(1908).
Nu söker vår pastor Adrian det efter ABCD lediga kyrkoherdebostället i
Svalöv, dit vi önska honom en lyckosam resa. Men aldrig finns det något,
som man får ha i fred för sig själv. Och här komma nu komministern i
Trälleborg och komministern i Ringamåla och vicepastorn i Stångby och
vilja göra vår Adrian platsen stridig, vilket på det allvarligaste rört
upp våra bekymmer.
Varför vill t.ex. komministern i Trälleborg övergiva sin trogna stad?
Var i Svalöv plaska storsjöböljor så lent som vid Trälleborgs strand och
var i Svalöv framglida kontinentroutens ångande svanor så stolt som vid
Trälleborg? Skådar icke hr komministerns öga från Trälleborg konturerna
av Europa, men vad bidar hans inre blick från synranden av det fjärran
Svalöv? Kantas icke där horisonten av medborgaren Bondesons besatta svin
och doftar det icke från vångarna av blasten från utsädesföreningens
välgödda rovor. Ärade hr komminister! Handen på hjärtat; svin och
rovor--hav och liv. Var så innerligen beskedlig och gäck in i kammaren
och välj.
Och Ringamåla, Ringamåla! Vi önskar herr komministern där byte på luft
och natur? Ser han icke genom sina flugfläckade rutor den fagra
Asarumsdalen, som i vårens tid snöar i apelblom, och njuter han icke av
en blekingsidyll, blidare och vackrare än den Svalöv någonsin kan bjuda.
Och då det bolmande lokomotivet larmar förbi Svalöv och störer livsron,
kan han då icke i Ringamåla stoppa sin pipa i frid och på den trebenta
bänken under den stora granen på byns tysta griftegård stilla sin
brinnande världssmärta och med stoiskt lugn meditera över den täcka
gravskriften å det enkla träkorset:
Här vilar en Familjegrav
En Moder med Tre barnabarn
Från Ringamåla voro de
Ty Gud dem alla Hade kär.
... Hr Komminister! Ringamålas hjärta gråter: torka dess tårar och bliv!
Men mest av allt gör det oss ont att vår vice pastor i Stångby, broder
Nils Groos, vill övergiva den feta slättens bygder och draga upp till
det ännu endast på försök uppodlade Svalöv. Groos, Groos, skådar du icke
från arla morgon till serla afton de böljande fälten i milavägsfång, de
fetmande Ayrshires beta på doftande klövervall, gässen, de älskvärda
fåglarna, gräsa i tusental på Bellisklädda ängar och trinda nassar vagga
julens sköna sågel kors och tvärs på trädorna! Groos, Groos, horra dig
runt och titta på dômens båda vårdtorn, som lysa i morgonsolen långt
bort över Stångby, och känn sen om du kan slita dig från dem. Jag tror
det inte. Och jag tackar dig, ty jag ser redan på dina ögons ljuvhet att
mitt tal är vordet hört.