_Vi äro glada_ att i dag kunna meddela våra läsare att _nu_ har
domkapitlet på 1:sta förslagsrummet till kyrkoherdeskapet i Kristianstad
och Vä uppfört vår docent i exegetisk teologi Matheus Lundborg. Vi äro,
dess bättre, icke av den sortens folk, att vi vilja skräppa över vår
andel häri, men så mycket anse vi oss dock i förtroende kunna nämna, att
kyrkoherden Thulin i Skepparslöv och lille komminister Lundblad i
Fleninge kommo å andra och tredje förslagsrummen, vartill vi önska dem
lycka och glädje.
Exegetisk är den teologi, som förklarar. Huru oändligt mycket behöver nu
icke Kristianstad ha förklarat? För att icke tala om Vä! Begagnen nu
därför tillfället, infödingar i Kristianstad och Vä, och förvissen er om
Lundborg.
Eljes kommer han kanske tillbaka till Lund igen.
* * * * *
_Av en huggorm_ blev i går morse i Holmeja en medelsålders, ogift man
biten i det nedersta bakbenet. Som mannen hade träben, vilket ormen
antagligen ej observerade, generade missödet honom icke utan intog han
omedelbart middag hos en person, vilken varit gift med en kusin till
hans faster.
* * * * *
_En sannfärdig berättelse_ berättas till rättelse av en notis om en
gris, som i en obevakad stund kommit ner i kryptan i Lund. Svinet--så
berättade malisen--hade rymt från sin vaktare när det skulle till sin
slaktare och då förföljts av polisen, en äldre jungfru och en skomakare
samt en organiserad bakare. I kryptan hade blivit kalabalik med språng
och hopp och skrik tills bagaren huggit grisen i svansen och gjort slut
på dansen...
Det är gruvligt vad folk kan prata när dom gå omkring och ä lata och
göra ingenting. Det hela är nonsens från början till slut men tar sig
för resten inte sämre ut än det telegram, som i dag förtälja lät, att hr
Lindqvist, Hans Grönaste Majestät, haft den övergående nesan att bli
hängd och få »frikort på resan.»
* * * * *
_Munskänken, kandidaten och glasrutan_. Ett förargligt missöde
inträffade i natt i Lilla Fiskaregatan, där en större, till 500 kr.
värderad butiksruta hoppade ut på en överstemunskänk med påföljd att
rutan gick i bitar men munskänken höll jämförelsevis väl ihop.
Saken var egentligen den att munskänken A. under nattens timmar
förvärvat en evig vän i kandidaten B., varunder de tittat litet djupt i
kristallglasen. När spöktimman kom, skulle de ut och beundra månen och
råkade därvid in i Lilla Fiskaregatan, vilken förargligt nog inte ville
ligga stilla utan rörde sig i bukter med påföljd att munskänken rätt som
det var stöp på näsan.
B. skulle nu hjälpa upp A., vilket icke precis var så lätt då gatan
alltjämt var i svår gungning. Så kom händelsevis en chaufför C. och
skyndade till hjälp. Med förenade krafter fingo nu B. och C. upp A. på
det torra igen. Till tack för hjälpen slog munskänken genast chauffören
på kraniet och även kandidaten gav chauffören en liten kroppslig
påminnelse om hans dödlighet. Man torde inte förtänka chauffören att han
blev något förbluffad över dessa uttryck av människovänlighet, och som
han inte begrep sig på skoj, så tog han munskänken i ena vingbenet och
hyvade honom mot butiksrutan så att det small.
Epilogen avspelades på poliskontoret, och bland åsyna vittnen inställde
sig även månen. Nu är det blott _en_ fråga, som är avgjord, nämligen vem
som skall betala rutan. Som emellertid både A. och B. och C. äro
millionärer, så är det spörsmålet av en relativt underordnad natur.