Det var en gång en människa, som inte betalte sin skräddare.
Till slut blev skräddaren ond och drog sin tredskande kund till
rådhusrätten i Lund. Men innan målet kom före, hade människan betalt
vartenda öre--det var hela 40 lock för pantalonger och rock. På samma
gång svor han och sa', att hur det än ville bära åsta, så skulle ingen
kunna avtvinga honom så mycket som ett ruttet lingen för stämning och
resolution och annan tocken där don, varmed man pungen får lätta, då man
blir stämd inför rätta.
Följden blev, att målet ropades om igen och om, och kostnaderna hopades,
då människan aldrig kom. Där satt rätten och väntade--vaktmästare
Larsson ropade och gläntade,--men människan var beständigt väck, och det
såg ut, som om han ville driva gäck med käranden och hans advokat och
vår vällovliga magistrat. Kan väl någon förtänka, att rätten började
betänka den kitsliga situationen och dömde personen att böta gång på
gång, tills hans böteslista blev så lång, att den sprang upp till hundra
riksdaler.
Då tar karlen reson och betaler 70 kronor--det täcker hålet för
kostnaderna i målet. Men böterns hänga ännu och vänta och växa med ränta
på ränta.
Sens moralen, min vän, den är den: kritar du pantalonger, så får du
bondånger, ty den, som icke betalar för stycket, får satsa fem gånger så
mycket.