få nog tidningsredaktörer i allmänhet mottaga under år och dag. Och vår
redaktör är i det fallet icke sämre än andra. Då han t.ex. i dag på
morgonen öppnade sin post, låg i den ett litet lokalbrev, som innehöll
följande enkla, men läsvärda ord:
»Din förbannade knöl».
Detta; och icke ett ord mera. Förgäves spanade han efter namnet, såsom
man ju eljest brukar finna under synonyma försäkringar sådana som »din
tillgivne vän» N. N., »din skalliga moster» N. N., o.s.v. Men intet mera
fanns, intet mer än »din f--de» o.s.v.
De enkla orden angiva, att bakom dem döljer sig en olycklig, som pinats
innan han fått säga ut vad han är för något. 1:o) framgår ju nämligen
att brevskrivaren anser sig vara en »knöl»--läsaren ursäkte att vi
begagna hans egna ord; 2:o) att han känner sig vara förbannad; och pro
3:o) att han förmenar sig vara vår redaktörs »f--de knöl».
Det är egentligen inte mycket att vara. Bättre ställning i livet kan
man ha. Men när nu brevskrivaren inte har någon annan, så får man
förlåta honom att han skämts för att sätta ut sitt namn och gömmer sig i
obemärkt löndom. Liksom haren då han går i smyg och idisslar.