Ärade Persson!
Vi äro i besittning av H. Hr Perssons ärade av gårdagen och tacka hr
Persson för Perssons däri gjorda uttalanden. Då han emellertid söker
klargöra att vi skulle ha visat ovilja eller illasinthet mot den nutida
kvinnan, så har Persson fått den saken alldeles om bakfötterna och måste
tåla en liten revision.
Se, Persson,--var så god och sitt ner--som han nog bör kunna begripa så
äro vi, liksom alla andra, entusiastiska beundrare av kvinnan, vilken
för samhällets fortbestånd och angenäma trivsel egentligen är nästan
lika nödvändig som mannen. Även Persson bör lära sig denna beundringens
vackra konst. Han skall tänka på att när han var ett litet, mycket litet
barn, såsom han tvivelsutan varit, så hade det antagligen nu icke varit
mycket med honom om han saknat modersmjölken eller om icke tilläventyrs
en ömsint kvinna räckt honom den lilla flasknapp, tack vare vilken icke
så få människor nått en nästan mogen ålder. Han skall vidare besinna att
när han då var en liten gris så var det inte något ont i det, eftersom
han levde i oskyldighetens tillstånd. Men om han då saknat den renande
handen, som aldrig tröttnade--om dagen och den långa natten igenom, då
hans mors nog ofta av bekymmer, omsorger, möda och vakor trötta kropp
behövde sömnens vila--så skulle Persson kanske ännu i dag sett mycket
rälig ut och varit sig och alla till en fruktansvärd vämjelse. Och så
skall han tänka på mycket, mycket annat, som han själv kan tänka ut, och
han skall då komma till precis samma tanke, som vi ha, nämligen att av
allt, som finns på jorden, är kvinnan ändå det allra, allra bästa. Och
varhelst han än vänder sig--i Skåne eller i Hottentottiens land--så
skall han finna att både han och vi andra män nog i somt kunna vara rätt
bra men att de renaste själarna och de trognaste hjärtanen bo icke i oss
utan i kvinnan.
Detta var nu egentligen bara en liten inledning, som Persson kan lära
sig utantill om han så vill. Vad vi ville komma till var H. Hr Perssons
uppfattning om kvinnan och försvaret och hans förmenta mening att
kvinnan icke bör syssla med något som helst, som har med vårt lands
försvar att skaffa, och att det ity är orätt även om kvinnan ägnar t.ex.
sjukvården i ett ev. försvarskrig sitt arbete.
Det är här som Persson råkat alldeles på avvägar, och vi be vänligen att
någon välsinnad kvinna måtte taga P. om hand och bättra honom. Vi tro
tvärtom att även kvinnan kan rycka någon stund från hemmets arbete och
offra litet för fosterlandet, eftersom det ju även är hennes
tillhörighet. Och när vi se exempelvis så många (mer och understundom
något mindre) vackra studentskor valla av och an på Boulevarden, så
undra vi mycket starkt varför de aldrig komma på den idén att bilda ett
litet amazongarde, gå vi in vid Södra Skånska Infanteriregementet, där
det är oroväckande gott om ogifta löjtnanter, få en vacker uniform och
öva sig i vapnens bruk. Det skulle vara något splitter nytt och få ett
skallande bifall över hela landet. Och det skulle kunna hända att de i
farans stund bleve dubbelt farliga för den välaktade fienden.
Anförare skulle de med all sannolikhet icke sakna. Det finns kanske
folk, som skulle slåss om platsen. Och Persson--rätta på sig,
yngling--vad säger han, om han skulle gå med dem och med tiden kanske
stiga till GENERAL? Men han finge inte springa när det gällde, såsom
ofta de för sed hava, vilka äro mycket stora i orden men ogrändalöst små
på jorden.--
Så tacka vi nu Persson för hans välvilja att höra på oss, önska hr
Persson en glad jul och emotse med nöje H. Hr Perssons vidare brev, dem
vi icke hava tid att läsa.