det! Det är som att skära i en sångfågel, stoppa upp den och sätta den
på pinne i stället för att låta den flyga och sjunga! Det ligger något
ofint och hjertlöst i _det_.
LOUISE.
Hvad glädje kunde ni ha af en obetydlig varelse som jag? Hvarför?
_Hvarför_ har ni för hvarje dag dragit mig närmare till er? Jag förstår
inte, hvad ni _vill_.
ALLAND
kallt.
Jag _vill_ aldrig något. För mig är lifvet en flod, och jag glider med
dit händelserna föra mig.
Jag kom till er som menniska till menniska, öppet, förtroendefullt, utan
biafsigter. Jag tyckte om er från första stund -- och sade er det; så
blef jag varm -- och smekte er. Det der var allt lika naturligt för mig
som att draga andan i frisk och ren luft. Men ni -- -- ja, ni slog
armarne kring min hals och återgäldade mina smekningar. Men ni tänkte
bara på att samla erotisk erfarenhet, ni! Ni med era stränga
grundsatser! Det var ju vackert -- icke sant? -- Åh, fy, fy! ^Vänder sig
bort med ett uttryck af leda.^
LOUISE
har satt sig ner på en stol, med armbågarne på dess ryggstöd;
skyggar med handen för ögonen och gråter stilla.
ALLAND
går nervöst af och an på golfvet.
Det gör mig ondt om er, men jag kan icke hjelpa det; det är så vidrigt.
^Stannar framför henne.^ Och som en egenkär narr har jag skänkt er mitt
porträtt; nu har ni väl ingenting emot, att jag tar det tillbaka.
LOUISE
bedjande, men utan att ändra ställning.
Nej -- åh nej, inte _det_! Låt mig få behålla porträttet!
ALLAND
rörd af det förtviflade uttrycket i hennes röst.
Tag det då inte så svårt!
LOUISE
som förr.
Låt mig få behålla porträttet.
ALLAND.
Ja, ja -- -- Men hvarför kunde ni icke låta det utveckla sig som det
ville, detta som fans mellan oss två. Kunde det icke ha fått växa i
fred. Hvarför skulle ni rifva i det med reflexionens plumpa fingrar.
LOUISE.
Ja, hvarför, hvarför -- --
ALLAND.
Trodde ni, att jag icke höll af er? För det jag berättade den der
historien?
LOUISE.
Ja.
ALLAND.
Och så blygdes ni öfver att icke ha afvisat mina smekningar!
LOUISE.
Ja, ja.
ALLAND.
Ni har inga förutsättningar att förstå en natur som min. Ni vill mäta
mig med ert ömkliga kälkborgarmått -- -- och det passar icke. Då vaknar
er reflexionssjuka: »hvarför? hvarför?» Hvilken småaktig misstänksamhet!
Tror ni, man gör sig reda för, hvarför man kysser en kvinna? Om det icke
faller af sig sjelf, så gör man det icke.
LOUISE.
Jag var så förplågad -- jag -- jag förstår mig inte sjelf -- --
ALLAND.
Trodde ni, att jag skulle anse er vara lättfärdig?
LOUISE.
Ja.
ALLAND.
Det är man icke med de der ögonen, den pannan och den munnen. ^Berör
hennes ansigte lätt med sin hand.^
LOUISE.
Om ni kände de förhållanden under hvilka jag vuxit upp, skulle ni kanske
förstå mig -- -- och förlåta.
ALLAND.
Stackare! Lifvet har varit hårdt emot er -- det har gjort er misstänksam
och bitter. ^Tystnad; han går omkring i rummet.^
Det var sjelfförsvar; ni kände det, som om jag skulle komma att vålla er
smärta -- och er natur reagerade. Jag borde ha förstått det strax.
LOUISE.
Ja, ja. Jag tror det -- Jag var rädd, att ni skulle komma att gripa för
djupt in i mitt lif.
ALLAND
böjer sig fram och ser henne leende in i ögonen.
Och nu tror ni det icke längre?
LOUISE
småler emot honom utan att svara.
ALLAND
skämtsamt i det han räcker handen till afsked.
Då kanske ni tillåter, att jag drar mig tillbaka?
LOUISE.
Åh-nej -- -- stanna ett ögonblick ännu.
ALLAND.
Jag kan icke. ^Ser på klockan.^ Baronessan har väntat mig en timma
redan. Det blir icke mycket arbete af i dag.
LOUISE.
Men om jag nu ber er -- --
ALLAND.
Bed mig aldrig begå en taktlöshet emot en dam. -- -- Då svarar jag nej.
LOUISE.
Får jag inte se er mer i dag? Vill ni inte komma igen -- -- efter
séancen?
ALLAND.
Jag vill i alla händelser ingenting lofva. ^Raljant.^ Jag binder mig
aldrig -- som ni vet -- --
LOUISE
bedjande.
Kom igen!
ALLAND
bugar sig till afsked och kysser hennes hand.
Au revoir! -- _Kanske_ à bientôt! ^Går.^
* * * * *
LOUISE
ser efter honom genom fönstret; vänder sig derpå om och går fram
på golfvet, lyfter upp sin hand, betraktar den ett ögonblick ömt
och trycker till sist sina läppar mot den fläck, han kysst.
Utanför höres ljudet af trätande röster:
»Mademoiselle är inte hemma!» -- »Jo, det är hon!» -- »När jag säger er,
att hon _inte_ är hemma!» -- »Seså -- bråka nu inte, gamla rifjern!»
ERNA
kommer in från höger, följd af värdinnan, som förgäfves söker
hindra henne.
VÄRDINNAN.
Hon tränger sig in, menskan här. Det hjelper ju inte, hvad man säger.
ERNA.
Jag har något att tala med m:lle Strandberg om.
VÄRDINNAN.
Tala -- tala! När jag säger, att mademoiselle inte är hemma.
ERNA.
Der står hon ju.
VÄRDINNAN.
Står hon -- ja.
LOUISE
till värdinnan.
Lemna oss nu ensamma, madame.
VÄRDINNAN.
Bevars! Jag ska' inte genera! Jag ska' aldrig genera. Jag ska' släppa
hela verlden in! ^Med hatfulla ögonkast till Erna; mumlar^ Men vänta
mig, du! ^Går.^
* * * * *
ERNA
häftigt upprörd.
Jag har något att tala med dig om.
LOUISE.
Sitt -- sitt ner, kära Erna!
ERNA.
Tack. ^Går fram emot Louise och stannar framför henne.^
Jag tycker inte om att gå krokvägar. Det gäller Alland.
LOUISE.
Alland?
ERNA.
Ja. Jag såg, han gick härifrån nyss. Jag har väntat på det.
LOUISE.
Men jag förstår inte hvarför -- -- Du känner honom ju inte och -- --
ERNA.
Jag har ljugit för dig. Jag _har_ känt honom. Det är derför jag kommer
till dig nu.
LOUISE
betraktar henne forskande.
ERNA.
Du nämde, att han talat med dig om en målarinna, som -- --
LOUISE.
Ja -- ja --
ERNA.
Den målarinnan var jag.
Lång tystnad.
ERNA.
Förstår du _nu_, hvarför jag kommer?
LOUISE
tonlöst.
Ja.
ERNA.
Att det är för _din_ skull? Derför att jag håller af dig -- -- derför
att -- -- du är för god att bli som jag.
LOUISE
sänker hufvudet, stilla.
ERNA.
Derför lägger jag min skam i dina händer! Jag _kan_ inte låta dig gå
samma väg som jag.
LOUISE.
Jag vet alltsammans -- allt -- allt --
ERNA.
Nej. Du känner det kanske genom _hans_ framställning, men -- -- den är
så olik den nakna verkligheten.
LOUISE.
Jag vet, att han aldrig ljuger.
ERNA.
Han talar sanning -- men han färglägger. Han hypnotiserar en, tills man
ser med _hans_ ögon och -- -- ^Tvingar sig att tala lugnt.^ Han har
berättat dig, att de tröttnat på hvarandra -- han och hon?
LOUISE.
Ja.
ERNA.
Det är inte sant. _Han_ hade tröttnat -- inte jag. Men det var jag, som
bröt. Jag sade honom -- att det -- att det var förbi -- också för mig.
LOUISE.
Då var ju skulden din och icke hans!
ERNA.
Jag är ingen tiggare! Jag är för stolt att taga emot nådesmulor af den,
hvars kärlek jag egt!
LOUISE.
Du visste ju från början, att det skulle sluta så?
ERNA.
Hvad tjenar det till att man vet! Han tar en med hull och hår! Han
snärjer en in i sin tankegång. Han låter glimta fram så många drag af
äkta känsla och själens finhet, att man till sist -- trots allt -- går
och invaggar sig i drömmar. Och så en vacker dag märker man att det är
förbi; då kommer det som en isande öfverraskning.
LOUISE
slår ned ögonen.
ERNA
fattar hennes hand.
Res hem, Louise!
LOUISE.
Jag kan inte.
ERNA
ser på henne, frågande.
LOUISE.
Nej. Det fins ingenting mellan oss -- ingenting.
ERNA.
Jag vet, att han kommer här nästan hvarje dag. Jag vet också, hvad det
betyder. Fins det ingenting i dag, så blir det i morgon. Han är en
blodigel. Han släpper aldrig frivilligt sitt tag.
Slit honom bort, innan han bitit sig fast vid ditt hjerta! Res!
LOUISE.
Det är -- är inte som du tror. Jag är stark nog att inte låta honom
komma mig närmare, än jag sjelf vill.
ERNA.
Du är svagare än jag -- -- och mig tog han.
LOUISE.
Jag vill inte resa. Jag vet, att min längtan efter att se honom -- bara
se honom och höra honom tala -- då skulle bli mig öfvermäktig.
ERNA.
Tror du, det är bättre att stanna?
LOUISE.
Ja.
ERNA.
Du är ett barn. Du vet inte hvad du gör.
LOUISE
ser henne in i ögonen.
Jo. Jag vet hvad jag gör.
ERNA.
Du tror dig stark -- -- för det du kanske stått emot en enda gång! Det
skall komma igen -- frestande -- lockande. Och till sist skall han
tvinga bekännelsen fram -- -- med tortyr, om det behöfs.
Härmar Allands röst och sätt; icke karrikeradt utan drömmande och
vekt.
Var icke rädd! Antingen af fri vilja eller också icke. -- -- -- Låt oss
tala om något annat -- -- --
-- -- Jag har börjat arbeta. Jag vet icke hur det kommer sig, men
arbetet föder hos mig alltid en så stark längtan efter lycka -- efter
kärlek. Jag blir fullkomligt värnlös -- -- en kvinna kan fånga mig genom
att sträcka ut sin hand -- --
-- -- Jag håller på att modellera en furstinnas byst. Hon är rik och
vacker -- och hennes man vårdslösar henne -- --
-- -- Sådana kvinnor som hon ha en obeskriflig makt öfver mig. Hon är
fullkomligt fördomsfri, men så nobel och fin. Den man, hon älskar, blir
en lycklig man.
-- -- Jag blir nog hennes offer en dag -- --
LOUISE
har vändt sig bort; kämpande med sin sinnesrörelse.
ERNA.
Han är en mästare i att vrida knifven om i ett sår. Man tycker, man vill
dö af smärta. Man börjar tro på sin makt att binda honom, trots hans
egna försäkringar. Men man binder honom aldrig. Han är hal som en ål.
Man må rispa honom så att blod kommer fram -- man kan ändå inte hålla
honom kvar!
LOUISE.
Har han -- berättat -- det der -- för dig?
ERNA.
Hvilket?
LOUISE.
Som du talade om nyss -- det der om henne -- som han höll på att
modellera?
ERNA.
Ja. Och jag har skäl att minnas det. Det var efter det, som jag gaf mig.
LOUISE.
Tror du -- tror du också att -- att det var sant -- det der -- --
ERNA.
Sant -- men färglagdt. Han har alltid någon furstinna, som han
modellerar. Och han vet att använda henne. Han gör henne till bulvan i
sin kvinnojagt. Jag har förstått det sedan. Jag har i minnet gått igenom
hans plan steg för steg -- -- efteråt är man alltid så klok! Jag kunde
ha slitit håret af mig i blygsel öfver att ha låtit öfverrumpla mig. Men
det var ingen öfverrumpling. Jag kunde inte annat. Tanken på, att en
annan skulle få de smekningar, han nyss gett mig -- den tanken brände
mig som eld. Och jag visste, att han talade sant, att jag måste välja --
-- att jag antingen måste bli helt och hållet hans, eller också uppge
honom helt och hållet. Det kunde jag inte.
Dämpadt och mjukt, med ett tonfall genombäfvadt af lyckliga
minnen.
Så kom det.
LOUISE
går fram till henne och lägger sin arm kring hennes lif.
Du var lycklig?
ERNA
lutar sitt hufvud mot hennes axel.
Ja. Det var den skönaste tiden i mitt lif. ^Några sekunders tystnad; så
rycker hon sig lös.^ Nej, nej! Det är inte sant. Det är en olycka. Det
är skam och förnedring. Smekningar ger han nog -- mer än nog -- men
intet af den trygga tillgifvenhet, man törstar efter! Hans kvinnohunger
gör honom opålitlig. Han är så liten! Han är så narraktig i all sin
storhet. Och gentemot oss kvinnor har han intet samvete.
LOUISE.
Jag har aldrig sett dig så vacker som nyss -- den enda sekunden. Du
_har_ varit lycklig -- mycket lycklig.
ERNA.
Jag har lidit alla helvetets kval! Du vet inte hvad det är, att se sig
försmådd.
LOUISE.
Jag tycker, man borde alltid ha minnet kvar. Ibland tänker jag, att bara
ett sådant minne skulle kunna vara nog att kasta ljus öfver hela ens
kommande lif.
ERNA.
Minnet! Nej. Det kastar intet ljus. Tvärtom! Han har smekt 50, 60, 100
kvinnor före oss. Och till oss alla har han sagt, med samma bedårande
tonfall: »du är god. Jag håller af dig».
LOUISE.
Tror du också, att det tonfallet alltid klingat äkta?
ERNA.
Ja. Just derför är det så farligt att lyssna till. Han är en
stämningsmenniska. Alla dessa kvinnor har han gett en bråkdel af sitt
eget jag, ett uns af verklig känsla. Derför har han nu så litet kvar.
Och det, han har, är bara hyfvelspån, som flammar upp en sekund och dör.
LOUISE.
Ja -- jag -- -- jag har kanske -- låtit vårt umgänge på tu man hand --
fortgå -- alltför länge -- alltför fritt -- Jag har varit svag -- jag
hade bordt tillbakavisa -- -- -- ^slår öfver i en annan tankegång^ --
Han har nog rätt -- -- välja -- Detta är inte hållbart längre.
ERNA.
Så reser du väl?
LOUISE.
Ja, ja, ja -- Jag måste bort. Jag har aldrig förr än nu vetat, hvad
frestelse är -- -- -- Om han nu kommer -- --? Jag bad honom komma hit
igen i kväll -- --
ERNA.
Då stänger du din dörr.
LOUISE.
Nej. Inte i kväll. Jag kan inte skiljas ifrån honom utan farväl. Det
skulle bli alltför tungt. Men i morgon -- --
ERNA.
Reser du?
LOUISE.
Det tror jag -- --
ERNA.
Du vet inte hvad du vill! Du är redan snärjd.
LOUISE.
Jag kan inte resa utan att säga honom, hur kär han blifvit mig.
ERNA.
Det är ett farligt experiment.
LOUISE.
Jag tror -- ibland -- att han håller af mig -- mer än andra.
ERNA.
Det trodde också jag.
LOUISE.
Om han -- -- om han nu bad mig -- -- bli sin hustru!
ERNA.
Alla ha vi tänkt detsamma! Men han låter aldrig känslan löpa af med
förståndet! Han binder sig aldrig. Han vet, att det tar slut. »Allting
vissnar», säger han. Och när det är slut, kysser han galant på hand och
går sin väg. Och så är man ensam -- ensam -- --
LOUISE
ryser till.
ERNA.
-- -- Res hem. Ryck dig lös nu. Du är svagare än jag -- -- och -- jag
vet hvad jag led. -- Det var som om kropp och själ skulle slitas i sär.
Tårarne ha börjat rinna utför hennes ansigte, som är upprifvet af
smärta. Hon kämpar med sig sjelf; så lyfter hon upp hufvudet,
stolt och trotsigt.
Det är öfver nu. Och smärtan har gjort mig hård. Eld härdar. Jag _var_
mjuk -- ödmjuk. Jag såg upp till honom. Jag kunde ha krupit i stoftet
för hans fötter. Det der tål ingen man vid -- och minst han. Nu är jag
hans jemnlike. I Luxembourg hänger mitt sjelfporträtt i salen nästintill
hans egen marmordröm. -- Hatet ammade kraft och arbetsduglighet. När man
kan hata, kan man också lefva.
LOUISE
sakta.
Det kan inte jag.
ERNA.
Dess värre för dig! Res derför. Gräf dig ner i din vrå derhemma -- och
glöm.
LOUISE.
Ja, ja. Jag vill hem! Det käns som om jag varit instängd i en
underjordisk trollverld, der ljuset är flammor och glädjen består i
menniskors tortyr.
Kanske fins det räddning deruppe, der solen lyser, skogen står grön och
vinden blåser kallt från hafvet -- --
* * * * *
ALLAND
kommer från entréen med hatten i hand. Då han får se Erna, bugar
han sig kallt. Derpå går han hän till Louise, tar hennes hand och
kysser den.
Det blef ingenting af med séancen. Och här har ni mig nu igen.
LOUISE.
Tack! Jag trodde knappast att -- --
ALLAND.
Hvarför trodde ni knappast att -- --?
LOUISE.
Derför att -- -- ^Ser hän till Erna, som vikit ett par steg tillbaka, då
Alland gick emot dem och nu står stilla med venstra handen mot bröstet,
stirrande på hans ansigte.^
ALLAND.
Jag vet inte, om fröken Walldén känner mig -- i alla händelser försmår
hon alltid min helsning, när jag någon gång har det nöjet att möta henne
på gatan -- --
ERNA
kastar hufvudet tillbaka och ser honom trotsigt in i ögonen;
derpå vänder hon sig om och går.
ALLAND
ser efter henne; sedan hon försvunnit säger han, lätt hänkastadt,
men en smula nervöst.
Se der en kvinna som förstår att drapera sig -- »i sin värdighets
mantel», heter det visst. ^Går fram emot Louise, som står stilla, blek
och med nedslagna ögon.^ Men hvad är det med er? Ni ser så underlig ut.
LOUISE.
Det är ingenting -- -- det -- -- går nog öfver -- --
ALLAND
fattar hennes hand.
Säg. Hvad är det -- Har fröken Walldén spelat donna Elvira? -- Men se då
på mig åtminstone! ^Hon slår upp ögonen.^ Eller har jag gjort er ondt på
något sätt? Har jag sårat er?
LOUISE.
Om så vore -- -- hvad skulle ni bry er om det?
ALLAND
mulnar.
Icke bry mig om att jag sårat er? Med det insinuerar ni ju, att jag
skulle vara rå! -- Hvad är det?
LOUISE
stryker med handen öfver pannan.
Ingenting -- åh ingenting. Jag är bara litet melankolisk -- eller
sentimental, om ni så vill. -- --
ALLAND.
Hvarför är ni det då?
LOUISE.
För ingenting! Jag är väl sådan af naturen. Ni skulle bara finna det
löjligt.
ALLAND.
Nej, nu _vill_ jag veta det.
LOUISE.
Det är bara det, att jag skall lemna Paris.
ALLAND.
Nu snart?
LOUISE.
I morgon.
ALLAND.
Så-å. Det har beslutits hastigt.
LOUISE.
Ja.
ALLAND.
Har ni haft underrättelser hemifrån?
LOUISE.
Nej.
ALLAND.
Men hvarför -- -- ^Böjer sig fram emot henne; dämpadt.^ Är det för _min_
skull?
LOUISE.
Ja.
ALLAND.
Det är inte möjligt! Menar ni -- menar ni verkligen att -- -- att jag
kunde bli farlig för er?
LOUISE
sitter stilla med nedslagna ögon.
ALLAND
muntert.
Ni är en underlig varelse. Ni är ju inte kvinna. Ni är inte barn. Ni är
-- ingenting.
LOUISE.
Jag är en kvinna, som begynner åldras.
ALLAND.
Koketteri! Ni vet, att ni är ung, ser ung ut, känner ungt -- -- Men inte
som kvinna.
LOUISE
tiger.
ALLAND.
Har jag inte rätt?
LOUISE.
Nej.
ALLAND.
Ni kan inte älska.
LOUISE.
Jag får inte -- Jag vill inte.
ALLAND.
Hvad tror ni kärleken bryr sig om hvad man får och vill.
LOUISE.
Nej -- tyvärr!
ALLAND
slår armarne kring henne och trycker henne in till sig.
Nu är du min!
LOUISE
skakar på hufvudet.
Nej. ^Lägger armarne kring hans hals, sluter ögonen och smyger sitt
hufvud in till hans bröst.^
ALLAND.
Hela din varelse säger: ja. Hvarje nerv i din kropp, hvarje droppe af
ditt blod!
LOUISE
skakar på hufvudet.
Nej. Jag är rädd. Det är mig emot -- emot min natur, min uppfostran,
mina grundsatser.
ALLAND.
Kvinnor veta aldrig, hvad de vilja, och du vet det icke. I _det_ fallet
är du åtminstone kvinna. ^Gör sig lös.^ Nå ja -- som ni behagar! Ni
nordbor äro icke födda under Romeos och Julias stjerna.
LOUISE
med tårar i ögonen.
Var inte hård. Det gör mig så ondt. Vi ska' ju skiljas nu, skiljas för
alltid. -- Eller -- -- vill du att jag stannar? Jag skall göra allt hvad
du vill, bara inte detta enda.
ALLAND.
Halfhet! Nej. Då är det bättre att du reser.
LOUISE
kvidande.
Jag kan inte. Jag har varit så lycklig. Det var som om solskenet kom in
i rummet med dig. Det blef ett jubel inom mig, som om alla himmelens
fåglar sluppit lösa. När du var borta fans det ingen glädje i verlden,
när du var hos mig var all sorg och tungsinthet så långt borta, som om
de aldrig skulle kunna nå mig mer. Du ser hurudan jag blifvit på dessa
få dagar, då jag inte fått se dig. Det är som om jag skulle dö eller bli
vansinnig. Hvad tjenar det till att tala om vänskap och välvilja. Jag
älskar dig och olyckan är obotlig.
ALLAND.
Är det en olycka att älska?
LOUISE.
Det käns så.
ALLAND.
Tiden lär en alltid att glömma.
LOUISE.
Inte mig. Det sitter för djupt.
ALLAND
vänligt, i det han böjer sig ned emot henne.
Stackare! Det gör mig så ondt om dig. Jag har svårt att förstå det --
din natur är så olik min. Men jag tror, att du är sann, och jag skall
hjelpa dig. Jag skall inte tänka på mig sjelf. Du skall resa. Du duger
inte för lifvet härute. Du är för vek. -- -- Res hem, gift dig med någon
bra karl, lef lugnt och stilla, som det passar med din natur och din
uppfostran.
LOUISE.
Jag kan inte.
ALLAND.
Du får inte vara svag. Du skall inte stanna här -- -- då kan jag inte
skona dig. När jag möter ett motstånd så _måste_ jag bryta det. Motstånd
och hinder egga mig -- jag blir mig icke sjelf mäktig.
LOUISE
ser upp emot honom.
Du är så god. Just derför är det så svårt.
ALLAND
småleende.
_Jag_ god? Det har ingen sagt mig förr än du.
LOUISE.
Har ingen sagt det af alla de kvinnor, som älskat dig?
ALLAND.
Nej.
LOUISE.
Men de ha tänkt det.
ALLAND.
Det tror jag knappt.
LOUISE.
Jag vet det. Du är god. Du förtjenar att bli lycklig.
ALLAND.
Du vet det går oss icke efter förtjenst här i lifvet. -- --
LOUISE.
Du har inte lärt känna mig under denhär tiden. Jag har varit så tryckt
af din öfverlägsenhet -- derför har jag icke kunnat tala.
ALLAND.
Jag trodde, att du sett mina svagheter framför allt. Jag har aldrig
försökt att dölja dem.
LOUISE.
Just derför har jag dess tydligare sett din storhet -- --
ALLAND.
Tror du då inte det är sant, som folk säger: att jag kulminerat -- --
att jag gått tillbaka?
LOUISE.
Det har jag aldrig trott.
ALLAND
energiskt.
Jag skall visa, att du har rätt! Jag skall visa, att jag ännu har makt
att skapa konstverk som bedåra!
LOUISE
griper hans händer.
Ja, gör det!
ALLAND.
Kan det verkligen intressera dig, om jag lyckas eller icke?
LOUISE.
Åh! Du vet inte hur äregirig jag är för din räkning! Du känner mig inte.
ALLAND
ser på hennes entusiasmerade ansigte och säger sakta och betänksamt.
Nej. Jag känner dig inte. Du har djupare botten än jag nånsin vetat af.
^Går fram emot henne, tar hennes hufvud mellan sina händer och kysser
henne på pannan.^ Farväl! Tack för denhär tiden. Och tänk på mig
någongång.
LOUISE.
Alltid, alltid!
ALLAND
ser henne tankfullt in i ögonen.
Lycklig? Jag undrar om jag skulle kunna bli det -- -- jag menar så der
lugnt och stilla, som andra menniskor. Jag tror det ibland. Jag fordrar
icke så mycket. Men den kvinna, jag skulle lefva tillsammans med --
alltid -- måste vara af en oändlig blidhet, just derför, att jag sjelf
är så orolig och nervös -- -- ^Han tiger en stund; derefter tillägger
han sakta.^ Jag har icke träffat många sådana kvinnor i mitt lif.
LOUISE.
_Hur_ många?
ALLAND.
Två.
LOUISE.
Det var en för mycket.
ALLAND
tar hennes hand och kysser den; går.
LOUISE
vänder sig om och ser efter honom; derpå sjunker hon ner och
brister i gråt.
III.
Regnig julidag i en svensk småstad.
Ett hvardagsrum, lågt till taket. Två fönster med små rutor, draperade
af hvita gardiner. I fönsterkarmarne blomma fuxier, pelargonier och
kaktusväxter. På väggen midt emot fönstren dörrar till kök och matrum; i
bakgrunden en tredje dörr, till en förstuga med hvitrappade väggar och
tegelgolf beströdt med enris.
Gammaldags möbler, stelt anordnade. Hvita öfverdrag kläda soffan och
stolarne. Framför soffan står ett tomt divansbord med en hvit duk.
Hemväfda mattor ligga i kors öfver golfvet.
LOUISE
klädd i bomullsklädning; sitter vid ena fönstret med armbågarne i
karmen och ser ut.
BOTILDA
kommer från köket med kaffekoppar på en bricka; hon ordnar dem
omständligt och symmetriskt på bordet.
LOUISE
utan att vända sig om.
Regnar det såhär alltid?
BOTILDA.
Kära grynet, det må hon väl veta, att det gör. Det regnar _alltid_, när
höet står ute.
LOUISE.
Det har inte varit solsken en enda dag, sen jag kom hem. Inte en enda
dag har gatan sett annorlunda ut, än nu.
BOTILDA.
Nej, hur skulle den väl se ut? Den ser ju ut som vanligt.
LOUISE.
Som vanligt -- -- Ja, det är just det -- --
BOTILDA.
Om en inte skulle resa bort för annat, än att bli missnöjd med allt, en
har, så kunde en lika gerna stanna hemma.
LOUISE.
Det är sant, Botilda. Man borde alltid stanna hemma. ^Reser sig.^ Hvad
är det för en dag i dag?
BOTILDA.
Kors så hon frågar! Det är ju hennes födelsedag.
LOUISE.
Ja, men dagen i veckan?
BOTILDA.
Det vet hon väl, att det är Onsdag. Det är ju torgdag i dag.
LOUISE.
Onsdag -- inte mer. Tänk -- bara fjorton dagar, som jag varit hemma. Jag
kom ju en Onsdag?
BOTILDA.
Ja.
LOUISE
frånvarande.
Fjorton dar! De ha varit som fjorton år. -- -- Det är som om allting
skulle somna -- stå stilla och dö -- -- och dammet lägga sig som ett
täcke öfver allt.
BOTILDA.
Jesses, dammet måtte en väl kunna hålla ifrån sig!
LOUISE
sjunker ned i soffan, lägger armarne på bordet och brister i gråt.
BOTILDA.
Men kära barn, tänk på hvad hon gör! Rena duken! ^Slätar ut den med sitt
förkläde.^
LOUISE
reser sig och går af och an på golfvet; torkar sina ögon, men
utan att kunna hålla tårarne tillbaka.
BOTILDA
står och ser på henne.
Jag vet inte, hvad det går åt henne, sedan hon kom från det olycksaliga
Pariset. Hon är sig inte sjelf lik.
LOUISE.
Nej, det är jag inte.
BOTILDA.
Hon måtte väl inte gå hän och bli som Agnes!
LOUISE.
Då dör jag hellre.
BOTILDA.
Slå inte ut sådana stora ord till Vår Herre! En får nog gå här, så länge
Han vill.
LOUISE
har åter satt sig vid fönstret och stirrar ut.
BOTILDA.
Kära hjertandes, inte ska hon gråta på sin födelsedag. Det är inte något
godt varsel.
LOUISE.
Jag kan inte hjelpa det.
BOTILDA.
Hon har det ju så bra. Alla menniskor tycka ju, att hon är snäll och
rar. ^Hemlighetsfullt.^ Kan hon gissa, hvad jag såg i dag morgse, då jag
gick på torget?
LOUISE.
Nej.
BOTILDA.
Klockan var bara sex, men kamrern var redan ute i sin trädgård -- -- och
kan hon gissa hvad han gjorde?
LOUISE.
Nej.
BOTILDA.
Plockade blommor. Till en riktigt fin blomsterbukett, kantänka -- -- Nog
vet en hvar _den_ skulle hän, alltid!
LOUISE.
Ja, kamrern är ju alltid så snäll.
BOTILDA.
Jo, jo men! Skulle väl det vara! Han har väl sina randiga skäl,
kantänka!
Det hörs en hvissling af ett lokomotiv.
LOUISE.
Nu kom tåget.
BOTILDA.
Det är väl en förfärdelig hop folk och fä med, kantänka. Det är stor
hästmarknad, må hon veta. Patron Svensson är inne med alla tre
unghästarne -- -- ^Går hän till fönstret.^ Nej, se hur dom vimlar ut!
Patron på Tjellmo -- och prosten i Wallby -- och inspektor Knutson! Men
hvem är den unge herrn, han går med?
LOUISE
gladt uppfarande.
Viggo! Nej se, Viggo! ^Viftar med sin näsduk utåt.^
BOTILDA.
Ja, minsann är det inte herr Viggo! Jag hade så när inte känt igen
honom! Nej, se så brådt han har. Kantänka. Ja, nu får jag ut och ställa
om kaffe, så han kan få en smula varmt i sej!