäs yttrat något för mycket längesedan om att
fröken Sigrid nog icke var så glad att få hem Johan. Det hade köksan på
Bjurnäs sagt, och hon var ovanligt vittnesgill.
Kusken, som tyckte kvinnfolket fick övertaget inom det högre vetandets
värld, fick i samma ögonblick syn på Sigrid och Johan och Greta, som
gingo nedåt parken.
»Se, där är’ de», sade han för att visa sitt intresse.
Alla vände sig mot det stora köksfönstret. Mycket riktigt. Sigrid gick i
mitten med Johan och Greta på var sin sida.
»Hon för sig som en prinsessa», sade den ena av statargummorna. Hon hade
aldrig sett en prinsessa men antog, att en sådan måste gå mycket rak i
ryggen. Alla fem kaffedrickarna trängde sig samman i fönstret.
»Ja, det är här, det», ironiserade köksan. »Hemma på Bjurnäs lär hon gå
så lagom rak. Där finns nog det, som tynger. Var säker på det.»
»Samvetet», föreslog en av gummorna.
»Stockholmslivet är icke det bästa», filosoferade kusken högt. Han hade
icke varit i Stockholm, men en systerdotter till honom hade kommit på
avvägar uppe i huvudstaden, varför det icke var alldeles uteslutet, att
även fröken Bjurcrona kunde råkat illa ut. Detta utsade han emellertid
icke, men blev glad, när köksan genom den sympatiska själsöverförelse,
som fanns mellan dem, tolkade hans tankar genom att utropa:
»Ja, inte skulle jag vilja vara i hennes kläder!»
Detta om en hög moralisk ståndpunkt vittnande utrop fick ej tillfälle att
verka förädlande på de fyra åhörarna i fönstret, ty en grov röst hördes
plötsligt ryta till:
»Ni borde veta hut!»
Uttrycket var väl kraftigt men lättfattligt. Alla fem fönsterkikarna
vände sig om. De ville sjunka genom golvet. Patron Boström stod i dörren.
Han var eldröd ända till yttersta gränsen för den klart skinande skallen,
och hans röda mustascher tycktes resa sig av ilska. Det var en förfärlig
syn. Han syntes minst dubbelt så stor, stark och lång som vanligt. Han
täckte hela dörröppningen. De fem fönsterkikarna sänkte ögonen. De voro
gripna på bar gärning. De väntade bara en ny åskskräll.
Egentligen hade de icke behövt vara rädda. Patron Boström hade icke
hört mer än köksans vänliga yttrande om att hon icke skulle vilja
vara i fröken Bjurcronas kläder, ett yttrande, som av en även rätt
undermålig advokat mycket lätt skulle kunna ha bevisats vara fullständigt
oskyldigt, eftersom det var lika mycken skillnad mellan köksans och
fröken Bjurcronas yttre som mellan en flodhäst och ett arabiskt fullblod.
Olyckan var, att alla fem ledo av detsamma som de nyss beskyllt en annan
person för — dåligt samvete. Det såg patron Boström. Resten gissade han
sig till. Han blev ännu ilsknare, och så kom den nya skrällen, som de
väntat.
»Har ni inte annat att göra än att racka ned på hederligt folk!» skrek
han.
Ingen svarade. Man svarar icke åskan.
»Vad är det för lögnaktigheter om fröken Bjurcrona ni sitter och slickar
er om munnen med? Fram med det!»
Patron Boströms liknelse var för tillfället icke lyckad. Alla parterna
stodo, och de fem vid fönstret sågo minst av allt ut som om de slickade
sig om munnen efter mera. Alla de fems ansikten voro högst oroliga,
ängsliga och rädda.
»Har ni mist talförmågan?» hånade dem patron Boström. »Ni har kanske
pratat för mycket? Du, August» — han vände sig till kusken — »du, som
är karl, kan väl åtminstone sjunga ut. Vad är det man säger om fröken
Bjurcrona?»
Patron Boströms vädjan till kuskens karlaktighet förfelade icke verkan.
Han tittade till på medbrottslingarna, strök sig om munnen och talade.
»De säger, att Johan är hennes pojke?»
»Vilka de?»
»Folket på trakten», kom det skyggt.
»Och ni är sådana kräk, att ni tror. Ni borde kunna räkna åtminstone.
Fröken Bjurcrona är nu trettioett år. Det kan ni ta reda på i kyrkoboken
om ni vill. Johan är sjutton. Det gör fjorton års skillnad, begriper ni
det. Jag vet inte, att det är vanligt att föda barn till världen, när man
är fjorton år, inte ens här på trakten bland er själva, som är så tidiga
av er. Att ni skall vara sådana genuina kräk så att ni inte kan lära er
räkna ens!»
»Hur skall vi kunna veta hur gamla fröken och herr Johan är?» frågade
kusken troskyldigt. Kvinnorna kastade en beundrande och tacksam blick på
den geniale medbrottslingen, och köksan gav honom i tankarna en riktigt
god smörgås med fint sovel på, men Gustaf Boström, som alltid hakade
sig fast vid sin första idé, när det gällde att utreda en sak, röt med
stentorsstämma ett enda mäktigt — »ut!»
Alla fyra smögo sig bort. Köksan gick fram och slamrade med kastrullocken
och spisringarna.
»Jag vill inte veta av några fler skvallerrep här, så mycket hon förstår
det, för då blir det ut för henne också!» förklarade patron Boström och
smällde igen dörren.
Två minuter efter ringde det våldsamt. Han hade glömt att säga till om
viskyvattnet.
Sigrid förstod icke vad som gick åt farbror Gustaf den kvällen. Han var
tvär och butter och mumlade ibland ohörbara ord för sig själv. Stundom
satt han och stirrade på henne liksom han övervägde något. Johan märkte,
trots att han var träget sysselsatt med Greta, patron Boströms mot
vanligheten ogästvänliga väsen och frågade redan i vagnen, när de reste
hem från Alby, vad som kom åt farbror Gustaf i kväll. Hon kunde icke ge
besked utan försvarade honom med, att han antagligen hade mycket att
tänka på.
Det hade också patron Boström. Han kunde icke sova på hela natten, något
som icke hänt honom på många år. Han var även nervös, när han steg upp,
och brukade en massa fula ord, när han misslyckades i att få stärkkragen
på skjortknappen i nacken. Han hade beställt fram hennes nåds för detta
parhästar till klockan tio, och precis på slaget höll August med skjutsen
framför Alby. Han fick vänta nära en kvart. Det var något högst ovanligt.
Men så var också patron Boström fin, när han trädde ut på trappan. Hög
hatt, grå sommaröverrock med sidenfoder, lätt uppslagen så att man såg
den svarta redingoten. Grårandiga byxor hade han också, blankskinnsskor
och grå handskar.
Vad i jestafriden nu då? tänkte August och skyldrade med piskan. Han
aktade sig för att säga något. Patron såg icke god ut.
»Bjurnäs!» röt patron till, i det han steg upp. »Kvickt!» tillade han.
Det gick så det visslade efter det. Hästarna lågo i skarp trav hela vägen
ända fram till gårdsplanen på Bjurnäs.
Utan ett ord steg Boström ur och gick in. Eva kom utfarande men mötte
honom först i hallen. Hon neg. Kors, så fin patron var.
»Goddag, Eva! Är fröken hemma?»
»Jo, jag skall genast säga till. Vill inte patron stiga in?»
Hon hjälpte honom av med rocken och hatten och öppnade till lilla
salongen. Gustaf Boström gick fram och ställde sig vid fönstret. Han
såg ingenting, åtminstone uppfattade han icke vad han såg. Han var
paralyserad av en enda tanke.
»Nej, men är farbror här!» Det var Sigrid, som kom. »Det var riktigt
roligt!» Hon skyndade sig fram mot honom. Hon stannade halvvägs.
Patron Boström vände sig om. Han var så blek i ansiktet han kunde bli.
Det gav nästan en svagt blåaktig anstrykning åt det. Ögonen hade han
dragit ihop som under hård smärta, och en stor del av övre delen av
pannan hade dragits ned i djupa rynkor. Han led.
»Men, kära farbror, vad är det?» Hon fortsatte långsamt fram mot honom.
»Är Greta ...?»
Hon hejdade sig. Nej, det måtte vara något annat, något mycket värre än
om Greta vore sjuk.
Han stod bara och såg på henne, stadigt, oavvänt. Smärtedraget kring
ögonen blev allt starkare och det ryckte kring munnen. Så kom det som en
explosion.
»Vill du gifta dig med mig, Sigrid?» I samma ögonblick var det som om
paralyseringen och smärtan försvunnit. Hans ansikte sken upp. Han tog de
få stegen fram mot henne som behövdes för att gripa hennes hand. »Säg,
vill du?» Det var både bön och bävan i hans röst.
Hon hade låtit honom ta handen. Hon gjorde inget försök att draga den
undan. Hon hade blivit överrumplad genom anfallets våldsamhet. Det drog
en stund, innan hon fick tid att besinna sig så mycket att hon tillgrep
det lindrigaste försvarsmedlet.
»Nej, men farbror», sade hon. Det fanns icke den ringaste ovilja i hennes
sätt att säga det, men det grep honom ändå.
»Det är icke fråga om farbror längre! Jag begär icke du skall älska en
gammal, flintskallig gubbstut som mig. Så pass mycket förnuft har jag
kvar, fast det annars är illa beställt med mig i dag.»
Hans röst började redan få en muntrare klang. Det hjälpte att tala. Han
förlorade icke ens modet, när hon drog sin hand ur hans och frågade
honom, om han icke ville sätta sig.
»Du vet själv, Sigrid, hur länge det är sedan Greta bad, att du skulle
bli hennes nya mamma. Nu behöver hon det icke mer. Johan och hon tyckas
redan ha kommit på det klara med, att de skall ha varandra och att
således den övriga delen av världen är dem likgiltig. Jag kommer kanske
snart att bli ensam. Du också, Sigrid. Hur skulle det vara, om vi för
att trösta oss i ensamheten slog oss ihop. Att jag håller av dig, vet du
sedan gammalt. Jag vet icke själv, varför jag inte kommit långt förut
och frågat dig, om du ville bli min hustru. Kanske var det därför jag
trodde, att du skulle gifta dig med någon annan, att du hade någon kär
vän i Stockholm. Det vet jag inte. Nu har jag sett hur åren gått utan
att du gifter dig. Jag låg och tänkte grundligt på saken i natt, och så
gjorde jag upp med mig själv — du kan alltid försöka, Gustaf Boström — du
är förstås gammal och maläten i hjässan, men du är frisk och stark ännu.
Ja, och så är jag här och frågar dig om du vill bli min hustru, Sigrid.
Jag lovar jag skall icke bli sträng eller fordrande. Jag är karl nog att
kunna bära dig på mina händer, och det skall jag göra, det lovar jag.»
Han såg kärligt på henne. Hon var bra vacker där hon satt med nedslagna
ögon, den fina näsan och det mörkbruna, vågiga håret. Där funnos
visserligen några små silverstrån vid tinningarna, men det gjorde henne
bara ännu vackrare. Ansiktsovalen var underbar, och munnens amorsbåge
förtjusande, fast läpparna blivit tunna de sista åren. I hela hållningen
låg också något mjukt och kvinnligt, där hon satt och såg ned på sina
händer i skötet.
Gustaf Boström lade försiktigt sin stora hand på hennes fina. Hon såg upp
på honom, och då förstod han vad hon skulle svara. Det var ett tydligt
nej i hennes blå, melankoliska ögon.
»Kära farbr...» — hon hejdade sig och fullföljde icke ordet — »det var
gränslöst gott för mig att höra de orden, men jag kan icke — kan icke.
Det är icke alls för att jag tycker, att ... att ... vi är så olika i
ålder ... jag känner mig säkert mycket äldre än farbror ibland, men det
är för att jag icke kan och aldrig vill gifta mig. Aldrig någonsin.»
Hon rätade upp figuren och såg på honom fast. Han hade sett det uttrycket
hos henne förut och begrep, att det tjänade ingenting till att tala om
saken mer. Han drog handen åt sig.
»Ja, farbror får förlåta mig.» Hon var redan säkrare på sig. Hon böjde
sig fram mot honom och såg honom riktigt varmt in i ögonen. »Jag håller
förfärligt mycket av farbror, men det andra — nej ...»
Hon reste sig och gick några steg.
»Det skulle för övrigt vara roligt att veta, varför farbror just i dag
eller rättare sagt i natt kommit på den idén. I går kväll tänkte farbror
bestämt helt annat.»
Hon drog på munnen, när hon tänkte hur tvär och butter han varit. Gustaf
Boström, som var en av jordens ärligaste varelser, reste sig och sade:
»Det skäms jag inte för att säga. Jag ville slå ned skvallret i trakten.
Jag är trött på att höra det här tisslet och tasslet överallt om att
Johan är din son och om Stockholmslivets dåligheter med mera, med mera.
Det är du för god till!»
Gustaf Boström rätade ut sin kropp i dess fulla längd. Han blev verkligt
imponerande i sin svarta redingote, och det kraftiga ansiktet var fyllt
av förtrytelsens helighet. Sigrid glömde i ögonblicket vad skvallret
rörde sig om. Men hon måste tacka honom. Utan ett ord sprang hon fram
till honom, omfamnade honom och kysste honom mitt på mun.
Nu var det hans tur att bli förlägen. Han klappade henne en smula
valhänt. Det var för häftiga omkastningar för honom. Nyss hade hon
förklarat, att hon icke ville ha honom och nu ... De kvinnorna! De
kvinnorna! tänkte han.
»Det var således därför», sade Sigrid och drog sig bort från honom. »Det
var därför farbror kom. Det skall jag icke glömma. Aldrig.» Hon gick åter
fram till honom, tog hans hand och kysste den. »Tack, farbror Gustaf»,
sade hon.
»Ja, inte vill du, att jag skall tro på de där dumheterna. Jag tror på
dig. Och jag kan räkna.»
De måste båda skratta. Därmed återfördes samtalet till normala
förhållanden. Ännu gjorde patron Boström några svaga ansatser att förnya
frieriet, men de verkade svaga vindpustar efter den orkan, som han först
åstadkommit. Han tog dem knappt på allvar själv.
»Nej, nu skall icke farbror hålla på längre», försäkrade Sigrid. »Det
lönar sig icke. Jag har en gång för alla beslutat att icke gifta mig, och
därvid blir det.»
»Olycklig kärlek», föreslog Gustaf Boström småskrattande.
»Kanske det», svarade Sigrid, men hon skrattade icke.
De skildes åt som riktigt goda vänner, sedan han skämtsamt försäkrat
henne, att om hon ändrade åsikt stode han alltid beredd att förnya sitt
anbud.
Han var mycket gladare, när han for därifrån än när han kom. Inte är jag
kär i henne, sade han sig, men nog är hon tusan så stilig.