Bryssel, skyndar jag mig att lyckönska eder i det jag hoppas att
er hälsa är god och ej lämnar något övrigt att önska, vilket jag
emellertid gärna ville se bekräftat av er vackra hand.
Ni vet helt säkert allt vad som hänt under de åtta dagarna
sedan ni rest. Konungens hemliga flykt, hans arrestering och
återkomst till Paris under eskort av flera tusen medlemmar av
nationalgardet, äro händelser som föra oss 100 år tillbaka i
tiden. Det märkvärdigaste är att det råder ett sådant lugn i
Paris, att det ej kunde vara bättre under helt vanliga tider. I
fredags ägde stor upphetsning rum bland folket på gatorna, vilket
tågade till monsieur Montmorins hus och fordrade hans huvud. En
stark vakt hindrade emellertid utförandet av dessa hotelser,
och när den befälhavande generalen såg att även mitt hus var
hotat, lät han bevaka det utan att jag märkte det, jag fick också
veta det först i går. Han och jag ha alldeles oskyldigt blivit
inblandade i konungens och den kungliga familjens flyktförsök
med anledning av ett pass, som jag hade begärt och som ministern
kontrasignerat och drottningen hade begagnat sig av. Ett dekret
av nationalförsamlingen har rättfärdigat oss båda två efter att
man låtit kommissarier genomgå registren å utrikesministeriets
kansli: Ni ser, min fru, att jag hade kunnat bli offer för ett
företag med vilket jag hade intet att göra. Allt är nu emellertid
förbi och jag har ej varit det ringaste rädd. Efter er avresa
har jag tre gånger besökt ert hem för att med egna ögon se, om
allt är i gott stånd och god ordning. Man arbetar nu i övre
våningen, men det går ganska långsamt; från och med i dag skall
jag emellertid sätta mera folk i arbete. Jag skall försöka
göra allt vad jag kan för att bringa arbetena till ett snabbt
slut för att påskynda er återkomst, efter vilken jag mycket
uppriktigt längtar, och vad beträffar lugnet och säkerheten här
kan jag svara därför med mitt huvud, jag skulle väl vara den
föraktligaste bland människor, om min avsikt vore att föra er
bakom ljuset, och jag tillåter er att förlora allt förtroende
till mig, om jag icke säger er sanningen.
Den galante ministern ser sålunda om reparationerna i hennes hem och
söker även locka henne tillbaka med utsikten att detsamma blivit
förskönat. Men hon har beslutat sig för att stanna i Bryssel, som synes
av nästa brev.
Den 10 juli 1791.
Min kära, vackra och älskvärda väninna!
Jag är till ytterlighet smickrad och glad över ert brev av den
6 dennes och över att ni så älskvärt kommit ihåg mig. Ingen i
världen kan vara så förtvivlad över er frånvaro som jag och
livligare önska att ni skall återkomma så fort som möjligt. Men
den befallning ni har givit, efter vad jag hört, att avskeda alla
både manliga och kvinnliga tjänare, utan vilka ni ju ej kan reda
er vid er återkomst, tyder på att ni ämnar förlänga er bortavaro,
vilket jag är förtvivlad över och har svårt att rätta mig efter.
Jag ber er framföra min vördsamma hälsning till den dam, som har
lånat mig sin minister för att låta mig få underrättelser om er,
och säga henne, att jag vore överlycklig över att få vara med
som den tredje vid edra tebjudningar och edra samtal, som utan
tvivel röra sig kring en stor man som heter Katarina och som är
ett av sitt sekels underverk samt i sig förenar sådana egenskaper
och en sådan begåvning, som skulle räcka till för att styra ej
blott hennes eget rike utan även många andra med glans och ära.
Jag känner icke prinsessan av Holstein-Beck, gift med prins
Bariatinsky, min företrädare.
Då jag i går skrev till M. Crawford, har jag intet att tillägga
till det jag sade honom, åtminstone ej annat än att församlingen
i går beslutat en lag mot emigranterna, enligt vilken dessa bli
tvungna att betala tredubbla skatter. Man föreslog även att
sekvestrera deras egendom och deras inkomster, men förslaget blev
motsagt och förkastat.
Jag kan endast upprepa, att det fortfarande är lugnt i Paris,
och att man ej förefaller att frukta något. Stötestenen kommer,
när det blir fråga om att insätta konungen i utövandet av hans
funktioner, från vilka han varit avlägsnad alltsedan sin resa,
som var ytterst illa uttänkt, illa ordnad och dåligt utförd. De
äro långt ifrån att vara lyckliga, de inse nu, att de blivit
bedragna, att man givit dem endast olycksaliga råd. Koalitionen
av de europeiska furstarna har varit en ren chimär, som existerat
endast i tomma huvuden, och trupperna som de räknade på voro allt
annat än pålitliga, vilket också hela förloppet har utvisat.
Den skräck ni visar är ej annat än en liten släng av panik. Jag
besvär och ber eder att sätta tro till vad jag säger. Jag är ur
stånd att bedraga er och skulle hellre utsätta mig för vilket
lidande som helst än inbilla er något som ej är sant. Jag är
därvidlag mera försynt än ni tänker, och jag låter mig varken
bländas eller ledas av något egoistiskt intresse.
Farväl, min vackra och älskvärda väninna, jag ber er att ej
behandla de vänner ni övergivit med så mycken stränghet och att
ej alltför länge låta dem sucka efter er återkomst. Jag kysser
tusen gånger edra händer. S.
Man ser av tonen i brevet hur den slipade diplomaten nått ålderdomens
skeptiska och överlägsna syn på medaktörerna i något som allt mera
artar sig till en tragedi. Oförbränneligt är endast hans ömma galanteri.
I åtskilliga av breven uppehåller sig Simolin utförligt vid
nationalförsamlingens arbete på konstitutionen och frågan om konungens
godkännande av densamma, en sak som på det högsta måste intressera
kungaparets vänner och fullmäklige i Bryssel, då denna sanktion kom
att återverka på hållningen hos europeiska "concerten", för att
använda Fersens favorituttryck. Redan förut har av Fersens berättelse
framgått huru kejsaren använde sig därav för att komma ifrån ett direkt
ingripande i "les affaires de France".
Den 12 augusti 1791.
-- -- -- I nationalförsamlingen fortfar man att utan uppehåll
och med det största intresse revidera de dekret som skola bilda
kärnan i konstitutionen. Församlingens demagoger inlägga den
största iver i att göra densamma så ofördelaktig (för konungen)
som möjligt, medan den koalition som bildats av deputerade,
vilka älska ordningen, modigt försvarar spillrorna av en makt
som tid och erfarenhet helt visst skola återupprätta. Jag avser
nu ingalunda aristokraterna, ty det aristokratiska partiet kan
anses vara fullkomligt tillintetgjort, nej, koalitionen består
av de medlemmar, som på grund av inbördes avund hittills ha
behärskat vänstern. Denna sammanslutning har kommit till stånd på
grund av fruktan för de republikanska idéerna, vilka vid tiden
för konungens flykt spredos med mycken våldsamhet och vilka
för närvarande omfattas endast av en liten grupp, bland dem
Robespierre, Buzot, Roederer, Petion och några präster av den nya
fabrikationen. Denna sekts medlemmar har sitt förnämsta stöd utom
församlingen bland skriftställare som äro uppburna av den lägst
stående publiken. Men efter Champ-de-Mars-dagen ha domstolarna
ådagalagt stränghet mot flera journalister och dessa ha nu ansett
bäst att utföra sina ränker i dunklet -- därför bli de ej till
hinder för någon, och man antager att konstitutionen kan bli
färdig och således fastställd om 8-10 dagar.
Den 23 augusti.
Ingen förändring i konungens ställning har ägt rum, fastän man
i går firade Saint-Louis. Den konsert som brukat äga rum dagen
förut hade inställts och dagen förflöt i största stillhet.
Församlingen skall ännu i dag diskutera den kungliga familjen,
och det skall beslutas om dennas medlemmar skola fortfara att
inneha egenskapen av kungliga prinsar.
Kommittéerna ha till den grad ökat tilläggsartiklarna, att det
blir omöjligt att sluta arbetet och framlägga konstitutionen
inför konungen inom kortare tid än fem eller sex dagar. I förgår
beslöts att konungen skulle erhålla en vakt bestående av 1,200
man till fots och 600 till häst. Det skola aldrig kunna användas
i allmän tjänst.
I går på förmiddagen såg jag en deputation av Parisdamer komma ut
från Tuilerierna, de hade varit där för att uppvakta konungen med
blommor.
Svenska ambassadrisen har återvänt från Schweiz och ämnar
tillbringa vintern i Paris.
För resten händer intet som vore värt att omtala för er, Frantz'
försök ha slutligen lyckats och man har kommit så långt att
listerna (la bordure) ha blivit lagda i er salong. Målarna ha
också i dag slutat sitt arbete där. Kanapén av damast blir också
färdig på måndag och tavlorna upphängda. S. -- -- --
Den 30 augusti.
Man har väntat, min kära och vackra väninna, att diskussionen
om konstitutionens tilläggsartiklar skulle avslutas i dag, men
överläggningarna om nationalkonventen taga ännu två eller tre
sessioner i anspråk, och man beräknar sålunda att framlämnandet
av detta aktstycke ej kan ske förrän på lördagen. Församlingen
har icke ännu fattat något beslut om på vilket sätt detta skall
ske, och icke heller huru mycken frihet man borde giva konungen
-- en punkt som är mycket svårlöst. Om han vägrar att svära
ed på konstitutionen, blir nationalförsamlingen försatt i ett
ohyggligt läge. Men hans omgivning tror fortfarande att han
skall antaga den rätt och slätt på samma gång som han kommer att
förbehålla sig rått att överlämna till församlingen en hel mängd
anmärkningar.
Man väntar otåligt på nyheter från furstarnas möte i Pillnitz i
Sachsen. Konungen av Sverige har anmält, att han vid tiden för
detta möte skall komma till Petersburg, dit han också säges ha
rest i och för en överenskommelse med kejsarinnan och för att
upphäva varje spår till sådana misstankar som börjat uppstå
mellan de båda grannarna med anledning av kejsarinnans beslut
att bygga en galärhamn i finländska skärgården. Jag skall icke
underlåta att hålla er au courant med de händelser här som äro
nära att utveckla sig.
#/
/#
Den 1 september.
-- -- -- I går beslöt församlingen att konstitutionen skulle
revideras, då tre legislaturer beslutat, att i densamma fanns
förändringar att göra.
En medlem föreslog, att en deputation skulle sändas till konungen
för att förelägga honom konstitutionen, samt att konungen skulle
vara fri att draga sig tillbaka vart han ville och att man skulle
anhålla om att han måtte framställa för församlingen alla de
anmärkningar, som han kunde anse nödiga och till folkets bästa.
Församlingen diskuterade icke alls dessa förslag, måhända
återkommer den till dem i dag, man trodde i går att
konstitutionen skulle överlämnas till konungen i morgon eller
senast på lördag.
Underrättelser ha ingått från greven av Artois i Wien, och man
tror sig veta att han har anledning att vara nöjd med sin resa.
Den 20 augusti reste kejsaren till furstemötet i Pillnitz, där
konungen av Preussen redan torde ha inträffat före honom, och man
tror att greven av Artois har följt kejsaren dit.
När jag nu dukat upp allt vad jag vet, återstår det mig endast
att bedja er, vackra fru, att mottaga etc. -- -- -- Er tillgivne
tjänare S.
I sin tanke om grevens av Artois framgångar i Wien, misstog sig
emellertid Simolin. Ej nog med att kejsaren och hans premiärminister
mottog denne och hans äventyrlige drabant, Calonne, med ytterligt
misstroende; Fersen själv, som ju vid denna tid befann sig vid
kejsarhovet, lyckades enligt ett brev till Marie-Antoinette den 21
oktober "hindra några galna påhitt av prinsarna och övertyga Leopold II
att ingenting borde företagas med deras hjälp".
Den 4 september.
Gårdagen förlöpte, min vackra väninna, som de föregående, det
vill säga utan att jag fått några underrättelser, oaktat madame
-- -- -- hade kommit mig att hoppas på, att ni skulle skriva
dagen efter hennes brev, som var daterat den 29, de i går
ankommande breven voro daterade den 31 och de som kommit i dag
den 1 dennes, och således ha flera dagar förflutit utan att de
förhoppningar infriats, som hon ingivit mig. Men trots er tystnad
vill jag ändå underrätta er om att efter det församlingen i går
vid morgonsammanträdet hade avslutat konstitutionen denna klockan
9 på aftonen blev överlämnad till konungen genom en deputation
bestående av 60 personer. Sedan deputationen inträtt i ett rum,
där konungen befann sig jämte ministrarna och en mängd andra
personer, lämnade Thouret till Hans Majestät konstitutionen i
det han yttrade: Nationens representanter erbjuda till Eders
Majestäts erkännande den konstitution, som fastställer det
franska folkets oförytterliga rättigheter, upprätthåller tronens
verkliga värdighet och skall förnya rikets styrelse.
Konungens svar lydde: Jag vill granska den konstitution som
nationalförsamlingen har överlåtit till er att lämna mig. Jag
skall låta denna veta mitt beslut inom en så kort tid som det
är möjligt, när det gäller att sätta sig in i en så viktig
angelägenhet. Jag har beslutat mig för att stanna i Paris, och
jag skall ge det parisiska nationalgardets chef de befallningar,
som jag tror äro nödvändiga för "le service de ma garde".
Därefter överlämnade konungen till deputationens anförare detta
svar skriftligt, skrivet med hans egen hand.
Deputationen återvände i samma ordning, som den kommit till
församlingens vanliga sessionssal, där dess ordförande meddelade
de personer, som befunno sig här, sitt tal och konungens svar.
Hans svar tycktes tillfredsställa både deputeradena och de
medborgare, som genom dem fingo del därav. Se här den första
akten avslutad, denna på vilken man otåligt väntat under så långa
tider. De övriga händelserna skola ej dröja att följdriktigt
utveckla sig. Efter denna ceremoni öppnades Tuileriernas portar
för hela världen. Då konungen ej låtit oss veta att han önskade
det, ämna vi icke uppvakta honom i dag. Kanske väntar han med
att taga emot oss till dess han tillkännagivit sitt beslut? Då
han vadar i en hop betänkanden, i vilka man ger honom alldeles
stridiga råd, kommer han att ha svårt att besluta sig. Man tror
emellertid, att han kommer att antaga konstitutionen rätt och
slätt, så mycket mer som församlingen ej tillåtit honom att göra
några anmärkningar, och alla sådana därför skulle vara alldeles
bortkastade. Jag ber er, min fru, att emottaga etc.-- -- --
tillgivne tjänare S.
Tisdag den 6 september.
I mina föregående brev av den 1, 3 och 4 i denna månad har jag
haft äran, min fru, att underrätta er om de händelser som tycktes
mig förtjäna att komma till er kännedom. Efter det konstitutionen
överbringats till konungen, har allt inom Tuilerierna återställts
på samma fot som det var förut. Portarna äro öppna och trädgården
är överfylld av massor av människor, som promenera där och ropa
"leve konungen" och "leve drottningen". Man tror att konungen
om fem eller sex dagar skall antaga konstitutionen, så att hela
saken blir klar på fredag eller lördag.
Vare sig det nu beror på trötthet eller på en förhoppning om
att se en smula lugn återvända efter så många stormar, eller
om det kan bero på en rent personlig motvilja för att ha
emigrantprinsarna att tacka för något, men det förefaller, som
önskade konungen och drottningen intet annat än försonlighet och
som om de ämnade vänta allt av tiden och omständigheterna. Om de
bli mera hederligt betjänade än de varit det i början av denna
församling, så är det ju möjligt att de ämna söka draga ännu
någon fördel av den, som träder i arbete om fyra veckor, men de
böra ej söka dölja för sig att den kommer att bli mycket illa
sammansatt och att i stället för de två partier, som delade den
första församlingen, och som man betecknat med namnen rojalister
och konstitutionella, de verkliga namnen på dessa partier bli
monarkister och republikaner. Det vore av största vikt för hovet
att söka stöd hos de förstnämnda för att hindra spridandet av de
republikanska idéerna, och om monarkisterna kunde ledas genom
penningar som man skickligt utdelade, så kunde man måhända sedan
av dem göra verkliga rojalister.
Man ser att Simolin på akta ryskt sätt förordade användandet av mutor!!
Den 13 september.
Jag har haft nöjet, min vackra och älskvärda väninna, att i
går erhålla ert brev av den 9 dennes, för vilket jag ber er
mottaga mina livligaste tacksägelser. Jag tror icke mycket på
verkligheten av det ni låter hägra för mig, nämligen att ni
snart skall komma tillbaka till detta land, ty jag tycker att
det förefaller mera som om ni ville fördröja än påskynda er
återkomst. Vi ha nu kommit till avgörandets ögonblick och tiden
skall rättfärdiga eller omintetgöra mina tvivel. Jag har efter
mottagandet av ert brev i går skyndat mig att taga reda på den
bok som herr Crawford önskat erhålla. Jag känner den -- -- --
I dag är den stora dagen inne, då konungen skall inlämna till
församlingen en skriftlig sanktion av konstitutionen. Jag tror
mig kunna säga er, att konungen, av alla de råd som givits honom,
av alla de brev och betänkanden som han erhållit, har satt ihop
en skrivelse efter sitt eget sinne, lika dålig och oförmånlig för
hans egna intressen, som den protestskrivelse, som han den 21
juni lämnade Monsieur de la Porte, och vars följder blevo, att
den kungliga makten ända hittills varit suspenderad. -- -- --
Den 21 september.
I går voro konungen, drottningen, Dauphin och de två Mesdames,
konungens dotter och syster för första gången på operan. Ni kan
knappast föreställa er, sköna väninna, vilka människomassor som
samlats på bulevarderna, längs vilka de kungliga åkte fram, och
de leverop med vilka Deras Majestäter överallt hälsades. Salongen
var så full som jag aldrig förr sett den, och applåderna ljödo
livligt både under och efter spektaklet. Man förutsätter att den
kungliga familjen ofta skall besöka teatrarna, något som skall
komma dem att vinna publikens tillgivenhet; det är ett medel att
underhålla den entusiasm som gripit den till dess förmån. Den
bildar en förvånansvärt skarp kontrast till mottagandet den 25
juni. Detta enkla och angenäma medel hade bort användas sedan
lång tid tillbaka, då hade upprorsmakarna helt säkert ej kunnat
få så fritt spel.
I går afton spreds ett brev från prinsarna till konungen, daterat
den 10 september; det finns folk, som roar sig med att tro att
det är apokryfiskt och tillverkat i Paris, för min del anser
jag det vara autentiskt på grund av de sanningar, som där äro
med moderation framställda. Prinsarna stödja sig på den hjälp
de tro sig kunna vänta från de europeiska makterna. Jag ögnade
endast igenom det i går kväll, men jag får det mig tillsänt nu
på morgonen, det är emellertid alldeles för vidlyftigt för att
sändas med posten. Jag skall ge i uppdrag åt M. Brantsen att
lämna ett exemplar till er. Det har ej hörts något från Koblenz
efter det antagandet av konstitutionen där blivit känt. Jag tror
dock att detta antagande ej kommer att på något sätt förändra det
system, som prinsarna en gång antagit, och det är troligt att
makterna även skola för sin del sluta sig till detsamma.
M. Touffner reste i går, han har sett edert hus. Han förstår ej
att man kan bo och trivas i ett främmande land när man har ett så
angenämt och förtjusande hem. Detta bevisar endast att man aldrig
är nöjd med det man äger och alltid jagar efter andra njutningar.
Adjö, vackra och älskvärda väninna, jag önskade att ni vore trött
och utledsen på det irrande liv ni för, och att ni finge lust
att komma tillbaka och taga ert vackra hus i besittning. Jag
vågar dock ej tänka något sådant, då jag kunde bli besviken i min
förhoppning genom något nytt infall. Under väntan på eder ankomst
kysser jag edra händer och förblir med sann tillgivenhet eder
mycket hängivne och uppriktige tjänare och vän. S.
Det är icke Simolins brev ensamma, som ådagalägga hur starkt
intresserad madame Sullivan var av politiken -- ännu tydligare bära
Fersens dagboksanteckningar från vintern 1791 och år 1792 vittne
därom. Det är under denna tid som konungafamiljens vänner, och bland
dem sålunda kanske främst Fersens intima krets, med all iver arbeta på
nya planer på konungaparets räddning och därmed också -- enligt deras
syn på saken -- Frankrikes frälsning från total upplösning och ruin.
Redan den 21 september 1791 skriver Fersen till Taube om att han vid
återkomsten till Bryssel ämnar arbeta på att få till stånd en kongress
som, samlad nära franska gränsen och stödd av vapenmakt, skulle
betvinga det revolutionära Frankrike. Han framlägger denna plan för sin
konung och sänder den 26 november till Marie-Antoinette en promemoria
innehållande såväl en vidlyftig exposé av situationen som instruktioner
i detalj, vad alla hennes brev till Europas olika suveräner böra
innehålla -- ett brev vidlyftigt som ett utskottsbetänkande och tjockt
som en bok. Allt hinner han tanka på. I ett annat brev anbefaller han
drottningen att skriva några rader till Crawford för att tacka honom
för det synnerligen välskötta uppdraget i England, och hon svarar med
att uttrycka sin tillgivenhet för Crawford och sin oro att hans hus kan
bli förstört av pöbeln på grund av att ryktet om hans engelska färd
genom spioner blivit spritt i Paris och väckt upphetsning.
Samtidigt med att arbetet på sammankallandet av den stora kongressen
som skulle föregås av åtgärden att Europas samtliga makter återkallade
sina ambassadörer -- den 19 december kan Fersen berätta för Gustav III
att ryktet om Simolins och Staëls återkallande väckt stor uppmärksamhet
-- hade en annan ej mindre viktig plan framlagts. Förslaget synes denna
gång kommit direkt från Gustav III och var djärvt nog: det gick ut på
anordnandet av en ny flykt för konungaparet. Taube förbereder i brev
av d. 16 december Fersen på konungens förslag, som några dagar senare
kommer Fersen tillhanda.
Denna gång skulle färden ställas till Kanalen, ett engelskt fartyg
skulle taga flyktingarna ombord och föra dem till Ostende eller annan
hamn i Flandern. Men det ansågs nödvändigt att konungen tog en annan
väg än drottningen, madame Elisabeth och Dauphin, för att inte som
Gustav III uttrycker sig "dramat i Varennes skall upprepas". Ja, han
framställer även ett annat grymt alternativ: "Jag tänkte först föreslå
drottningen det modiga beslutet att stanna i Paris med Dauphin för att
underlätta konungens flykt, men vid närmare eftertanke finner jag att
dylika beslut äro lätta att taga, då man tar dem själv, men att det är
svårt att tillråda dem för andra." Han tror att drottningen därigenom
skulle ge ett bevis på högsinthet och mod som skulle imponera på hela
folket. Ett tredje alternativ vore att drottningen och hennes barn
flydde från Paris och hölle sig dolda till dess konungen vore utanför
Frankrikes gränser, varefter de skulle kunna taga en annan väg och
rädda sig.
Om dessa nya flyktplaner var Fersen ingalunda ensam. Madame Sullivan
och vännerna Simolin och Crawford voro alla invigda i dem och tyckas
även ha använts för att förbereda det nya äventyret. Redan Taube
föreslog i sitt brev en "tapper och trogen engelsman" åt vilken kunde
anförtros färden från Paris till kusten. Därmed åsyftades troligen
just Crawford. Då Crawford såsom utlänning utan svårighet kunde vistas
i Paris, medan Fersen såsom upptagen på listan över proskriberade
emigranter endast med största fara för sitt liv kunde resa dit, begav
sig Crawford i medlet av december till Paris. Han åtföljdes därvid av
madame Sullivan. Från tiden mellan den 16 december 1791 och 11 januari
1792 finner man Crawfords och Sullivans namn upptagna endast en gång
i Fersens dagbok. För den 11 januari 1792 har Fersen antecknat: "Brev
från Crawford. Han har träffat drottningen och talat med henne." Och
för den 16 januari: "Sullivan underrättar mig om att Staël skall resa
till Sverige för att rättfärdiga sig."
Dessa båda anteckningar ådagalägga tydligt nog att de befunno sig i
Paris och syftet med denna resa.
Redan före denna färd synes ock Fersen varit besluten att trotsa faran
och skynda till drottningens hjälp, ty i ett den sjunde daterat brev,
präglat av en för den i alla sorger härdade Marie-Antoinette ovanlig,
rörande hjälplöshet, skriver hon först beträffande alla de brev till
de olika regeringarna, som Fersen tillsagt henne att skriva och som
han åtagit sig att befordra: "Se här vara två sista brev, jag vet inte
om ni blir nöjd med dem. Jag har försökt att få in i dem allt vad ni
angivit, men det är så svårt för en som ej är van vid statsaffärer. När
jag på nytt läste igenom alla edra papper, märkte jag att vi i våra två
långa brev glömt en massa saker. Lyckligtvis var det intet väsentligt"
Så talar hon muntert och skämtsamt om "biskopen", varmed troligen
åsyftas d'Agoult, biskop av Pamiers, en av de kurirer och budbärare,
som konungaparet tyckes haft största tillit till. Han har besökt henne,
hon trodde hon skulle få beröm för sitt arbete, men han är sträng och
säger att hon ej kan göra för mycket. Och hon fortsätter: "Det är
absolut omöjligt för er att nu komma hit, det skulle vara att äventyra
hela vår välfärd, och när jag säger det kan ni tro mig, ty jag längtar
oerhört att få se er." Samtidigt har hon tid till omtanke för hans
trevnad. Hon vet att Crawford och Sullivan äro hans närmaste umgänge,
personer som han trivs med, ty hon skriver: "Jag väntar med otålighet
M. Crawford, men för er skull är jag ledsen att han lämnar Bryssel. Jag
hoppas att de (Crawford och Sullivan) inte stanna över vintern här och
att han återvänder till Bryssel, ty ni behöver litet förströelse." Och
hon slutar med ett par rader vilkas citerande kanske ej höra till denna
uppsats, men som visa hur olyckorna förändrat den en gång så övermodiga
Marie-Antoinette: "Vad mig själv beträffar håller jag mig uppe bättre
än jag kunde vänta på grund av den själsliga trötthet som jag alltjämt
lider av, då jag så sällan får gå ut; jag har ej ett ögonblick för mig
själv mellan besök, som jag måste taga emot, skrivgöromål och den tid
som jag är med mina barn. Denna sista sysselsättning, som ej är den
minsta, utgör min enda lycka, och när jag är riktigt sorgsen tar jag
min lilla gosse i mina armar och kysser honom av allt mitt hjärta; i
det ögonblicket är jag tröstad."
Emellertid ansåg Fersen det nödvändigt att han begav sig till Paris för
att själv deltaga i förberedelserna för den nya flykten, och den 21
januari 1792 antecknar han i sin dagbok: "Drottningen har samtyckt till
min resa till Paris." Den 29 januari noterar Fersen med förbittring att
rykten om den nya flyktplanen kommit ut samt att nationalförsamlingen
antagit ett dekret om individuellt pass för varje resande till Paris.
Men den 6 februari meddelar drottningen, att konungen begagnat sitt
veto mot passdekretet och därmed är resan definitivt bestämd.
Under den tid Fersen vidtog anordningar för sin resa, hade han dagliga
långa överläggningar med konungaparets vän och specielle ombud, den
kloke och inflytelserike baron de Breteuil, även han bosatt i Bryssel,
och han intog även nästan dagligen sina middagar hos "baronen", som han
i vännernas korrespondens benämnes.
Några dagar innan Axel von Fersen begav sig åstad, inträffade
emellertid Simolin i Bryssel på väg till Wien, dit han blivit sänd av
det franska konungaparet i en diplomatisk mission, ryktet om svenska
och ryska ministrarnas återkallande hade sålunda besannat sig. För den
9 februari har nämligen Fersen skrivit i sin dagbok: "Simolin anlände
kl. 11 utan något hinder. Han reser till Wien på drottningens vägnar
för att underrätta kejsaren om hennes läge, om tillståndet i Frankrike
och deras uttryckliga önskan att bli hjälpta. Han har haft ett hemligt
sammanträffande med dem. -- -- -- Simolin var rörd till tårar över vad
hon sagt honom."
Den 11 februari anträdde Fersen resan till Paris, åtföljd endast av en
adjutant, svensken baron Reutersvärd, och sin trogne betjänt Frantz;
förklädda och utan att ha blivit igenkända anlände de till Paris
måndagen den 13 februari, kl. halv 6 på kvällen. Den förste som Fersen
uppsökte, var den outtröttliga mellanhanden och budbäraren Goguelat.
Och ännu samma dag hade han ett sammanträffande med drottningen. --
"Gick till drottningen", har han antecknat, "kom in min vanliga väg,
såg inga nationalgardister, träffade icke konungen."
För de två följande dagarna har Axel Fersen gjort i sin dagbok, utom
vad han här i detalj berättat om sina sammanträffanden och samtal med
Marie-Antoinette och Ludvig XVI, en del anteckningar, vilkas hela
karaktär på det mest kuriösa sätt kontrasterar mot den eljes rådande
allvarliga och något torra tonen! Man finner sig plötsligt fördjupad i
läsningen av något som liknar en av de många pikanta brevromanerna från
det adertonde seklets slut. Dessa interiörer synas till hjälte hava
en sannskyldig chevalier de Faublas och icke en i hemliga och ytterst
farliga uppdrag resande högtstående politiker, på vars huvud ett pris
är satt. Och hjältinnan bär prägeln av en djärv amoureuse, spelande ett
vågsamt och spännande kärleks Spel.
Anteckningarna berätta:
14 februari. Kl. 1/2 10 lämnade jag henne (Marie-Antoinette), jag
fann Reutersvärd vid Pont-royal, vi foro i vagn till El., jag
färdades nu samma väg som förut med konungen (Gustav III) allt
påminde livligt om honom. Kl. 10 öppnade Frantz dörren för mig.
Jag bodde med Joséphine, som hade två rum, _han_ var utgången, vi
drucko te tillsammans och jag lade mig kl. 1/2 1.
15. Jag steg upp kl. 1/2 11 klädde mig alldeles ensam. Frantz
tog upp min frukost till mig när _han_ gick ut. Kl. 1/2 11 kom
hon upp till mig på ett ögonblick, man gav mig även något litet
till middag, som man tog från bordet under förevändning att ge
det åt Joséphine; när de voro hemma fick jag just ingenting, men
när det var främmande fick jag mera, jag tände ljus och läste
efter middagen. Jag var tvungen att hålla mig mycket stilla
emedan salongen var belägen under mitt rum, de gingo på teatern
och jag blev ensam ända till 1\2 10, då hon kom hem, då gick jag
ner i salongen, efter det man skickat bort tjänarna och stängt
dörrarna, och drack te där till kl. 11. _Hans_ kammartjänare kom
tillbaka och av ängslan att han skulle se mig, gick jag upp till
mig. Hon kom till mig ett ögonblick och under förevändning att
hon ville äta; jag åt höna, soppa och kompott; kl. 1/2 12 lämnade
hon mig. Jag måste lägga mig mycket sakta för att ej förorsaka
något buller. Man hade låtit den andra kammarjungfrun, som var
syster till Joséphine, förstå, att jag var hennes son, som hade
flytt från hertigen av Wirt
[Då madame Sullivan enligt Engeström hade en dotter med hertigen
av Württemberg synes detta påhitt om Fersen som en hemlighållen
son till El. och hertigen ytterligare bestyrka antagandet, att
med El. menas Sullivan. Se för övrigt sid. 231.] och att hon ej
ville att han skulle veta det, hon visade mycken medkänsla med
mig, och då det fanns två rum bragte hon mig ved och även annat,
utan att någonsin se mig. Jag läste 4 eller 5 romaner under den
tid jag var här och dessutom M:s dagbok.
För den 16, 17 och 18 februari finnas inga anteckningar, men av ett
brev till Fersens vän Evert Taube av den 26 februari framgår, att
Fersen under dessa dagar vistades i Tours, antagligen emedan han fann
det oförsiktigt att stanna så länge i Paris i en fortsättning. Den 19
begynna åter anteckningarna om Fersens hemlighetsfulla vistelse i Paris:
Den 19. Medan de voro på teatern lät jag Reutersvärd komma till
mig. 20. Reutersvärd skrev till mig, att Bergstedt skulle anhålla
om pass för mig, men han ville träffa mig personligen, jag hade
förutsett detta och stämde möte med honom på gatan utanför huset
kl. 6 på kvällen, och då _han_ var utgången, gick jag dit genom
bakporten med Frantz. Kl. 1/2 10 kom hon och vi skildes åter
kl. 1/2 12. Jag läste därpå till 1/2 1 och lade mig sedan. Ofta
åt _han_ av det jag lämnat i tron att det var hon som ätit (av
faten). El. berättade mig på morgonen, att Goguelat hade skrivit
till honom och bett att få råka honom. Jag föreställer mig att
hon, då hon sade, att jag skulle komma måndag eller tisdag, ville
förbereda honom för att han skulle stanna hemma, ett onödigt
förutseende, som förargade mig. Goguelat kom kl. 1/2 6, El. gick
på teatern, men _han_ stannade hemma med Gog. för att invänta
mig. Kl. 1/2 9 gingo de ut.
21 mars. Kl. 6 gick jag ut, träffade Reutersvärd och gjorde med
honom upp om arrangemangen för vår avresa vid midnatt -- -- --
Han medförde ett brev till El., i vilket jag låtsade annonsera
min ankomst och anhöll om att få träffa _honom_. Man släppte
in mig i hemlighet, vi spelade vara roller väl, man misstänkte
ingenting. -- -- --
Vilka äro nu de tre personer, "han", som icke nämnes vid varken
titel, för- eller efternamn, och som ej fick kännedom om att Fersen
vistades under hans tak, men för vilken man sedan spelade komedien,
att Fersen skulle komma några dagar senare, den mystiska El., vars
namn Fersen med stor konsekvens aldrig utskriver och den så kallade
Joséphine. Fullt uppklarad blir denna intrig måhända aldrig. På
sannolikhetskalkylens väg tycker man sig dock tangera den definitiva
lösningen. Under sin Parisvistelse antecknar icke Fersen en enda gång
att han hade råkat Crawford och madame Sullivan, vilka dock båda under
denna tid bevisligen vistades i Paris. Det ligger frestande nära
till hands att antaga, att "han" var ingen annan än Crawford. Kort
tid förut hade Fersen från Bryssel skrivit till Evert Taube: "Försök
att förmå konungen att skriva ett artighetsbrev till herr Crawford,
han förtjänar det på grund av den möda han gjort sig." Och efter sin
hemkomst till Bryssel skriver han i ett annat brev till Taube: "Den
enda person, som kunde sätta i verket konungens och drottningens flykt
är M. de Crawford, i synnerhet efter det att han fått tillfälle att
utan svårighet tala med drottningen, då han har hennes förtroende och
i sin egenskap av engelsman ej kan vara misstänkt, och framför allt
emedan man redan vant sig vid att se honom komma till Frankrike, än
från den ena sidan, än från den andra." Det enda motiv, som kunde ha
lett Fersen och fru Sullivan till att för den sålunda i alla deras
hemligheter invigde Crawford fördölja Fersens vistelse i Paris, måste
ha varit Crawfords svartsjuka, som Fersen ju ibland nämner, och som
med åren tyckes hava tilltagit. El. åter måste ha varit ingen annan
än Elisée, den ständigt galanta, mot alla sina tillbedjare trolösa
madame Sullivan. Detta antagande bestyrkes ytterligare genom ett litet
men talande faktum: i Fersens dagbok finner man engång beteckningen
"Sull." överskriven med ett El., vilket tydligt torde kunna bevisa
att här är fråga om samma person. Vem åter som betecknades med namnet
Joséphine eller beteckningen "Joseph." är svårt att säga, det kan
vara en kammarjungfru, men även fru Sullivans förut omtalade dotter
m:lle Franchimont eller Franquemont, som Fersen kallar henne, och som
troligen hette Joséphine.
I varje fall, vilken egendomlig blandning av allvar och lättsinne
erbjuder ej denna episod, som man väl ej väntat att finna i den
rätlinige Axel von Fersens liv! Omvärvda av hotande livsfara i kampen
för att rädda Frankrikes olyckliga konungapar, ha dessa deras trognaste
vänner tid att sinsemellan spela med varandra en skickligt uttänkt
intrigkomedi, vävd av bedrägeri och hemliga möten. Det är en sedebild,
färgstark och i tidens mest omtyckta format -- miniatyrens.
Fersen lämnade emellertid Paris den 21 februari tillsammans med
Reutersvärd och anlände lyckligt till Bryssel den 24 efter att de
flera gånger blivit anhållna och undkommit endast genom att förklara
sig vara kurirer. Från och med den 1 mars -- just det datum, som
betecknar Crawfords och fru Sullivans återkomst till Bryssel -- vidtaga
åter anteckningarna om middagar och soaréer hos Crawford -- nu i hans
nya hus, utfärder och promenadturer, vid vilka de tre vännerna äro
oskiljaktiga.
Något annat resultat an ett negativt tyckes Fersens resa ej ha lämnat.
"Flykten är för närvarande en fysisk omöjlighet", skriver han till
baron Taube, "på grund av den ytterligt noggranna bevakningen. Man
håller dem under ögonen och man undersöker alla fartyg, som lämna
Frankrike." Och i det brev i vilket han för Gustav III redogör för sin
resa talar han om att det franska konungaparet visserligen insåg, att
en ny flykt vore mycket fördelaktig för dem och att de vore villiga att
företaga en sådan så snart de europeiska makternas olika truppstyrkor
vore förenade vid gränsen, men att de nu ej vågade företaga den, och
han tillägger: "Jag tror också att en sådan flykt är omöjlig."
Flyktförsöket lekte emellertid alla konungafamiljens vänner i hågen
och i mars framställdes från två olika håll -- Bouillé och Gustav III
-- samtidigt förslaget, att kungafamiljen borde söka sig över till
England. Därvid ville man alltjämt stöda sig på Crawford såsom den
bäste förmedlaren, när det gällde att begära tillstånd därtill av den
engelska regeringen. "Jag tror", skriver Gustav III till Fersen i ett
brev av den 2 mars 1792, "att den enda utvägen numera är att förtro sig
åt engelsmännen, och 'le sieur de Crawford' kunde vara nyttig för att
hjälpa DD. S. Ch. MM. att möjliggöra delta steg". Greve Fersen skulle
däremot officiöst ombetros missionen att med ett handbrev av Gustav III
uppvakta engelska konungen: -- "det förefaller mig," skriver Gustav III
vidare, "som vore ni den lämpligaste personen att utföra detta uppdrag,
och nu när ni ej mer kan resa till Paris, skulle er närhet till England
gynna detta företag."
Medan Crawford sålunda användes i halvt officiella hemliga uppdrag,
tycktes madame Sullivan ha förmedlat korrespondensen mellan
Marie-Antoinette och Fersen, och märkligt är att de små hemliga
intrigerna bakom Crawfords rygg fortsattes såtillvida, att hon gjorde
det utan Crawfords vetskap. Det framgår ur flera av dessa brev, som
frambefordrades på alla möjliga sätt, bland annat i cakes-askar: "Tala
ni med madame Sullivan", skriver Marie-Antoinette till Fersen, den 30
mars, "jag måste få veta namnet på den dam, till vilken man skall vända
sig hos henne, men var mycket försiktig, M. C. vet ingenting om detta,
han ville inte ens att hon sista gången skulle råka Jarjayes." Och
ur Fersens brev till drottningen av den 17 april: "Jag har talat med
madame Sullivan, hon har sagt J. att hon givit order om att jag även
under hennes frånvaro kan sända er brev såsom förut och att ni även kan
skriva till mig. Damen som man skall vända sig till är madame Toscani,
hon är säker och om man sänder henne en ask, som innehåller några bitar
tyg eller något annat och det sändes till Crawford, så kan det gå. Hon
har ej talat om detta för herr C... emedan han är så rädd och försiktig,
att han skulle varit tveksam och därigenom aldrig något hade blivit av.
Det är därför han ej vill hon skall råka J..., ty han har annars inga
hemligheter för henne, utan säger henne allt." I ett annat brev från
Fersen till drottningen heter det: "Jag sänder er detaljer i en
cakes-ask. Sänd ett bud på tisdag kl. 6 e.m. till M. C.... och fråga
efter madame Toscani, så ger hon papperen", och i ännu ett, där
Fersen anhåller om tre blankofullmakter: "Köp två vackra sorghattar,
skicka dem till madame Toscani och bed henne sy de tre papperen i
bottnen mellan fodret samt bed henne sända dem till madame Sullivan,
hon vet huru. Namnet kan skrivas med vitt bläck eller om det är
nödvändigt med svart." Att Marie-Antoinette följde uppmaningen visar
hennes brev av den 21 juli med följande notifikation: "Jag översänder
i dag till er två broschyrer, samt två till madame Sullivan och två
till M. Crawford. Jag är mycket belåten över att ni var nöjd med
handskarna, som jag sände er, jag antar att ni blir det även med
hattarna."
Av allt framgår att Fersen och med honom vännerna i Bryssel höll så
att säga det franska konungaparets öde i sin hand. Fersen inser det
också själv, då han i ett brev till sin vän Evert Taube skriver: "Jag
är besluten, min vän, att ej nu återvända till Sverige; då jag håller i
min hand alla sakernas trådar och alla DD. K.K. M.M:s angelägenheter gå
genom mig kan jag ej avlägsna mig utan att dessa bli lidande eller helt
och hållet avbrutna. Om man tänker sig det, så försök avlägsna denna
tanke."
Av Fersens dagbok ser man, att fru Sullivan ej blott var med om alla
politiska överläggningar, utan att hon även uttalade sin mening, att
man begärde hennes råd och rättade sig efter henne. Intet är i detta
avseende så betecknande som följande anteckning:
Den 7 (augusti) tisdag (1792). Åt middag hos Sullivan.
Municipalitetet i Paris är för konungens avsättning. Mycket
oroväckande. Madame Sullivan som är förtvivlad häröver, som
sysselsätter sina tankar endast med denna sak och är sjuk av
oro, föreslog mig, att vi skulle sända en person till England
för att anhålla om, att konungen av England skulle vidtaga någon
åtgärd för att försöka rädda dem; han skulle proklamera, att
han ej kommer att tåla någon komplott mot deras liv, och att
detta skulle ha till följd en förfärlig hämnd från han sida; man
borde göra klart för dem, att detta ej skulle strida mot deras
neutralitet, emedan deras hot att inskrida skulle gälla endast
det fall, att man förgrep sig på konungens och drottningens liv,
förresten behövde man ej förbinda sig till någonting, så att
det, till och med om de bleve misshandlade, skulle stå öppet för
England att låta bli att handla. Jag tyckte att idén var god,
men insåg att det fanns tusen hinder för dess utförande: oron
för Pitt, för att saken skulle diskuteras i Parlamentet, och
så är det dessutom svårt att veta huruvida en nation har rätt
att avsätta och döma sin konung; lägg därtill den korta tid,
vi ha på oss, och engelsmännens dåliga vilja. Hon invände, att
om man även medgåve allt detta, man ändå borde försöka denna
utväg, det gällde ju nu att rädda konungafamiljen, och vi borde
därför ej bry oss om det omak vi förorsaka -- samt dessutom, att
om denna åtgärd ej heller ledde till resultat, vi ändå skulle
ha tillfredsställelsen att ha försökt allt. Jag hade intet att
invända, utan beslöt att övertala baron de Breteuil därtill. Hon
talade också med Simolin, som trodde att det skulle kunna lyckas,
och hon uppmanade Crawford att resa till London, vilket han även
gick in på att göra, övertygad också han, att det var det bästa.
På kvällen talade jag med baron Breteuil, han var -- och det av
precis samma skäl som jag på morgonen -- absolut emot planen
och tillade endast att han fruktade att Pitt med sin dåliga
vilja kunde förråda allt, samt genom att låta upprorsmännen få
del av planen, ännu ytterligare blottställa konungen. Detta var
överdrivet och jag försökte bevisa det för baronen. Men han
framhärdade i sin vägran i det han tillade, att i politiken varje
onödigt steg är skadligt. Jag framställde för honom samma skäl
som madame Sullivan anfört på morgonen, och bad honom tänka över
detta under nattens lopp, jag skulle sedan på morgonen komma till
honom för att inhämta hans åsikt. Under tiden kommo Crawford och
jag överens om, att ifall hon framhärdade i sin åsikt, vi skulle
sända en man med brev till hertigen av Dorset för att förmå honom
att vidtaga åtgärder i denna riktning.
Det lyckades även fru Sullivan att få detta företag till stånd. När
Fersen följande morgon kl. 8 infann sig hos baron de Breteuil var denne
alldeles omvänd. Han visade sig icke allenast ha omfattat Fersens
åsikt, men hade dessutom skrivit ett brev färdigt till Pitt. Till en
början var det ej fråga om annat än att Crawford skulle frambefordra
brevet, men efter att ha hållit rådslag ansågo Fersen och Breteuil det
förmånligare att lämna sakerna i händerna på en fransman, och till att
överlämna brevet utsågs nu åter biskopen av Pamiers.
Det kan vara av intresse att veta, att Fersen ej ens för
Marie-Antoinette dolde, att fru Sullivan var upphovet till detta
förslag -- och tyder icke just det faktum, att Fersen talade med
Marie-Antoinette om dessa sina intima vänner bättre än mycket annat
på huru nära han i själva verket stod drottningen! -- "Idén därtill
är madame Sullivans", skriver Fersen till drottningen, "baronen var
först emot planen, men antog den, sedan jag i detalj utvecklat den
för honom." -- -- -- I samma brev visar han även sin solidaritet med
Crawford: "Min oro för er är förfärlig", skriver han, "jag har ej ett
ögonblicks lugn. Den enda tröst jag har är att min oro så livligt delas
av Crawford, som är uteslutande upptagen av att uttänka utvägar för att
tjäna er."
Men ack, också denna åtgärd blev, som man kunde frukta, resultatlös.
Endast några dagar efter det biskopen avrest till London nåddes
Bryssel av den nedslående underrättelsen, att konungaparet inspärrats
i Tempeltornet, och för madame Sullivan och hennes vänner måste det
därmed vara klart, att det ej fanns någon möjlighet mera att rädda dem.
Vi se av allt det föregående att en hel mängd framstående diplomater
hörde till fru Sullivans krets. Mercy d'Argenteau var en trägen gäst
hos henne, och att Breteuil kände sig väl i hennes salong och, så
ofta han kunde det, sökte tillfälle att vara tillsammans med henne
och hennes vänner, framgår av hans korrespondens med Fersen. "Jag
är ytterst känslig för de hälsningar madame Sullivan sänder mig",
skriver Breteuil en gång från en resa, "säg henne att jag förtjänar
dem på grund av den vänskap jag hyser för henne. Tacka också mycket M.
Crawford, som jag är fäst vid med en verklig vänskap, och framför min
hälsning till m:lle Franquemont." Och en annan gång skriver han från
London, det var i februari 1793, efter att ha tecknat hälsningar till
var och en speciellt inom den lilla kretsen: "Jag vore mycket glad,
om jag i kväll kunde vara tillbaka i eder mitt." Men också svenskar
som reste igenom Bryssel och vistades där någon tid, tyckas ha varit
väl emottagna i fru Sullivans salong. En finländare, ingen ringare än
Gustav Mauritz Armfelt, vistades Bryssel under den kritiska tid, då den
franska revolutionshären under Dumouriez' befäl inträngde i landet. Han
skriver i sina memoarer, av vilka Elof Tegnér i sitt arbete om Armfelt
ger en mängd utdrag: "Alltså antog jag att Dumouriez inom kort skulle
driva oss ur Bryssel, och brydde mig icke om att låta presentera mig
i den förnäma societeten. Jag umgicks hos madame Sullivan, monsieur
Crawfords väninna, hos vilken många av de bemärkta personerna samlades,
bl.a. Simolin, Mercy d'Argenteau, Breteuil; jag träffade även någon
gång baron von Beck, Preussens envoyé -- -- --" Och på ett annat
ställe har han antecknat: "Men 'la joyeuse entrée' tillkännagavs ej
förrän samma dag som ärkehertiginnan blev tvungen att lämna Bryssel,
och fransmännens framgångar hade i någon mån gjort alla den kejserliga
regeringens åtgärder misstänkta och gagnlösa. Jag hörde hos fru
Sullivan alla aftnar av den tid jag var i Bryssel baron Breteuil, som
hade varit fransk inrikesminister, greve Metternich, som hade varit
kejsarens ambassadör i Paris och flera andra framstående personer tala
om den närvarande krisen, men ingen kunde komma överens om medlen att
draga sig därur."
En liten rad i ett av Fersens brev till baron de Breteuil visar, att
madame Sullivan ej skydde att göra, om man så får säga, praktisk nytta
i fosterlandets tjänst. Brevet är skrivet efter septembermorden.
"Madame de Sullivan sänder er tusen och åter tusen hälsningar. Stackars
människa, hon var i går och hjäpte till med offren av den 2; hon grät
därvid mycket och var fullkomligt sjuk efter det hela dagen."
När de franska revolutionshärarna inträngde i Belgien, blev situationen
för madame Sullivan och hennes vänner, i synnerhet Fersen, mycket
kritisk och de ansågo bäst att lämna Bryssel. Den 9 november lämnade de
staden för att bege sig, Fersen till Düsseldorff, de andra, åtminstone
Crawford och fru Sullivan till Paris. Men det är vida intressantare att
låta Fersen själv berätta.
Han har i sin dagbok antecknat följande om deras resa:
Den 7 onsdag. Baron de Breteuil kom till mig för att underrätta
mig om att österrikarna blivit slagna vid Mons av 80,000
fransmän med 150 kanoner, att man beslutit slå till reträtt, att
guvernören skulle resa och även ärkehertiginnan, för att draga
sig tillbaka till Ruremonde, och att Metternich hade tillrått
honom att resa, att deras trupper hade lidit mycket. Baronen
sade mig också, att han ämnade resa till Ruremonde tre timmar
senare. Klockan nio var nyheten allmänt känd och alla utom sig
av förvirring och skrämsel. Man kunde ha trott att fransmännen
stodo utanför stadsportarna -- alla människor sprungo omkring för
att söka en möjlighet att rädda sig undan. De arma emigranterna,
som voro utan pengar, utan möjligheter, befunno sig i ett
tillstånd av förtvivlan. Det var omöjligt att erhålla ett åkdon,
alla voro nämligen beställda för att köra till Antwerpen eller
annanstädes, och under hela dagen såg man ej annat än folk som
reste, samt foror vilka kommo från armén. Två dagar tidigare hade
order givits om att ej utge några skjutshästar utan tillstånd;
allt detta väckte oro. -- Jag gick för att meddela Crawford
underrättelsen och uppmanade dem att packa sina koffertar. Jag
packade också mina och vi kommo överens om att resa tillsammans,
vi och Simolin, genom Antwerpen till Breda. Jag gick sedan
till Mercy för att höra, om han i sitt förvar hade Joséphines
diamanter -- -- --
Det var meningen att vi skulle äta middag hos napolitanske
ambassadören, men han lämnade oss återbud. Oavbrutet rullade
vanliga vagnar och hovvagnar i väg. Vi hade utsatt vår resa till
följande dag, men M. de Mercy, som kom till madame de Sullivan på
kvällen och som hon frågade om råd, tillrådde oss att ej brådska,
emedan vi ännu hade 3 eller 4 dagar på oss, han sade också att
han för sin del ej ämnade bege sig till Ruremonde, som var fult
och en ohälsosam ort, utan tänkte slå sig ner i Düsseldorff, samt
föreslog oss att komma dit. På kvällen beslöto vi oss för att
fara dit och att uppskjuta vår resa.
Den 9 fredag. Simolin som hade åtagit sig att hyra hästar, hade
ej kunnat finna sådana. Jag köpte då fyra för vårt bagage och
fann dessutom åtta för vagnarna, därtill hade jag ännu mina egna.
De fingo 22 louisdorer för att köra fyra mil till Maëstricht. --
-- -- Nyheten om upproret i Antwerpen blev känd, jag fruktade
för det fördärvliga exempel det skulle lämna -- -- -- Det blev
bestämt att vi skulle sätta oss upp i vagnarna och att vi skulle
bege oss i väg. De övertalade mig att bränna upp min portfölj,
som innehöll brev från drottningen, men jag gjorde det ej,
jag lade den med mina andra papper i Simolins vagn, jag hade
dagen förut beslutit mig för att lämna dem åt lord Elgin, men
upproret i Antwerpen kom mig att ändra beslut, eller det var
snarare madame de Sullivan som ej gav portföljen, då han under
natten sände ett bud för att avhämta den. Vi reste slutligen vid
middagstiden: Simolin och jag i en vagn, de båda damerna och
Crawford i en annan, vara betjänter i min vagn, kammarjungfrurna
i en tredje, en bagagevagn och en kabriolett och mina ridhästar.
Vi stego till häst och trots vad jag sade, var jag icke utan
fruktan för en upprorsrörelse i Bryssel eller under vägen, men
allt var lugnt, om än alla människor sågo rådvilla och skrämda
ut. -- -- --
Den 10 lördag. Vi reste kl. 9; alla begåvo sig till Tongres och
Maëstricht. Jag föreslog att vi skulle fara genom Liege, som var
mycket lugnt, men de andra ville inte. Vi anlände till Tongres,
och då jag sänt bud i förväg, hade magistraten ordnat så att vi
fingo bo hos en av dess medlemmar, mycket bra. Jag sov på golvet
med Simolin på halmen. Vi voro knappast gladare än kvällen förut
och vi sågo lika många vagnar: det var en hel procession.
Den 11 söndag. Vi reste kl. 10 och mötte på vägen M de
Metternicht; han talade om att han rest från Bryssel natten
mellan torsdag och fredag, att Mercy ej var färdig och hade
stannat kvar -- -- --
Kl. 1 kommo vi till Maëstricht, omöjligt finna något ställe där
vi kunde bo, vi stego då av hos en värdshusvärd för att äta
middag, han gav oss två rum; Simolin och jag fingo rum helt nära,
vi sovo båda två i samma rum, det var mycket lågt. Jag gick
för att träffa baronen, han satt till bords med 20 personer,
alla bekanta till mig och tillhörande societeten. Där var hela
världen, sedan två dagar hade nämligen 9,000 personer anlänt hit,
en hel massa hade sovit ute på gatan. Prinsen av Hessen, bror
till lantgreven och guvernören, hade infordrat order om vad han
skall göra med dessa massor av människor.
Den 14 onsdag. Åt middag hos prinsen av Hessen med madame de
Brionne, Breteuil, prins Camille de Rohan, d'Angevilliers,
ärkebiskop av Reims etc. etc.
Den 25 söndag. De franska prinsarna anlände.
Den 26 måndag. Prinsarna hade bort resa kl. 8 på morgonen. Jag
var där; de hade blivit hejdade av en man från Limbourg, som de
voro skyldiga 80,000 livres för truppernas utrustning, man hade
avrått dem från att taga denna väg, men greven av Artois önskade
det för att få träffa madame Polastron som var där. -- -- --
Det var först den 13 december som dessa fyra vänner reste härifrån,
sedan de fått höra att fienden trängde på och var helt nära. De voro,
säger Fersen, mycket osäkra om vilket parti de skulle taga, och
voro oroliga -- i synnerhet Fersen och Simolin -- att ställas inför
fransmännen. Men det var farligt både att resa och stanna. "Jag ville
icke lämna damerna", säger Fersen, "och slutligen beslöto Simolin
och jag att resa på kvällen och taga vägen över Köln. Kl. 10 reste
vi, klockan ett på natten anlände vi till Bergheim. Då vi passerade
österrikiska armén, sovo alla i skogen; vi sågo ej ens en skiltvakt.
Kl. 3 reste vi åter i väg, emedan vi icke kunde få något logis och
anlände kl. 6 till Königsdorff; det var en kall och mörk natt; det
snöade på morgonen och allt var vitt. Vi tillbragte natten på ett
dåligt värdshus utan att kunna sova."
Den 14 fredag. Regn och blåst. La Marck och jag gingo till ett
benediktinerkloster, en kvarts mils väg för att söka logis
för damerna. Alla nunnorna hade rest sin väg av skrämsel, det
fanns blott en kvar, markisinnan de Coppens, som erbjöd oss
hela huset; där fanns redan soldater, men huset var möblerat.
Vi gingo tillbaka ner till värdshuset; Simolin reste till Köln
och vi gingo åter upp till klostret. Man hade just anhållit om
denna bostad för baron Pinzenstein, artillerigeneral. Vi behöllo
refektoriet för damerna och sände bud emot dem till Bergheim. I
klostret befann sig M. Patit, major i Ruremonde, med sin hustru,
och hon hjälpte oss att samla ihop vad vi behövde. Vi åto en
oerhört dålig frukost med nunnan. La Marck ock jag sutto ensamma
i refektoriet; jag var mycket sorgsen, åsynen av ett stort,
öde och omöblerat hus, osäkerheten om huruvida de alls skulle
komma, om Crawford ej hade ändrat plan, allt detta gjorde mig
melankolisk. Slutligen kl. 7 kom man och underrättade oss om att
de hade kommit, de sovo i refektoriet, vi i våra vagnar.
Den 15 lördag. Kl. 11 reste vi, kl. 3 anlände vi till Köln.
Den 17 måndag. Vi reste kl. 10 och anlände kl. 2 till Oplunden,
fingo dåligt nattkvarter.
Den 18 lördag. Vi reste kl. 11 och anlände till Düsseldorff först
kl. 8 på kvällen.
I Düsseldorff sammanträffade Fersen och hans vänner åter med baron
de Breteuil. Här genomlevde de nu tillsammans under flyktens alla
olägenheter denna förfärliga januari månad med dess så nedslående
underrättelser: processen mot Ludvig XVI, diskussionen om huruvida en
folkomröstning skulle äga rum, den hemska omröstningen vid konventets
sammanträde den 16-17 januari, där dödstystnaden endast blev mera
skräckfylld genom de två små orden som gång på gång föllo likt slag
av en bila: "la mort" -- och slutligen den 27 januari på kvällen det
dystra budskapet om Ludvig XVI:s avrättning. "Fastän jag var förberedd
därpå", skriver Fersen i sin dagbok, "har bekräftelsen på detta
förfärliga brott återuppväckt all min smärta. De mest hjärtskärande
minnen kommo för min tanke." -- -- -- Och anteckningarna i dagboken
ådagalägga huru oavlåtligt vännerna här voro upptagna endast av tanken
på det öde som väntade drottningen. För den 31 januari har Fersen
nedskrivit olika förslag som här i vänkretsen uppgjorts för att rädda
drottningen, men vilka alla förkastats som orealiserbara. Därefter
tillägger Fersen: "Men jag anser att ingen åtgärd som ej vore till
nytta bör företagas, då man ej ens vet om den ej kunde vara skadlig.
Crawford, La Marck, Simolin och jag diskuterade allt detta hela
aftonen." För den 6 februari skriver han bedrövad: "Konungens död har
ej gjort stort intryck på emigranterna: de trösta sig med att Monsieur
skall bli regent. Några av dem ha till och med gått på teatrar och
konserter."
Först i augusti återvände Fersen till Bryssel. Han har antecknat i sin
dagbok för den 3 augusti: "Jag reste kl. 9 på morgonen från Enghien och
kom kl. 1 till Bryssel, jag var mycket glad över att vara tillbaka."
Men det blev icke något glatt liv som vännerna i Bryssel levde under
dessa månader, som helt voro upptagna av att följa de yttre och inre
politiska händelserna i Frankrike för att ur deras utveckling avlyssna
Marie-Antoinettes öde. Den 20 oktober erhöllo hennes trofasta vänner på
omvägar kännedom om hennes död på schavotten fyra dagar tidigare.
* * * * *
Under många år fortgick livet här i Bryssel såsom förr så till vida
att madame Sullivan, Crawford och Fersen fortfarande levde sitt
dagliga liv tillsammans -- Simolin däremot var på grund av sina
diplomatiska uppdrag ofta borta från vänkretsen. Fersen blev nämligen
fast stationerad i Bryssel genom sin utnämning till svensk minister
därstädes.
Allt fortfarande utgjorde också det Crawford-Sullivanska hemmet en
samlingsplats för högtuppsatta politiska personer, när de ville vara
tillsammans utan ceremonier, och för emigranter -- gamla och nya
vänner. I brev till Axel von Fersen från svensken Brelin, ambassadör
i Lissabon, av den 28 augusti 1793 och 4 januari 1794 kan man läsa
hjärtliga hälsningar till madame Sullivan, hennes dotter och Crawford.
Men vänkretsen försvinner dock med drottningens död i privatlivets
dunkel och dess betydelse såsom politisk agitationshärd upphör så gott
som fullständigt. Vad Axel von Fersen har att efter denna epokbildande
tilldragelse förtälja om madame Sullivan är uteslutande av privat
natur. Men det kan vara av intresse att ge några spridda utdrag ur
hans anteckningar, där dessa beröra förhållandet till hans väninna,
om icke för hennes egen skull -- ty såsom personlighet var hon utan
betydelse -- så dock för det hemska ljus de kasta över den svenske
ädlingens ödsliga och ödslade liv. Man får här otvetydiga bevis på hans
beroende av denna kvinna, som han höll fast vid mera av vana eller
kanske mest av fruktan för ålderdomens spöke: ensamheten. Vad som är
det mest beklämmande är att konstatera, vilken ömklig roll den om
sin självaktning förr så ömtålige Fersen spelade i förhållandet till
Crawford och dennes betalade väninna. De här gjorda utdragen hänföra
sig endast till tiden från början av januari 1794 till och med den 28
juni samma år, då Fersen och de andra lämnade Bryssel.
Onsdag 8 (januari). Skrivit till Taube om mina enskilda
angelägenheter. Jag är emellertid ännu osäker om huruvida jag
skall begära London eller Italien, och fastän jag ej är glad
däröver, är det i alla fall El. som är orsaken till denna
obeslutsamhet, ty vi kunna aldrig tala med varandra och kunna ej
ordna någonting och ändå känner jag att jag vore lycklig över att
fortfarande få vara tillsammans med henne -- -- --.
19. Crawfords bror har anlänt, det är en man om 60 år, mager,
torr, rak, mycket kall, frågvis och tråkig, han kan ingenting
annat än engelska.
De följande anteckningarna ha ett visst personintresse därför att av
dem synes framgå, att det under så dramatiska omständigheter i Paris
bedrivna kärleksspelet bakom Crawfords rygg på ett lika dramatiskt sätt
avslöjades av denne:
Onsdag 5 (februari). Det har varit en ny scen mellan Cr. och El.
för min skull. Han säger, att han fått veta allt och han har
även sagt sådant som det är svårt att föreställa sig att han
fantiserat ihop. -- Han sade att min kammartjänare och hennes
kammarjungfru voro ovärdiga att spela en sådan roll -- -- --
vi kunna ej ana vem som förrått oss. Hon tror att det är min
kammartjänare, som berättat allt vad han visste åt hans, som är
en odåga, men efter vad man försäkrar fortfarande fästad vid min.
Jag misstänkte Pierre, vi kallade in honom och skrämde honom, men
lovade honom förlåtelse, om han skulle erkänna, och han bad att
bli konfronterad. Hon vill lämna honom (Crawford) och därförinnan
fordra, att han skall säga vem som skvallrat -- -- -- detta medel
är alltför våldsamt, förresten är hon ej nog karaktärsfast för
att lämna honom och lika litet att fullfölja något i längden, han
vore i stånd att medge allt, och jag bleve komprometterad. Det
är förresten svårt för mig att misstänka min kammartjänare eller
någon annan av mitt folk, ty jag förstår ej att det kunde ligga i
deras intresse, då de veta, att de genast skulle bli bortkörda.
Torsdag 6. Simolin har varit sjuk i tre dagar. Jag träffade henne
hos honom kl. 1/2 2, hon bad mig att ej komma till middagen, så
att han skulle bli skrämd och tro, att hon sagt mig allt och
att jag därför ej mera ville komma till dem. Men hon hade ej
uthållighet nog att framhärda däri och sände kl. 1/2 4 ett bud
att jag skulle komma dit, vilket jag ej kunde, emedan jag var
bjuden till madame Matignon på middag, det är tredje gången som
hon ber mig om samma sak och som hon sedan ändrar mening.
9 febr. Crawford är fortfarande ursinnig, i går sände han en
timme efter det vi gått på teatern vagnen för att hämta oss, och
lät säga oss att vi borde komma hem, han hade varit vid mycket
dåligt humör, emedan de gått med mig utan honom, så han ej ännu
kunde gå ut, vi trodde alla att något hade hänt och de föreföllo
mycket uppskrämda. El. misstänkte dock att det kunde vara en
kapris, jag gick ej alls in. Han började i själva verket med att
det var oerhört att de gingo ensamma med mig, men El. behandlade
honom så överlägset, och gjorde så narr av honom, att han
ingenting kunde säga och det enda som återstod var att vända allt
till skämt. Han måste i själva verket ha förstått det onekligen
mycket löjliga i sitt uppträdande.
14 febr. Jag såg i går kväll på Comedien operan "Oedipe". Minnet
av att ha varit närvarande vid premiären i Versailles förorsakade
mig djup smärta, det går inte en dag, då jag ej tänker på allt
det jag förlorat.
20 febr. Crawford är galnare än någonsin, då han ej åt middag
hemma, ville han ej heller att jag skulle äta där. El. lät säga
mig det, varför jag gick på middag till madame Matignon. Då jag
gick bort för att gå till min middag såg jag hans vagn framför
dörren, men jag gick i alla fall strax upp igen under något slags
förevändning och gick direkt till El. ty jag hade något att säga
henne, då jag kom till dörren såg jag hans (Crawfords) vagn, jag
låtsade som hade jag haft ett ärende till Simolin och gick inte
upp. Han ställde det oaktat till ett oerhört väsen, när han såg
min vagn stanna, påstod att vi hade ett möte, och att han visste
allt, att han ville tala med mig därom etc. etc. samt tusen
idiotismer i samma stil. Det är en man med ett oerhört odrägligt
hemlynne även med tjänarna. Med allt detta skulle jag tycka illa
om att han talade med mig, jag kunde nog utan tvekan ge honom
mitt hedersord, men alla de förklaringar vilka jag skulle vara
tvungen giva honom angående dem som givit honom de detaljer, som
han säger sig känna till, skulle vara för mig så osympatiska för
tjänarnas skull, att jag efteråt skulle ge upp andan.