Det är oss smärtsamt att i dag nödgas meddela den ärade allmänheten att
i går var glasmästare Jönsson så i tag och ånyo förveten på denaturerad
sprit att han fördes till lasarettet och kom dit som ett lik, för vilket
ögon, öron och förnuft och alla andra lemmar voro som luft.
Egentligen är Jönsson ett beskedligt skrå, som tar sig en sup då och då
och för resten knogar med ramar och rutor och kitt och låter var och en
vara i fred med sitt. Men så plötsligt blixtrar det i klotet: »Skall
jag, en friboren man, stå här som en slav? Nej, så anamma» och med
detsamma vräker han ramarna och skrotet och det bär av till apoteket,
där han hampar sin liter, gudaboret obekymrad om dess sviter.
Nu ligger Jönsson och begrundar sin levnad. Hans enda trevnad består
däri att hans bakre parti är hyddat med plåster och dukar och klutar.
Det hände sig nämligen i går då han ingenting visste att han tog miste
och satte sig relativt lugn på en glödhet ugn så att dess ringar och
det namn, som gett ugnarne rykte, sig vackert tryckte av uppå Jönsson
där Jönsson slutar.
Sens moralen av denna händelse är en kall maning till drinkare och
gaminer att omedelbart skrida till omvändelse och akta sig för
denaturerad sprit och varma kaminer.