Liksom när i ett timglas sandkornen ett efter ett glida ned i sin nya
kupa, tills den första är tom, så överflyttades sakta och säkert den
gamla tidens Frankrike med alla dess typer och personligheter, dess
levnadssätt och umgängesvanor från Versailles och Paris några tiotal
mil österut, till andra sidan gränsen.
Emigrationen hade under de två första åren en prägel av nöjesresor och
äventyrslynne -- betecknande är att man vid denna tid ej ens ville tala
om att man emigrerade utan endast om att resa, "voyager". Och detta
att resa, det var för alla något lockande och nytt. Överhuvud hade
fransmännen i alla tider trivts så väl inom sitt eget land och med
sina egna landsmän, att man ansett det -- och det finnes utan tvivel
ännu i våra dagars Frankrike något kvar av denna uppfattning -- såsom
en originell lyx att uppsöka främmande folk och länder. När madame de
Boufflers gjorde ett besök i England, väckte detta mycket uppseende, ty
om man undantager ambassadriserna, hade ingen högre uppsatt fransk dam
gästat England sedan Henrik IV:s dotter där gjort ett besök.
Men emigrationen blev i ett senare skede framför allt en fråga om
bördsstolthet och trohet mot traditionerna. "Varför skall ni egentligen
emigrera?" frågade Talleyrand, den revolutionäre ärkebiskopen av Autun,
en av aristokratiens damer, madame de Brionne, "det är visserligen
sant, att ni ej äro säkra i Paris och på edra slott, men res hellre
till en landsortsstad och göm er där." "Fy, Monsieur Autun", säges
den sköna damen ha svarat, "att vara bönder, det kunna vi finna oss
i, men höra till bourgeoisien -- aldrig." För några blev emigrationen
även en heders- och samvetssak. De som lämnade Frankrike gjorde det
icke alltid med glatt sinne, och emigrationen gav ofta anledning till
allvarliga konflikter, bitter skilsmässa och hjärtskärande scener,
mellan föräldrar och barn, älskande och vänner. Särskilt bland de unga
officerarna, vilkas tjänster åtföljde deras börd, blev det förenligt
med plikt och heder att lystra till prinsarnas maningsrop och sluta sig
kring de kontrarevolutionära fanorna. Det var vanligt att föräldrar
sände bort sina helt unga söner endast därför att det ansågs lojalt
mot konungamakten, och då det understundom bland dessa fanns anhängare
av de nya idéerna, måste föräldrarna med tvång jaga dem i landsflykt.
Om emigrationens huvudorsaker sålunda måste sägas ligga i lättsinne,
politiskt oförstående, egennytta och bristande medborgarsinne, kan man
dock i den solidaritetskänsla, som utgör dess mest sympatiska drag
spåra ett negativt patos, vars ideella värde ej får underskattas.
Medan Ludvig XVI och Marie-Antoinette gjorde sin påtvungna Canossafärd
tillbaka till Paris och nationalförsamlingen överlade om vilket
mottagande man skulle bereda dem, rullade en annan vagn med mindre
buller över Frankrikes gräns, medförande konungens bror, greven av
Provence. Hans flykt hade förberetts på ett vida förnuftigare sätt
än det franska konungaparets. Förtjänsten härav tillkom grevens
av Provence närmaste vän och förtrogne, hans kammarherre greve
d'Avaray, en man under vars allenabestämmande inflytande prins
Ludvig-Stanislas-Xavier själv redan tidigt ställt sig, något som gjorde
gunstlingen ytterst förhatlig i grevens av Artois och hans vänners
ögon. D'Avaray var -- och detta ökade rivalernas missnöje -- utpräglad
engelsman, ej blott i sin politiska liberalism utan även till utseende,
hållning och uppträdande. Det var denna sin självförvärvade engelska
typ han hade att tacka för att han lyckades rädda sin herre. Greve
d'Avaray hade nämligen begärt pass för tvenne engelsman, Michel och
David Foster, till yttermera stärkande av den engelska prägeln tog han
dessutom med sig en infödd engelsman, sin kammartjänare Sayers. För att
undvika misstankar ansåg man ej ens skäl att låta madame de Provence
göra resan i samma vagn eller taga samma väg; hon reste ensam, åtföljd
endast av sin intriganta, men mycket praktiska väninna och favorit
madame de Gourbillon.
Över sin flykt har greven av Provence författat en alltigenom ganska
pueril berättelse. Med stolthet beskriver han huru han i smyg
lämnade sin säng med sina kläder på armen i det ögonblick, då hans
kammartjänare gått in i ett angränsande rum för att kläda av sig, huru
han och hans sällskap talade franska med engelsk brytning och hur
han suttit på baksätet i vagnen, medan d'Avaray och Sayers sutto på
framsätet. Han beskriver med stort allvar huru de i sin glädje över
att ej bli upptäckta sjungit kupletter när de lämnade Paris bakom sig,
om hur han glömt att taga med sig sin tobakspung och sin käpp, om
sin förtvivlan, när han ännu därtill upptäckte att han kvarglömt en
amulett, som hans syster madame Elisabeth kvällen före avresan givit
honom, en försumlighet, som enligt hans eget påstående hade haft till
följd att ett av vagnshjulen under vägen gick sönder, samt huru han,
efter det hjulet lyckligen blivit reparerat, återfann helgonbilden
i d'Avarays porlfölj. Han berättar vidare om hur de framtagit sin
vägkost och funnit att de glömt brödet och huru de medan de i stället
för bröd förtärde de medförda bakelserna, kommit ihåg en historia, som
berättades om Maria Theresia, vilken, då någon klagat över att folket
saknade bröd, med furstlig naivitet säges ha undrat, varför de då ej
i stället åto bakelser -- en typisk prinsesshistoria, vilken ju även
påbördats Marie-Antoinette.
Efter att genom en tillfällighet ha lyckats kringgå Maubeuge, där
sträng bevakning var förlagd, anlände flyktingarna till Mons i Belgien
och voro därmed i säkerhet. Monsieur omtalar med vilken förtjusning han
befriat sin stora reshatt från den däri prunkande trikoloren och hur
han bett d'Avaray behålla densamma som ett minne från deras färd --
"liksom Kristoffer Columbus bevarade sina bojor". I Mons, där han kunde
avlägga sitt inkognito, möttes han av sin mätress, madame de Balbi.
Av sin ankomst ger den furstlige berättaren följande rätt kuriösa
skildring:
Då vi anlände till staden, frågade man oss efter våra namn och
yrken, d'Avaray, till vilken man riktade dessa frågor, tvekade
ännu, men jag gjorde slut på alla svårigheter genom att förklara,
att vi voro _Monsieur, bror till konungen av Frankrike_ och greve
d'Avaray, och att vi ville taga in på "Couronne impériale".
Vakten sade oss, att vi voro väntade på "Femme sauvage" och
att madame redan hade anlänt dit. Vi kunde ej alls förstå huru
hon, som tagit vägen över Tournay, redan kunde vara i Mons, men
anhöllo förtjusta över detta övermått av lycka, att man skulle
föra oss till "Femme sauvage". Vid ankomsten dit möttes vi i
dörren av värden, som meddelade oss, att vi voro väntade, men
efter att ha gått upp för en mycket usel trappa, träffade vi på
en betjänt med ett ljus i handen, som efter att noga ha granskat
mig från huvud till fot, mycket generad förklarade, att det ej
var mig man väntade. Dörren till ett rum stod öppen och en dam
som låg i sängen, gav sig till att ropa: "Det är inte han, släpp
honom inte in!" Då frågade mig värden, efter att i sin tur ha
synat mig: "Är ni inte greve von Fersen?" -- "Nej, det är jag
sannerligen icke, svarade jag, och eftersom madame ej vill veta
av oss, kan ni väl ge oss ett annat rum." -- Ett _nej_ var hans
enda svar. [Det råder föga tvivel om att damen i fråga var madame
Sullivan. Jämför essayen "En politisk salong i Bryssel".]
Mycket missnöjda över detta äventyr, som först förefallit oss så
lyckligt, gingo vi tillbaka ner för trappan. Vi stego åter upp i
vagnen och foro till "Couronne impériale", där värden emellertid
meddelade oss, att han ej hade något rum att ge oss. Denna andra
motgång höll redan på att göra oss förtvivlade, när en röst, som
kom från samma hus, lät höra sig med ett: "Är det ni, Monsieur
d'Avaray?" Han kände ej först igen rösten, men jag förstod att
det var madame Balby. Vi stego ner från vagnen och inträdde i
huset. Madame de Balby gjorde i ordning åt oss en kvällsvard, då
den som man fick på värdshuset var omöjlig att äta. Lyckligtvis
hade hon en kall höna och en butelj Bordeaux, och vi åto. Därtill
hade hon ännu älskvärdheten att avstå sin säng åt mig. D'Avaray
tog hennes kammarjungfrus säng och för första gången på tjugu och
en halv månad lade jag mig trygg över att veta, att jag ej skulle
vakna upp av några förfärliga händelser.
Jag sov ungefär sex timmar, och blev väckt av M. de la Châtre,
som var i Mons, och vilken var så otålig att få se mig, att han
ej kunde låta mig sova min natt till slut. Strax efter det jag
stigit upp, kom greve Fersen, som hade följt konungen ända till
Bondy. Då fattades ingenting mera i min lycka, övertygad som jag
var (ty jag kände inga detaljer av flyktplanen) om att konungen
ej skulle riskera något, sedan han en gång kommit ut ur Paris.
Jag hängav mig helt åt min glädje och jag omfamnade herr Fersen
av hela mitt hjärta.
När jag klätt mig, emottog jag besök av alla fransmän, som
funnos i Mons, av österrikiska officerare och av staden Mons'
fullmäktige. Jag var mycket smickrad över det emottagande som
bereddes mig; men jag brann av otålighet att fortsätta färden
till Namur.-- -- --
I Namur sammanträffade Monsieur med sin hustru och fortsatte i hennes
sällskap färden till Bryssel, där greven av Artois var honom till
möte. På vägen vidare från Bryssel sammanträffade prinsarna med Gustav
III i Aachen, gästade kurfursten av Köln i Bonn och emottogo här i
audiens baron de Breteuil, sin rival om Ludvig XVI:s förtroende, samt
markis de Bouillé, som till Monsieurs tillfredsställelse ökade hans
klena reskassa -- han hade medfört endast 300 louis -- med ej mindre
än 670,000 livres, dessa famösa penningar som ämnats för Ludvig XVI:s
resa. Den 7 juli anlände greven av Provence till Koblenz och det
mottagande som från hans onkel kurfurstens sida kom honom till del gav
i ståtlighet och hjärtlighet ej det efter som tidigare kommit greven av
Artois till del.
* * * * *
Från och med den stund greven av Provence förenat sig med sin yngre
broder Artois och med honom slår sig ned i Koblenz, träder emigrationen
i ett nytt skede. Det är kring greven av Provence, "Monsieur", som
han kallades, enligt gammalt franskt bruk, som man nu samlas. De båda
bröderna underteckna visserligen brev och aktstycken tillsammans,
men Artois har i alla fall överlåtit spiran till sin allvarlige
och filosofiske broder och själv får han åtminstone till det yttre
underkasta sig att vara dennes härold och sändebud, och dessutom --
vad som icke var minst viktigt för honom -- den förste hovmannen vid
emigranthovet, det nya Versailles i miniatyr.
Monsieur erhöll liksom greven av Artois sitt residens i det gamla
slottet Schönbornlust, vars högra flygel reserverades för honom och
hans folk, medan en del av den vänstra upptogs av greven av Artois. En
annan del av den sistnämnda åter inreddes för grevinnan av Provence,
Madame, och hennes hovfolk. De höga makarna hade sålunda sina våningar
i var sin ända av slottet, vilket ej tycktes väcka något uppseende, då
det var en offentlig hemlighet, att förhållandet mellan Monsieur och
hans hustru ej var det bästa. Detta förundrade sig emellertid ingen
över, då den lynnessjuka och till förståndet inskränkta furstinnan
ej väckte varmare känslor hos någon annan än sin kammarfru madame
Gourbillon, vilken genom att tillfredsställa alla hennes nycker helt
behärskade henne. En av hennes samtida, Dorothea av Kurland, prinsessa
av Dino, som såg Madame under Ludvigs av Provence landsflykt i Mitau,
har skildrat henne på detta föga älskvärda sätt: "Jag har aldrig sett
en så ful och illa skött kvinna. På hennes gråa hår, som var kortklippt
och stod som en borst, satt en dålig och mycket trasig halmhatt. Hennes
ansikte var långt, magert och gult. Hon var liten, och tjock om midjan,
kring vilken hängde en smutsig underkjol. Däröver var draperad en kort
kjol av svart siden, full av hål." Madames vistelse vid Koblenznhovet
blev dock av kort varaktighet.
Enligt samtida vittnesbörd var det lilla hovet i Koblenz till sin
yttre apparat kopierat efter stormaktshoven, och gav icke dessa efter
i glans och ståt. Officerare av alla slag, vakter och tjänare fyllde
slottet och de som anlände hit mottogos enligt det gamla franska hovets
ceremoniel.
Alla dagar samlade prinsarna kring sig sina förtroendemän till mer
eller mindre privata överläggningar och rådslag. Det var icke så
litet illustra namn, som dragits till deras hov. Här såg man främst
Calonne, förut föremålet för Monsieurs ovilja och angrepp, nu hans
finansminister, som visserligen alltid förblev mera Artois' man än
hans, men som kom att behärska även honom genom sin oöverträffade
förmåga att alltid skaffa penningar, prinsen av Nassau, senare
tillfälligt ombud för prinsarna vid olika europeiska hov, han som gick
så långt i sin vänskap för sina herrar, att han senare i nödens stund
för att skaffa mynt sålde både sin tvättservis av silver och de dyrbara
gåvor kejsarinnan Katarina skänkt honom, vidare baron Flaschlanden, en
elsassare, märklig genom sin fetma och sitt skarpsinne, Marc-Hilaire de
Conzié, biskop av Arras, en robust adelsman med härsklysten karaktär
och ett strängt och allvarligt ansikte, den berömde Mirabeau-Tonneau,
den store Mirabeaus yngre bror, om vilken det berättades, att när någon
förebrått honom hans alltför stora kärlek till glaset, han svarat, att
det var den enda av familjelasterna som hans bror lämnat övrig för
honom!! Monsieurs trogne var emellertid i främsta rummet d'Avaray,
denne vän, för vilken han tyckes ha hyst en djup, nästan sentimental
vänskap, som det tyckes en anspråkslös och arbetsam man utan de typiska
lycksökardrag, som i allmänhet utmärka furstegunstlingar. Dessutom
fanns i hans konselj några verkligen förtjänta män, såsom hertigen av
Broglie, Ludvig XVI:s forne minister, en erfaren och redan gammal man,
hertig La Vauguyon, som för sina åt konstitutionalism lutande åsikter
av sina fiender vid emigranthovet kallades "le père démocrate", samt
greve de Saint-Priest, en av sin tids främsta diplomater, som även av
Monsieur företrädesvis användes i viktiga utländska beskickningar.
Bland de personer utom Koblenz, till vilka greven av Provence
satte sin speciella tillit må nämnas greve d'Antraigues, ett av
kontrarevolutionens mest nitiska och framstående verktyg.
Prinsen av Condé och hans son hertigen av Bourbon infunno sig också
regelbundet till rådslagen på Schönbornlust, men det förefaller som
hade de ej befattat sig med annat än rent militära angelägenheter. Till
desamma hade också kurfurstens av Trier franske minister, baron de
Duminique, tillträde, och senare närvaro även de sändebud, genom vilka
främmande makter läto sig representeras vid emigranthovet.
Det var från början meningen att hovet skulle vara förlagt i Koblenz
och emigrantlägret till Worms, där prinsen av Condé residerade med
prinsessan av Monaco som värdinna i sitt hus. Men prinsarna, i
synnerhet Artois, som från början förklarat sig för emigrationens
konnetabel, voro missbelåtna med denna fördelning, och de skydde
inga ansträngningar för att även i Koblenz bilda ett krigarläger.
De lyckades även, och snart stodo två miniatyrarméer rivaliserande
mot varandra. Vad av "gloire" som Condés namn bragte hans lilla här,
det motvägdes i hög grad av de kungliga prinsarnas auktoritet och
tronarvsanspråk, och när senare stunden var inne för emigrantmilitären
att draga ut i strid, kommo konungens bröder med sina trupper att
erhålla avgjord företrädesrätt framför Condé med avseende både å befäl,
rang och möjligheter att utmärka sig.
Vid dessa hov fann intrigen en ytterligt fruktbar jordmån. Och det
var icke blott de vittsvävande kontrarevolutionära planerna och
uppviglingsförsöken i Frankrikes olika väderstreck, som sysselsatte
sinnena -- man var upptagen lika mycket av den nålstyngspolitik, som
fördes mellan alla tre hövdingarna. Ty om ock Monsieur och Artois till
utseendet voro ett hjärta och en själ, och om de även synnerligen
endräktigt bekämpade Condéerna i Worms, så var det ingen hemlighet,
att avundens flamma ofta nog i hemlighet blossade upp mellan de båda
kungliga bröderna. Och denna rivalitet underblåstes av de respektiva
gunstlingarna, Vaudreuil och Jaucourt, liksom även av de rivaliserande
statsmännen Conzié, Calonne och de Broglie. Men den sköttes
huvudsakligen av de tre furstliga mätresserna, emigrationens okrönta
drottningar, som man kallat dem.
I Worms residerade, såsom förr i Turin, hertiginnan av Monaco. Dyrkad i
lägret av både unga och gamla för sin älskvärdhet och sin frikostighet,
styrde hon fortfarande prinsens av Condé både hjärta och politik, hon
presiderade vid hans bord och vid hans fester och när de dåliga tiderna
stundade, offrade hon allt vad hon ägde av penningar och dyrbarheter
för att föda och kläda honom och hans armé.
Icke långt från Schönbornlust hade Artois installerat sin älskade
madame de Polastron, och hon förblev sin prins trogen till sin levnads
slut. I hennes lilla lanthus tillbragte han de flesta av dagens timmar,
och där kunde han så mycket lättare gå ut och in, som han lämnat sin
grevinna i Turin -- det var i det hela taget ej så mycken lycka med
de sardinska äktenskapen! Madame Polastron gick också här i Koblenz
omkring som den lilla anspråkslösa flickan, vilken vederfarits på samma
gång en stor skam och en gränslös ära. Med sina ständigt nedslagna ögon
och sin tunna röst liknade hon en liten borgarflicka, som ville bedja
alla om ursäkt för det hon uppträdde som inkräkterska, en ställning
som hon icke desto mindre för intet pris i världen velat utbyta mot en
annan.
Madame Polastron hade med sitt något indolenta väsen och sin utpräglade
kvinnlighet föga böjelse för den politiska intrigen. Hon nöjde sig med
att vara en av de tongivande och bäst klädda av Koblenzhovets förnäma
damer. Det är därför troligt, att den politiks trådar, som utgingo ur
hennes lilla lanthus, spunnos mera av hennes omgivning än av henne
själv.
Helt annorlunda var luften kring Monsieurs älskarinna, den
alltbehärskande Anne-Jacobée Caumont de la Force, grevinna av Balbi.
Genom hennes små salonger, belägna i bottenvåningen av den flygel i
Schönbornlust, som hon delade med Artois, blåste livligare vindar.
Madame Balbi var dotter till markisen Caumont de la Force och hennes
mor hade varit guvernant för hertigens av Artois söner. Vid 17 års
ålder hade hon blivit bortgift med översten greve de Balbi, som
härstammade från en gammal rik Genua-familj. Hennes äktenskap blev icke
lyckligt, en motgång för vilken hon emellertid gjorde sig skadeslös
genom en mängd andra förbindelser av mer eller mindre övergående art.
Legenden förtäljer, att greven en gång hade överraskat henne på bar
gärning och i sin besinningslösa svartsjuka velat döda henne. Den
unga hustrun hade utnyttjat situationen till sin favör, sökt hjälp
vid Châtelet-domstolen, samt utverkat åt sig ett domstolsutslag,
enligt vilket mannen förklarades lida av obotligt vansinne, varefter
följde hans inspärrande på ett hospital i Senlis, nära Paris. Den unga
grevinnan hade därefter blivit antagen till hovdam hos grevinnan av
Provence, men därvid dock mindre behagat Madame än Monsieur, vilken
sistnämnde gjorde henne till sin mätress och installerade henne
furstligt i Luxembourg och i Versailles varförutom han skänkte henne
ett vackert hus i Passy. I juni 1790 hade hon första gången lämnat
Paris samtidigt som några av adelns främsta män, Boisgelin, Esterhazy
och Monsieurs ovannämnde vän d'Avaray, men senare återkommit för
att lämna Frankrike för andra gången ungefär samtidigt om också ej
tillsammans med Monsieur, vars flykt hon var med om att ordna. När
han anlände till Mons vid den belgiska gränsen, var hon -- såsom ovan
berättats -- honom till möte.
Madame Balbi hade i hemgift medfört en enorm förmögenhet, men
hennes luxuösa vanor och hennes passion för spel hade tärt på
hennes tillgångar, och det var svårt för greven av Provence att
tillfredsställa alla hennes nycker.
Hon var i allmänhet icke omtyckt, tvärtom skriver en av hennes samtida
om henne: "Aldrig har det funnits en kvinna som varit så allmänt
avskydd." Orsaken härtill var utan tvivel i främsta rummet den plats
hon intog som emigrantregentens officiellt erkända mätress, en fördel
vilken hon, härsklysten och mån om sin ställning, vid alla tillfällen
själv underströk. Dessutom hade hon två egenskaper, vilka man icke
gärna förlät henne: hon var spirituell och hon var ful. Vad som
synnerligen roade henne -- och hennes furstlige beskyddare icke mindre
-- var att rimma och göra epigram, och hon gjorde sig gärna lustig på
andras bekostnad, men som det tyckes på ett ganska harmlöst sätt. I
hennes salong, där hennes högljudda tal och skratt hördes över alla,
sprakade det av lustiga historier, kvicka ordlekar och bitande infall.
Bland emigranterna ansågs hon självkär, högmodig och elak, och man
skonade henne icke heller -- väggarna i stadens två förnämsta kaféer
"Tre kronor" och "Franska hovet", där dagens skvaller kommenterades,
ekade ofta nog av skrattsalvor över smädeord och kvickheter om "la
Balby". Men den muntra grevinnan brydde sig ej om att tysta ned
missnöjet och förtalet -- tvärtom hade hon en eläk glädje av att på
kvällarna låta sig uppvaktas av hela detta Koblenz som på dagarna varit
sysselsatt med att kritisera och klandra henne. Att hennes beskyddare
däremot ej var lika oberörd av förtalet bevisas av att han efter någon
tid flyttade hennes bopålar från Schönbornlust till ett litet hus i
Koblenz.
Madame Balbi kunde, som sagt, icke tävla med de sköna emigrantdamerna
i fägring. Hon hade visserligen ett par strålande ögon, vilka alltid
spelade -- "två små fönster, genom vilka hennes snillrikhet lyste över
människorna" -- och hennes ansikte hade ett växlande, intressant och
ofta oemotståndligt lustigt uttryck. Men detta ansikte var mera brett
än långt och dessutom fullt av ärr efter kopporna, vilket ju den tiden
icke var ovanligt. Hennes hår beskrives såsom rikt och av en vacker
brun färg, men, tillägger en författare, "hennes tänder voro tyvärr av
precis samma färg".
Det gick mycket fritt till i madame Balbis salong. När hon, efter
slutad tjänstgöring hos grevinnan av Provence, på kvällen kunde draga
sig tillbaka till sig, voro hennes små rum redan fulla av gäster,
tillhörande hennes intima krets. Det berättas att hon, strax efter att
ha trätt in, utan ringaste tvekan eller blygsel gjorde sin toalett
i allas närvaro, och det så skickligt att ingen kunde finna det
opassande. En av hennes kammarjungfrur lyfte in ett litet spegelbord,
vid vilket hon blev koafferad, två andra bytte hastigt om hennes
lintyg och klädning. Medan denna ceremoni pågick fördes en livlig och
uppsluppen konversation, och Monsieur, som alltid hade sin plats i en
stor länstol mitt för kaminen, berättade anekdoter medan han snurrade
spetsen av sin käpp in i sin sko -- en vana som var honom egen. Han
tycktes ej alls berörd av att madame Balbi sålunda exponerade sig, en
omständighet som förresten endast gav näring åt det förtal, som visste
berätta, att den så starkt affischerade kärleken mellan Monsieur och
madame Balbi var av rent platonisk art.
Man hade dessutom en annan anledning att ej räkna passionen mellan
madame de Balbi och Monsieur till de mera glödande. Den furstliga
favoriten ansåg sig nämligen ej böjd att för sin beskyddares skull
förneka sin ungdoms lättsinne, och utan skrupler bedrog hon den loje
och pretiöse prinsen med andra. Såsom hennes älskare utpekades den unge
markis de Jaucourt, vilken även i så mycket annat gjorde gemensam sak
med sin härskare. Han hade förlorat två fingrar av sin vänstra hand i
en duell för en skön dams skull, madame de la Châtre, med vilken han
senare gifte sig.
Madame de Balbis budoar ansågs allmänt vara vägen till gunst och makt
vid emigranternas högkvarter. I motsats till madame Polastron var hon
livligt intresserad av politik, ej endast den som bedrevs vid de små
hoven i Worms, Mainz och Koblenz, utan framför allt den europeiska
storpolitiken, i vilken hon med lidelsefullhet kastade sig. Att hon
ej ens under emigrantåren fick mera inflytande än hon verkligen hade,
berodde väl främst på att hennes begåvning i denna riktning motvägdes
av bristande behärskning och moderation.
* * * * *
Under de trägna rådslagen på Schönbornlust kom emigrantpolitiken så
småningom att utkristallisera ett verkligt program. Detta programs
tyngdpunkt låg i planen om en sammanslutning av alla Europas furstar
till en väpnad aktion mot Frankrike. På grund av de förändrade
förhållanden som inträtt genom konungens flykt och arrestering, ansågo
sig prinsarna numera självskrivna till att leda denna aktion. För att
förläna sina ord och åtgärder mera eftertryck hade de redan strax efter
Monsieurs ankomst fattat beslutet att denne, i betraktande av Ludvig
XVI:s fångenskap, skulle förklara sig för Frankrikes regent, med all
den auktoritet som tillkom en sådan. En annan viktig programpunkt blev
därför att förmå Europas furstar att erkänna maktens överflyttning från
Ludvig XVI till greven av Provence. Genom sin börd och ställning såsom
den äldste av konungens bröder, ansåg sig Monsieur självskriven som
regent, då, såsom prinsarna själva i ett memorandum till Leopold II
uttryckte sig, "det var omöjligt att längre lämna riket utan regering".
I prinsarnas planer ingick vidare utfärdandet av ett manifest,
vilket utom av dem själva skulle vara undertecknat av de regenter
som tillhörde huset Bourbon -- således Neapel och Spanien -- och i
vilket utom av dem själva skulle vara undertecknat av de regenter som
tillhörde huset Bour- och konungamakten, skulle uppräknas och där man
skulle protestera mot alla de av församlingens beslut, som Ludvig XVI
sanktionerat. Med en högljudd indiskretion, som genljöd i hela Europa,
gjorde nu prinsarna under aderton månaders tid propaganda för detta
sitt program.
Det var emellertid ingen lätt sak att få Europas furstar att erkänna
Monsieurs regentskap. Den ende av dem som generöst och på eget
initiativ gjorde det, var Gustav III, denne nordiske don Quixote,
vilken, också han, gripen av begäret att hämnas nationalförsamlingens
kränkande av konungadömets helgd, på sitt håll gjorde upp lika
fantastiska planer som prinsarna i Koblenz. Under förevändning att
sköta sin hälsa hade Gustav III i medlet av juni anlänt till Aachen för
att på närmare håll kunna följa händelserna i Frankrike, vilka efter
ryska krigets avslutning helt upptogo hans intresse och tankar. Här
hade han av de beundrande emigrantskarorna, som han dagligen mättade
vid sin taffel, blivit hyllad och firad såsom aldrig förr under sina
resor till Frankrike, och här hade han även fått mottaga den nedslående
underrättelsen om konungaparets olyckliga flyktförsök.
Kort efter det greven av Provence anlänt till Bryssel uttalade Gustav
III i brev till honom sitt djupa beklagande över att flykten hade
misslyckats och erbjöd honom sina tjänster. Gustav III lovade att, som
han uttryckte sig, ställa till hans förfogande ej blott den erfarenhet
han erhållit genom de politiska skakningarna i sitt eget land, utan
även sin värja och sina soldater. Till Condé och Artois sände han
ungefär likalydande brev. I brevet till Artois, som han kallar en ny
Henrik IV, förklarade han sin avsikt vara att till nationalförsamlingen
rikta ett upprop, där han ville taga Ludvig XVI i sitt skydd -- en
tanke som ofta hägrade för Gustav III, men aldrig blev utförd.
De första dagarna av juli anlände de kungliga prinsarna till Aachen för
att göra Gustav III sin uppvaktning. Under de sammankomster som här
ägde rum i pauserna mellan de olika festligheterna, framlade Gustav III
ett formligt betänkande, enligt vilket greven av Provence borde inför
Europa förklara sig som Frankrikes regent. Utom att han vore fullt
berättigad därtill, ansåg Gustav III det ur praktisk synpunkt mera
bekvämt, emedan de utländska makterna hade lättare att underhandla med
en person än med två, och dessutom kunde Monsieur i sådant fall upptaga
Frankrikes gamla allianser samt utnämna sändebud vid de utländska
hoven. Gustav III gillade prinsarnas planer både på en rundskrivelse
angående övertagandet av rikets styrelse, liksom på ett beväpnat infall
i Frankrike, samt ansåg att Monsieur borde samma ögonblick han trampade
fransk jord förklara sig såsom Frankrikes konung. Gärna hade Gustav
III strax velat hjälpa prinsarna med penningar och krigsfolk, men då
han ej själv ägde resurser därtill, tillgrep han ett medel, som han
ofta för egen räkning begagnat: han lovade med denna lättfärdighetens
oförskräckthet, som han hade gemensam med emigrantprinsarna, att
försöka förmå ryska kejsarinnan, hans såta vän efter freden i Värälä,
att skänka prinsarna stöd och hjälp, vilket löfte återigen föranledde
prinsarna att ge honom en formlig skriftlig fullmakt att i deras namn
underhandla med kejsarinnan.
Något senare vände sig prinsarna även direkt till kejsarinnan. Men
Katarinas ställning till de franska angelägenheterna var icke så klar,
som man under Aachen-sammankomsterna hade inbillat sig. Denna mäktiga
regent, till vilken hela det dåtida Europa blickade upp med halvt
beundrande och halvt skrämda blickar, och som förde dem alla bakom
ljuset, var icke så lätt förvärvad för prinsarnas sak, som Gustav
III låtit hägra för dem. Hon uppehöll prinsarna med fagra fraser och
löften, sände dem, när de blevo alltför enträgna, en minister, greve
Rumjanzeff, samt två miljoner livres såsom bidrag till deras lysande
hovliv, och lovade slutligen att erkänna Monsieur såsom regent utan att
dock formligen göra det. Någon militär hjälp för sitt företag lyckades
prinsarna däremot ej utverka av henne.
Prinsarna insågo snart att det svåraste motståndet var att söka hos
kejsaren, vilken mycket väl visste i huru hög grad Marie-Antoinette
och Ludvig XVI själva ogillade prinsarnas högröstade politik, och för
egen del icke hade något intresse av att understöda deras planer.
Kejsar Leopold förklarade sig också, mitt inne som han själv var i
krig och oroligheter, tvungen till overksamhet på grund av den franska
kungafamiljens egen önskan. Därmed läto prinsarna sig dock icke
nöja, och då man trodde sig kunna vinna något endast genom personlig
inverkan, beslöts att greven av Artois åtföljd av Calonne och Esterhazy
jämte ett lysande följe av emigranter skulle begiva sig till Wien.
Artois' besök kom i en särdeles olämplig stund, nämligen just vid tiden
för kejsarens sammankomst med konung Fredrik Wilhelm av Preussen i
Pillnitz. Detta lät kejsaren även prinsarna förstå, men i anseende till
Artois' dubbla egenskap av frände och prins blev kejsaren dock tvungen
att mottaga denne och till och med att inbjuda honom till slottet
Pillnitz för att övervara de ståtliga festligheter, som kurfursten
av Sachsen gav i anledning av furstemötet. Ja, han tillmötesgick
Artois' och Calonnes önskningar ända därhän att han tog upp de
franska angelägenheterna till diskussion vid förhandlingen med konung
Fredrik Wilhelm. Men den kallt officiella tonen under hela samvaron
och den kyliga reservation med vilken kejsaren uttalade sig, visade
tillfyllest vad han tänkte. Det enda positiva som med den storståtliga
resan ernåddes -- ty frågan om Monsieurs regentskap likasom om en
väpnad intervention ströks strax från prinsarnas önskelista -- var
att de två mäktiga furstarna utgåvo det kända Pillnitz-manifestet,
där de, i obestämda och oklara fraser och vid hot om vedergällning
uppmanade nationalförsamlingen att upphöra med sin förföljelse mot
konungafamiljen och sina planer på konungamaktens störtande.
Det nederlag för prinsarnas politik, som Artois' resa innebar, ville de
själva varken se eller erkänna. Med sin obotfärdiga sangvinism räknade
de endast med vinstkontot, som ju bestod av några ganska generella
uttalanden från monarkernas sida, men som i deras fantasi erhöll
oerhörda proportioner. Endast det faktum att genom Artois' mellankomst
kejsaren och Fredrik Wilhelm skridit till en diplomatisk åtgärd, syntes
i deras ögon en oanad framgång. Och de dröjde ej att utnyttja den.
Efter Artois' återkomst till Koblenz publicerade nu konungens
båda bröder å sin sida ett av dem undertecknat manifest, daterat
den 10 september, vilket var avsett att utgöra en kommentar till
Pillnitz-deklarationen som senare även på prinsarnas försorg trycktes
och spreds såsom bihang till manifestet. I detsamma uttolkades den
furstliga akten helt till prinsarnas fördel. De proklamerade sålunda
att de utländska makterna, vilkas mellankomst de anhållit om för sin
broder konungens räkning, nu voro beslutna att gripa till vapen,
och försäkrade att kejsaren och konungen av Preussen även avsett en
sådan lösning av saken. De gjorde här gällande, att alla hov voro
likasinnade, samt att den engelska nationen icke skulle ställa hinder i
vägen för det som den ansåg vara riktigt, att den "odödliga Katarina",
"för vilken intet slag av ära var främmande" ej skulle "lämna obeaktat
ett tillfälle att försvara alla suveräners sak". De förklarade dessutom
att, ifall Ludvig XVI genom våld skulle bli tvungen att underkasta
sig en konstitution, "som han i sitt hjärta ej erkände och som hans
plikt såsom konung absolut förbjöd honom att sanktionera", de skulle
på det mest högtidliga sätt protestera inför hela världen mot denna
illusoriska akt liksom mot allt vad därav skulle följa.
Prinsarnas manifest hade endast den följden att det ytterligare vidgade
klyftan mellan konung och folk i Frankrike samt ökade misstron mot
dem själva både i konungaparets och de europeiska makternas ögon.
Vad dessa senare tänkte om prinsarna, i synnerhet om grevens av
Artois, kan man bland annat se genom ett brev från Leopold II till
ärkehertiginnan Marie-Christine: "Jag har varit tvungen att svara honom
eftertryckligt", skriver kejsaren, "och hota med att öppet desavouera
varje åtgärd som de företaga i strid med vad vi beslutit i Pillnitz.
Dessa prinsar och framför allt Calonne, vilken leder dem och som är
en oerhört obehaglig figur, blanda sig i allt, de tänka endast på sig
själva och ej alls på konungen eller på sakens framgång, de vilja
endast intrigera och förmå mig och konungen av Preussen till något
slags åtgärd för att sedan kunna tvinga oss att understödja denna sak
med alla våra krafter. -- -- -- Med dessa människor kan man ingenting
göra, och det är omöjligt att hjälpa konungen och drottningen på annat
sätt än genom absolut enighet mellan hoven, vilket kommer att bli
mycket svårt, då Spanien ej vill göra något och England vill hindra
andra att göra vad det än må vara."
För det franska konungaparet var detta prinsarnas steg, liksom nästan
allt vad de företogo, endast till den största skada. Till och med
om Ludvig XVI och Marie-Antoinette själva hade önskat ett infall
av fientliga makter, hade de utan tvivel dragit sig för att anlita
prinsarnas medverkan. Men nu önskade de icke en sådan inblandning.
Tvärtom framgår det ur alla Marie-Antoinettes brev -- ty det var hon
ensam som skötte den politiska korrespondensen -- att de i den farliga
situation, i vilken de befunno sig, ville undvika de blanka vapnens
politik, att de önskade endast att Europas furstar skulle samlas till
en kongress för att överlägga om deras sak, och att de på sin höjd
önskade att denna kongress skulle stödja sina beslut på en slagfärdig
armé.
* * * * *
Oberoende av allt detta gick livet sin gång i Koblenz och Worms.
Om prinsarna icke fingo mottaga det understöd från Europa,
varpå de räknat, så vunno de i alla fall sina undersåtars,
emigranternas, livliga gillande och inhöstade ävenledes sina
värdars, de tyska kurfurstarnas bifall. I Trier regerade kurfursten
Ludvig-Klemens-Wenzeslaus, hertig av Sachsen och bror till den förra
Dauphine. Han var sålunda prinsarnas morbror. Han beskrives som en klok
och beläst man med ett gott och sunt omdöme och rätt spirituell. Han
liksom de övriga andliga tyska furstarna hatade grundligt revolutionen,
som genom den nya kyrkoförfattningen hade inkräktat hans makt, och han
var -- åtminstone så länge detta ej beredde honom själv något obehag --
full av välvilja och godhet för emigranterna och i synnerhet Monsieur
och hans broder. En gång i veckan samlade kurfursten de förnämsta
emigranterna till middag i sitt residens i själva Koblenz, och man
tillbragte aftonen tillsammans i muntert samspråk eller vid allvarliga
överläggningar, men utan någon etikett eller ceremonier. Kurfursten
åtnjöt emigranternas särskilda aktning och likaså hans syster och
husförestånderska prinsessan Kunigunda, vilken emellertid väckte de
eleganta franska damernas munterhet genom sitt löjliga namn och sitt
märkvärdiga utseende.
I denna omgivning glömde greven av Provence, huru föga Europas mäktiga
fäste avseende vid honom och hans regentskap. Hans uppträdande och
hållning var en regerande furstes, och emigranterna vande sig så
småningom genom denna tvärsäkerhet att betrakta honom som sin verklige
konung. Det är tid att ägna en närmare uppmärksamhet åt emigranternas
kung, hans personlighet och hans egenskaper.
Monsieur, som var född i Versailles den 17 november 1755 och
sålunda när han lämnade Frankrike 35 år gammal, var både till
karaktärsegenskaper och utseende olik sin bror greven av Artois. Även
prins Ludvigs ansikte hade de kända bourbonska dragen, men hans tunga
gång och oerhörda korpulens stack påfallande av mot Artois' långa och
spensliga figur, liksom han även genom sin mera gedigna läggning och
något flegmatiska sinnelag skilde sig från Artois' arrogant-lättfärdiga
väsen och bekymmerlöshet.
Då greven av Provence på huvudets vägnar var sina två bröder betydligt
överlägsen, låg det nära till hands att hans intelligens av hans
omgivning skulle bli överskattad: han ansågs redan från tidiga år och
ansåg sig även själv såsom mer eller mindre genialisk. Hans äldre
bror, hertigen av Berry, senare Ludvig XVI, instämde i den allmänna
beundran, han böjde sig för den yngre som för en auktoritet på
karaktärens och intellektets vägnar, han beundrade hans beslutsamhet
och det berättas, att närhelst man frågade Ludvig XVI om något, han
alltid gav samma lakoniska svar: "Fråga min broder av Provence." Men
i själva verket saknade denne varje geniets särtecken. Han hade ett
ganska sunt och oförvillat omdöme och rätt gedigna kunskaper och hans
anseende som geni hade han dessa senare att tacka för, ty inom sin
närmaste krets tjänstgjorde han som ett slags konversationslexikon.
Vidare koketterade han med sitt skriftställarskap, som dock att döma
av hans ganska pjollriga memoarer var av föga värde. Med sitt intresse
för böcker förenade han den respekt för kunskap och lärdom, med vilka
den verkliga begåvningen ofta förväxlas: han talade själv obehindrat
latin, och han säges ha djupt sörjt över att hans gunstling d'Avaray
icke kunde detta språk. Det var också det enda fel Monsieur överhuvud
fann hos denne vän, som, liberal till sin läggning och sina åsikter,
till honom intog ungefär samma ställning som Decaze många tiotal år
senare. Han ägde vidare en viss fyndighet i repliken, och ännu mer än
filosofiska diskussioner och allvarlig läsning i olika ämnen, älskade
han anekdoter, ordlekar, fyndiga svar och små lustigheter.
Till sina åsikter var greven av Provence i början av revolutionen
rätt liberal. Om nu denna liberalism, som man velat påstå, var en
barometer känslig för vindar och lufttryck, eller om den bottnade i en
självständig uppfattning, är svårt att säga. I yngre år framstår han
onekligen mindre som den konsekvente liberalen än som den politiske
frondören. Efter att först ha anslutit sig till Turgot, trädde han
nämligen senare i opposition mot denne, och bidrog även till hans
fall genom utgivandet av en mot den upplyste ministern år 1776 riktad
libell med titeln "Les mannequins, conte ou histoire". Han konspirerade
ävenledes mot Necker under dennes första ministär, men ställde sig
precis lika fientlig mot Neckers efterträdare Calonne, och det
förefaller som hade den liberala politik han förfäktade såsom chef för
"de vises kommitté" i notabelförsamlingen 1787 knappast haft någon
annan mening än att motarbeta Calonne, denne man som senare i Koblenz
skulle bli hans rådgivare och högra hand. Ända från notablernas nya
inkallande 1788 tyckes han dock konsekvent ha ställt sig i de liberala
eller moderata åsikternas tjänst. Ensam av alla prinsar av blodet
omfattade han idén om tredje ståndets dubbla representation, han antog
i början av revolutionen självmant den nationella kokarden och han
gav gång på gång uttryck åt sina liberala idéer, bland annat vid det
tillfälle, då han i december 1789 blev kallad till Hôtel-de-Ville för
att försvara sig mot anklagelsen för delaktighet i markisens av Favras
förmenta försök att bortföra konungafamiljen från Paris.
Av de kungliga prinsarna hade greven av Provence också varit den
mest populäre. Anledningen därtill var icke blott den, att han så
ofta ådagalagt ett liberalt och folkligt sinnelag. Dessutom visste
man, att han, i trots av den yttre älskvärdheten i sitt sätt mot
Marie-Antoinette -- han gav fester till hennes ära och skänkte henne
små presenter, som han lät åtföljas av galanta verser av egen hand -- i
grunden var hennes mest missunnsamme motståndare, åtminstone efter det
hon skänkt Frankrike en tronarvinge.
Under de sju år Ludvig XVI:s giftermål var barnlöst, hade greven av
Provence vant sig vid tanken på att han en gång skulle bli Frankrikes
konung. När sedan Dauphins födelse drog ett streck över hans
förhoppningar och planer, sökte han visserligen dölja sin besvikelse
under ett korrekt uppträdande samt finna sin tröst i litterära
sysselsättningar, men storhetstankarna lämnade honom i själva verket
aldrig. Hans strävanden gingo härefter ut på att nå en ställning, som
senare Napoleons bröder med samma iver eftersträvade: att bli utnämnd
till regent och ställföreträdare för den unge Dauphin, därest denne
skulle komma att behöva en sådan. Det har varit underkastat diskussion,
huruvida egoistiska beräkningar eller broderlig tillgivenhet dikterade
grevens av Provence beslut att ej lämna Frankrike före sin broder
konungen, och det är kanske tillåtet att antaga, att därvid den
sistnämnda faktorn spelade en underordnad roll. Visserligen visade
Ludvig av Provence alltid en stark trofasthet mot de bourbonska
familjebanden, men -- hur skulle icke hans äregirighet ånyo väckas, när
han såg makten hastigt och säkert glida ur hans svage broders händer!
Hans uppträdande under hela Koblenz-tiden är för övrigt ägnat att
bestyrka detta antagande.
En samtida, den kända målarinnan madame Vigée-Lebrun, ger i sina
memoarer följande skildring av greven av Provence:
"Under det jag målade _Monsieurs_ porträtt lärde jag känna en
furste, vars begåvning och bildning man utan smicker kunde
beundra. Det var omöjligt att icke finna behag i Ludvig XVIII:s
samtal: han yttrade sig om allt med lika mycket smak som
kunskaper. Men ibland hände det, att han för ombytes skull under
vara seancer sjöng några visor, och dessa visor voro så tarvliga,
att jag omöjligt kunde förstå, huru något sådant kunde komma
till hovets öron. Och han sjöng alldeles förfärligt falskt. 'Hur
tycker ni att jag sjunger, madame Lebrun?' frågade han mig en
dag. 'Som en prins, monseigneur', svarade jag.
_Monsieur_ var på den tiden vad man kallar frisinnad,
naturligtvis i ordets inskränktaste bemärkelse. Han och hans
hovmän bildade ett parti som skilde sig alldeles bestämt
från konungens, och därför blev jag icke heller det minsta
förvånad, då jag under revolutionen fick höra, att markisen
av Montesquieu (Monsieurs överhovstallmästare) blivit utnämnd
till befälhavare för den republikanska armén i Savoyen. Jag
behöver blott återkalla i mitt minne de egendomliga samtal som
han förde i min närvaro, för att icke tala om de yttranden han
fällde om drottningen och alla dem som stodo henne nära. Vad
_Monsieur_ beträffar, så skildrade ju tidningarna, hur han begav
sig till Nationalförsamlingen för att förklara, att han icke
ämnade deltaga i densamma som prins utan som medborgare. Enligt
min mening var dock denna förklaring icke tillräcklig för att
rädda hans huvud, och han gjorde säkert mycket klokt i att kort
därefter lämna landet."
Man skulle måhända kunnat tro, att Ludvig XVI:s erkännande av
konstitutionen i september 1791 skulle tystat ned hans bröders
högljudda politik. De sågo emellertid däri endast ett tecken på
svaghet, som liknade ett förräderi mot suveränitetens helgd, och ansågo
sig blott ha ännu mera skäl än förr att söka kväsa revolutionen och,
tills så skedde, gentemot Europa representera Frankrikes konungamakt.
De kunde ej förstå, att Ludvig XVI verkligen av händelsernas tvång
hade kunnat bli ställd i en allvarlig konflikt, och att han hade att
välja mellan konstitutionen och inbördes krig. I Koblenz visste man ej
så noga vad som försiggick i det Paris, som uppstått under åren efter
1789. Man invaggade sig i de naivaste förhoppningar, vilka alltjämt
underhöllos genom alla de lögnaktiga berättelser, som prinsarna på
prinsars manér blevo undfägnade med av flyktingar till emigrantlägret.
Fanns det någon gång en öppenhjärtig man, som ej ville föra prinsarna
bakom ljuset, var man icke hågad att lyssna till honom.
När på hösten 1791 baron Goguelat infann sig i emigrantlägret för att
på kungaparets vägnar uppmana Monsieur att snarast möjligt, jämlikt
nationalförsamlingens order, återvända till Frankrike, emottogs han
med uppenbar ohövlighet. Då han blev kallad till audiens hos Monsieur
bemötte denne honom ingalunda som ett kungligt sändebud. "Konungen
vet ej alls vad som försiggår", säges Monsieur ha svarat på Goguelats
andragande. "Han borde för all del lugna sig, vi skola svara honom
officiellt. Vad er beträffar, är jag smickrad över att ni efter moget
övervägande bestämt er för att sluta er till oss." På Goguelats
invändning att han förbundit sig att stå på konungaparets sida, och
hans påminnelse om att han väntade Monsieurs svar, avskedade Ludvig
honom med ett: "I så fall har jag just avgivit det, och intet hindrar
er att avresa."
Tonen i prinsarnas skrivelser till Ludvig XVI bär även otvetydigt
vittnesbörd om, att de numera betraktade sig som konungamaktens
egentliga representanter.
"Min bror", skriver den blivande Ludvig XVIII sålunda på hösten 1791
till sin herre och konung, "jag har skrivit till er, men brevet gick
genom posten och jag kunde ej säga er någonting. Vi äro här två, som
tillsammans bilda endast en: samma känslor, samma åsikter, samma
iver för att tjäna er. Om man talar till oss på de där människornas
vägnar, så ämna vi icke lyssna, men om det är på edra vägnar, skola
vi lyssna därtill; dock ämna vi gå vår väg rakt fram; om man där vill
tvinga er att låta säga oss något, så skall ni ej alls genera er. Var
förtröstansfull angående er säkerhet -- -- -- hjälpa er, tjäna er, vi
arbeta därpå med iver och allt skall gå väl. Till och med vara fiender
ha alltför stort intresse av att skona er, för att begå ett onödigt
brott, vilket för övrigt skulle bidraga till deras undergång."
* * * * *
Medan man i Koblenz levde ett sorglöst liv för dagen i okunnighet
om eller likgiltighet för den snabbt skeende omvärderingen av alla
värden i hemlandet, hade den lagstiftande nationalförsamlingen i
oktober 1791 definitivt upptagit emigranternas sak till prövning.
Följer man församlingens förhandlingar i denna sak, kan man lätt
finna, att den icke avspisades på ett lättvindigt sätt, utan var
föremål för en mångsidig prövning, och att under diskussionerna olika
meningar gjorde sig gällande angående vidden av de åtgärder som borde
företagas mot emigranterna. Dessa långa diskussioner kasta ett bjärt
ljus över motsatsen mellan den gamla regimens Frankrike, sådant det
kontrarevolutionära Koblenz och Europa betraktade det, och det i
vardande stadda moderna Frankrike, i debatten klarast företrätt av
en av utav emigranternas hätskaste vedersakare, skriftställaren,
utrikespolitikern, krigsivraren Brissot. Brissot var även den som
först i församlingen vågade ett anfall mot de kungliga prinsarna,
"före detta prinsarna", som han till mångas förtrytelse betecknade
dem, eller kanske egentligen mot greven av Provence, vilken för alla
Frankrikes liberaler stod som typen för en renegat och förrädare mot
sitt fosterland. "Den väg man hittills följt", yttrade Brissot i sitt
stora tal i emigrationsfrågan den 20 oktober, "har varit just motsatt
den man bort följa. Man har hittills utöst sin vredes skålar över de
män som släpat sina gamla adelsbrev till länder, där de trott dem vara
av något värde, och på grund av en oförlåtlig svaghet har man skonat
dem, som gått i spetsen för dessa emigranter. Om man har en ärlig vilja
att lägga en damm för emigrationen och upprorsandan, så måste man
bestraffa de ämbetsmän, som övergivit sin post, men man måste framom
allt straffa de stora brottslingarna, vilka i främmande länder grundat
en härd för kontrarevolutionen." -- "Man bör åtskilja två klasser av
emigranter", fortsätter han, "i den första stå konungens båda bröder,
som äro ovärdiga att vara det, eftersom han erkänt konstitutionen."
Då Monsieur såsom konungens äldste broder och efter Dauphin närmaste
tronarvinge ansågs intaga en särställning, avskildes under den långa
diskussionen dennes sak från de övriga prinsarnas och emigranternas,
och den 31 oktober var församlingen färdig med sitt beslut att rikta
till honom en sista varning i form av en proklamation, som skulle
uppspikas i hela Frankrike. Denna proklamation hade följande lydelse:
"Louis-Stanislas-Xavier, prins av Frankrike, nationalförsamlingen
förständigar eder att med stöd av franska konstitutionens avdelning 3,
kapitel 2, artikel 3, paragraf 2 inom utgången av två månader, räknat
ifrån denna dag, återvända till Frankrike, med risk att i motsatt fall
eller efter utgången av denna tidrymd anses hava avstått från edra
eventuella anspråk på tronen."
På denna uppmaning svarade rikets förste kunglige prins utan betänkande
följande:
"Personer, tillhörande den franska församlingen, som kallar sig
nationell. Det sunda förnuftet förständigar eder att jämlikt avdelning
I, kapitel I, artikel I, paragraf I av de oskrivna lagarna för det
sunda förnuftet återkomma till eder själva inom loppet av två månader,
med risk att i annat fall och efter utgången av denna tidsperiod anses
hava avsagt eder all rätt att betraktas som förnuftiga varelser, och
räknas endast såsom våldsamma dårar, mogna för de offentliga dårhusen."
Denna billiga ordlek inbringar knappast sin upphovsman eftervärldens
applåder. I livets allvarligaste ögonblick är vitsen icke på sin plats.
Den får en fatal likhet med dumhet.
Nationalförsamlingen var för övrigt för Monsieur ej annat än en fiende
på betryggande avstånd. Man kunde i Paris dekretera dödsstraff för
dem som stämplade mot statens säkerhet, man kunde utsträcka dessa
bestämmelser till deras hustrur och barn och gäldenärer, man kunde
förklara deras egendom konfiskerad -- allt detta rörde icke för
ögonblicket de emigranter, som voro beslutna att icke återvända till
Frankrike.
Det fanns emellertid en annan fiende som trädde emigranterna allt mera
hotande inpå livet ju längre vintern led -- penningbristen, nöden. De
flesta av emigranterna hade lämnat sitt land i största hast och ej
kunnat medföra större penningsummor -- man trodde ju allmänt att det
ej kunde bli fråga om mera än några veckor! Och under de månader som
förflutit började hjälpkällorna hastigt utsina.
De emigranter som kunde något yrke försökte göra sig skadeslösa så gott
de förmådde genom att söka sig arbete. Och man fick under denna orons
och ångestens tid bevittna, att män och kvinnor med lysande namn och
sekelgamla anor sökte sig förtjänst var de kunde: kvinnorna mestadels
genom sömnad eller såsom lärarinnor, guvernanter, sällskapsdamer och
pensionsföreståndarinnor ja, även som kaféuppasserskor, männen i regeln
mest såsom lärare i dans, deklamation och fäktkonst.
Också prinsarnas kassor började sina. Var skulle de i längden taga
penningar för sig och sitt folk? De summor som de tyska furstarna
upprepade gånger ställde till deras förfogande förslogo ej långt,
ej heller den hjälp som Fredrik Wilhelm i nödens stund tillställde
dem, och även de två miljoner, som prinsen av Nassau hemförde från
sin beskickning i Petersburg och som betraktats som en outsinlig
hjälpkälla, hade snabbt nog skingrats för alla världens vindar! Efter
subsidierna hade den mest begagnade utvägen varit att låna, och det
var oerhörda summor som anskaffades på så sätt av alla världens
procentare, judar och bankirer. Men även krediten tog slut och till
och med dess genialiske organisatör Calonne insåg, att det lysande
Koblenzhovet snart skulle falla sönder i sina fogningar. "Tiden lider",
skriver Calonne den 5 januari 1792 till greven av Artois, som befann
sig i Ryssland. "Condé är ej i stånd att hålla ut i fjorton dagar. Han
har inga tillgångar, han begär att få sådana och det är omöjligt att
tillmötesgå hans önskan. Det är uteslutande på denna sak man måste
rikta sin uppmärksamhet. -- -- -- Värdet och penningbristen göra oss
förtvivlade."
Koblenzhovets glansperiod började luta mot sitt slut. Vintern 1792
var oerhört sträng och det stora, öde Schönbornlust blev fullkomligt
obeboeligt. Prinsarna voro tvungna att flytta in i ett vida
anspråkslösare residens, ett litet hus i Koblenz, och därmed hade man
i själva verket avstått från att längre uppehålla det lysande eländet.
Det var au här som emigranternas konung, hans höge broder och hans
närmaste fingo pröva på motgångar, en räcka förebud till en ändlös
landsflykts tomma och tröstlösa år.
Redan i november 1791 hade Ludvig XVI genom sitt sändebud hos
kurfursten av Trier, Vergennes, låtit denne förstå, att han icke
längre kunde gilla mot Frankrike fientligt sinnade beväpnade
truppers förefintlighet i kurfurstarnas länder och givit en vink om
att emigranthärarna borde upplösas. I sin egenskap av släkting och
prinsarnas givne beskyddare kunde kurfurst Klemens-Wenzeslav icke
utan betänkligheter gå Ludvig XVI:s önskan i detta avseende till
möte. Om han ock så småningom blivit trött på sina nevöers och deras
anhängares lättsinne och pockande uppträdande, så hade han dock i alla
fall omfattat deras synpunkter och öppet genom att hylla Monsieur som
regent tagit parti mot den av konstitutionen klavbundne Ludvig XVI.
Men å andra sidan var det svårt för honom att öppet trotsa den franska
regeringens påbud, så mycket mer, som han därvidlag ej fick något stöd
av den, som närmast antagit sig kurfurstarnas sak och som han därför
var beroende av -- österrikiske kejsaren. -- "Avlägsna orosämnena
från ert rike", hade Leopold II helt kategoriskt svarat honom på hans
anhållan om råd i den svåra situation han befann sig i.
Så länge den med emigranterna sympatiserande Vergennes stod kvar
som minister, var det emellertid ej så brådskande med att taga
ett avgörande steg, men när efter omgestaltningen av Frankrikes
utrikesrepresentation de kungligt sinnade elementen avlägsnades
och ersattes med revolutionära, fick också Vergennes vika för en
framstegsvänlig minister, Bigot de Sainte-Croix. Och då var det ej mera
tid för tvekan. Efter att en tid ha skjutit upp det nya sändebudets
besök, blev kurfursten tvungen emottaga honom.
Bigot de Sainte-Croix framställde vid sin första audiens helt
kategoriskt den fordran, att prinsarna och emigranterna skulle förjagas
från deras tillhåll, eller åtminstone att alla beväpnade styrkor skulle
upplösas inom åtta dagar, d.v.s. före den 15 januari. Kurfursten hade
intet annat att göra än att rätta sig efter befallningen. Och när den
15 januari inföll erbjöd Koblenz som genom ett trollslag ett förändrat
utseende. Det var slut med militärparader och exercis på de öppna
platserna, de blå och vita emigrantuniformerna voro som bortblåsta --
allt vad soldater hette hade måst draga sig bort för att antingen gömma
sig i skogarna eller förena sig med Condés armé, som, illa utrustad i
vinterkölden, fick söka sig ett torftigt tak över huvudet och en bit
nådebröd på okänd stråt, i främmande, ogästvänliga länder.
Det sista tillfälle, då konungens bröder ännu kunde uppträda som deras
rang och ställning anstod och utveckla prakten av ett nödtorftigt
uppförgyllt hov inför Europas mäktige, var vid Frans II:s kröning i
Frankfurt den 19 juli. Under de månader som gått efter upplösningen
av emigrantlägret hade emellertid en hetsig och orolig stämning
bemäktigat sig hovet i Koblenz. Krigets förklarande hade ännu en gång
väckt till liv frågan om prinsarnas ställning till den europeiska
koalitionen, och om deras plats i det äntligen åvägabragta korståget
mot Frankrike. Och nu kom också under våren 1792 avgörandet, och det i
en synnerligen ofördelaktig riktning! Det ånyo väckta förslaget att nu
vid befrielsekampens början förklara Monsieur som Frankrikes verklige
regent, mottogs med öppet förakt, och prinsarnas begäran om asylrätt
i kejsarens riksländer avslogs kategoriskt. Vid kejsarkröningen och
därefter vid Frans II:s och Fredrik Wilhelms möte i Mainz var det
endast den opraktiske och lättrörde preussiske konungen, som visade de
landsflyktiga prinsarna någon uppmärksamhet. Han lovade dem huld och
skydd, antog deras inbjudningar, vilket kejsaren ej gjorde, och lämnade
dem ej obetydliga subsidier.
Det var också på hans initiativ som frågan om emigranthärarnas
ställning äntligen avgjordes på det sätt, att dessa samtliga skulle
ställas under hertigens av Braunschweig kommando. På slätterna utanför
Mainz passerade dessa trupper revy för konungen av Preussen, som till
dem höll ett rörande tal, däri han lovade emigranterna, att de snart
skulle få återse Frankrike. Detta senare voro emigrantsoldaterna i
största behov av för att få äta och kläda upp sig. Ty de voro numera
snart sagt ej annat än ett folk i trasor, i andligt och materiellt
upplösningstillstånd. Också berättas det, att hertigen av Braunschweig,
efter att ha mönstrat emigranttrupperna, frågat efter, var den franska
armé befann sig, vars utomordentliga stridsduglighet man så mycket
rosat inför honom.
Enligt hertigens anordning fördelades emigranttrupperna i tre kårer.
Den första och största av dessa, uppgående till 12,000 man skulle
anföras av Monsieur och Artois. Det blev dock ett överbefäl endast till
namnet, ty såsom Ludvig XVIII senare skriver, han själv var på grund
av sin fysiska konstitution hindrad att kunna vara med -- "jag måste
nöja mig med att vara en vis i stället för en segerrik konung". Och
Artois, "om än mycket tapper", hade ingen av de egenskaper som göra
den verklige arméchefen, "han hade", säger hans bror, "ingen av de
lysande gåvor som av människan göra en hjälte, eller också hade hans
uppfostran dödat dem". Denna avdelning, vilken man sammansatte enligt
den vanvettiga normen att ingen kunde antagas som ej var adelsman, stod
i själva verket under befäl av hertigen av Broglie -- en avdelning
kavalleri anfördes därtill av marskalk de Castries.
Under mera än två månader, från början av september till medlet av
november var Ludvig av Provence i alla fall i fält med sin armé, bl.a.
i Thionville och i Valmy. Han var med om att tränga in på franskt
område och fick då erfara den snöpliga missräkningen, att fransmännen
icke alls, som han hoppats, med entusiasm strömmade till honom som till
en befriare. Under hela fälttåget voro de båda generalerna och bröderna
nästan utan en sou. Deras soldater foro fram som formliga marodörer
bland befolkningen, allt under det höstregnet i strömmar flöt ned över
dem.
Allt gick emellertid hjälpligt ända tills hertigen av Braunschweig
började sin reträtt. Men då grepos emigranterna i vapenrock av en
verklig förtvivlan. Hittills hade tanken på hämnd och seger givit dem
kraft att uthärda sina lidanden. Men nu kom "la débâcle" med all sin
förfärliga verklighet. Prinsarnas armé upplöstes på det mest brutala
sätt och skingrades åt alla håll. Snart kunde man se dem överallt i
västra Tyskland trasiga och utblottade sälja sina hästar till rampris
åt schackerjudar. I städerna mötas de av anslag på gathörnen att
fortast möjligt förfoga sig bort. Ingen viii taga emot dem. Somliga
begå självmord, andra lyckas nå fram till Condés lilla armé, som ej
fått deltaga i fälttåget utan uppehållit sig i markgrevskapet Breisgau
i Baden. Också han får order att upplösa sin av oändliga svårigheter
ansatta armé, men han svarar stolt: "Ja, på det villkor att man dödar
varenda man." Slutligen fingo dock både spillrorna av prinsarnas och
Condés arméer en tillflykt i kejsarens härar.
Under tiden hade emellertid de kungliga bröderna hastigt lämnat
sitt imaginära befäl. Monsieur hade återvänt till Koblenz, men då
revolutionsgeneralen Custine på sitt segertåg hotade denna stad, måste
han, mitt i ett upplopp, tillställt på grand av att kurfursten av Trier
i farans stund ämnade övergiva sina undersåtar, fly på hemliga vägar
till Liège, varifrån han den 13 november 1792 begav sig till den lilla
staden Hamm i Westfalen, en tillflyktsort, som konungen av Preussen
ställt till hans förfogande. Senare skulle hans broder Artois för en
tid förena sig med honom, och snart därefter fingo de uppleva att deras
fordringsägare lade beslag på deras förgyllda vagnar i Trier. Runt
omkring dem flydde de civila emigranterna, män, kvinnor och barn, och
från Koblenz till Mainz var landsvägen trafikerad som en storstadsgata.
Ifrån Hamm följde nu prinsarna hela gången av Ludvig XVI:s process,
och det var här de fingo underrättelsen om sin broders, den franska
konungens död.
Det var naturligt att denna nyhet var ägnad att djupt uppröra
prinsarna, som dock i grunden voro tillgivna sin gode och fromme
bror, vars svaghet de emellertid tillskrevo alla Frankrikes olyckor
efter revolutionens inbrott. Men samtidigt kunde de ej, åtminstone ej
greven av Provence, vara blind för vad denna händelse innebar för en
enorm chance för dem själva. Och de begagnade sig också strax därav.
Med förbiseende av det dock mycket klara faktum, att drottningen
av Frankrike var den lagliga regentinnan för den lille Dauphin,
realiserade nu Ludvig av Provence sin alltid närda dröm i det han --
visserligen i den anspråkslöshet, som landsflykten tvingade till --
helt enkelt lät utropa sig till regent av Frankrike.
Den 28 januari utgav Monsieur sålunda ett manifest, där han yrkade att
Dauphin skulle erkännas såsom konung och han själv såsom regent. Han
lovar här följande:
"Jag ämnar i främsta rummet sträva efter att ägna min omsorg åt
konungens, hans mors, systers och fasters frihet och arbeta för
monarkiens upprättande på den orubbliga basen av dess verkliga
författning, för bekämpandet av de missbruk som fått insteg i
förvaltningen, återupprättandet av våra fäders religion i hela dess
renhet och den kanoniska kyrkotukten, på domarämbetenas återbesättande,
upprätthållandet av den allmänna ordningen och rättvisans handhavande,
återinsättandet av alla fransmän i alla deras lagliga rättigheter och
i åtnjutandet av den deras egendom, som blivit dem frånrövad eller
usurperad, brottens stränga bestraffande, återställandet av lagens
auktoritet och av freden, samt fullbordandet av de löften, som vi velat
avgiva i samråd med vår käre broder Charles Philippe -- -- -- genom de
deklarationer, som vi riktat till vår avlidne broder den 10 september
1791 och andra aktstycken, som vi utgivit."
Ungefär samtidigt skrev "regenten" till Auvergnes rojalistiska adel
följande: "Vad mig beträffar, så ämnar jag hämnas min broders blod,
bryta min familjs bojor, återinsätta min brorson på tronen och återgiva
mitt fädernesland dess gamla författning eller också krossas under dess
ruiner -- det är det enda föremålet för min äregirighet."
Så kom då äntligen i sorgens och förkrosselsens dag det av Monsieur så
hett efterlängtade ögonblicket då han fick framlägga sitt program, en
tom gest, som han ej skulle tröttna att med trist enformighet upprepa
under de nu instundande landsflyktens och förvisningens år.
* * * * *
När greven av Provence bröt upp från Koblenz, följde madame Balbi honom
ej mera på hans färd. Hon hade alltför starkt prövat ej blott hans
överseende -- icke minst genom sitt uppseendeväckande goda förhållande
till Rysslands ambassadör hos emigranterna, greve Rumjanzeff -- utan
även hans på sista tiden klena kassa. Medan prinsessan av Monaco fick
följa prinsen av Condé på hans äventyrliga krigsstråt för att några år
efteråt bli hans lagvigda hustru, medan den lilla madame Polastron i
England fick sluta sina ögon för alltid med sinnet i bigott svärmeri
vänt mot en annan värld och med sin hand tryggt vilande i grevens av
Artois, tvingades madame Balbi att gå sin egen bullrande väg genom
alla livets och kärlekens vanskligheter. Hon vistades först någon
tid i Holland, därifrån världen snart fick höra rykten om hennes
skandalösa förbindelse med greve d'Archambault, och begav sig därefter
till England. En tid var hon medlem i den lilla krets, som samlades i
Richmond hos Horaoe Walpole, och hon kamperade där tillsammans med sin
spirituella och filosofiska landsmaninna grevinnan de Boufflers, Gustav
III:s väninna och korrespondent. Båda dessa fursteväninnor hade för
övrigt sina höga gynnare att tacka för att de kunde leva ett oberoende
liv. Grevinnan de Boufflers hade hos den svenske konungen anhållit om
och även erhållit en livstidspension -- och Monsieur hade tillförsäkrat
sin forna mätress ett rundligt årligt underhåll. En tid av landsflykten
tillbragte även madame Balbi i Skottland i den intima krets, där hennes
forna rival madame Polastron var medelpunkten.
Men även vid andra emigrantcentra kunde man få se och höra henne,
skrattande och konverserande, alltid glad, högljudd och sarkastisk. Hon
bar intet spår av bitterhet över att ha fallit i onåd, en omständighet,
till vilken förklaringen måhända kan sökas däri; att hennes förhållande
till Monsieur aldrig varit så glödande, eller att det årliga understöd
han tillförsäkrat henne, tvingade henne att åtminstone beträffande sin
forne älskare hålla tand för tunga.
Under konsulatet återkom madame Balbi i likhet med många andra
emigranter till Frankrike och bosatte sig invid Paris. Men hon kunde
ej återhålla sin lust för intriger, hon blandade sig i politiken och
träffades snart av en förvisningsdom, visserligen ej längre än till
Montauban.
Det berättas om madame Balbi många prov på hennes sinnesnärvaro och
fyndighet. En liten anekdot må här anföras: Under kejsardömet uttalades
en gång i ett sällskap av hemkomna emigranter en mängd hätska ord mot
Napoleon och samtalet rörde sig om ingenting mindre än en konspiration
mot kejsarens liv. En av de närvarande höjde då sitt glas med ett:
"Död åt kejsaren!" "Fy, så förskräckligt", utropade madame Balbi, "man
brukar ju icke dricka för folks död utan för deras liv." Och hon höjde
sitt glas: "Leve konungen!" utropade hon skrattande, och alla instämde,
fulla av beundran över detta taktfulla infall.
Tillbaka till Paris kom hon året efter Napoleons fall och gjorde då
flera försök att få företräde för Ludvig XVIII. Detta lyckades endast
en gång. Hon var då inblandad i en komplott för att störta konungens
gunstling och förtroendeman Decaze och skulle därvid användas som ett
slags förmedlerska. Men komplotten misslyckades och madame Balbi fick
sedan aldrig mera visa sig vid Ludvig XVIII:s hov.
* * * * *
Efter kriget och från och med vistelsen i Hamm mister Monsieur
såtillvida sitt intresse, att han förlorat sin ställning såsom härskare
över den del av Frankrike, som samlats utanför landets gränser. Han
är nu endast en tronpretendent i landsflykt, omgiven av några trogna
vänner och tjänare och med åren en allt ensammare, sjukare, i förtid
åldrad man.
Men låt oss innan vi skiljas från honom, betrakta honom i några olika
ögonblick av hans dystra landsflyktsår.
Det är i Verona den 21 juni 1795. Där sitter en fyrtiårs man i en
stol och snurrar ändan av sin käpp i sin sko. Det är greve de l'Isle,
som han numera kallas, en onaturligt korpulent, giktbruten och av ett
flackande och oroligt liv enerverad man, redan till hälften gubbe Han
har just nyss nåtts av underrättelsen om att hans brorson konungen, den
lille Ludvig XVII, äntligen nått befrielse från sina årslånga kval.
Denna stund bringar en stor förändring i hans liv, nu är han inför sig
själv och sina trogna verkligen konungen av Frankrike och han kallar
sig härefter Ludvig XVIII.
Några månader senare. En man som liknar greve de l'Isle flyr genom
Veronas portar. Skall han väl infångas och föras tillbaka? Han kommer
inte. Alltså är det ingen fara. Alltså kan nu den verklige konungen
smyga sig lika sakta ut genom stadsportarna. Det är Venedigs senat
som fordrat alt greve de l'Isle skall lämna sin tillflyktsort, ty
greven leker konung och har sedan en tid tillbaka en rysk minister
ackrediterad vid sitt hov -- och Bonaparte hotar Venedig -- -- --
I en liten stad, Blankenberg, i hertigdömet Braunschweig har den
landsflyktige konungen fått en tillflyktsort. Det är icke mera
Versailles' eller Luxembourgs prakt, som omger honom, ej ens
Koblenzhovets falska förgyllning. Det lilla hovet är så obetydligt
att det knappt förtjänar namnet, och residenset består av tre små
rum, ett för konungen själv, ett som samtidigt tjänar till kapell och
till sovrum för d'Avaray och två andra kammarherrar, och därtill det
tredje, där man uppehåller sig på dagarna och samlas på kvällarna. Här
mottager han en resande undersåte, klädd i en grannblå rock och väst av
luggslitet svart tyg -- han ser sjuk och nedslagen ut.
Och sedan -- de kurländska gamla furstarnas slott i Mitau långt uppe
i snön och norden med sina vida och stora salar och sin arkitektur
en smula påminnande om Versailles, och de höga fönstren, från vilka
man har ett oändligt perspektiv av gråa dyner med Östersjön långt i
fjärran! En kulen boning för en gallernas konung. Men här äger en
dag en högtidlighet rum, som har anor från det gamla, det riktiga
bourbonska hovet! Här firas ett torftigt familjebröllop, ett som
under goda och lyckliga auspicier blivit beslutat en gång mellan en
ung drottning och hennes uppvaktande kavaljer och svåger -- bröllopet
mellan "lilla madame", som fransmännen kallade henne, Marie-Antoinettes
dotter samt grevens av Artois son hertigen av Angoulême!
Och så, sist och slutligen, är det en dag i Saint-Ouen. En gammal
man sätter, tungt stödd på sina följeslagare, sina av gikt värkande
fötter på Frankrikes jord. Emigranternas konung vänder hem igen. De tre
veckorna, som Artois förutspått för emigrationen ha blivit 25 långa år!
I sin hand håller Ludvig XVIII en av dessa proklamationer, av vilka
han under ett kvarts sekel utsänt så många betydelselösa. Men denna är
något annat och nytt -- ett bevis på att han trots allt glömt mycket
och lärt något -- det är en konstitution. Prinsen från fordom, Monsieur
med de frisinnade åsikterna och böjelse för liberalism räcker över 22
långa år av autokratisk skenregering sin hand åt den konstitutionelle
Ludvig XVIII.