Onsdag 26. Åt middag hemma. Crawfords nevö har anlänt, en
förändring har ägt rum i ställningarna (på krigsskådeplatsen). --
-- -- Alla dagar utom då han ej själv äter middag hemma skickar
Crawford för att inbjuda mig, men jag antager hans inbjudning
endast någon gång emellan, han föreslår det emellertid aldrig
själv och häromdagen hade jag knappast lämnat mitt rum då Frantz
sprang efter mig för att inbjuda mig. Om jag själv kunde besluta
mig för vad jag skall göra med El. vore jag mycket nöjd, å ena
sidan fruktar jag för att det knappast vore förenligt med min
ställning såsom minister, då jag ju någon gång är tvungen att
representera, det skulle behövas två hushåll och jag vet ej om
jag är nog rik att kunna komma ut därmed, hennes humör börjar
också bli ohyggligt, hennes fördömda dotter har fördärvat henne
och berövat henne hela värdet av hennes uppförande hittills och
allt det reserverade och älskvärda i hennes yttre sätt, hon
kan ej mer vara hemma, hon måste löpa omkring, flyga och visa
sig, men med allt detta är jag henne tillgiven, hon har goda
egenskaper, jag behöver ett hem, ett eget hem och en god kvinna,
som sköter om mig eller som åtminstone är mig till sällskap utan
att jag är tvungen söka sådant utomhus, och jag känner att jag
ej kan vara lycklig utan henne; vare sig det nu sedan är vana
eller kärlek, men jag behöver henne, jag börjar bli sjuklig, jag
kommer kanske att få gikt och då är det förfärligt att vara ensam
och hänvisad till sina tjänare. Äktenskapet skrämmer mig, detta
oupplösliga band förskräcker mig och jag skulle alltid frukta
för att man gjorde för mig av konventionella hänsyn eller av
plikt det som jag vill erhålla endast på grund av känsla och fri
vilja. Allt detta gör, att jag livligt önskar att få leva mitt
liv tillsammans med henne, och om jag av kejsaren får det som jag
har rätt att vänta vore det lätt för mig att förverkliga denna
plan. [Här avser Fersen utan tvivel återfåendet av de penningar
han utlagt för Ludvig XVI:s flykt, och som han återfordrat av
österrikiska hovet men aldrig sedan erhöll]
[s. 231] Av ovanstående anteckning ser man att Fersen ej allenast
fasthöll vid madame Sullivan, utan att han gärna ville bilda
ett hem med henne -- han tänkte ännu ej på ett giftermål, den
tanken kom för honom först när han definitivt skulle flytta
till Sverige och det gällde att för alltid skiljas från henne
-- men hennes närhet tyckes i alla fall ha blivit honom snart
sagt oumbärlig. Något definitivt beslut tyckes han emellertid ej
kunnat fatta -- eller kanske var madame Sullivan osäker också hon
-- och livet gick sin gamla gång, med visiter och uppvaktningar
hos högtställda personer, med besök på teatern, middagar och
små husliga tvister mellan tre män kring denna kvinna, som i
många år fängslade och fasthöll dem. Hemförhållandena blevo ej
bättre, då i maj 1794 sällskapet ökades med en ny medlem, madame
Sullivans son M. Franquemont -- också han tyckes varit son till
storhertigen av Württemberg -- som var officer och som Fersen
synes ha avskytt minst lika mycket som hans syster. "Baron de
Franquemont", skriver han i dagboken den 15 maj, "anlände i går
tillsammans med en annan officer, utan att förut ha underrättat
oss, i schäs med tre posthästar, han är stor, klumpig, illa
uppfostrad och med ett vulgärt utseende; det är också annars ett
avskyvärt subjekt som kommer att ge sin mor mycket bekymmer, det
är det som oroar mig." Och dagen därpå skriver han: "Jag går ej
på teatern, jag är sorgsen för att hennes son anlänt och för
madame Elisabeths död", och ännu nästa dag: "Herr Franquemont
uppför sig ännu väl, men han är uppfostrad som ett svin, simpel
och med ett vulgärt utseende samt har fåfängan att ej vilja
lära sig något och förbli illa uppfostrad; han svarar sin mor
oförskämt och det kommer ej att dröja länge innan han ber henne
dra åt skogen." Och den 20 maj skriver han ännu: "M:lle de
Franquemont och hennes bror ha redan grälat och vardera å sin
sida framfört till modern vad illa den andra sagt om henne.
I sanning en lycklig mor som kallat till sig två så dåliga
subjekt!!"
Då Bryssel för andra gången hotades av fransmännen och en evakuering
blev nödvändig framställde sig den Sullivan-Crawfordska konflikten
för honom skarpare än någonsin förr. Ett par dagboksanteckningar
finnas, som vittna därom.
21 juni. Jag var förtvivlad över utsikten att lämna Bryssel och
åter irra omkring i nya trakter, i synnerhet efter det sätt, som
_han_ antagit mot mig och som ännu mer skulle skilja mig från El.
24 juni. El. gjorde sina anordningar för resan. Jag var hela
dagen förfärligt melankolisk över tanken att nödgas resa, jag har
haft det bra här, åtminstone så bra som det är möjligt innan min
ställning och mina affärer blivit ordnade. Jag känner att jag ej
kan leva ensam, jag måste ha någon och El. är den enda som passar
för mig. Jag kan ej heller besluta mig för att bosätta mig i
Sverige. Jag är alltför van vid andra länder, och för övrigt vill
El. ej fara dit, men med El. i England skulle jag vara mycket
nöjd och lycklig.
28 juni. El. och Simolin skola resa kl. 1/2 12 och jag 1/2 1, ty
_han_ har haft ännu en scen med henne och det är mycket bättre
att jag reser åt mitt håll. Jag har också beslutat att ej mera
genera honom, varken genom att bo i samma hus eller äta middag
hos honom. Jag är mycket förtvivlad över att lämna Bryssel, där
jag haft det bra.
Senare tyckes Fersen, åtminstone under enstaka perioder av sitt liv,
ha förenat sitt öde med Sullivans, och då han 1799 definitivt reste
för att bosätta sig i Sverige tänkte han allvarsamt på att gifta sig
med henne, men övergav denna tanke i betraktande av att hans släkt
utan tvivel ej skulle varit för giftermålet -- och kanske även, som
han själv har sagt, emedan hon ej ville följa honom till de för henne
främmande förhållandena och till snöns och köldens föga lockande land.
År 1799 är det sista året som beteckningen "El." förekommer i Fersens
dagböcker eller i de noggrant förda räkenskaper, i vilka han under
den nu skildrade tiden så ofta noterat sina inköp och utlägg för
hennes räkning -- det är utgifter för små smycken, konstsaker, kläder,
drickspenningar åt hennes tjänare etc.
Lars von Engeström ger i sina "Minnen och anteckningar" en
konturteckning av Fersen och hans liv i Frankfurt hösten 1797, som med
all sin knapphet ger en åskådlig bild av Fersens liv och förhållanden
under denna tid. Hans avbrutna politiska bana har visserligen genom
Gustav IV Adolfs trontillträde ånyo upptagits, men han verkar för
det yngre släktet av statsmän och diplomater, som nu utan skrupler
trätt i förbindelse med republiken Frankrike, som en litet löjlig
gengångare från gamla tider, vilka aldrig skulle komma åter, och de
nyaste tidernas nye man Napoleon behandlade honom även i Rastadt, dit
Fersen envisades att fara som Sveriges ambassadör, med utomordentlig
högdragenhet, v. Engeström berättar:
"Greve Fersens levnadssätt i Frankfurt var ganska egendomligt. Hans dag
tillbragtes på följande sätt: sedan han intagit sin frukost gick han
ut, klädd i stövlar och en lång polsk pigesch med en trekantig plymhatt
på huvudet. Då begav han sig till sin väninna fru Sullivan. Dit kom
hans kalesch. Fru Sullivan och hennes dotter m:lle Franchimont satte
sig däruti, och greve Fersen som blev deras kusk förde dem omkring på
promenaden. Därefter gick greve Fersen hem, läste och skrev något, samt
intog sin middag helt ensam. Hans legationssekreterare Pommeresche fick
aldrig den äran att äta med honom. Efter middagen lät han frisera sig
och kläda sig i hovdräkt med värja vid sidan och chapeau-bas och gjorde
hövlighetsbesök hos prinsen av Nassau, som bodde i staden, friherrinnan
Vrinz och några av de rikaste bland stadens bankirer, varefter han
reste till fru Sullivan, där han tillbragte hela aftonen under tyst
betraktande av denna sköna dam och åskådande då och då en miniatyr, som
troddes föreställa drottningen av Frankrike."
Denna ironiska allegori över Fersens ideala och jordiska kärlek ger i
alla fall kärnan i den tragik, som tryckte sin prägel på hela senare
delen av Fersens vandrar- och enstöringsliv. Ty trots yttre ställning
och glansen av ett namn, sådant som hans, trots den ynnest som Gustav
III:s son visade sin faders trofaste tjänare och beundrare, var Fersen
en skugga ur sitt eget förgångna. De av ständig oro, ständig motgång
och de grymmaste sorger bräddade åren i Bryssel hade förtärt hans bästa
krafter, och sitt behov av kärlek, vänskap och hemlycka hade han måst
fylla från en ganska oren källa, som dessutom sakta sinade ut. Ett
stort och upphöjt minne hade han burit genom livet, men icke förmått
bevara utan att även det fläckats av det låga och ömkliga som smugit
sig in i hans liv, kanske utan att han själv förstått eller velat det.
Detta minne, det var just _hennes_ bild, som Engeström antar att Fersen
i smyg betraktade, Marie Antoinettes.
Låt oss en sista gång öppna Fersens dagbok och därur taga detta citat,
som likt en oändligt smärtsam suck undslipper hans bröst: "-- -- jag
känner alla dagar vad jag förlorat i _Henne_ och huru _Hon_ i allt var
den yppersta, aldrig har det funnits, och aldrig skall det komma att
finnas en sådan kvinna som _Hon_".
I Fersens dagbok återkomma ständigt dessa båda beteckningar "Elle"
och "El". Det ena blev den hemlighetsfulla symbolen för det skönaste
och största i hans liv, insigniet för hans kärlekslängtan, sådan han
erfarit den i sina bästa drömmar, den andra inneslöt den erbarmliga
ersättning, som en grym verklighet skulle bjuda honom och som vanan och
ledsnaden narrade honom att taga emot.