FRANÇOIS-CLAUDE-AMOUR DE BOUILLÉ.

När efter Bastiljens stormning emigrantfloden i sitt strömdrag drog

med sig de flesta av Marie-Antoinettes och Ludvig XVI:s personliga

vänner och dessutom en stor del av den klass som bort utgöra tronens

stöd under onda tider, låg det nära till hands att även konungaparet

skulle anse en flykt vara den enda räddningen ur det svåra läge,

i vilket de kommit efter de dystra oktoberdagarna 1789. Då hade

folkmassan för andra gången efter revolutionens utbrott ställt sig

solidarisk med nationalförsamlingen, och, som en symbol för att

den lysande, självtillräckliga despotismen efterträtts av en utav

folket avhängig konungamakt, tvingat sin konung att utbyta residenset

Versailles med dess praktfulla och högdragna isolering mot de mörka

Tuilerierna, omgivna av det sjudande Paris. I diskussionerna inom

hovet och i Marie-Antoinettes hemliga brevväxling med Wien återkom

ofta tanken på att skära sig ut ur de svåra förhållandenas nät genom

att följa de andras exempel och rädda sig bort från Frankrike.

Men det tyckes som om meningarna inom kungafamiljen varit delade.

Ludvig XVI själv var egentligen alltför flegmatisk för att taga

något initiativ, och han hade måhända slutat med att emottaga den

ställning, som den konstituerande nationalförsamlingen ville bereda

honom, nämligen som den högste funktionären i en modern parlamentarisk

stat med en årsinkomst av 25 miljoner livres, framför att utsätta

sig för några äventyrligheter. Hans med iver bedrivna studier i

Englands historia hade lärt honom att Jakob II förlorade sin krona,

emedan han flytt från sitt land, och att dödsdomen över Karl I var

motiverad med att denne fört vapen mot sitt eget folk. I sin stilla

men starka religiositet hade han emellertid blivit djupt kränkt av

lagen om prästernas civilkonstitution, och dessutom var han i hög grad

beroende av inflytandet från de två kvinnor, som bildade hans närmaste

omgivning, Marie-Antoinette och hans syster, "Madame Elisabeth".

Drottningen stod i hemlig underhandling med det österrikiska hovet,

hennes fromma svägerska åter med de emigrerade prinsarna, och om även,

just på grund av det senare förhållandet, häftiga schismer uppstodo

mellan de två svägerskorna, så voro de dock ense i att konungafamiljen

snarast möjligt borde rädda sig undan de faror, som hotade den i

Paris. När sedan så småningom den kontrarevolutionära idén vann insteg

bland Europas furstar, ställde man upp såsom en punkt på staternas

allmänna politiska program att ingen hjälp skulle lämnas det franska

konungaparet, innan de befunno sig utom Frankrikes gränser. Från och

med 1790 ingår sålunda den bestämda avsikten att lämna riket såsom den

viktigaste faktorn i hovets underhandlingar och planer.

Ludvig XVI och Marie-Antoinette hade vid utförandet av detta riskabla

företag att räkna på stod och hjälp av en person, som både genom sin

ställning, sina åsikter och sin personliga tillgivenhet för dem var väl

ägnad att övertaga förtroendeuppdraget att organisera deras flykt Denne

man var markisen av Bouillé.

François-Claude-Amour de Bouillé var född 1739 på slottet Cluzel i

Auvergne, en provins, där hans förfäder allt sedan 110:te seklet levat

som grandseigneurer, vilka i enlighet med sina feodala principer blott

velat erkänna tronen och altaret som sina herrar. Uppfostrad i ett

hem, där från alla väggar traditionernas språk talade till honom, där

man som heliga reliker vårdade de vapen som en av hans förfäder burit

under korståg till det heliga landet, eller de standar, som en annan

-- han hette Christophe-Alexandre de Bouillé de Chariol, kommendör på

Malta -- erövrat från turkarna, och i en atmosfär full av legender om

krigiska bragder och trohet mot sin kung eller, vilket var detsamma,

mot fäderneslandet, lärde han sig tidigt att högakta krigaräran framför

allt annat. Själv började han sin militära bana vid 14 års ålder,

då han såsom kadett trädde i tjänst vid prins de Rohan-Rocheforts

infanteriregemente.

Sina första militära lagrar skar Bouillé liksom även prinsen av Condé

och många av deras samtida under det för Frankrike föga ärofulla

sjuåriga kriget, och bland alla dessa unga officerare, av vilka många

ställt sig under fanorna utan någon egentlig lust eller övertygelse,

utmärkte han sig genom sitt allvar och sin energi. I slaget vid

Grumberg, där han anförde avantgardet, var det hans tapperhet och

rådighet som avgjorde utgången. Hans namn blev med ens ryktbart inom

armén och av marskalk Broglie fick han även uppdraget att föra budet

om segern jämte dess troféer till Versailles. Det berättas att när han

inför Ludvig XV lugnt och anspråkslöst avlagt sin rapport och därvid

särskilt betonat sina kamraters tapperhet, konungen vänt sig till sin

omgivning och yttrat: "Den ende som han ej talar om är sig själv.

Och ändå är det han som utmärkt sig mest och tagit både kanoner och

standar" -- efter vilka smickrande ord konungen utnämnde honom till

överste. Han var med om ännu ett andra fälttåg i Tyskland under samma

krig, men blev då sårad och tillfångatagen i slaget vid Quedlinburg;

några månader senare blev han emellertid utväxlad och erhöll därefter

kommandot över ett regemente, vilket ända tills freden ingicks bar hans

namn.

Efter freden i Paris behövde man för de franska kolonierna i Västindien

en kraftig och upplyst styresman, vars huvuduppgift vore att stärka den

i upplösning stadda samhörigheten med Frankrike. Regeringens val föll

på Bouillé, som endast 28 år gammal blev utnämnd till guvernör, först

i Guadeloupe, och något senare även över Martinique och de franska

medelhavsöarna.

Det var ett synnerligen krävande kall, som nu lades på den unge

krigarens skuldror. Administrationen över kolonierna måste helt och

hållet omläggas. Stora svårigheter bereddes honom och hans landsmän

genom klimatets försåtlighet och inbyggarnas opålitlighet, och snart

stod han inför den ansvarsfulla uppgiften att försvara det franska

Västindien mot arvfienden -- England. Bouillé visade sig vara en

dugande organisator, och såsom krigare fick han tillfälle att

ådagalägga både sina militära talanger och sin personliga tapperhet,

då kolonierna sedermera inblandades i det nordamerikanska kriget 1778.

Bouillé sympatiserade på intet sätt med den amerikanska frihetsrörelsen

-- i hans tycke voro frihetsmännen att anse såsom vanliga upprorsmän,

och när han kämpade mot England, för vilket land han i grunden hyste

mycken beundran, brann i hans inre intet av den humanitärt-politiska

frihetsglöd, som drev en mängd andra unga franska officerare --

Lafayette, Axel von Fersen -- att redan före Frankrikes officiella

krigsförklaring sälla sig till insurgenterna för att kämpa i deras

led: Bouillé stred nu såsom förr för det enda som enligt hans mening

kunde förskaffa de franska vapnen ära och framgång, nämligen den

fäderneärvda absolutistiska monarkien. Han lyckades även på det mest

eklatanta sätt hävda denna vapenära: resultatet av hans krigföring

blev nämligen tvenne nya öbesittningar för Frankrike, Sainte-Eustache

och Saint-Christophe. Bouillé blev belönad med värdigheten av

generallöjtnant och erhöll dessutom en personlig utmärkelse som han

högt uppskattade -- Ludvig XV skänkte honom som det påstås, efter det

att Bouillé avslagit konungens anbud att betala de skulder, han ådragit

sig under sin guvernörstid, tvenne kanoner, tagna på Saint-Christophe.

Bouillé saknade nämligen personlig förmögenhet och ville ej, såsom

annars var vanligt, i kolonierna rikta sig på inbyggarnas bekostnad.

Genom sin hederlighet, sin rättvisa och ridderlighet blev Bouillé under

sin vistelse i kolonierna mycket älskad och uppburen. Det berättas att

han bland annat en gång synnerligen verksamt bidragit till att rädda

de skeppsbrutna från tvenne fientliga engelska fartyg som lidit haveri

utanför kusten av Martinique, och vid erövringen av Sainte-Eustache

lämnade han tillbaka till holländarna, som före engelsmännen hade

varit i besittning av ön, en större summa penningar, som hans engelska

företrädare hade berövat dem, men ej haft tid att undanskaffa. Hollands

generalständer visade också Bouillé sin tacksamhet genom att sedermera

låta sin ambassadör i Paris till honom överlämna en diamant värd 24,000

floriner.

När Bouillé efter sex års vistelse i fjärran västern återvände till

Frankrike, slog det honom med förfäran huru under denna tid det franska

samhället blivit förändrat, i det att å ena sidan inom de högsta

kretsarna och vid hovet en helt ny, bullersamt frivol ton vunnit

insteg, samtidigt som de liberala och filosofiska idéer, som besjälat

de amerikanska upprorsmännen i deras kamp mot England, även här gripit

omkring sig inom vida lager. Han trivdes icke i denna nya atmosfär

och beslöt såsom den intresserade militär han var att utnyttja den

tid han hade att disponera över, innan han trädde i ny tjänstgöring,

för att studera de militära förhållandena i Europas olika länder.

Under denna resa fick han tillfälle att på nära håll betrakta några

av sin tids mäktigaste furstar: den lysande slösaren på Englands tron

Georg III, Fredrik den store, som han i sina memoarer kallar "den mest

humane och välgörande härskaren" i en stat, där "nationen var endast

en armé, hovet ett läger och monarken en general", samt Josef II,

upplysningsfursten, om vilken det berättas, att han på en fråga, om han

ej var entusiastisk för Franklin och den amerikanska republiken, säges

ha svarat med ett karakteristiskt: "det hör till min profession att

vara rojalist", den ivrige nydanaren, över vars liberala reformer och

politiska inkonsekvenser Bouillé emellertid fäller månget klandrande

ord. Från Preussens sida blev den resande krigaren även ombetrodd

med ett diplomatiskt uppdrag -- Frankrikes anslutning till den tyska

konfederationen -- vilket dock, enligt Bouillés utsago, på grund av den

franske utrikesministern Vergennes brist på initiativ kom att förfalla.

Dessa resor, vilka för Bouillé medförde en kunskap om europeiska

förhållanden, som i framtiden skulle bli honom till nytta, bidrogo dock

att yttermera stärka hans vördnad för den absolutistiska monarkien

och det militära idealet, samt att göra honom oemottaglig för alla de

nyheter, som snart nog efter hans återkomst till Frankrike blevo början

till den stora omvälvningen i det franska samhället.

I den kamp mellan nya idéer och gammal tradition, som från och med

år 1787 utkämpades, fick Bouillé även tillfälle att taga del. Han

var medlem av båda notabelförsamlingarna, och till följd av sina

personliga relationer till politikens ledande män -- Calonne, Brienne

och Montmorin, ja även Necker -- kom han i tillfälle att intaga en

position, utan att dock kunna göra något inflytande gällande.

Efter det en vittsyftande plan att ombetro Bouillé med anförandet av

en expedition med mål att fråntaga engelsmännen Indien, till följd av

den mellan de tilltänkta allierade inträffade brytningen förfallit,

hade Bouillé blivit stationerad i Metz såsom kommendant. I denna tid av

oro gällde det framför allt att upprätthålla ordning inom militären.

"Jag var", skriver Bouillé själv, "under de första tiderna i Metz och

medan oroligheter förekommo både i huvudstaden och i provinserna,

nästan uteslutande upptagen av att hålla ordning bland folket i den

provins, där jag förde befälet, att upprätthålla disciplin och söka

stärka kärleken till konungen. Jag förverkligade mina föresatser i

båda dessa avseenden. Under hela den tid som jag skötte kommandot i

Metz, förekom här ej ett enda mord, den personliga egendomen hölls

i helgd både i städerna och på landsbygden, intet slott brändes,

inga egendomsägare eller adelsmän blevo utsatta för folkets raseri,

vilket här endast fick uttryck i tomma hotelser, och under hela

första året av revolutionen var jag lycklig nog att bibehålla bland

de 25,000-30,000 man som jag hade under mitt kommando fullkomligt

samma anda, som härskat här tidigare." Den ställning Bouillé intog med

sina absolutistiska åsikter mitt bland ett svältande folk som yrkade

på reformer och på rättigheter, om vilkas vidd och natur de själva

knappast hade en aning, var emellertid redan i slutet av år 1789 svår

att upprätthålla. "Jag var hatad av folket men säker på mina soldater,

vilkas hat till bourgeoisien och förakt mot pöbeln jag livligt

underblåste." Bouillé hade också redan nu gärna lämnat Frankrike för

att i likhet med så många andra söka sig ett nytt fädernesland, så

mycket hellre som hans ställning var ganska isolerad och regeringen

lämnade honom helt och hållet utan instruktioner. Emellertid stannade

han på sin post, därtill övertalad av krigsministern Latour-du-Pin,

en man för vilken Bouillé hyste den största veneration dels för hans

hederlighet, dels emedan hans ställning till konungadömet var densamma

som hans egen, och på dennes uppmaning svor han till och med den nya

ed som nationalförsamlingen hade påbjudit -- en omständighet som för

ögonblicket något mildrade invånarnas hat till honom.

Bouillé var dock ej en person som männen vid styret glömde bort. Redan

i början av revolutionen hade Sveriges minister i Paris Staël von

Holstein framställt -- såsom han påstod på Gustav III:s vägnar -- ett

förslag om att Bouillé skulle lämna Frankrike för att ingå i svensk

militärtjänst. Detta förslag upprepades ej officiellt, och Bouillé

ansåg det därför såsom en intrig i syfte att avlägsna honom, emedan

han vid en mottagning hos madame de Staël öppet klandrat Necker för

dennes lättsinne att vilja sammankalla de franska ständerna. I slutet

av år 1789 vederfors Bouillé äran att få mottaga av sin nära släkting

Lafayette, vilken i sin dubbla egenskap av nationalförsamlingens

förnämste ombud och konungaparets förtrogne intog en så stark

ställning, att han kunde anse honom för Frankrikes faktiska styresman

vid denna tid, ett förslag om att samarbeta med honom i och för

monarkiens skyddande och bibehållande. En underhandling öppnades genom

en av Lafayettes vänner, greve de Châtelet, men den slutade med att

Bouillé på ett till formen hövligt sätt avslog anbudet -- han kände

Lafayette ända från barndomen, och fastän han var övertygad om att

denne var en hedersman, trodde han sin unge "cher cousin" ej äga den

begåvning, som hade fordrats, samt därtill vara alltför ärelysten och

intresserad av revolutionen för att kunna oegennyttigt arbeta i denna

uppgifts tjänst. Lafayette underhöll dock en långvarig korrespondens

med Bouillé -- och det ej endast i ämbetsangelägenheter. I syfte att

locka Bouillé att omfatta den franska konstitutionen förmådde han till

och med Ludvig XVI att skriva tvenne egenhändiga brev till denne.

I trots av sina åsikter och mot sin vilja blev emellertid Bouillé ett

verktyg i nationalförsamlingens och även i Lafayettes tjänst, genom

vissa händelser, som inträffade i hans provins under året 1790, och

vilka beredde honom en egendomlig konflikt: den mellan hans åsikter och

hans plikt såsom kommenderande överbefälhavare.

I början av år 1790 uppkom tanken på att i hela Frankrike fira en stor

allmän förbrödringsfest. Lafayette, som var en av initiativtagarna och

med värme omfattade den tanke, som låg till grund för festens firande,

hoppades att man därigenom även skulle någorlunda lyckas utjämna den

schism som existerade mellan den mångenstädes ännu rojalistiskt sinnade

stående militären samt nationalgardets trupper i städerna -- just

denna schism som Bouillé i sin provins satt sin ära i att underblåsa.

En förberedande federationsfest ägde även rum i Metz i början av maj

och vid den såg sig Bouillé -- den i nationalförsamlingen i Paris, i

revolutionsklubben i Metz för brist på patriotism anklagade, den av

folket hatade generalen -- tvungen att högtidligt upprepa den nya eden,

och han kunde ej heller vägra sina trupper att sända delegerade till

den egentliga federationsfesten i Paris på Bastiljdagen den 14 juli.

Förbrödringen erhöll emellertid de oangenämaste efterspel i många

trakter, i synnerhet där rojalistiskt sinnade officerare ännu stodo

i spetsen för trupperna. Soldaterna, som redan förut lutat åt

revolutionen, anslöto sig nu definitivt därtill och mångenstädes gav

deras förbrödring med proletariatet i städerna, vilket genom tvång

hade skaffat sig vapen, anledning till oordningar. Men upphetsningen

var kanske ingenstädes så stor som i Bouillés område, och den slog ut

i ett flammande uppror i Nancy i början av augusti. Bouillé lyckades

kuva detsamma -- själv försvarade han med några trogna under flera

timmar porten till det hus där arméns standar och kassa voro förvarade

-- men vilken lek av ödet!! Han kuvade detta uppror därigenom att

nationalgardisterna, dessa samma, mot vilka han förut uppviglat sina

nu avfallna trupper -- ställde sig på hans sida för att återställa

ordningen!

Men oron skulle fortsätta, och då nationalförsamlingen utfärdade ett

strängt påbud till soldaterna i Nancy att återinträda i tjänst och

förhålla sig lugna, framkallade detta påbud blott ännu allvarsammare

konflikter. Under hela augusti månad brann upprorslågan, tills den

slutligen på denna månads sista dag slog ut i full blodig inbördes

fejd, vilken om ock kanske ej med så mycket skäl blivit kallad "Nancys

blodbad" -- ett av de första hemska förebuden till det brödrakrig,

genom vilket Frankrike skulle köpa revolutionens vinningar. Även

nu var det med nationalgardets trupper som Bouillé kuvade upproret

-- och icke blott av konungen och Lafayette, utan även från denna

nationalförsamling, som han själv ej erkände, fick Bouillé emottaga de

varmaste och hjärtligaste tacksamhetsbetygelser för att med så mycken

kraft ha återställt ordningen. Det brev nationalförsamlingen genom sin

president tillställde honom var av följande lydelse:

"Nationalförsamlingen har på det högsta lovordat det om mod och

patriotism vittnande uppförande, som ni ådagalagt, då ni tvang

garnisonen i Nancy och de andra brottsliga att göra sin plikt. Edra

krigarbedrifter kunna ej förvåna nationalförsamlingen, men den förstår

och delar den smärta ni känner över att ha tvungits att använda er

militära förmåga för att kuva rebelliska soldater, vilka ni vant eder

att besegra med edra befallningar. Äran av att ha hämnats lagarna och

gjort slut på dessa upproriska som vågat trampa dem under sina fötter

är större än den att flera gånger besegra Frankrikes fiender: det har

tillhört eder att förena båda. Nationalförsamlingen har givit mig i

uppdrag att betyga eder sitt gillande och sin aktning, och jag känner

mig lycklig över att få till eder överbringa dessa dess känslor."

Och Bouillé svarade med att försäkra att nationalförsamlingens gillande

för honom varit den största trösten i den bittra sorgen över att ha

varit tvungen att använda franska stridskrafter mot franska rebeller,

och att, även om man kunde tvivla på hans känslor, hans uppförande

tydligt borde ge tillkänna, att han letts av riktiga principer och att

det allmänna bästa -- "la chose publique" -- och lagarna ej hade någon

så ivrig och varmt tillgiven anhängare som han!

Med kännedom om Bouillés karaktär och hans rättframhet och

frispråkighet, måste man väl antaga att dessa ord ej voro endast en

nödvändig formalitet -- säkerligen var han, om ock blott för stunden,

angenämt berörd av att se sig som föremål för nationalförsamlingens

tacksamhet.

Det var utan tvivel den fasthet som Bouillé ådagalagt vid Nancy

jämte hans rojalistiska åsikter, som gjorde att Ludvig XVI och

Marie-Antoinette vände sig till honom för att underhandla om den

militärhjälp de vid sin flykt ur landet voro i behov av.

Bouillé hade själv länge sökt finna en utväg för konungaparet att

komma ur den för dem olidliga situationen. I sina memoarer omtalar

han, att han på eget initiativ uppgjort en plan, såsom han säger, "ej

för att återställa den gamla monarkien, ty det var för sent, men för

att åtminstone rädda några spillror av den, förläna konungen hans

frihet, en del av hans värdighet samt några lumpor av hans makt". Hans

plan omfattade dock icke en flykt utan en militärkupp. Enligt hans

åsikt borde man försöka övertala kejsaren att sända en truppavdelning

till gränsen under föregiven avsikt att tvinga nationalförsamlingen

att återinsätta de tyska furstarna i Elsass och Lothringen i deras

rättigheter. Denna aktion från kejsarens sida skulle åter tjäna Bouillé

till förevändning att samla en fransk armé vid gränsen, sammansatt av

hans bästa regementen, -- än så länge trodde han sig kunna garantera

att både nationalgardena och gränstrupperna skulle följa honom. Vidare

skulle han uppmana departementsstyrelserna i de provinser, som lågo

vid gränsen, att sända till nationalförsamlingen en adress, i vilken

de anhöllo om att Ludvig XVI skulle infinna sig där och ställa sig

spetsen för denna armé. Han var optimistisk nog för att tro att, ifall

man kunde få planen driven så långt, det bleve en lätt sak att även

inom de trupper, som voro nationalförsamlingen tillgivna, väcka en

om ock tillfällig entusiasm för konungen, i synnerhet om Ludvig XVI

bleve i tillfälle att i spetsen för denna armé kuva några oroligheter.

Sådana borde ej vara svåra att få till stånd, då missnöjet med den av

den nya kyrkoförfattningen föreskrivna eden till staten var stort i

dess gränstrakter, där folket i allmänhet var mera religiöst än i det

övriga Frankrike. Bouillés plan, som utan tvivel var mera utopistisk

än praktiskt utförbar, hade emellertid ingen likhet med de projekt som

uppgjorts i Tuilerierna.

I slutet oktober uppsöktes Bouillé i största hemlighet av en Ludvig

XVI:s. förtrogne vän, d'Agoult, biskop av Pamiers, vilken medförde

budskapet att konungafamiljen beslutat fly och räknade på att Bouillé

skulle vara dem behjälplig vid flyktens ordnande. Man hade nämligen

beslutat taga vägen över någon av de gränsfästningar över vilka

generalen innehade kommandot. Från och med denna stund trädde Ludvig

XVI i hemlig chifferkorrespondens med Bouillé för att närmare diskutera

flyktplanen.

Denne föreslog såsom de lämpligaste fästningarna Montmédy, Besançon

och Valenciennes, vilka lågo på ett avstånd av respektive 70, 90

och 50 mil från Paris. Den sistnämnda orten befann sig visserligen

ej under hans kommando, men styrelsen därstädes var, liksom också

befolkningen i trakten, rojalistisk, och garnisonen utgjordes till

stor del av utländskt värvat krigsfolk, en omständighet, som under

denna tid var av värde, då de flesta franska trupper redan förklarat

sig för revolutionen. Bland dessa orter valde konungen Montmédy, en

liten befäst stad helt nära gränsen till det österrikiska Nederländerna

samt icke långt från Luxemburg -- det vore således lätt att härifrån

komma in på säkert område. Bouillé åtog sig nu att under vinterns lopp

vidtaga alla nödvändiga förberedelser för flykten, vilken först på

våren skulle gå av stapeln.

I slutet av januari 1791 meddelade Ludvig XVI, att han utsatt

tidpunkten för flykten till mars eller april. Vid överläggningen om den

väg man skulle taga, tillrådde Bouillé avgjort den som gick över Reims

och Stenay, emedan den andra vägen över Châlons och Sainte-Ménehould,

Varennes eller Verdun var farligare -- särskilt över Verdun, där både

militären, stadsstyrelsen och befolkningen voro revolutionärt sinnade.

Varennes åter erbjöd den svårigheten att där ej fanns något ordnat

posthästombyte. Men konungen, som alltid när det gällde detaljer hade

sitt huvud för sig, och när han en gång kunnat förmå sig till ett

beslut med stor envishet vidhöll detsamma, förklarade sig för Varennes

och stod sedan icke att rubba. På inga villkor ville han taga vägen

över Reims, där han blivit krönt och därför med lätthet kunde bli

igenkänd, ej heller lyckades Bouillé förmå honom att omfatta ett senare

förslag att välja den över Flandern, genom Chimay och över Ardennerna,

vilken väg erbjöd fördelen av att vara mindre trafikerad än de andra.

Ännu i en annan punkt fick Bouillé icke Ludvig XVI att taga reson.

När bud kom från Tuilerierna, att man ämnade fly i en enda stor vagn,

vilken skulle beställas enkom för tillfället och vara tillräckligt

stor för att rymma hela den kungliga familjen, gjorde Bouillé de mest

energiska försök att övertala konungen att avstå från en så vanvettig

plan. För att ej väcka uppmärksamhet, ansåg Bouillé att flyktingarna

borde dela sig i två sällskap, vart och ett resande i var sin

vanliga diligens. Han erinrade även gång på gång om omöjligheten för

kungafamiljen, som aldrig förr företagit en resa, att reda sig på egen

hand, och först efter mycken övertalning lovade Ludvig XVI att taga

med sig en person som genom sin resvana och sin rådighet av Bouillé

utpekats såsom särdeles lämplig, nämligen markis d'Agoult, en bror

till biskopen av samma namn. Ludvig XVI översände en miljon livres i

assignater för att av Bouillé disponeras för flyktens anordnande.

Svårigheten för Bouillé att sammandraga trupper till Montmédy och

de närliggande gränsfästningarna var emellertid mycket stor, liksom

även den att tillmötesgå Ludvig XVI:s önskan om att kavalleri skulle

posteras vid alla de stationer, som konungafamiljen skulle passera.

Den enda förevändningen för truppsammandragningar hade varit om från

Österrikes sida ett infall i Frankrike hade förelegat, och Bouillé

sökte också förmå det franska hovet att övertala kejsar Leopold att

skrida till en sådan demonstration. När detta ej lyckades gjorde han

helt djärvt falskt allarm, utspred rykten om ett tillämnat österrikiskt

infall och lyckades dupera invånarna så väl, att den revolutionära

klubben i Metz till nationalförsamlingen avsände en skrivelse, i vilken

den i anledning av det blivande infallet yrkade på att församlingen

skulle stärka gränsförsvaret i dessa trakter.

Men tiden gick och för varje dag grep den revolutionära propagandan

omkring sig, både bland trupperna och gränstraktsbefolkningen. Under

sådana förhållanden såg Bouillé med oro tidpunkten för flykten

upprepade gånger framflyttas. Svårigheterna ökades nämligen ständigt.

Han själv blev misstänkt en del av hans trupper avföllo, en annan

del överflyttades till andra regementen och hans eget kommandoområde

inskränktes, revolutionens flod bröt sig oemotståndligt fram och

ryckte med sig resterna av det gamla samhället. Å andra sidan ökades

misstänksamheten mot konungaparet, särskilt efter de två händelser, som

för folket i Paris kunde utgöra indicier på att konungafamiljen umgicks

med flyktplaner.

En av de första dagarna i februari erhöll nationalförsamlingen

meddelande om att Ludvig XVI i hemlighet utskrivit pass för de gamla

prinsessorna Victoria och Adelaïde, hans fars fastrar, för en resa

till Rom -- påven hade nämligen inbjudit den franska kungafamiljen

att där söka en tillflykt. Underrättelsen härom spred sig snart, och

fastän man i grunden föga brydde sig om "de kungliga tanterna", som

de i vardagslag kallades, och dessa ej begärde bättre än att leva

sitt liv obemärkta på sitt slott Bellevue utanför Paris, väckte dock

denna nyhet stor förbittring. När prinsessorna, underrättade om att

hallarnas kvinnor voro på väg till deras slott, hals över huvud lämnade

sin bostad och i en enkel vagn räddade sig ur Paris, tog folkmassorna

deras flykt som ett oroväckande tecken och de lugnade sig ej förrän

greven av Provence, till vilken skarorna dragit, från sin balkong i

Luxembourg-palatset avgivit ett löfte om att stanna kvar i landet.

Den andra händelse, som Parisbefolkningen -- och det ingalunda utan

skäl -- betecknade såsom ett indicium på att kungafamiljen umgicks

med flyktplaner, var de kungligas färd till Saint-Cloud den 18 april

för att där fira påsken. Trots att alla förberedelser öppet vidtagits

och man mitt på dagen satte sig upp i den väntande vagnen, väckte

denna tilltänkta färd en förbittring som tog sig uttryck i ett

formligt upplopp, efter vilket de kungliga, sedan de i två timmars tid

kvarhållits, sittande i sin vagn under massans rop om hämnd på dem som

sålde Frankrike till främmande makter, voro tvungna att avstå från sin

föresats och kvarstanna i Tuilerierna.

Under våren 1791 inkommo ofta till nationalförsamlingen,

stadsmyndigheterna och nationalgardets chef varningar och angivelser i

detta ämne. De revolutionära tidningarna sysselsatte sig också gärna

med frågan om konungens eventuella flyktplaner. Mycket uppseende väckte

bland annat publicerandet i Frérons tidning "L'Orateur du peuple" av

ett förment brev från Marie-Antoinette till "före detta prinsen av

Condé", vilket Fréron föregav sig hava erhållit av en flamländsk dam.

Detta brev skulle på sin tid hava av en viss madame de Rochechouart

visats för en annan dam, vid namn Benoit, i syfte att övertyga denna

senare om att drottningen verkligen umgicks med flyktplaner.

Det råder ej tvivel om, att ej det publicerade brevet är ett

falsifikat, en pamflett bland många andra. Den som läst ett enda

brev av Marie-Antoinettes hand ser strax att tonen i denna tarvliga

skrivelse ej är drottningens klara, kloka och nästan manliga

uttryckssätt. Men såsom illustration till det hat, som framkallat

denna förfalskning må några rader därur anföras: "Hör nu på," heter

det i brevet, "hur min tjocka gubbe ämnar resa, så snart alla våra

trogna bli färdiga. Vi ha beslutat att låta göra en vagn i form av en

vanlig hyrvagn, och låta köra oss av en man förklädd till hyrkusk,

samt bege oss två mil utanför Paris. Vi resa till det wallonska landet

och taga vägen från Philippeville till Malplaquet och från Malplaquet

till Bonsecour fyra mil från Mons, för att komma till Maubeuge, ett

slott tillhörigt greve de Croy och färdigt att emottaga den kungliga

familjen. Konungen reser i en vagn med sin son, jag åter på mitt håll

tillsammans med madame Elisabeth. Vi ämna också taga var sin vagn, jag

tillsammans med en av mina väninnor och madame Elisabeth, Monsieur och

Madame särskilt för sig." Man ser att när de revolutionära parisarna

föreställde sig huru konungaparet skulle företaga sin flykt, de gissade

ganska rätt. Så ungefär skulle den också senare utföras, utom att man

förfor mycket mindre klokt, än fienderna föreställde sig.

Vid sina underhandlingar med Ludvig XVI och vid flyktens ordnande hade

Bouillé mycken hjälp av en generalstabsofficer, vars namn man ofta ser

i brevväxlingar från denna tid, baron de Goguelat. Han hade vunnit

en uppseendeväckande ryktbarhet genom att en gång i konungens egen

våning i väntan på audiens öppet förolämpa konungens kusin, den för

sitt lastbara liv beryktade Philippe d'Orléans, sedermera medborgaren

och konventsmedlemmen Égalité. Likt föregående hertigar av Orléans

fronderade denne öppet mot konungamakten. Särskilt drottningen hade

han svurit ett oblidkeligt hat allt sedan hon offentligen brännmärkt

honom genom att åstadkomma skilsmässan mellan hans dotter och konungens

brorson hertigen av Angoulême. Om det även var osant att Goguelat vid

sagda tillfälle hade varit direkt inspirerad av drottningen, så är det

dock säkert, att han genom att sålunda kasta sin handske i ansiktet på

hennes dödsfiende vann hennes speciella bevågenhet.

Det tyckes som hade Goguelat varit den person, till vars diskretion

och tilltagsenhet ordnarna av konungaflykten främst hade satt sin

tillit. Bouillé använde honom såsom underhandlare och även hans mera

försiktige och betänksamme medhjälpare, den svenske greven Axel von

Fersen var nöjd med Goguelat -- "det är en säker man", skriver Fersen

om honom till Bouillé en gång i maj, "man måste endast dämpa hans

iver en smula". Och en annan gång: "Försök, om det är möjligt, att ej

sända greve de Choiseul hit (till Paris), det är sant, att ingen är så

tillgiven som han, men han är en ung man, ett brushuvud, jag är rädd

för någon indiskretion från hans sida -- han har alltför många vänner

och släktingar och dessutom kanske någon liten älskarinna, som han vill

rädda. Sand hellre Goguelat under någon förevändning till Duportail."

[Frankrikes dåvarande krigsminister] Fersen insåg dock snart att han

misskänt Choiseul, som Bouillé redan tidigare avsänt till honom -- och

skriver i juni att han är "mycket nöjd" med honom.

Ur brevväxlingen mellan Axel von Fersen och Bouillé framgår i all dess

klarhet den oerhörda nervositet, den oro, de tvivel med vilka själva

igångsättarna av flykten under månader avvaktade dess slutliga förande

i hamn. Villkoren för att något skulle göras var för det första att

man erhöll tillräckligt med pengar att röra sig med, att -- vilket var

ännu viktigare -- man skulle få någon garanti för att österrikiska

hjälptrupper mottogo konungen vid gränsen, samt att dagen för avresan

skulle bli bestämd så långt förut, att ingen rubbning behövde ske

i de gjorda förberedelserna. För eftervärlden som vet, att kejsar

Leopold ej hade gjort några som helst anstalter för hjälptruppers

avsändande, ter det sig bedrövligt att se huru i grunden hela planen

baserades på dessa truppers befintlighet, att följa hela känsloskalan

från medlet av april, då man ännu tyckes ha betvivlat Österrikes goda

avsikter och till början av maj, när Goguelat återvände från en av

sina hemliga resor till Paris med den hugnesamma -- och så bedrägliga

-- underrättelsen, att de önskade kejserliga trupperna från och med

den 12 juni skulle befinna sig vid franska gränsen, d.v.s. i Arlon!

Intill sista stund hade man ävenledes grundade skäl till oro för att

konungafamiljens brist på precision skulle omintetgöra hela det nät av

försiktighetsmått, som man knutit kring deras färd. Bouillé och Fersen

giva upprepade gånger i sin korrespondens luft åt denna ängslan för

att i sista stund ett dröjsmål skulle uppstå. "Allt blir omöjligt" om

man överskrider maj månad, skriver Bouillé den 18 april, "liksom varje

företag vore vansinnigt, om kejsaren ej sänder 10-12,000 man! Den 28

april svarar Fersen, att konungen blir färdig att resa först under

senare hälften av maj månad, och att han är besluten att ej längre

uppskjuta resan -- man måste vänta till den femtonde för att få ett

svar från Spanien". Den 9 maj varnar Bouillé Fersen för att uppskjuta

resan längre än till 1 juni. Den 26 maj skriver Fersen: "Konungen vill

resa under första veckan av juni, ty just vid den tiden erhåller han

två miljoner livres av civillistan." Den 29 maj heter det: "Avresan är

fixerad till den 12 i nästa månad. Allt är färdigt och de skulle ha

rest redan den 6 eller 7, men de två miljonerna utbetalas först den

7 eller 8 och dessutom har Dauphin en kammarjungfru, som är mycket

demokratisk, och som reser först den 11!"

Under allt detta hade man emellertid fastställt flyktplanen, som även

av konungen sanktionerats. Färden skulle ställas på följande sätt: Från

Paris till Meaux 10 mil; från Meaux till Ferté-sous-Jouarre 5 mil;

vidare till Montrail 9 mil, till Châlons-sur-Marne 14 mil, från Châlons

till Sainte-Ménehould 10 mil, från Sainte-Ménehould till Varennes 5

mil, vidare till Dun 5 och till Stenay tre mil samt slutligen den

lilla sträckan om två mil från Stenay till Montmédy. Denna väg, som

omfattade inalles 61 mil, ansågs som den säkraste och kortaste. Om

konungafamiljen avreste på natten och fortsatte färden genom hela den

därpå följande natten kunde man räkna på att komma fram under loppet av

det andra dygnet.

Med de penningar, som Ludvig XVI hade ställt till Bouillés förfogande

-- denna miljon som översänts till honom i hemlighet i ett paket

vitt taftsiden -- hade denne emellertid vidtagit anordningar för att

säkerställa flykten. Goguelat hade på uppdrag av honom undersökt

vägarna i de trakter, där man kunde misstänka att dessa ej voro farbara.

Bouillé själv hade fördelat trupperna på de olika orterna. Utom

de trupper som han förlagt i Montmédy, och vilka han utöver det

vanliga artilleriet försett med 16 kanoner, hade han fördelat de

skvadroner, som ej ännu hade "deserterat" å olika orter med små

avstånd från varandra invid den väg, där konungen skulle färdas fram

-- det var inalles 12 bataljoner infanteri, allt utländska trupper,

samt 23 skvadroner kavalleri. I Stenay förlade han sina, som han

ansåg, pålitligaste tre skvadroner vilka bildade det s. k. kungliga

tyska regementet, i Dun en skvadron husarer, och en annan dylik i

Varennes, samt tvenne skvadroner dragoner i Clermont under befäl av

en ung officer, Charles de Damas, till vilken han hyste den mest

orubbliga tillit. Under förevändning, att Bouillé väntade en större

penningtransport från Paris skulle Damas på den märkliga dagen föra ett

detachement till Sainte-Ménehould. Ett annat, bestående av 50 husarer,

skulle från Varennes skickas till Pont-de-Sommevelle, en ort mellan

Châlons och Sainte-Ménehould. Hela vägen från Pont-de-Sommevelle till

Sainte-Ménehoidd var sålunda kantad med trupper.

Det förefaller som hade Fersen ej fullt litat på Bouillés

besinningsfullhet. Gång på gång varnar han i sina brev denne för att

göra något som väckte uppseende. "Det bästa är att ej vidtaga alltför

många försiktighetsmått", skriver han, "huvudsaken är att allt går

snabbt och hålles absolut hemligt, och om ni ej är alldeles säker på

edra trupper, är det bättre att ej alls använda dem, eller åtminstone

att ej förlägga några på denna sidan Varennes för att ej väcka för

mycken uppmärksamhet i trakten." Särskilt tyckes han ha varit orolig

för Châlons: flera gånger varnar han för att där förlägga trupper --

och det visade sig även senare att Fersens oro i denna del ej var

oberättigad, om ock igenkännandet i Châlons ej hade samma följder som i

Varennes.

Den 27 maj erhöll Bouillé från konungen underrättelse att flykten ännu

en gång blivit uppskjuten, denna gång till den 19 juni, samt att han

ämnade resa med hyrvagn till Bondy, det första posthållet från Paris,

för att där sätta sig upp i den enkom tillverkade vagnen -- ett projekt

som dock sedermera övergavs. När timmen för flykten sedan slutligen

kom, satte sig konungafamiljen i den stora och uppseendeväckande vagnen

redan vid Rue de Clichy, där den höll utanför ett hus, som beboddes

av en ung engelsman, Crawford, vän till Axel von Fersen och denne

behjälplig vid flyktens anordnande.

Konungen begärde vidare i ovannämnda brev, att till honom skulle

avsändas ett bud med ytterligare uppgifter om resrouten.

Redan följande dag sände Bouillé greve de Choiseul som budbärare till

konungen. Denne borde avresa från Paris 12 timmar tidigare än konungen

samt vid ankomsten till Pont-de-Sommevelle övertaga kommandot över

de där förlagda husarerna, invänta konungen och eskortera honom till

Sainte-Ménehould.

Den 13 juni lämnade Bouillé Metz under förevändning att inspektera

fästningarna vid gränsen till Luxemburg och uppgivande att en

österrikisk aktion var att förvänta i den närmaste framtiden, samlade

han en del tyska och schweiziska trupper i Montmédy. I Longvy nådde

honom den 15 juni underrättelsen att flykten yttermera uppskjutits

med ett dygn, alltjämt för samma demokratiska kammarjungfrus skull,

som man tyckes haft svårt att avlägsna -- det berättas om henne att

hon var väninna till chefen för slottsgardet -- och att den sålunda

skulle försiggå först natten mellan den 20 och 21 juni. Bouillé insåg

till fullo vilka olägenheter härigenom åter förorsakades. Det var

utan tvivel ägnat att väcka misstankar, i fall truppernas vistelse

på de olika orterna förlängdes, och de livsmedel som anskaffats hade

därtill även beräknats endast för några dagar; dessutom erbjöd det

stora svårigheter att om dröjsmålet underrätta de olika leden i den

kedja, som knutits kring konungens väg. Sålunda blevo Choiseuls i

Sommevelle förlagda husarer eller den yttersta förposten i vaktkedjan

ej underrättade om uppskovet, ej heller den officer som bevakade

hästombytet i Varennes. Huru ödesdigert detta uppskov var, skulle

senare visa sig. En annan samtidig nyhet var, också den, ägnad att

göra honom betänksam, nämligen att konungaparet i sista ögonblicket

beslutat sig för att i stället för den säkre och resvane person, markis

d'Agoult, som Bouillé rekommenderat, såsom den sjätte i resvagnen

medtaga de kungliga barnens guvernant madame Tourzel, som säges

yrkat därpå, emedan hon vid tillträdandet av sin befattning avlagt

en högtidlig ed att aldrig frivilligt skiljas från "les enfants de

France". Så skulle då dessa opraktiska och vid faror ovana människor

lämnas åt sig själva under största delen av ett äventyr, som främst

krävde klokhet och djärvhet!

Den 20 juni skyndade sig Bouillé att vidtaga sina sista avgörande

mått och steg. Han begav sig till Stenay och dagen därpå samlade

han samtliga där förlagda officerare samt meddelade dem i största

hemlighet, att konungen troligen under nattens lopp skulle passera

Stenay och i morgongryningen vara i Montmédy. Han anbefallde general

Klinglin att begiva sig till Montmédy för att på angiven plats samla

trupperna i ett läger, så stort att det kunde rymma alla de trupper,

som från olika håll skulle förenas där, samt anvisade honom ett

slott i närheten, vilket borde göras i ordning för att emottaga den

kungliga familjen. Det kungliga tyska regementet lämnades under general

Hoffelizes befäl i Stenay, men skulle med hästarna färdigsadlade stå

redo att marschera mot Montmédy tidigt på morgonen. Ett detachement

om 50 hästar av detta regemente förlades dessutom mellan Stenay och

Dun för att där vara konungen till möte. Goguelat erhöll i uppdrag att

överbringa konungens befallningar till de kommenderande officerarna.

Greve de Damas åter fick befallning att begiva sig med 50 husarer från

Varennes till Pont-de-Sommevelle, samt att vänta där den 21 och att,

strax efter det den kurir anlänt, som skulle rida före konungen, bege

sig därifrån för att meddela konungens eventuella order till de trupper

som befunno sig på vägen och som man förut ej vågat anförtro ändamålet

med deras samlande. Goguelat skulle dessutom placera skjutshästarna i

Varennes utanför staden på den sida, därifrån konungen skulle komma,

och själv invänta honom där. Så snart konungen infann sig, skulle han

därifrån med Bouillés yngre son och en annan ung officer, vilka i

förväg skulle bege sig till platsen, sända bud härom till denne. Själv

skulle Bouillé vänta mellan Dun och Stenay med ett ombyte av hästar och

ett detachement av det kungliga tyska regementet, vilket skulle följa

konungen till Montmédy, där regementet i dess helhet senare skulle

infinna sig. Efter att ha givit noggranna order om huru trupperna borde

uppföra sig i fall konungen skulle lyckas resa inkognito och hurusom

de, i fall han mot förmodan bleve häktad, borde med våld försöka rycka

konungen ur angriparnas händer, begav sig Bouillé från Stenay till Dun.

Enligt hans uträkning skulle Ludvig XVI nå Dun mellan klockan 2 och 3

på natten och ungefär en timme tidigare kunde man vänta den kurir, som

man skulle använda såsom förridare.

Det var med ångest i hjärtat som Bouillé nu, ensam sittande till häst

hela natten, bidade tiden utanför Duns stadsportar -- han vågade sig

nämligen ej in i staden av fruktan för att bli igenkänd och misstänkt.

Men när klockan blev 4 och dagen grydde utan att han hört något,

red han utom sig av oro tillbaka till Stenay, som låg en halvtimmes

väg från Dun. En dyster aning sade honom att alla hans månadslånga

ansträngningar varit förgäves och att denna natt störtat både konungen

och hans trogna i olycka. Utanför Stenay fick han av några officerare

bekräftelse på att flykten misslyckats. De kommo från Varennes, och

visste berätta att konungen av en postmästarson blivit igenkänd i

Sainte-Ménehould, att denne skyndat till Varennes och där angivit

konungafamiljen och att konungen med sitt följe blivit arresterad i

Varennes klockan halv 11 på kvällen. På sin häpna fråga huru en sådan

utgång hade varit möjlig i trots av alla gjorda anstalter, erhöll

Bouillé upplysningen att hans i Varennes, Clermont och andra orter

förlagda trupper hade avfallit och ej gjort sin plikt -- att folket

överallt i trakten hade gripit till vapen mot de kungliga trupperna och

att de fått hjälp av alla nationalgarden som voro förlagda i Varennes.

Det hela hade sålunda tagit en fatalare vändning än någon kunnat

förutse.

Bouillé förlorade emellertid icke fattningen utan försökte i hast

samla sina trupper för att i spetsen för dem tåga till Varennes. "Jag

försäkrade mig", berättar Bouillé, "om det kungliga tyska regementet,

som utgjorde min pålitligaste styrka, och ställde mig i spetsen för

detsamma för att befria konungen och under hans färd till Montmédy

bereda honom ett skydd mot staden Stenay, som var opålitlig, och

sedan, som var ännu farligare på grund av den anda som rådde bland den

mycket täta befolkningen och i garnisonen, där ett särdeles dåligt

regemente var förlagt; jag gav därför det kungliga tyska regementet

order att hastigt stiga till häst och befallde general Klinglin att

tåga mot Stenay med två skvadroner, samt att stanna där; jag sände

dessutom till Dun en bataljon av det tyska Nassau-regementet, som låg

i Montmédy för att betäcka den mycket viktiga passagen mot Meuse, och

gav Schweizer-regementet Castella, som var på väg till Montmédy, order

att tåga mot Stenay. Dessutom befallde jag en del av den skvadron

husarer, som var förlagd i Dun, samt det detachement av kungliga tyska

regementet som befann sig mellan Dun och Stenay att i språngmarsch

skynda till Varennes för att åtminstone försöka hindra nationalgardena

i trakten att förena sig med dem i själva staden. Befälet över denna

skvadron husarer hade emellertid ej väntat på order, utan tågat åstad,

så snart man erhållit underrättelsen om konungens häktning."

Den verksamhetsiver Bouillé i detta ögonblick utvecklade, kunde

emellertid ej ensam föra till resultatet -- redan den omständigheten

att man i Varennes dröjt flere timmar med att underrätta honom om

konungens arrestering hade försvårat möjligheten Lill undsättning.

Därtill kom, att trupperna icke så snabbt som Bouillé önskat efterkommo

hans befallningar. "Jag väntade på det kungliga tyska regementet",

skriver Bouillé, "som emellertid fördröjde sig trekvarts timme innan

det begav sig ur staden, fastän jag kvällen förut hade givit order

om att det skulle vara färdigt att stiga till häst före Förgäves",

fortsätter han, "sände jag min äldre son till befälhavaren fem eller

sex gånger för att skynda på honom, jag kunde ej företaga något utan

detta regemente, vilket jag måste vara säker på, och jag medger att jag

ej litade på någon annan än mig själv för att föra det ur staden."

När Bouillé en kvart över nio på den bergiga vägen från Dun närmade

sig Varennes, erhöll han av en skvadron soldater, anförda av Deslons,

det sista förkrossande budskapet: konungen och hans familj -- hade och

det blott en och en halv timme före Bouillés ankomst -- blivit av tre

medlemmar av nationalförsamlingen återförd till Paris. Deslons hade

själv i Vareanes talat med konungen och låtit honom veta att Bouillé

snart skulle infinna sig till hans räddning. "Jag är fången", hade

konungen svarat, "jag kan ej ge några order. Säg M. Bouillé att jag är

rädd för att han ingenting kan göra för mig, men jag är honom tacksam

för hans bemödanden." Deslons, som var elsassare, hade också försökt

tilltala drottningen på tyska, men hon hade låtsat som om hon ej hörde

honom. Deslons visste även berätta att greve de Choiseul, Goguelat och

greve de Damas voro häktade. De två förra hade anlänt till Varennes en

halvtimme efter konungen, övergivna av sitt folk, som gått över till

nationalgardet. Damas åter hade kommit åtföljd blott av två eller tre

officerare, då alla de övriga i sista stund vägrat att följa honom. De

flesta trupper hade gått över till nationalgardet, och upphetsningen

var så stor att garnisonerna i Metz och Verdun redan voro på väg för

att, om så påfordrades, leverera drabbning med de kungliga trupperna.

Bouillé kunde sålunda konstatera att hans order ej följts eller icke

kunnat följas. En av huvudorsakerna var säkerligen det olycksaliga

uppskjutandet i sista stund med konungens avresa. Bouillé hade nu intet

annat val än att med sina ännu trogna trupper retirera till Stenay.

Men när han på sin väg nåddes av underrättelsen, att stadsstyrelsen i

Stenay hade givit order om att häkta honom, lämnade han i hemlighet

trupperna och flydde med sina söner och närmaste vänner över franska

gränsen till Luxemburg. Flykten gick utan större svårigheter, endast

vid gränsen försökte man spärra vägen. Bouillé och hans vänner lyckades

dock, enligt vad han själv berättar, genom avlossandet av några skott

skrämma bort sina förföljare.

Den med så mycken uppoffring och så mycken hängivenhet ordnade flykten,

vilken konungen och hans trogna hade tänkt sig som utgångspunkten för

en omvandling av Frankrikes och sitt eget öde, hade sålunda totalt

misslyckats, och den man som under månader hade lagt sin själ i att

arbeta för dess framgång, var nu dömd till evig landsflykt.

Över det misslyckade Varennes-äventyret ligger i själva verket ingen

historiens ödestragik och man kan väl våga uttalandet att utgången

därav mindre berodde på samverkande olyckliga omständigheter, än på

direkt slarv och obeslutsamhet från konungaparets sida. Genom sin brist

på fasthet och sitt lättsinne, genom konungens envishet att välja den

mest trafikerade vägen, genom att färdas alla tillsammans i en vagn

som måste väcka uppseende varhelst den kom, och genom att giva en

alldeles för stor offentlighet åt kunskapen om den tillärnade flykten

samt genom att för obetydliga orsakers skull uppskjuta tidpunkten

för resan, äventyrade de i själva verket icke blott sitt eget liv,

utan också deras, vilka varit behjälpliga vid detta, kanske under

andra omständigheter ej så alltför vanskliga företag. Det år om denna

olycksaliga flyktnatt som Maeterlinck sagt, att den uppenbarade ödets

maktlöshet. Likt en svag och vacklande kvinna hade det ej begärt bättre

än att få kasta sig i en beslutsam mans armar och av honom ledas dit

han ville. Men det var denne modige och viljekraftige man som felades.

Och därför blef flykten ett ömkligt fiasko.

* * * * *

Bouillés förtvivlade belägenhet hade dock ej ett ögonblick kommit

honom att glömma sin konung, och hans första omsorg, när han kommit

över gränsen, var att söka någon utväg för att lyfta från Ludvig XVI:s

skuldror ansvaret för den misslyckade flykten. Han trodde sig nå

detta mål genom att rikta till nationalförsamlingen ett brev däri han

rentvådde sin konung och påtog sig själv all skuld för flyktförsöket.

Detta brev, som är daterat Luxemburg den 26 juni, är ett aktstycke av

särdeles stort intresse, emedan det i sin djärvhet och oförvägenhet

och sin brist på politiskt förutseende på samma gång till fullo

ådagalägger Bouillés oegennyttiga tillgivenhet för sin monark, som

det med förfärande klarhet belyser den inre schism som redan nu

förefanns inom det franska samhället och det totala oförstående för

nationalförsamlingens strävanden och mål, som den franska aristokratien

ådagalade under en tid då dessa ej nådde längre än till att inskränka

den rena absolutismen genom en konstitution.

"Mina herrar", så börjar brevet, "konungen har gjort ett försök att

bryta de bojor, i vilka ni redan längesedan slagit honom och hans

familj. Det blinda öde, som styr världen, och mot vilket människornas

försiktighet förmår intet, har bestämt det annorlunda: han är ännu

eder fånge, och hans liksom drottningens dagar stå (jag darrar vid

tanken därpå) till det folks förfogande, vilket ni gjort grymt och

blodtörstigt, och som blivit föremål för hela världens förakt. Det kan

vara av intresse för er, mina herrar, för det ni kallar _nationen_, för

mig och slutligen för konungen själv att orsakerna till denna händelse,

samt de omständigheter under vilka den ägt rum, och det stora mål

som skulle blivit dess resultat, detta mål för vars nående konungen

utfört sitt ädla och modiga företag, skola bli kända av fransmännen

och av hela Europa, och att man skall veta, att när konungen övergav

sitt fängelse för att vid gränsen söka tillflykt hos mig bland sina

egna trupper, han mindre tänkte på sin egen räddning, än på ett grymt

och otacksamt folks framtid: de faror som han löpt och för vilka han

utsatte sin familj, ha ej avskräckt honom, ty han lyssnade endast till

sitt storslagna hjärtas godhet." Efter denna inledning riktar Bouillé

till nationalförsamlingen de häftigaste förebråelser för de lidanden

honom själv förorsakats genom revolutionen: "Jag var tillgiven min

konung", säger han, "om jag också hatade de missbruk, som en alltför

vidsträckt regeringsmakt fört med sig, och vilka konungen själv önskade

göra slut på, jag led under det folks raseri, som ni förvillat, jag

sörjde över konungens olyckor, men jag hoppades i alla fall att

förnuftet slutligen skulle segra, att nationen skulle vakna upp ur

sina yrseldrömmar och tillintetgöra de dåliga elementena inom sig,

samt att en gräns blev satt för den samhällsupplösande anarki, som ni

medvetet bragt till stånd, att ordning skulle återinföras och därmed

ett styrelsesätt, som vore, om icke utmärkt, så i alla fall möjligt att

uthärda, och vilket med tiden skulle kunna förbättras. Det är det som

gjort, att jag kunnat genomgå alla prövningar, som ni hopat över mig

ända från början av revolutionen. Min tillgivenhet för min konung och

min kärlek till fosterlandet ha förlänat mig det mod och den styrka

jag behövt för att trotsa edra angrepp och kränkningar, samt uthärda

skammen och förödmjukelsen att underhandla med eder." Efter att sedan

utfalla i de värsta smädelser mot nationalförsamlingen i det han

uppräknar allt det onda som förorsakats av den anarki, som församlingen

infört -- intrigmakare från alla Frankrikes fyra hörn hade blivit

allenahärskande, det fanns ej längre någon regeringsmakt, armén var ej

annat än en rasande soldatesk, ingen ordning fanns i samhället och alla

hjälpkällor voro utsinade -- och efter att ha omtalat huru han förgäves

under en lång tid sökt övertala Ludvig XVI och Marie-Antoinette att

lämna Paris, kommer han till den intressantaste passagen, den som

handlar om motiven till det steg han tvungit konungen alt taga: "Jag

var övertygad om", säger han, "att konungens avresa vore det enda

medlet att rädda staten, jag visste att alla europeiska makter rustade

mot Frankrike, att de förberedde sig till att förklara detta land krig

och översvämma dess område. Jag trodde att konungen, om han vore fri

och befunne sig bland sina egna trupper, skulle vara den ende, som

kunde hindra de fientliga arméernas frammarsch, och att folket, som

skulle bli uppfyllt av fruktan över att se sig utan möjlighet till

försvar, då det hörde att det ej längre fanns någon armé-- -- -- av

sig självt skulle förstå konungens goda föresatser och kasta sig i

armarna på honom. -- -- --" "Det blev beslutat att konungen skulle

bege sig till Montmédy", berättar Bouillé vidare, "och att han, så

snart han befann sig i säkerhet, skulle låta de utländska makterna få

kännedom om det steg han tagit och de orsaker som drivit honom därtill.

Sålunda kunde han hindra dem att taga hämnd, ända till dess att en ny

församling, som han hade för avsikt att sammankalla, kunde ge dem den

upprättelse, som de hade rätt att vänta, och även fastställa såväl

monarkens som det franska folkets rättigheter. Genom en proklamation

borde man tillkännage, att en ny lagstiftande kår skulle sammanträda

på grunden av fria val och att de önskningsmål som uttalats i

besvären till 1789 års ständerförsamling och vilka utgjort uttrycket

för nationens önskningar, skulle tjäna till bas för de franska

representanternas arbete. Och när konungen en gång blivit förmedlare

mellan sitt folk och de utländska makterna, komme detta folk, av

fruktan för att se Frankrike bli ett rov för de främmande makter som

omge landets gränser, och i hopp om att få ordningen återställd genom

en regering som vore inskränkt genom förnuftiga lagar, att anförtro

sina rättigheter åt kloka och upplysta män, som kunde tillmötesgå både

folkets och furstens intressen." -- -- -- "Se där vad eder olycklige

monark avsåg!!" utropar Bouillé "Mot er egen vilja och i trots av

folkets otacksamhet och grymhet vill han ännu dess lycka! Det är denna

tanke, det är denna önskan som gjorde att han beslöt sig för det

djärva steg som han tog, då han trotsade Lafayettes vaksamhet och hans

hantlangares raseri och ställde sina steg till mig. Han leddes av intet

annat motiv. Men i eder blindhet ha ni stött tillbaka den beskyddande

hand, som sträcktes mot er, och det är denna er blindhet som snart

skall föra till det franska rikets undergång."

Brevet slutar med hotelser: "Tron mig, mina herrar, Europas furstar

förstå att de liksom deras folk äro hotade av det vidunder som ni

frambragt. De äro beväpnade för att strida mot det, och snart skall

vårt olyckliga fosterland (ty jag ger det ännu detta namn) vara

endast en skådeplats för härjningar och grymheter. Jag känner bättre

än någon annan de försvarsmedel ni äga. De finnas helt enkelt inte.

Varje hopp är fåvitskt. Ni ha ej mera tid att göra några experiment.

Det är kanske ej ens mera tid att öppna ögonen på det folk som ni på

ett brottsligt sätt bedragit, och vilket självt en gång rättvist och

strängt skall straffa er. Hämnden över er skall tjäna till varnagel för

en eftervärld, som evigt skall förebrå er att ni tillintetgjort ert

fosterland, vars existens ni kunnat förlänga och vars framtid ni kunnat

betrygga och försköna."

"Och slutligen: ni må icke anklaga någon för en förment komplott eller

sammansvärjning mot det ni kallar folket, samt mot er avskyvärda

konstitution. Det är jag som förberett, ordnat och bestämt allt.

Konungen själv har ej ens utdelat några order, det är jag ensam som

gjort det. De som ha varit tvungna att utföra dem ha ej förrän i sista

ögonblicket vetat vad det gällde, och de kunde ej vägra att åtlyda

dem. Det är mot mig ensam, som ni skall rikta edert raseri, för mig

som ni skola slipa edra dolkar och tillreda edra gifter. Jag har velat

rädda mitt fosterland. Jag ville rädda konungen och hans familj, det

är mitt brott. Det är ni som nu böra ansvara för deras liv, ej inför

mig, men inför alla världens suveräner, och jag förbereder er på att,

om ni kröka ett hår på hans huvud, så skall av Paris ej mera återstå

sten på sten. Jag känner vägarna, utmed dem skall jag föra de främmande

trupperna och ni själva skola plikta därför med edra liv. Detta brev

är endast förebudet till det manifest från alla suveräners sida, i

vilket ni i ännu klarare ord skall underrättas om vad de fordra av er

och vad ni ha att frukta, ifall ni ej vilja foga er." Brevet avslutas

med följande oskrymtade hälsning: "Farväl, mina herrar, jag slutar utan

några ärebetygelser, ni veta tillräckligt väl mina känslor."

Bouillé nådde med sitt brev såtillvida det mål han åsyftat, att det

överallt i Paris väckte det hetsigaste uppseende. Nationalförsamlingen,

som svarade på detsamma med en proskriptionsorder, lät trycka och

uppspika det och det kommenterades ivrigt i tidningarna, på kaféer och

i klubbarna. Men om Bouillé hyst någon naiv förhoppning om att hans

skrivelse skulle kunna vara Ludvig XVI till något stöd och eventuellt

samla kring honom de förnuftiga elementen i det franska samhället,

misstog han sig i grund -- tvärtom klandrades hans tilltag allmänt,

till och med på monarkiskt håll, och man såg i det intet annat än en

braverande gest och ett försök att ådraga sig uppmärksamhet. Bouillé

var mycket smärtsamt berörd över att man kunde misskänna de motiv som

lett honom -- och vilka utan något tvivel voro de mest oegoistiska. I

sina memoarer ger han uttryck åt sin besvikelse. "Alla partier ha",

säger han "förebrått mig denna handling, man har velat göra gällande

att jag letts av tom skrytsamhet, just då jag var uppfylld av känslor

av hämnd och raseri: huru har man kunnat missförstå mig till den

grad? Om ej min önskan varit att rädda konungen, om det ej varit mitt

enda mål, hur skulle jag då ha kunnat vara så oförsiktig att jag

förutspått de främmande makternas infall i Frankrike, när jag ej hade

sett några förberedelser för ett sådant infall, och då jag visste att

mina hotelser just nu ej kunde ha några effektiva följder? Skulle jag

ha utsatt, ej blott mig själv utan även mina egna för proskription

och förföljelse och för mina fienders raseri, dessa fiender, vilka

jag därigenom ytterligare skulle förtörnat och vilkas dolkar skulle

förfölja mig över allt och göra slut på mitt liv!!"

Från de europeiska suveränernas sida rönte emellertid Bouillé det mest

smickrande erkännande. Gustav III, som hade mottagit en avskrift av

Bouillés upprop i Aachen, där han befann sig vid tiden för Ludvig XVI:s

flykt, skrev strax till Bouillé ett särdeles älskvärt och beundrande

brev, däri han erbjöd Bouillé tjänst i sin armé -- det var nämligen ej

vid denna tid ovanligt att officerare ingingo i ett annat lands tjänst

utan att lämna sina befattningar i hemlandets armé; så t.ex. tjänade

ju som bekant en mängd svenska officerare i franska regementen. -- "Det

finnes väl ingen furste i Europa", skrev Gustav III, "som ej skulle

sätta pris på att bland sina undersåtar få räkna och i spetsen för

sina arméer se en sådan man som ni. Men den som är den äldste och den

trognaste av ert fäderneslands allierade, har kanske därvidlag en viss

företrädesrätt framför de andra, så mycket mer som ni ej behöver lämna

er tjänst i ert egentliga fädernesland för att inträda i hans."

Två veckor tillbragte nu den franske generalen i vår konungs närhet

i Aachen. Under långa och förtroliga samtal utvecklade Gustav III

för Bouillé alla trådarna i de planer, han välvde för det franska

konungaparets räddning, och sina förhoppningar om att få bli ställd

i spetsen för den koaliserade armé som han räknade på, och Bouillé

underlät icke att verka inspirerande genom sina mörka skildringar av

revolutionens Frankrike. "Jag försökte", skriver Bouillé i memoarerna,

"få honom att omfatta min åsikt, att det i anseende till den kraft och

det antal som konungamaktens fiender i Frankrike kunde räkna på och den

överlägsenhet som utmärkte jakobinerna, vilka snart skulle bli herrar i

Frankrike, ej mera fanns någon annan utväg än en inblandning av de med

konungen allierade makterna, stödd av talrika arméer, vare sig detta

skedde för att få till stånd en överenskommelse i det de beskyddade

det moderata rojalistiska partiet och det konstitutionella mot

anarkisterna, eller för att åvägabringa en ny revolution till konungens

förmån -- i båda fallen skulle de emellertid intränga i landet i

egenskap av förmedlare och beskyddare av det förnuftiga partiet."

Under denna samvaro upprepade Gustav III sitt anbud till Bouillé att

ingå i den svenska arméns tjänst, i det han för honom ställde i utsikt

att under det blivande fälttåget få kommendera de svenska trupperna

under sitt eget överbefäl -- Gustav III ville nämligen själv anföra de

förenade ryska och svenska styrkorna. Bouillé hade visserligen begynt

underhandla med Katarina II i syfte att få anställning i ryska armén,

men han gav dock vika för Gustav III:s övertalningar, smickrad över

det varma erkännande som från dennes sida kom honom till del. -- "Det

är svårt att motstå så smickrande lovord, i synnerhet när de komma

från en hjälte", se där varmed Bouillé urskuldar sig att ha blivit den

stora Katarina otrogen. Bouillé ger i sina memoarer en mängd detaljer

angående sina samtal med Gustav III. Vi kunna se framför oss den

beprövade generalen, lyssnande till den svenske konungens skildringar

och utläggningar -- i ena ögonblicket skrytsam och fantastisk, i det

andra öppenhjärtig och oförbehållsam. "Under den korta tid som jag

tillbragte med denne furste", skriver Bouillé, "visade han mig ett

stort förtroende; han talade med mycken öppenhet och anspråkslöshet

om sitt krig mot ryssarna och framlade för mig alla de planer han då

uppgjort och utfört. Dessa planer voro vackra, vidsynta, djärva; men

de hade den svagheten att ej kunna utföras, liksom alla stora projekt,

när de icke äro baserade på militärisk erfarenhet, ty endast med sådan

kan man förena alla detaljer -- den minsta försumlighet kan nämligen i

sådana avseenden komma allt att stranda. Han erkände det själv och sade

mig, att han vid den tiden ej hade någon aning om, hur ett krig fördes,

och ytterst få erfarna generaler som kunde leda det. Jag tyckte att han

hade mycken begåvning och mycket goda kunskaper och till karaktären var

oerhört lik sin morbror Fredrik den store."

Redan före konungens flykt hade greven av Provence trätt i förbindelse

med Bouillé och visat honom sin bevågenhet. Relationerna återupptogos

vid det besök Bouillé gjorde hos prinsarna i Koblenz efter det han

lämnat Aachen. Prinsarna utmärkte honom vid detta tillfälle på

allt möjligt sätt, de gåvo honom bland annat säte och stämma i sin

regeringskonselj och Bouillé framlade för dem ett aktstycke, i vilket

han nedskrivit sina reflexioner över tillståndet i Frankrike och

stämningen i armén. Detta aktstycke, i vilket Bouillé inlade hela sin

entusiasm för en militäriskt genomförd kontrarevolution, vittnar om

samma kortsynthet som utmärkte alla fälttågsplaner som uppgjordes både

i prinsarnas och Gustav III:s omgivning, i det Bouillé fullständigt

bortsåg från eventualiteten, att det revolutionära Frankrike kunde göra

de allierade härarna motstånd. Men vi finna även samma oegennyttiga

kärlek till Ludvig XVI som motiverar hela hans uppträdande och som

endast ter sig så mycket djupare och ärligare, som Bouillé här visar

sig ha genomgått samma utveckling som hans härskare, vars rent

absolutistiska uppfattning av konungadömet efter flykten förefaller

att ha underkastats en viss moderation. Bouillé gör nämligen några

medgivanden åt revolutionsidéerna i det han påpekar att en stark

regering i Frankrike ej kunde upprättas utan att folkets ställning

förbättrades och en mängd gamla missbruk upphävdes. "Uppoffringarnas

stund har nu kommit", skrev han, "och sådana äro oundvikliga. Man

misstar sig, när man tror att adeln skall kunna återtaga alla sina

privilegien parlamenten återupprättas i sin förra form, prästerskapet

erhålla sina rikedomar och företrädesrättigheter, och regeringen sitt

oberoende och sin absoluta makt."

Från alla håll strömmade välvilja och tacksamhet över den plötsligt

ryktbarvordne franske generalen. Konungen av Preussen hedrade honom

även med en smickrande skrivelse:

"Jag har läst edert brev till nationalförsamlingen med samma livliga

intresse, som det jag hyser för er konungs belägenhet. Jag kan ej finna

ord för att berömma det nit varmed ni tjänat honom, ensamt därigenom

skulle ni ha förvärvat min aktning, ifall ni ej redan tidigare vunnit

den på andra grunder. Det är med uppriktig sorg, som jag erfarit, att

er fosterländska omsorg ej haft den framgång man önskat. Jag vet ej

vilka planer ni har för framtiden, men om ni vill komma hit, skall ni

jämte edra söner bli mottagen som en vän."

Bouillé följde dock ej uppmaningen, utan antog i stället en inbjudan

som han samtidigt erhållit från kurfursten av Mainz, vilken erbjöd

honom att bosätta sig i hans rike, ett beslut som Fredrik Wilhelm

gillade och som Bouillé ej behövde ångra, då han i kurfursten fann en

älskvärd, glad och kunskapsrik man, som med värme omfattade hans egen

plan på ett europeiskt krig mot Frankrike. Även kejsar Leopold visade

sig nådig mot den franske general, som uppoffrat sig så oegoistiskt för

hans syster och svåger. I augusti inbjöds Bouillé att infinna sig till

furstemötet å Pillnitz slott samt att utarbeta och där framlägga en

plan för ett eventuellt infall i Frankrike, på olika punkter.

Så var den i sitt land föraktade och förföljde generalen,

flyktarrangören och flyktingen bleven en man som Europas mäktiga

furstar hyllade och räknade som sin vän och rådgivare!

Under de dagar Bouillé vistades i Pillnitz hade han tillfälle att

framlägga sin fälttågsplan för marskalk de Lascy och marskalk

Hohenlohe, kejsarens och konungens av Preussen generaler, båda två

språkrör för sina respektive härskare och såtillvida olika i sina

åsikter, som de Lascy med lika stor iver opponerade sig mot en väpnad

inblandning, som Hohenlohe förordade en sådan. Han fick dock ej ännu

i Pillnitz tillfälle att framlägga denna plan för furstarna själva,

utan först några veckor senare i Prag, dit han av kejsaren personligt

inbjöds för att vara med om kröningshögtidligheterna -- en heder som

Bouillé själv ingalunda underskattade. Den 12 september blev Bouillé --

visserligen efter tio dagars väntan! -- emottagen i audiens hos kejsar

Leopold, som vid denna audiens framlade sina synpunkter i de franska

angelägenheterna. Men det hade ej krävts någon ingående diskussion

för att ådagalägga för Bouillé att ett samarbete mellan kejsaren och

honom var omöjligt. Leopold II:s åsikter stodo i konträr motsats till

Bouillés egna, då denne Europas mäktigaste furste ansåg att Frankrikes

angelägenheter borde avgöras, ej genom ett väpnat infall utan genom en

kongress av alla Europas furstar, vilka stödda på starka arméer skulle

förklara sig för en inblandning i Frankrikes angelägenheter till förmån

för dem som lidit mest genom revolutionen, de tyska furstarna i Elsass

och den franska konungafamiljen. Huru vitt olika Leopold II tänkte i

de franska angelägenheterna bevisas bäst därav, att han förklarade för

Bouillé såsom sin bestämda åsikt, att det enda parti Ludvig XVI kunde

taga gentemot nationalförsamlingen vore att erkänna konstitutionen --

denna nagel i ögat på alla motrevolutionärer av olika slag!

Audiensen var sålunda icke ägnad att tillfredsställa Bouillé, och när

han, efter att besviken ha återvänt till Mainz, återupptog arbetet

för att rädda sin konung, hade han helt övergivit tanken på att från

kejsaren vänta stöd för sina planer. Han tog nu definitivt parti

för de makter vilka fortfarande arbetade i helt annan riktning än

den Wienhovet inslagit: för Gustav III och prinsarna. Under vintern

1791-1792 brevväxlade Bouillé ivrigt med Gustav III angående planerna

på ett fälttåg och främst en svensk-rysk landstigning i Ostende såsom

bas för ett sådant fälttåg -- en plan som Bouillé ingivit Gustav III

och som denne med ömhet närde och utvecklade. Av de brev som finnas

i behåll från Gustav III till Bouillé ser man vilket förtroligt

förhållande som rådde mellan dessa två likatänkande men så olika män

och huru ense de voro i fantastiskt överskattande av möjligheterna för

en aktion utan kejsarens medverkan!

Det goda förhållandet till Gustav III knöts ännu fastare därigenom att

denne nu år 1792 antog Bouillés äldste son i svenska arméns tjänst

-- i ett brev skrivet under Gevle riksdag och daterat den 6 februari

1792 skriver Gustav III, att han väntade den unge mannen med största

otålighet: "han kommer att bli mottagen såsom någon som hör ihop med

er. Därmed är allt sagt."

På vårvintern 1792 ägde stora händelser rum i Europa. Leopold II:s

död i mars öppnade -- ty han var ju den mest fredsvänliga av Europas

furstar -- för de krigslystna i alla länder utsikt till realiserandet

av deras önskningsmål och förde även några veckor senare med sig

krigsförklaringen från Frankrikes sida. Bouillé såg, liksom de flesta

andra kontrarevolutionärer, vilka stirrat sig blinda på krigsmålet,

dessa händelser an med den största förtröstan. På tal om att kurfursten

av Mainz gladde sig över att fransmännen tagit ut steget, skriver

Bouillé i memoarerna: "Han ansåg, liksom jag, att det (kriget) var

nödvändigt för upprättande av ordningen i Frankrike och lugnet i

Europa, där jakobinerna utspredo sina läror, vilka redan frambringade

företeelser som voro nog farliga för att komma en att frukta för

revolutionens utbrytande i de till Frankrike gränsande staterna." Men

för Bouillé, kanske mer än för mången annan, skymdes glädjen häröver

betydligt genom en händelse, som i hela Europa väckte den största

uppmärksamhet och gjorde honom själv personlig sorg, Gustav III:s

mord på maskeraden i Stockholm den 16 mars. "Vi förlorade en nyttig

vän snarare än en mäktig allierad. Denna förlust var för mig själv

mycket kännbar" -- se där hur Bouillé bedömer betydelsen av Gustav

III:s död för sig själv och den sak vilken han vigt sitt liv, därvid

ådagaläggande en mycket riktig uppfattning om den ringa betydelse

Gustav III:s insats i det stora kontrarevolutionära äventyret i själva

verket ägde i Europas ögon.

* * * * *

Under hela vintern och våren hade det revolutionära Frankrike rustat

sig till kamp mot Europa. Med storslagen energi hade de styrande

skapat en nationalhär, stor till både numerär och vilja till mod och

självuppoffring. Det enda som fattades denna här var dugliga eller

åtminstone djärva officerare, och det är väl även denna omständighet

som var närmaste orsaken till den för Frankrike olyckliga utgången

av de första sammanstötningarna med den europeiska koalitionshären.

Ty från den stund Rochambeau såsom överbefälhavare ersattes med

Dumouriez följde segern de franska härarna. På motsatt håll hade man

att räkna på de främsta befälskrafter och framför allt den preussiska

generalen hertigen av Braunschweig, som ansågs som tidens störste

fältherre. Bouillé erfor i slutet av maj den stora hedern att få träda

i förbindelse med denne och, på kejsar Fredrik Wilhelms inbjudan, vid

ett möte i Magdeburg den 27 maj utveckla för honom sina synpunkter för

de förbundna härarnas offensiv, som skulle begynna under sommaren. "Jag

anvisade honom", skriver Bouillé i sina memoarer, "Champagne såsom den

svagaste punkten på fronten, och tillrådde honom ett anfall på Longwy,

sedan eller Verdun, såsom de lättaste orterna. Dessa tre platser

voro de svagaste och likväl de enda, som täckte denna del av riket.

Därifrån kunde man gå mot Paris genom Réthel och Reims, då man hade

att tåga genom fruktbara slättland, utan att möta något som hindrade

frammarschen!" Det är icke utan en viss kuslig känsla man läser

Bouillés skildring av sina bemödanden att bistå Frankrikes fiender med

fackanvisningar för deras krigföring! Men det enkla sätt på vilket han

talar om sitt "förräderi", är, när det gäller honom liksom en mängd

andra, om man så får säga hederliga emigranter, knappast att stämpla

såsom något fosterlandsförräderi: det belyser endast med en skrämmande

klarhet huru litet av revolutionens Frankrike som var känt ens på andra

sidan gränsen och huru övertygade emigranterna voro om att Frankrike

fanns där de själva voro, och dit de fört med sig alla sina gamla

fördomar och traditioner, sina önskningsmål och förhoppningar!

Bouillé hade intet hellre önskat än att få göra fälttåget med

anförandet av en liten arméavdelning under hertigens av Braunschweig

kommando -- "jag kände ju gränsen och hade därför kanske kunnat vara

till någon nytta", säger han själv. Men han fick till sin stora

besvikelse inget uppdrag i den tyska hären. Och vad som var ännu

märkligare: han fick icke heller något kommando i den av emigranter

sammansatta armédel, tillsammans ungefär 20,000 man, som fördelades i

tre olika kårer under anförande av konungens bröder, samt Condé och

hans son Louis de Bourbon. Bouillé påstår nämligen, att i prinsarnas

omgivning funnos personer vilka voro avogt stämda mot honom men först

nu efter det han förlorat sin beskyddare Gustav III utan misskund

vågade angripa och förklena honom inför konungens bröder. En enda

stod dock troget Bouillé bi, prinsen av Condé, och efter det ett av

denne framställt förslag till uppställande av ytterligare en armékår

strandat på ekonomiska svårigheter, beslöt sig den vittfrejdade

franske generalen och beprövade mannen för att göra 1792 års fälttåg

såsom en vanlig anspråkslös frivillig i Condés arméavdelning, denna

hoprafsade och bristfälligt utrustade lilla kår till vilken strömmade

huvudsakligen medlemmar av lågadeln och mindre lyckade existenser.

Under fälttåget, som utspelades under tre månaders tid, från

augusti till november, fingo Condés trupper ej alls tillfälle att

deltaga i striderna -- en motgång som för en ättling av den lysande

fältherresläkten ej kunde vara annat än ytterligt kränkande. Orsaken

härtill torde varit, att denna franska armékår ställdes i beroende av

den del av österrikiska armén som anfördes av Esterhazy -- "en dålig

general över en oduglig armé" enligt Bouillés vittnesbörd. Bouillé

erhöll emellertid under kriget åter ett hedersuppdrag. Den koaliserade

hären planerade ett infall i Frankrike över norra Elsass med Rheinfeld

som utgångspunkt och Porentruy som den första fasta plats, som

borde intagas. Porentruy ansågs nämligen, jämte de befästa Ferette,

Grandvillard och Montbéliard, skydda hela Franche-Comté och Bourgogne.

Rheinfeld låg på kejserligt österrikiskt område, och Porentruy på

franskt. Men för att nå från Rheinfeld, där man skulle övergå Rhen,

till den franska orten måste hären tåga fyra mil på schweiziskt

territorium i kantonen Basel. Anfallsplanens realiserande berodde

därför på schweiziska förbundsrådets tillstånd till genomtåg och det

blev Bouillé som utsågs till att försöka utverka detta.

Bouillés mission i Schweiz lyckades därhän, att han kunde rapportera

att ej ensamt Basel utan även övriga kantoner ingenting hade emot en

österrikisk genommarsch. Men nu som så många gånger förr lyckades

Bouillés antagonister väcka misstro till hans uppgifter -- om med rätt

eller orätt, är svårt att avgöra -- och infallet i Elsass kom aldrig

till stånd.

Efter fälttågets slut lämnade Bouillé armén för alltid emedan hans

ålder ej tillät honom att följa sin prins' exempel och taga tjänst

i utländska arméer. Han tillbragte först några veckor i Holland och

begav sig därefter i slutet av december 1792 i frivillig landsflykt

till England -- kommunikationen mellan de båda länderna var då ännu

ej avbruten. Orsaken åter till att han valde England som reträttplats

sammanhängde med hans hängivenhet för sin konung. Han önskade

nämligen att på så nära håll som möjligt få följa den process som

nationalförsamlingen inledde mot Ludvig XVI och, i den mån han kunde,

komma sin konung till hjälp. Bouillés namn hade nämligen av konungens

rannsakare och domare blivit innästlat i anklagelsen mot honom. En av

anklagelsens punkter lydde på att konungen givit Bouillé order att

överlämna till prinsarna, hans bröder, en summa av 700,000 livres, en

anklagelse, såtillvida orättvis, som de 670,000 livres, som Bouillé

i själva verket överlämnat till Monsieur strax efter konungens

misslyckade flyktfärd till Montmédy, ingalunda voro någon sändning

från Ludvig XVI till hans bröder -- att sända penninghjälp till dem

hade fullkomligt stritt mot det parti, konungen sedan länge tagit

gent emot dem -- utan utgjorde återstoden av den summa om en miljon

livres, som Ludvig XVI hade lämnat till Bouillé i och för flyktens

ordnande och som denne, kortsynt nog, hade lämnat till konungens

bröder. Bouillé hade i sin ägo aktstycken, genom vilka han kunde

rentvå konungen i denna punkt. Utom det kvitto som Monsieur givit

honom på de överlämnade penningarna, kunde han nämligen framvisa ett

brev från Ludvig XVI, vari denne klandrar honom för att han lämnat

denna summa till prinsarna, ett aktstycke som i denna sak var av den

största betydelse. Tyvärr finnes ej detta brev i behåll, men däremot

har Bouillé i sina memoarer avtryckt en förklaring som han i denna sak

sänt till Ludvig XVI:s forne liberale minister, den på sin tid uppburne

Malesherbes, som, nu 70-årig, frivilligt anmält sig att vara en av

Ludvig XVI:s försvarsadvokater, och där han omtalar sitt överlämnande

av de återstående penningarna till prinsarna samt konungens missnöje

häröver. Efter avsändandet av denna edsvurna förklaring begav sig

Bouillé omkring den 15 januari till Holland, där han hade deponerat

sina papper. Här fann han sig till möte ett brev från Malesherbes med

begäran att Bouillé ej skulle sända honom originalen utan kopiorna

av dessa aktstycken. Brevet vittnar tydligt om att konungens gamle

trotjänare och vän ej hyste några förhoppningar på att konungens sak

skulle gå väl: "Det är i detta ögonblick omöjligt för mig att förutse",

säger han, "vilket bruk man skall göra av dessa (handlingar). Konventet

är upptaget av den dom, det ämnar fälla: men det finnes många människor

som tro, att denna angelägenhet ännu skall dragas inför nationen,

antingen i form av appell, eller också att konventet skall fordra

av nationen själv bekräftelse på den dom, det ämnar fälla. I detta

senare fall kunna Ludvig XVI:s försvarare möjligen ha behov av edra

aktstycken."

Malesherbes' dystra aning besannades. De bevis för konungens oskuld som

Bouillé kunde framlägga och även översände, kunde intet rubba i Ludvig

XVI:s öde. När Bouillé återvände till England var det endast för att

erhålla underrättelsen om att hans konungs huvud fallit på stupstocken.

* * * * *

Den engelska regeringen, vilken i allmänhet på ett verksamt sätt

bidrog till att för de emigranter, som vistades i landet, minska

landsförvisningens tröstlöshet och ensamhet, visade Bouillé mycken

välvilja, och när från detta land år 1793 en armé sändes till Flandern,

blev Bouillé av hertigen av York, som kommenderade den, kallad att vara

hans strategiska rådgivare, ett anbud som han med glädje antog, men

snart fick ångra, då hertigen ej det ringaste rättade sig efter hans

råd och endast använde Bouillé till att söka reparera upp de många

misstag, han själv begick. Under samma år erhöll han från Monsieurs

sida flera anbud om olika kommandon, bland annat det över de upproriska

vendéerna i deras ryktbara guerillakrig mot nationalkonventet. Men hans

hälsa var redan då bruten och måhända var det ej längre frestande för

honom att likt en äventyrare kasta sig in i en upprorsrörelse, som bar

prägeln av ett hänsynslöst inbördeskrig, och vars mål knappast var att

återupprätta konungamakten, utan mera liknade en upphetsad partikamp.

Den frejdade ädlingen och krigaren avböjde anbudet och stannade kvar i

London, där han framlevde de sista åren av sitt växlingsrika liv, aktad

och ärad av sin omgivning och ytterst väl bemött av engelsmännen. Han

dog år 1800 i London, 60 år gammal.

Bouillé var under hela sitt liv typen för det Frankrike som

sammanblandade just de två begrepp, som revolutionen strävade

att åtskilja: konung och fädernesland. Han var en riddare utan

fruktan och tadel, men med hederskänslor, som voro färgade av

feodaltidens traditioner och hade intet att göra med en modern tids

personlighetskrav. Snabb till hjärta och värja, entusiastisk för den

sak, han en gång gjort till sin, var han outtröttlig då det gällde att

vinna sitt mål och att fylla det han kallade sin hedersplikt, men han

saknade den politiska takt och besinningsfullhet, som fordras av den

som vill kallas en ledande personlighet under en tid av jäsning och

samhällsomvälvningar. Huru sympatisk man än måste ställa sig gentemot

Bouillés person, kan man dock ej undgå att betvivla, att han varit

fullt vuxen den uppgift, som i hans livs stora ögonblick lades på hans

axlar och som, därest han mäktat lösa den, måhända helt och hållet

skulle förändrat förloppet av den syndaflod, i vars vågor han och hans

härskare uppslukades.