Välaktade läsare!
Understundom (ett gammalt bra ord) har det även för mig inträffat, att
jag inte haft något annat att göra än att tänka. Vid dessa besynnerliga
tillfällen har det kommit för mig, att det ändå finnes bra mycket, som
aldrig blivit ordentligt utrett, många tilldragelser, som ej blivit rätt
skildrade, och många den nästan fullt ärade allmänhetens frågor, som
icke blivit nöjaktigt besvarade.
Detta förhållande har synts mig olidligt, och jag har därför funnit det
vara min plikt att söka bidraga till ett bättre i dessa avseenden. Jag
har då tidtals låtit pännan raspa ned litet, som jag smugglat in i mitt
blad. Och då jag nu gripits av den villomeningen, att dessa små
allvarsord kunna vara fosterlandet till nytta, så har jag plockat ut en
del av dem ur årgångarna för att nu sända ut dem i ett samlat olivoblad.
De böra helst icke missförstås. Min avsikt med dem är i alla fall god,
och då jag äger tillräckliga kroppskrafter, varnar jag för obehörig
kritik, vilken i dessa kritiska tider för resten är alldeles onödig.
Till slut anser jag mig böra meddela, att om det finnes någon, som icke
är nöjd med boken, så bör han icke skicka den tillbaks utan inställa sig
personligen. Ingenting är så lärorikt som människokännedom, och jag är
tacksam för material till en eventuell ny upplaga. De, som utan vidare
behålla boken, få skylla sig själva.
Jag tvår mina händer.
_Förf._
* * * * *
_Andra upplagan._
Då allmänheten så missuppfattat mina Allvarsord att den utrotat dem från
bokhandeln, anser jag mig skyldig att omedelbart utgiva en ny upplaga,
vilken jag på det varmaste rekommenderar.
Samtidigt begagnar jag tillfället att tacka dels den okände människovän,
vilken efter inhämtande av bokens lärdomar sänt mig en skinka såsom
hedersgåva, dels de ärade recensenterna, vilka samtliga äro välkomna så
långt skinkan räcker.
_Förf._