DEN BERGTAGNA
EN KÄRLEKENS TRAGEDI
AF
ERNST AHLGREN OCH AXEL LUNDEGÅRD.
STOCKHOLM
Z. HÆGGSTRÖMS FÖRLAGS-EXPEDITION.
IVAR HÆGGSTRÖMS BOKTRYCKERI
1890.
PERSONER:
GUSTAVE ALLAND.
LOUISE STRANDBERG.
ERNA WALLDÉN.
LILLY WALLDÉN.
VIGGO PIHL.
HENRIK RYBERG.
BERGSTRÖM }
JOHANSSON } m. fl. konstnärer.
LIND }
VÄRDINNAN.
*
KAMRER MÖLLER.
FRU KNUTSON.
FRÖKEN KNUTSON.
FRÖKEN SVENSSON.
FRÖKEN JÖNSSON.
FRÖKEN TORNSTRÖM.
BOTILDA.
BREFBÄRAREN.
I.
Solig majdag i Paris.
En atelier på nedre botten. I bakgrunden ett stort fönster och ett par
glasdörrar, vettande till en trädgård, som inhägnas af en hög mur. I
trädgården står ett blommande körsbärsträd; syrener och murgrön klänga
upp öfver muren.
Rummet är glest möbleradt: en chäslong, ett bord, ett antikt skåp och
några stolar. Här och der på väggarne hänger en kvarlemnad studie.
På högra sidoväggen är dörren till entréen, på venstra dörren till
sofrummet, och strax der bredvid en kamin.
Louise ligger på chäslongen med kuddar bakom ryggen och en filt öfver
fötterna.
Henrik sitter framför kaminen med armbågarne på knäna och en pipsnugga i
munnen.
Erna sysslar med att laga té vid en spritlampa på kamin-frisen; går fram
till skåpet och tar fram koppar, sockerskål m. m.; lyfter i förbigående
upp en flik af filten, som fallit från chäslongen ner på golfvet.
LOUISE.
Tack, Erna lilla. Det värsta med att ligga sjuk är nästan det, att man
är till så mycket besvär för sina vänner.
ERNA.
Prat! För det jag kokar litet té åt dig? Kallar du det för besvär?
LOUISE.
Tänk på allt annat, som du gjort för mig under hela tiden jag legat
sjuk.
ERNA.
Det är just lönt att tala om nu, sedan allt är öfver! Om ett par dar är
du så kry, att du kan promenera omkring på gatorna. Det ska' bli en
känsla, det!
Till Henrik, i det hon stöter honom på axeln.
Lån' mig din pipa.
HENRIK.
Nej, jag vill ha den sjelf.
ERNA.
Du ska' få igen den.
HENRIK.
Nej, jag vill ha pipan sjelf.
ERNA
till Louise.
Se här, hjertesnoppen, håll i det här så länge, så ska' jag gå efter
grädde och bröd. Huset är inte så förmöget, att det äger en bricka.
LOUISE
tar emot tékoppen.
ERNA
går hän till skåpet och kommer igen med grädde och bröd.
LOUISE.
Tack, tusen tack.
ERNA
sätter sig på chäslongkanten.
Nå, smakar det?
LOUISE.
Åh, så skönt.
ERNA
smeker henne.
Lilla bleknäbb!
LOUISE.
Lilla kraftmenniska.
ERNA
reser sig och går fram till Henrik.
Du vill väl också ha en kopp?
HENRIK.
Nej.
ERNA.
Seså, gör dig inte till!
HENRIK.
Jag vill inte ha.
ERNA
böjer sig ned och talar som till ett elakt barn.
Usch hvad han är otäck i dag! ^Rifver rundt i hans hår.^ Vill han ha
kaffe i stället, så skall jag koka.
HENRIK.
Jag vill ingenting ha. Låt mig vara i fred!
ERNA.
Igelkott! ^Går fram till Louise.^ Om jag kunde begripa, hvart Viggo och
Lilly tagit vägen!
LOUISE.
Vet du inte, hvart de gått?
ERNA.
Jo, naturligtvis! Till Mairie du Louvre för att se på Besnards
målningar, men det kunde de väl ha gjort för längesen.
LOUISE.
De ta nog vara på hvarandra.
ERNA.
Ja, med Viggo kan min lilla tuttenutta få gå så mycket hon vill. Med de
andra är det en annan sak: man kan inte veta, hvilka dumheter de kunna
hitta på att prata för henne.
LOUISE.
Det är alldeles som om du vore hennes mor och inte hennes syster.
ERNA.
Jag är tolf år äldre än hon -- -- och det är på mitt ansvar, hon får
vistas i Paris.
LOUISE
småleende.
När det rör henne, tycker jag nästan, att du är sipp.
ERNA.
Bättre det, än låta henne vara för fri.
LOUISE
slår ned ögonen.
ERNA.
Jag ser hvad du tänker, men -- ^lågt och lidelsefullt^ -- Tror du, jag
skulle vilja, att hon blef som jag? ^Högt.^ Nej, nu skall du ha en kopp
té till.
LOUISE.
Ha vi råd? Du har inte sjelf druckit.
ERNA.
Jag behöfver ju bara späda vatten på -- detder murmeldjuret vill ju inte
ha något. ^Knuffar Henrik i hufvudet.^ Du somnar ju öfver pipan! Kan du
inte så väl låna mig henne, snåljobb?
HENRIK.
Nej.
ERNA.
Älskvärdaste träbeläte! Jag afgudar dig -- men lån' mig din pipa.
HENRIK.
Nej.
ERNA.
Bara ett enda tag.
HENRIK.
Nej.
ERNA.
Gud, hvilken karaktärsfasthet! ^Serverar té åt Louise och sätter sig
åter hos henne på chäslongkanten.^ När jag tänker på, att Lilly skulle
kunna få gå igenom detsamma som jag, så kan jag bli alldeles tokig.
LOUISE.
Men du är ju alltid så glad och belåten.
ERNA.
Nåja -- hvarför skall man hänga läpp. Det ligger inte för mig.
LOUISE
deltagande, skyggt.
Men -- -- -- du har det ju bra? Är du inte lycklig?
ERNA.
Du talar som ett barn, min vän, och det är du också -- ett stort, sjukt
barn. ^Lågt och lidelsefullt.^ Lycklig? Ja, man kan öfverlefva allting.
Det är det som gör verlden så usel och futtig. Man tröstar sig med en
pipa tobak och -- -- ^ser hän till Henrik.^ Nej -- ^afbryter, reser sig
hastigt upp och går ett slag öfver golfvet^ -- men det är underligt i
alla fall, att inte barnen komma! ^Stannar i närheten af spiseln, der
Henrik sitter.^
HENRIK.
Du har varit hos Bergström i dag.
ERNA.
Ja.
HENRIK.
Med blommor! Det kan man kalla gentilt.
ERNA.
Jag skulle tro det.
HENRIK.
Du ger aldrig mig några blommor.
ERNA.
Du har inte brutit benet.
HENRIK.
Vill du inbilla mig, att det är för benets skull?
ERNA.
Visst inte, det är för hela karlens skull! Han är en snäll pojke. Hade
han varit här, skulle jag inte ha behöft sukta för tobak.
HENRIK.
Jaså! Du erkänner således -- --
ERNA.
Söta herr Adonis, han ska' få dubbelt så många blommor som Bergström.
Han ska' få allt hvad han vill, bara han är snäll.
HENRIK.
Jag vill ingenting ha.
ERNA
gnolar och går fram till Louise.
Nej, vet du, hade jag kunnat bli fri för Lilly utan att ta henne hit
till Paris, så hade jag helst velat, men hon tiggde och bad i hvartenda
bref, och när hon nu kunde ha godt af att lära sig franska riktigt
ordentligt, så tyckte jag, att jag inte kunde säga nej.
LOUISE.
Kära du, hvad skulle hon ha för ondt af att komma till Paris?
ERNA.
Åh du! Lifvet bland oss artistslarfvar är inte nyttigt för en sådan der
liten familjeflicka, som skall lefva hela sitt lif derhemma i
snusförnuftigheten. Härute ha vi lösare tyglar på allting -- och det går
många underliga djur i vår Herres hage.
HENRIK
utan att vända sig om, med kufvad förbittring.
Sjelf är du ett af de allra underligaste.
ERNA.
Tycker du?
HENRIK
vänder sig om.
Tror du inte, jag märkt, hur du lägger an på honom?
ERNA.
Lägger jag kanske inte också an på dig? -- -- Lån' mig din pipa.
HENRIK
reser sig och går emot henne.
Jag tål det inte längre! Du gör mig galen med dina konster.
ERNA.
Så bryt! Du har din frihet.
HENRIK.
Du tycks önska det!
ERNA.
Jag hvarken önskar eller fruktar. Men är det din mening att plåga lifvet
ur oss båda med svartsjuka, så är det bättre, att vi gå hvar åt sitt
håll.
HENRIK.
Alltid hotelser! Men du drifver mig till det yttersta!
ERNA.
Hvad är det yttersta?
LOUISE
medlande.
Så -- så -- så, inte vara häftiga!
ERNA.
Han gör mig ursinnig med sin småaktighet.
HENRIK.
Hon döljer allting för mig.
ERNA.
Jag döljer ingenting. Jag är vänlig mot mina vänner, och mot Bergström
derför, att han är en af dem. Om han blir mer för mig, skall jag säga
dig det ärligt.
HENRIK.
Du förutsätter möjligheten!
ERNA.
Jag har sett så mycket, att jag inte längre tror på omöjligheter.
HENRIK.
Ja, du har visst sett mycket! Inte ens ditt förflutna känner jag. Kan
jag veta hur många -- -- --
ERNA.
Tig, eller det kan aldrig bli godt mer!
Tystnad.
Om jag inte sjelf berättat dig om den ende, som jag inte kan nämna, hvad
hade du vetat?
HENRIK.
Det är just det, som gör mig vansinnig! Jag kan möta honom på gatan, vid
hvart hörn kunna vi stöta på hvarandra. Jag misstänker alla! Åh, detta
är ett helvete!
ERNA.
Du möter honom aldrig.
HENRIK.
Hur kan du veta det?
ERNA.
Jag har ju sagt, att han är som död.
HENRIK.
_Som_ död! Men han _är_ inte död!
ERNA.
Det är inte min skull.
Det höres steg utanför dörren.
LOUISE.
Seså, nu ha vi Lilly och Viggo här.
ERNA
hastigt till Henrik.
Inte ett ord mer! Inte ett ord så att hon hör det!
* * * * *
VIGGO
kommer in från entréen med en blomsterbukett i handen.
ERNA
går emot honom.
Hvar är Lilly?
VIGGO.
Hon kommer strax. ^Går hän till Louise och lemnar henne buketten.^ Jag
har tagit en helsning från sommaren med mig till vår lilla sjukling.
LOUISE.
Tack, tusen tack. Åh, hvad ni alla äro snälla mot mig!
ERNA
till Henrik.
Der ser du! Viggo bär också blommor till en sjuk -- inte tycker någon
_det_ är besynnerligt.
VIGGO
till Erna.
Lilly gick till Maison blanc för att köpa något, som jag inte skulle få
vara med om. Det var väl en tournyr, kan jag tro. Men jag tänkte nästan,
att hon skulle ha hunnit hit redan, för jag var inne på Café de la
Regence och tittade i tidningarne -- ^vänder sig till Louise^ -- och det
är sant, jag har en öfverraskning åt dig.
LOUISE.
Från tidningarne?
VIGGO.
Nej, men kan du gissa, hvem jag träffade på kaféet?
LOUISE.
Nej.
VIGGO.
Försök!
LOUISE.
Pelle?
VIGGO.
Pelle? Puh! Nej, en storhet, du!
LOUISE.
En storhet? Prinsen?
VIGGO.
Prat! Hade det varit så märkvärdigt! Nej, en konstnär.
LOUISE.
Ja, det var just en upplysning! När det vimlar af konstnärer.
VIGGO.
Ingen af de vanlige. En som du beundrar!
LOUISE.
Jag beundrar så många.
VIGGO.
Ja, men -- mer än alla andra.
LOUISE.
Det vet jag ingen.
VIGGO.
En skulptör.
LOUISE.
Alland! Gustave Alland!
VIGGO
nickar.
LOUISE.
Är han i Paris?
VIGGO.
Ja. Efter två års frånvaro.
LOUISE.
Hur har han kunnat vara borta? Från salongen och allting?
ERNA.
Han har gått tillbaka i sin konst, och andra ha gått framåt. Han skäms.
VIGGO.
Hvem säger, att han gått tillbaka?
ERNA.
Alla. Hans sista arbete var svagt. Och sedan dess har han inte utställt
något.
VIGGO.
Det har han visst. På sista salongen fans ett par byster.
ERNA.
Javisst -- ja. Kungliga högheter!
VIGGO.
De äro väl menniskor de också!
ERNA
skrattar föraktfullt.
VIGGO
till Louise.
Nej, men öfverraskningen var den, att han kommer hit.
LOUISE och ERNA
samtidigt.
Hvem?
VIGGO.
Alland.
LOUISE.
Hit? Hvad menar du?
VIGGO.
Han har träffat Karl i Finland. De blefvo mycket goda vänner, och när
han hörde, att Karls syster var här och legat sjuk, så ville han besöka
dig.
ERNA
mellan tänderna.
Vänliga själ!
LOUISE.
När då?
VIGGO.
Nu. Strax.
LOUISE.
Jag får upp.
VIGGO.
Nej, blif liggande. Han vet ju, att du varit sjuk.
ERNA
har gjort sig beredd att gå.
LOUISE.
Inte ämnar du gå?
ERNA.
Som du vet afskyr jag storheter.
LOUISE.
Åh, men så blif här och hjelp mig! Hvad skall jag tala med honom om? Hur
skall jag bära mig åt?
VIGGO.
Se! Är hon inte rent förtviflad! Och jag som trodde, jag skulle göra dig
en glädje!
ERNA.
Adjö med dig, lilla bleknäbb! Blif nu bättre till i morgon.
LOUISE.
Tittar du inte in i kväll?
ERNA.
Jo. Det gör jag väl. Jag kan nog inte vara borta från min sjukling så
länge. ^Kysser henne på pannan; till Henrik.^ Går du med?
HENRIK
reser sig långsamt, knackar ur sin pipa och följer efter. De gå.
* * * * *
LOUISE.
Jag är så rädd.
VIGGO.
Hvarför är du rädd? Han bits inte.
LOUISE.
Jag talar dåligt franska -- och när jag blir förlägen, är det ännu värre
-- --
VIGGO.
Prat! Du talar mycket bättre än jag.
LOUISE.
Ja, _det_ var just en tröst!
VIGGO.
Jag skall ge dig en annan. Han talar svenska.
LOUISE.
Du narras.
VIGGO.
Nej. Han är ju en blandningsmenniska, och har språksinne som en ryss.
Han är född kosmopolit. Hans mormor var finska och hans morfar polack.
Och han har bott i Finland tre somrar.
LOUISE.
Ja, men -- en fransman som talar svenska -- --?
VIGGO.
Han bryter naturligtvis förskräckligt, men han förstår parfaitement --
^småleende^ -- han säger, att han förstår mig mycket bättre när jag
talar svenska än franska.
LOUISE
småler.
VIGGO.
Hvarför skrattar du?
LOUISE.
Jag tänker på din franska.
VIGGO.
Jag tänker på, att jag skall resa, jag.
LOUISE
sträcker handen ut emot honom.
Är du ledsen för det?
VIGGO.
Ja. Det blir så tomt.
LOUISE.
Efter Lilly?
VIGGO.
Efter hela lifvet härute -- mest efter henne kanske -- -- Jag vet inte.
LOUISE.
Tack för allt hvad du gjort för mig under denhär tiden.
VIGGO.
Åh, det är ju ingenting -- --
LOUISE.
Är det ingenting, att du skött mig och vårdat mig och varit nästan som
en mamma för mig under sjukdomen? Du och Erna.
VIGGO
småleende.
Just derför tycker jag det är tråkigt, att resa ifrån min patient, som
kanske kunde behöfva mig ännu.
LOUISE.
Åh, nu är jag ju rask.
VIGGO.
Du är svag ännu. Du behöfver ha vänner omkring dig.
LOUISE.
Jag har ju Erna. Och för resten -- -- -- Jag vänjer mig nog af med att
vara pjunkig, när jag inte längre har dig, som klemar bort mig.
VIGGO.
Du är inte pjunkig. Du är ömtålig. Du har finare skinn än vi andre -- du
tål inte att knuffas som vi. Allt griper så djupt fatt i dig. ^Stryker
smekande öfver hennes hår.^ Du är så exalterad.
LOUISE
småleende i det hon besvarar smekningen.
Ja, men nu kommer jag ju snart hem. Och så kommer du och helsar på oss i
sommar -- Botilda och mig -- och så kan ni få pyssla om mig så mycket ni
vill.
VIGGO
räcker fram handen.
Afgjordt! Ja, farväl då.
LOUISE
ängsligt.
Inte skall du gå nu? Käre Viggo, stanna, så är du så snäll.
VIGGO.
Jag har inte packat en bit och inte köpt en smul af allt det, jag skall
ha med mig. Och tåget går klockan sex.
LOUISE
bevekande.
Ja, men du _får_ inte gå nu! Vänta åtminstone till monsieur Alland
kommer. Jag vet inte -- inte alls hvad jag skall tala med honom om.
VIGGO.
Han är ingen tysk kälkborgare. Du behöfver inte alls vara ängslig. Var
bara enkel och naturlig -- -- det är allt hvad som behöfs.
Det knackar på dörren.
Entréz!
* * * * *
ALLAND
kommer in om dörren.
VIGGO
vänder sig emot honom.
Se der! Min sjukling här ligger just och beklagar sig öfver, att hon
inte kan föra någon konversation.
ALLAND
går fram till Louise och räcker henne handen, enkelt och vänligt.
Är det för min skull?
LOUISE.
Ja. ^Reser sig i sittande ställning.^
ALLAND.
Nej, för all del i verlden! Blif liggande! Ni har varit så sjuk, hör
jag.
LOUISE.
Ja. Och derför kommer ni på sjukbesök.
ALLAND
till Viggo.
Fröken Strandberg _kan_ ju konversera.
LOUISE
småler.
Förhasta er inte i ert omdöme.
ALLAND
muntert.
Det der var ju också en riktig konversationsreplik. ^Till Viggo.^ Skall
ni gå? Är det jag, som skrämmer er?
VIGGO.
Visst inte. Men jag reser till Berlin med aftontåget och jag har inte
packat än.
ALLAND.
Blir ni länge borta?
VIGGO.
Troligen.
ALLAND.
Det blir ju tråkigt för er -- hur heter det? -- ^uttalar ordet med
svårighet^ -- fostersyster. ^Leende till Louise.^ Icke sant? Ni är ju
herr Pihls fostersyster?
LOUISE.
Ja.
ALLAND.
Det är ett lustigt ord! -- -- Blir det icke tomt för er, när han rest?
LOUISE.
Jo. Förskräckligt. Men när jag bara får gå ut, så blir det bättre.
VIGGO
räcker Louise handen.
Farväl med dig nu, kära lilla Lisa.
LOUISE.
Farväl, Viggo! Lycklig resa! Och skrif!
VIGGO
bugar sig för Alland och går.
* * * * *
ALLAND
ser på henne småleende och upprepar med Viggos tonfall.
Kära lilla Lisa.
LOUISE
rodnar, förlägen.
ALLAND.
Det låter så lustigt. Det betyder Ma chère Louise -- icke sant?
LOUISE.
Jo.
ALLAND.
Det är ett lustigt språk, svenskan. Men jag tycker om det -- -- Skall ni
icke lägga er ner igen?
LOUISE.
Nej tack. Jag kan godt sitta.
ALLAND.
Låt mig nu först se på er riktigt.
LOUISE.
Det är inte mycket att se på.
ALLAND.
Ni har varit mycket sjuk. Edra kinder ha blifvit tunna och bleka.
LOUISE.
Jag har haft tyfus.
ALLAND
med tydligt konstnärsintresse.
Sitt -- jag ber -- alldeles tyst ett ögonblick, så att jag får se ert
ansigte i ro.
Tystnad. De betrakta hvarandra.
ALLAND.
Jag tycker om er. Sådana ärliga ögon ni har.
LOUISE
småler.
ALLAND
i förändrad ton; retligt.
Trodde ni, att jag ville säga en komplimang?
LOUISE
försagd.
Nej.
ALLAND.
Det kan aldrig falla mig in. Det gör mig ingenting, om ni är ful eller
vacker, om ni har runda kinder eller håliga. Men jag tycker om eder,
sådan som ni är.
LOUISE.
Ni känner ju min bror?
ALLAND.
Ja. Han är en duktig konstnär.
LOUISE.
Ja, inte sant!
ALLAND.
Han är lika mycket värd, som sitt namn. Det kan man icke säga om alla.
Betraktar hennes ansigte.
Men se huru ni lyser upp! Ni är stolt öfver honom. Det är väl han, som
gifvit er en smula lif.
LOUISE.
Ja -- förr. Då voro vi mycket tillsammans. Han var hemma om somrarne,
och när han var borta, skref han ofta.
ALLAND.
Men nu?
LOUISE.
Nu är han gift.
ALLAND
leende.
Ja, det förstör alltid en menniska.
LOUISE.
Så menade jag inte.
ALLAND.
Men så är det i alla fall -- --
Berätta mig någonting om er sjelf.
LOUISE.
Det fins nästan ingenting att berätta.
ALLAND.
Alltid finnes det väl något -- -- fastän -- -- ja, egentligen har ni väl
aldrig lefvat?
LOUISE.
Hvad skall man eljes kalla det?
ALLAND.
Att vegetera. ^Tar hennes hand.^ Sårar jag er?
LOUISE.
Nej, men det käns som om ni hade rätt.
ALLAND.
Stackare. Ni har ett uttryck ibland som ett barn -- ett förskrämdt barn.
LOUISE
lägger handen öfver ögonen.
ALLAND.
Lifvet har varit hårdt och elakt mot er. Är det icke så? Och ni är skygg
och misstrogen.
LOUISE.
Inte mot er.
ALLAND.
Berätta mig då något.
LOUISE.
Jag kan inte.
ALLAND
ser på hennes klädning.
Ni bär sorgdrägt -- och hvarför är ni här i Paris?
LOUISE.
Jag skall berätta er allt hvad det fins att säga. Jag är född i en
svensk småstad. Min far dog när jag var sjutton år. Jag har inte flere
syskon än min bror, en syster och så min fosterbror, Viggo, som ni
känner. För ett par år sedan blef min syster sinnessjuk. -- Vi ville
gerna ha henne hos oss, mamma och jag. Men det var så förfärligt, det
slet ut oss alldeles. Så blef mamma sjuk; jag kunde inte sköta dem båda,
så måste min syster på dårhuset, och strax derefter dog mamma. Min
läkare sade, att jag borde resa och förströ mig. Jag har alltid hyst
intresse för konst och jag ville hellre resa hit än till Konstantinopel.
ALLAND
småleende.
Konstantinopel! Hade ni ämnat er dit? Till harems-staden?
LOUISE.
Karl reste ju dit -- --
ALLAND.
Det var förståndigt, att _ni_ föredrog Paris!
Har ni aldrig varit här förr?
LOUISE.
Nej.
ALLAND.
Då kände ni er väl som en lössläppt fågelunge i början?
LOUISE.
Jag blef ju sjuk nästan strax.
ALLAND.
Det är sant. Förlåt mig.
Detta är er brors atelier, eller hur?
LOUISE.
Jo. Han hade hyrt den på ett år, och efter den stod ledig, tyckte han,
att jag kunde bo här.
ALLAND
går upp och ser sig omkring i atelieren.
Här är ju både vackert och rymligt. ^Stannar i fonden och ser ut.^ Och
trädgård har ni också. ^Vänder sig emot henne.^ Var det inte tomt att
ligga sjuk här -- ensam i detta stora rum?
LOUISE.
Inte låg jag här och inte var jag så ensam. Här bo landsmän i huset:
Erna Walldén, målarinnan.
ALLAND.
Bor hon här?
LOUISE.
Ja. Känner ni henne?
ALLAND.
Jag har träffat henne -- någon gång -- -- men det är längesedan nu.
LOUISE.
Om ni visste, hur god hon varit emot mig! Hur hjelpsam och uppoffrande!
Hur ömt hon vårdat mig!
ALLAND.
Hvilken lofsång! Aldrig hade jag trott, att fröken Walldén var en sådan
engel.
LOUISE.
Hon förefaller kantig och hård; men hon har ett hjerta af guld. Hon gör
intryck af någonting brustet -- -- Jag tänker så ofta, att hon måtte ha
gått igenom någon förfärlig sorg.
ALLAND
som betraktat henne tigande medan hon talat.
Så stora ögon ni har! Och när ni talar om sorgen, se de ut som när en
krusning går öfver ett vatten.
Ni liknar icke er bror.
LOUISE.
Inte? ^Slår ner ögonen.^
ALLAND.
Nej. -- Hvarför slår ni ned ögonen?
LOUISE.
Åh, för ingenting just.
ALLAND.
Nu slingrar ni! Seså! Var nu ärlig.
LOUISE
blygt.
Jag tycker ni ser på mig så underligt.
ALLAND
skrattar.
Så-å! ^Allvarsamt.^ Jag har känt en kvinna, som var mycket lik er.
LOUISE
småleende.
Det förklarar saken.
ALLAND.
Förklarar? Inte behöfver den saken någon förklaring! Inte gör man sig
reda för, hvarför man ser på en person! För mig är det lika naturligt
som att andas -- och af hvarje ansigte, som jag tycker om att se på, lär
jag något.
Ett ögonblicks tystnad.
LOUISE.
Hvem var hon, som ni säger, jag liknar?
ALLAND.
Kan det intressera er att veta? Det var en kvinna, som stått mig mycket
nära.
LOUISE
rodnar.
ALLAND.
-- så nära som en kvinna _kan_ stå en man!
LOUISE
rycker till.
ALLAND
hastigt.
Inte kan det förnärma er? Det var ingen modell -- af det slagets
förbindelser vet jag mig aldrig ha haft mer än en enda.
Är ni målarinna?
LOUISE.
Nej.
ALLAND.
Har ni något annat arbete?
LOUISE.
Arbete?
ALLAND.
Ja, jag menar icke knyppling eller broderi. -- Jag menar ett arbete att
_egna_ er åt.
LOUISE.
Nej.
ALLAND.
Då skall ni väl gifta er?
LOUISE.
Nej.
ALLAND.
Visst skall ni det!
LOUISE
småleende.
Ni sade ju, att det förstör alltid en menniska!
ALLAND.
Ja, en man -- icke en kvinna. Samhället är nu en gång sådant, att hon
måste gifta sig. En ensam kvinna blir gammal i förtid. Det vore skada på
er.
LOUISE.
Tror ni?
ALLAND.
Ja. Ni ser så god ut. Ni skulle helt säkert göra en man lycklig.
^Leende.^ Ni _är_ god -- icke sant?
LOUISE
muntert.
Tyvärr!
ALLAND.
Se, se! Har också ni märkt, att det bara är egennytta, när menniskorna
predika för hvarandra att vara goda? De goda bli alltid olyckliga. Kom
ihåg det! Man gör alltid klokare i att slå ihjäl en menniska än att
älska henne.
LOUISE.
Det vore visst svårt för mig att slå ihjäl någon, i synnerhet just nu.
ALLAND.
Ni menar, att ni har intet val?
LOUISE.
Åh -- fy -- -- ni talar så styggt. Ni tror visst inte på kärlek, ni.
ALLAND.
Jo! Men jag tror icke på _kvinnorna_. Det är icke många af dem, som tåla
vid att älskas.
LOUISE.
Tåla vid?
ALLAND.
Jag menar tåla vid det alldeles som en man -- så att det blir endast en
episod i deras lif.
LOUISE.
Om så är -- -- det länder väl vårt kön till heder!
ALLAND.
Är ni så säker på det?
Jag har känt en. Hon var målarinna. Hon lefde i två år tillsammans med
en af mina vänner. Han var också konstnär, och de hjelpte hvarandra med
råd och dåd. Men hon var yngre och obetydligare. Det gick som det alltid
går.
LOUISE.
Hur?
ALLAND.
Se icke så häpen ut. Kärleken är bara en blomningstid, derför är den så
kort. Min vän och hans väninna bröto med hvarandra. De hade tröttnat
båda.
LOUISE.
Också hon?
ALLAND.
Skrämmer det er? Ja, också hon -- --
Men hon hatade honom sedan, som en kvinna alltid gör, då hon icke älskar
längre.
LOUISE.
Alltid?
ALLAND.
Ja, alltid. Deri ligger det låga hos ert slägte. En man behåller alltid
välvilja för den, han älskat; en kvinna aldrig.
LOUISE.
Alla äro inte lika -- -- Men hur gick det med henne -- målarinnan?
ALLAND.
Hur det gick? Det gick henne utmärkt på alla sätt!
Hon hade målat sitt sjelfporträtt på hans atelier. Det porträttet var
ett mästerstycke -- djerft, kraftigt, hänsynslöst sant. Det inbringade
henne en medalj på salongen och det inköptes af franska staten. Det var
den första vindfläkten i hennes segel, och den gaf henne hvad som för en
konstnär är nödvändigare än allt annat: sjelftillit.
LOUISE.
Men sedan -- --?
ALLAND.
-- -- har hon utställt hvarje år, och om jag inte visste bättre, skulle
jag svära på att en _mans_ hand utfört hennes arbeten.
LOUISE.
Jag tänker inte på det der yttre -- jag tänker på hennes inre historia.
ALLAND.
Den ligger ju _bakom_ de verk, hon skapat; och om jag inte misstar mig,
kan den tolkas i två ord: _hon hatar_. Kärleken var blott en episod i
hennes lif, och smärtan gjorde henne till en konstnär af rang.
LOUISE.
Stackaren!
ALLAND.
Det skulle ni icke säga, om ni visste, hvad det är att kunna arbeta --
^Reser sig upp.^ -- Men nu skall jag gå -- ^Plötsligt oreflekteradt.^ --
Hvarför säger ni »stackaren»? Under den tid, de lefde samman, utförde
båda det bästa arbete, de någonsin gjort. Han också.
LOUISE.
Var det hennes förtjenst?
ALLAND.
Hvem vet? För mig åtminstone betyder hvarje kvinna, som jag verkligen
älskar, ett nytt arbete.
LOUISE.
Hur har det varit de sista åren?
ALLAND
leende.
Det har varit för många. Derför har det icke blifvit annat än
porträttbyster af. ^Bugar sig till afsked.^ Hur länge stannar ni i
Paris?
LOUISE.
Egentligen borde jag redan ha varit hemma igen, men jag blef ju sjuk.
ALLAND.
Hvad skulle ni hemma att göra?
LOUISE.
Åh, ingenting just -- --
ALLAND.
Hur kan man tveka i valet mellan Paris och -- ^med svårighet^ --
Kråkvinkel; heter det icke så?
LOUISE.
Min bror har inte ateliern längre än till den 1:sta Juli.
ALLAND.
Så har ni ju mer än en månad att bo här. ^Ser ut.^ Och ni har trädgård,
en sådan förtjusande gammal trädgård -- öfvergifven, förfallen,
undangömd. Der är ni ju borta från verlden.
LOUISE.
Tycker ni om den?
ALLAND.
Jag tycker om alltsammans här. Hvad ateliern kunde göras vacker! Men ni
är en spartan. Man ser det på hela er drägt, på håret, på allting. Så
sträng ni ser ut! Hvilken hård dom afkunnar ni icke i ert hjerta öfver
mig, lättsinnige man! I era ögon är det synd att njuta af lifvet. Vill
solen skina, skall man spänna parasollen upp eller krypa i skuggan!
_Jag_ rullar mig der det är varmast i sanden. -- Ni tycker att jag är
lättsinnig -- icke sant?
LOUISE
långsamt och dämpadt.
Jag vet inte. Nej -- -- men det käns som om er verld inte vore min.
* * * * *
LILLY
kommer inspringande från entrén och stannar förlägen då hon får
se Alland.
LOUISE
presenterar.
Fröken Walldén -- monsieur Alland.
LILLY
helsar; till Louise.
Är Viggo gången?
LOUISE.
Ja. Han skulle hem och packa.
LILLY
med missräkning.
Redan?
LOUISE.
Du har ju varit borta länge -- --
LILLY
gråtfärdig.
Jag fick se ett bröllop -- ett fint bröllop -- i Madeleine-kyrkan -- --
och så glömde jag --
ALLAND
som betraktat Lilly med synbart intresse.
Var inte ledsen, fröken! ^Småleende.^ Han kommer nog igen.
LILLY.
Tror ni det?
ALLAND.
Ju mer jag ser på er, dess lifligare öfvertygas jag om, att han kommer.
ERNAS RÖST
utanför.
Lilly! Är Lilly der!
LILLY
ropar utåt.
Jaha. Jag kommer strax.
ALLAND
bugar sig för Louise.
Nu hoppas jag snart få se er riktigt rask och kry. ^Tar hennes hand,
håller den ett ögonblick i sin och ser på den.^ En sådan vacker hand ni
har -- kraftlös, blodlös, men så fint modellerad. ^Lyfter den upp och
kysser den.^
LOUISE
drager den tillbaka, förlägen.
ALLAND.
Hvarför gör ni så? ^Härmar hennes rörelse med handen.^ Brukas det inte
hos er, att man kysser en dam på handen?
LOUISE.
Åh -- jo -- -- men -- --
ALLAND.
_Jag_ kysser alltid på hand -- -- när handen är vacker.
LILLY
som dragit handskarne af, kastar ett mönstrande ögonkast på sin
högra hand.
ALLAND
bugar sig för henne.
Farväl, fröken! ^Går mot dörren. Just som han fattar i vredet, öppnas
den utifrån och Erna kommer in. Då hon varseblir honom, viker hon åt
sidan och blir stående, blek och upprörd, stirrande på honom med vidgade
ögon. Han gör en lätt bugning och går hastigt förbi henne ut.^
* * * * *
LOUISE och LILLY
gå hän emot Erna.
Hvad -- -- hur är det fatt -- -- har något händt?
ERNA
hemtar sig.
Nej -- -- åhnej -- -- ingenting. Jag blef bara så rädd -- -- Jag trodde
herr Alland var gången -- och så stod han alldeles innanför dörren. ^Med
ett försök att skratta.^ Jag tror verkligen, att murmeldjuret deruppe
lyckats göra mig nervös med sitt eviga traggande. ^Häftigt till Lilly.^
Hvarför kom du inte strax upp?
LILLY.
Jag trodde, Viggo var här.
ERNA.
Viggo, Viggo! -- -- Jag vill inte veta af, att du springer så der!
LILLY.
Du har ju sjelf sagt -- --
LOUISE.
Hvad är det med dig? Du är så häftig -- --
ERNA
stryker sig öfver pannan.
Jag är nervös. Det käns som om hvarenda fiber hoppade.
LOUISE
går bort och tar henne om lifvet, för henne hän till chäslongen,
nödgar henne att sätta sig och klappar henne lugnande på
hufvudet.
Så -- så. Stackars min lilla kraftmenniska.
ERNA
reser sig.
Strunt i det. ^Till Lilly.^ Nå -- har du fått säga farväl till honom?
LILLY.
Hvilken »honom»?
ERNA.
Prat! Det fins bara en. -- Nå?
LILLY.
Nej.
ERNA.
Då kommer han väl hit innan han far?
LILLY
kämpar med gråten.
Jag vet inte.
ERNA.
Visst gör han det!
LOUISE
går fram till Lilly.
Käns det så svårt att skiljas?
LILLY.
Det blir så tomt, så förfärligt tomt.
LOUISE
tar hennes hufvud mellan sina händer och kysser henne på pannan.
II.
Junidag i Paris.
Samma atelier, men flera, delvis nya, möbler. Draperier framför
dörrarne. Några stora, japanesiska lyktor nedhängande från taket. På
divanbordet en vas med rosor. På ett mindre bord vid sidan om chäslongen
ett kabinettsporträtt af Alland.
Louise och värdinnan samtala framför dörren till entréen. Louise i ny,
elegant parisertoalett.
VÄRDINNAN.
Vi ha i dag den tjugoandra juni, och den första juli är atelieren ledig.
Det är hög tid, att jag får den uthyrd.
LOUISE.
Jag hyr den på en månad -- -- två månader -- -- ett kvartal, om så
nödvändigt skall vara -- --
VÄRDINNAN.
Nej, inte mindre än ett år, det sade jag er häromdagen, mademoiselle.
LOUISE
ser sig omkring; för sig sjelf.
Lemna detta och flytta in i ett vanligt litet rum? ^Till värdinnan.^ Ett
halft år -- jag hyr den på ett halft år.
VÄRDINNAN.
Ett helt eller inte alls. Den nya hyresgästen väntar på svar, och han
räknar mig pengarne på bordet, mademoiselle -- -- pengarne på bordet.
LOUISE.
Det gör också jag.
VÄRDINNAN.
Då har ni företrädet, mademoiselle.
LOUISE.
Jag kan betala hälften nu och andra hälften första September. Jag har
inte så mycket pengar att undvara strax.
VÄRDINNAN.
Till den första September kan jag vänta. Men ni betalar mig väl litet
för allt extra, mademoiselle?
LOUISE.
Om ni låter mig få allt som jag vill, och -- --
VÄRDINNAN
med en blinkning.
Man är diskret. Man har sett verlden. ^Nickar.^ Ni sätter nog värde på,
att inte ha med något vanligt dumhufvud att göra, mademoiselle?
LOUISE
otåligt.
Ja -- ja -- --
VÄRDINNAN.
Godt! Jag har varit mycket belåten med mademoiselle, derför skall ni
också ha er atelier. Och monsieur är också en utmärkt herre, en riktigt
nobel herre.
LOUISE
går hän till skåpet, tar fram en bundt sedlar och räknar upp
summan.
VÄRDINNAN.
Och om det skulle vara någonting extra med uppköp eller uppassning eller
dylikt, så står jag alltid till tjenst.
LOUISE
lemnar pengarne.
Se der! Det är ju riktigt.
VÄRDINNAN.
Alldeles rätt. Jag skall skrifva kvittensen och så gå efter ett timbre.
-- -- Ja, så är det möblerna, de möblerna som mademoiselles bror hyrt.
De äro också lediga den 1:ste Juli.
LOUISE.
Vi kunna ju tala om det sedan.
VÄRDINNAN.
Godt. Ni kan få allt efter er egen smak, mademoiselle. ^Går.^
LOUISE
blir stående och stirrar ut i luften.
Åh, det är vansinnigt, vansinnigt! Men jag kan inte annat.
VÄRDINNAN
kommer in igen.
Nu äro de här igen -- fröknarna -- -- hon, målarinnan häruppe och hennes
syster. Hvad -- --?
LOUISE.
Låt dem komma in.
VÄRDINNAN.
Godt. Jag står alltid på ert bästa, mademoiselle -- släpper aldrig in
någon utan att först ha sagt, att ni inte är hemma.
LOUISE
förströdd.
Ja, jag vet -- -- --
VÄRDINNAN.
Jag gör det af pur vänskap -- det vet Gud i himmelen -- af pur vänskap
för er, mademoiselle, och den vackre monsieur -- -- -- -- Ja, ja, blif
inte ond, man har ju också varit ung en gång, fast det inte syns längre
-- -- men jag mins hur det var i alla fall! ^Springer ut.^
* * * * *
LOUISE
dämpadt, lidelsefullt.
O Gud i himmelen, hvar är han! Hvad har jag gjort! Hvarför kommer han
inte. -- Jag blir från förståndet!
Erna och Lilly komma in från entréen.
ERNA.
Sådana nyheter posten har fört med sig. ^Räcker Louise ett öppet bref.^
Läs!
LOUISE
läser; förströdd.
Jag förstår inte.
ERNA.
Förstår du inte, att jag fått stipendium?
LILLY
glädjestrålande.
Nio tusen kronor! Ja, det vill säga _tre_ tusen under tre år!
LOUISE
matt.
Jag gratulerar dig, kära Erna.
LILLY.
Och jag får lof att stanna!
ERNA.
Det har jag inte lofvat säkert.
LILLY.
Åh, du har visst inte hjerta att skicka mig hem.
ERNA.
Jo, det blir nog bäst, att du reser hem med Louise.
LOUISE.
Jag stannar nog -- -- ännu någon tid.
ERNA.
Du sade ju, att du inte hade råd?
LOUISE.
Litet längre kan jag väl sträcka mig.
LILLY.
Ja, det är rätt! Du har ju kontanter -- behöfver bara skrifva till
bankmenniskan derhemma -- ^Klappar i händerna.^ -- Åh, hvad jag är glad!
Nu skall det lefvas!
ERNA
kärft.
Lefvas, ja! -- -- Louise har ju dragit sig tillbaka från oss alla -- --
LILLY
lägger sin arm kring lifvet på Louise.
Ja, men nu ska' hon dras fram igen!
LOUISE
till Erna.
Hur kan du säga så?
ERNA
går planlöst omkring i rummet.
Din dörr är alltid stängd för dina vänner numera -- -- ^Studsar då hon
får syn på Allands porträtt.^
LOUISE.
Jag är ju ofta på teatern -- -- och så har jag mina franska lektioner.
ERNA
betraktar porträttet.
Hvad heter din lärare?
LOUISE
förlägen.
Det kan väl egentligen inte intressera dig.
ERNA
sätter porträttet och vänder sig om.
Åh-nej, du har rätt. Låt oss inte tala om det.
LILLY
till Louise.
Vet du hvad! Jag har haft bref från Viggo.
LOUISE
kyligt.
Jaså.
ERNA.
Sexton sidor! Hvilken massa dumheter de måtte innehålla!
LILLY.
Åh -- fy. ^Går till fönstret, tar fram brefvet och fördjupar sig i dess
innehåll.^
ERNA
till Louise.
Så förändradt här är! Så mycket nytt i gamla skräpkammaren. Du plottrar
visst bort vådligt med pengar? ^Då Louise ingenting svarar.^ Nå, ta inte
illa upp, ungen min -- -- Jag är ju van att vara allas förmyndare.
LOUISE
vänder sig bort.
ERNA.
Blef du verkligen ond?
LOUISE.
Nej.
ERNA.
För inte rör det mig, hvad du gör och inte gör. ^Ser sig om efter
Lilly.^ Står hon inte der och läser det välsignade brefvet från den
välsignade karlen omigen. Du evige! Det är fjerde gången!
LILLY.
Inte! Det var bara någonting, jag skulle se efter.
ERNA.
Javisst! Du »ser efter» på alla sexton sidorna!
LILLY.
Åh tyst! Det var bara det, jag skulle tala om för Louise, att han fått
förläggare till sina noveller och hoppas kunna bli fast korrespondent
här och -- -- --
ERNA
härmar.
-- -- och -- och -- och! Ja, man »hoppas» så mycket, som aldrig blir af.
LILLY.
Hvad är du i för humör i dag?
ERNA.
Åh ja, åh ja. Man kan inte vara som sammet alltid.
LILLY
smeksamt inställsam.
Men när man fått stipendium!
ERNA.
Jag är glad invärtes. Men gå du upp på ateliern, ifall träbelätet skulle
komma. Han lofvade hjelpa till med uppköp och sådant -- ^till Louise^ --
för vi ska' ju ha en liten stipendiejunta, gu'bevars. Vi kom just för
att be dig illustrera den med din närvaro.
LOUISE.
Tack -- -- Jag vet inte säkert, om jag kan -- --
ERNA
till Lilly.
Skynda dig nu, för om ingen är hemma, blir han arg och går sin väg.
LILLY.
Ja -- -- men du kommer väl strax?
ERNA.
Ja.
LILLY.
-- -- för det är så otrefligt att vara ensam med en karl, som bara
sitter och glor. ^Nickar till Louise och går.^
ERNA
ställer sig framför Louise och fixerar henne.
Du går väl inte och blir sjuk igen?
LOUISE.
Jag? Hur kan du tro det?
ERNA.
Du ser så förstörd ut, så blek -- -- och så förplågad. Hvad är det? Du
har gråtit -- ja, det tjenar till ingenting, att du söker dölja det. Man
har sett sådant förr.
LOUISE.
Jag har sofvit dåligt bara.
ERNA.
Jaså, bara det.
Hör du, brukar Alland ofta besöka dig?
LOUISE.
Åh, inte så ofta just -- -- Någon gång. På sista tiden har det för
resten varit mycket sällan -- -- Jag är ju inte ofta hemma -- -- --
ERNA.
Du har inte mycken öfning ännu, min vän.
LOUISE.
Hvad menar du?
ERNA.
I att ljuga. -- ^Tystnad.^
Du borde inte stanna här längre.
LOUISE.
Jag förstår dig inte.
ERNA.
Du är alltid i feber, alltid nervös. Och som du magrat! -- -- Jag känner
till det der!
LOUISE.
Men Erna då!
ERNA.
Jag vet, att det är ogrannlaga, men jag bryr mig strunt om det. -- --
Alland är en bödel! Akta dig!
LOUISE
harmfullt.
Jag tål inte att du talar illa om -- --
ERNA.
Se bara! Du blir ond -- -- det bevisar, att min varning inte var
öfverflödig.
LOUISE.
Med hvad rätt »varnar» du? Du känner honom ju inte.
ERNA
lidelsefullt.
Jo! Jag känner honom! Jag känner honom genom min bästa vän. Han gjorde
lifvet till ett helvete för henne -- -- och så slängde han henne undan.
LOUISE.
Det är inte sant. De bröto med hvarandra. De hade tröttnat båda.
ERNA.
Hvem har sagt det?
LOUISE.
Han har berättat det för mig.
ERNA
häftigt.
_Har_ han? ^Beherskar sig.^ Nå det är sant. Det ingår i hans
anfallsplan. Men han nämner inga namn. -- -- Och han förgyller -- kom
ihåg att han förgyller -- -- ^sakta^ -- framför allt sig sjelf!
LOUISE.
Men hur kan du tro -- -- --?
ERNA
med återvunnen sjelfbeherskning.
Jag mötte honom härutanför.
LOUISE
glad.
Gjorde du!
ERNA.
Ja.
LOUISE.
Här! Utanför?
ERNA.
Ja, ja, ja. Det såg ut, som om han ämnat sig hit, men då han fick syn på
mig, vek han om hörnet.
LOUISE.
Då kommer han nog igen. Han brukar alltid titta inom, när han har sina
vägar åt våra trakter.
ERNA.
Det händer visst inte så sällan?
LOUISE.
Åh -- nej -- -- men -- --
ERNA.
Nå -- kommer du i kväll?
LOUISE.
Hvarthän?
ERNA.
Det är mycket smickrande! Du mins inte ens, att jag för fem minuter se'n
högtidligen inviterade dig.
LOUISE
skrattar.
Jo, jo -- visst mins jag -- -- men jag vet inte -- --
ERNA
med ett elakt tonfall.
Du har kanske -- fransk lektion?
LOUISE.
Åh -- fy!
ERNA.
Jaså, inte? Nå, då kommer du väl?
LOUISE.
Ja, ja -- kanske -- -- en liten stund -- --
ERNA.
Jaså! En liten stund! Tack! ^Fixerar henne.^ Du väntar Alland?
LOUISE.
Ja. Han har inte varit här på en hel evighet -- och -- --
ERNA.
Ett par dar kan jag tro. Det är väl hela evigheten?
LOUISE.
Du får inte bli ond, Erna, men -- -- lemna mig nu, så är du snäll.
ERNA.
Gud bevars! Jag skall inte genera! ^Går.^
* * * * *
Louise går oroligt omkring i ateliern; ordnar sitt hår, sätter
sig, tar en bok och försöker läsa. Strax derefter kommer
ALLAND
från entréen; går hän emot henne och kysser henne på pannan.
LOUISE.
Ändtligen! Jag trodde, ni aldrig skulle komma igen.
ALLAND
ser på henne.
Så blek ni är. Så förgrämd.
LOUISE.
Jag hade blifvit så van vid att se er hvarje dag.
ALLAND
torrt.
Man skall akta sig för vanor.
LOUISE
vänder sig bort.
Har ni varit ond på mig?
ALLAND.
Ond? Nej -- -- Men jag kommer för att träffa _er_. Era vänner intressera
mig icke.
LOUISE.
Mina vänner? Jag har inga. Jag har ju dragit mig tillbaka från dem alla.
ALLAND.
Sista gången var här åtminstone fullt hus.
LOUISE.
Och derför straffar ni mig genom att bli borta fem dagar.
ALLAND
kallt.
Ni tager allting så högtidligt. Hvad gör det, om jag kommer eller blir
borta -- --
LOUISE
bedjande, i det hon knäpper samman sina händer.
Kom -- som förr!
ALLAND.
Så nervös ni är!
LOUISE.
Jag kan inte uthärda att se er ond.
ALLAND.
Jag är icke ond. Det är ni som är tragisk.
LOUISE
strider emot tårarne.
Jag rår inte för det. Dessa dagar ha varit så förfärliga.
ALLAND
ser på henne och skrattar.
Jag delar aldrig med någon.
LOUISE.
Hur kan ni tala så! Är jag inte så likgiltig emot alla mina gamla
bekanta -- --
ALLAND.
Det begär jag ju inte; jag begär ju ingenting alls. Jag är det
beskedligaste lam under solen.
LOUISE.
Ni är ond. Åh, hvad skall jag göra för att få er god igen!
ALLAND.
Seså! Låt oss inte bråka om det. Nu är jag ju här och -- -- ser man på!
En ny klädning. Är det för min skull?
LOUISE.
Nej -- -- ja -- ^skrattar^ -- jo.
ALLAND.
Ni har fått ett helt annat uttryck i ögonen sedan någon tid. Och ni har
lärt er skratta.
LOUISE
slår ned ögonen vid hans mönstrande blick.
ALLAND.
Svart ännu -- ja, jag menar klädningen. Nå, den är vacker i alla fall.
Men blommor måste det till. ^Tar några rosor från vasen på bordet och
fäster dem vid hennes axel.^ Så der, det hjelper redan. Ni som är så
smärt och fin, ni skulle se ut som en sagoprinsessa, om ni vore inhöljd
i gaze och siden och spetsar. Vet ni af, att ni kommit att se så ung ut?
Och så glad.
LOUISE.
Det är som om jag varit blind; aldrig förr har verlden synts mig så
grann som nu. Jag gläds åt allt på ett helt annat sätt än förr: åt sol,
åt blommor, åt den stora vackra staden, åt de gråa broarne och åt
lyktorna, som spegla sig i floden. Åh, det är så, att jag tycker
andedrägten kan förgå mig.
ALLAND.
Vet ni också af, att ni blifvit vacker?
LOUISE.
Nej. Men jag önskar, jag vore det.
ALLAND.
Aha! Ni är fåfäng!
LOUISE.
Inte fåfäng, men -- -- -- ja _ni_ tycker ju om dem, som äro vackra.
ALLAND.
Er skulle jag tycka om, antingen ni vore vacker eller ful.
LOUISE
lägger sin hand i hans.
Tack. Det tycker jag mer om, än att ni kallar mig vacker.
ALLAND.
En sådan underlig varelse ni är! En fågel, som setat i bur och släpat på
vingen, men som nu blifvit fri och börjat kvittra. ^Lägger armen kring
hennes skuldror och för henne fram till en spegel.^ Se sjelf! Tycker ni,
att ni är samma menniska, som när ni kom?
LOUISE.
Alla mina bekanta säga också, att jag blifvit ung.
ALLAND.
Ser ni det! -- -- Sätt er nu der och låt mig vara er kammarjungfru. ^Hon
sätter sig på stolen framför spegeln och han löser upp hennes hår.^ Hvar
har ni er kam? Så vackert krusigt hår ni har. Se hur det faller öfver
pannan, lätt och fint. Och det håret pinar ni tillbaka. Så här skall det
sättas upp -- -- och så här -- -- och så här! Nå? Klär det?
LOUISE
reser sig och ser i spegeln.
Ja.
ALLAND.
Får jag nu slippa se den otäcka klosterfrisyren?
LOUISE.
Ja.
ALLAND.
Så här tycker jag om er. ^Han böjer henne tillbaka och kysser henne.^ Ni
är inte heller skygg för mig nu längre -- -- som ni var den första
tiden.
LOUISE.
Nej. Ni har varit så enkel och så god och så vänlig. Jag känner
förtroende för er. Och jag är lycklig.
ALLAND.
Kom och lägg era armar kring min hals. Af egen, fri vilja. Visa mig, att
ni vuxit sedan vi blefvo bekanta, att ni är en fri varelse, som vågar
känna helt och vågar följa sin natur.
LOUISE
reser sig dröjande.
ALLAND.
Skygg ännu?
LOUISE
förebrående.
Ni?
ALLAND
ser henne in i ansigtet och ler.
Du!
LOUISE
lägger armarne kring hans hals.
Det är ju det enda möjliga -- och ändå är jag rädd för att säga det --
^småleende^ -- det låter så underligt -- till er.
ALLAND
omfamnar henne.
En liten liten hängifven kvinna. Kan du också vara stark?
LOUISE.
Hvarför skulle jag vara stark? Jag har ju dig.
ALLAND.
Men när du inte har mig längre?
LOUISE.
Inte -- -- Hur menar du?
ALLAND.
Jag har ju sagt dig, att kärleken inte räcker evigt.
LOUISE
drar sig tillbaka.
ALLAND
sorgset.
Också du skall hata mig en gång.
LOUISE.
Nej, aldrig.
ALLAND
vekt.
Hvad vet du om det? Du har aldrig stått vid branten af sjelfmord eller
vansinne. Du vet ingenting om dig sjelf ännu. Om du flöt på en planka i
hafvet, ensam med mig, och det gällde för en af oss att dö, så skulle du
hugga tänder och naglar i mig. Sådant är lifvet, sådan är du, sådana äro
vi alla.
LOUISE.
Du får inte tala så styggt.
ALLAND.
Hvar tror du den kärlek fins, som böjer sitt hufvud tyst och dör?
LOUISE.
_Jag_ ville hellre dö än göra dig ondt.
ALLAND.
Det vet du icke -- förr än du står tomhändt.
LOUISE.
Tomhändt? Efter hvad?
ALLAND.
Lyckan.
LOUISE.
Du skrämmer mig.
ALLAND.
Jag vill inte, att du skall komma till mig med förbundna ögon.
LOUISE.
Jag förstår dig inte.
ALLAND.
Inte?
LOUISE.
Jag trodde nyss -- -- nu vet jag inte hvad jag skall tro -- --
ALLAND.
Så se på mig då! ^Han böjer sig fram emot henne och fångar hennes
blick.^ Hvad ser du?
LOUISE
rodnar, förlägen.
ALLAND.
Mina ögon ljuga icke. Men jag binder aldrig mig sjelf och aldrig andra.
Det är _det_, jag vill du skall förstå.
LOUISE.
Ah -- det är -- --
ALLAND.
Det är frihet -- lycka -- lif -- -- åt dig, som aldrig lefvat.
LOUISE.
Det lifvet _vill_ jag inte lefva.
ALLAND.
D. v. s. du _törs_ inte? Nå -- ja, följ din natur! ^Han går tigande af
och an på golfvet.^
LOUISE
bedjande.
Var inte ond.
ALLAND.
När du är feg?
LOUISE.
Det är jag inte.
ALLAND.
Inte?
LOUISE.
Det är inte feghet.
ALLAND.
Är det motvilja då?
LOUISE.
Nej, men jag rår inte för -- -- det är som om något i min natur uppreste
sig mot -- --
ALLAND.
-- -- mot hvad?
LOUISE.
Mot _det_.
ALLAND.
Hvad vill _det_ säga?
LOUISE.
Jag kan inte förklara det -- -- det är -- -- jag menar: att tala om
kärlek och inte ge den för lifvet -- -- hu!
ALLAND.
Jag _talar_ aldrig om kärlek. När den fins, lyser den ur mina ögon,
strömmar den fram ur mitt väsen. _Du_ vill ha ord och försäkringar. Du
vill att jag skall svära vid himmelens stjernor att älska dig evigt.
LOUISE.
Nej! Det behöfdes inga eder -- _uppsåtet_ -- den redliga viljan vore
nog.
ALLAND.
Jag har det starkaste uppsåt att lefva, den redligaste vilja att klänga
mig fast till lifvet -- -- -- men jag förmår icke lägga en sekund till
dess längd. Så är det också med kärleken.
LOUISE.
Du förstår mig inte.
ALLAND.
Så säga ni kvinnor alltid -- -- Nå -- det är möjligt, att så är.
LOUISE.
Låt oss tala om något annat -- -- låt allt vara som förr.
ALLAND.
Jag kan icke hyckla. Mellan oss blir det aldrig som förr. Antingen mer
eller mindre. Det är du som afgör.
LOUISE.
Utan din vänskap kan jag inte lefva.
ALLAND.
Sjelfbedrägeri! Kvinnor ljuga bort allting. ^Tar sin hatt.^ Men du
_måste_ välja nu.
LOUISE
bedjande.
Stanna ännu en stund! Gå inte!
ALLAND.
Se icke så högtidlig ut. Jag skall gerna stanna, om ni så vill. Men det
blir bara pinsamt för oss båda.
Han sätter sig och lägger bort hatten; betraktar under tystnad
hennes minspel och säger i dämpad ton
Det är icke mot mig, du kämpar; det är mot dig sjelf. Se hur
förkonstlingen klämmer sina händer kring naturens strupe, för att
förkväfva den! -- -- Jag bara ser på; jag skall icke röra ett finger.
LOUISE
knäpper ihop händerna.
Inte så bitter! Var god! Tala till mig som förr -- säg någonting.
ALLAND.
Hvad skall jag tala om? ^Då Louise icke svarar, fortsätter han i
konversationston^
Jag skall berätta er en historia. Sätt er der; var icke rädd. Jag söker
aldrig tillskansa mig, hvad man icke ger frivilligt. Ni kunde resa med
mig jorden rundt utan risk. Jag skulle icke röra er med ett finger, icke
komma er en hårsmån närmare än såhär.
LOUISE
skyggt.
Det lät så vackert, när ni sade »du».
ALLAND.
Hvarför skulle jag säga »du»? Vi stå ju i intet förhållande till
hvarandra. Vi äro två främmande menniskor -- som ni sjelf vill. Men
kanske ni inte bryr er om min historia?
LOUISE.
Jo, ack jo.
ALLAND
lätt skämtsamt, men med en underton af allvar.
Den handlar om mig sjelf, förstås. Konstnärer, som stannat i sin
utveckling eller gått tillbaka, och män, som börja bli gamla, tala
alltid om sig sjelf. Har ni lagt märke till det?
LOUISE.
Åh -- --
ALLAND.
Jag håller på att modellera en byst af en dam. Hon ser någorlunda bra ut
-- -- riktigt fula kvinnor vända sig aldrig till mig. Ryktet vet
nemligen berätta, att jag aldrig förskönar mina offer --
LOUISE.
Det fins nog tillräckligt af den sortens bildhuggare, som försköna -- --
och de äro visst billigare.
ALLAND
småleende.
Tror ni? Nå -- ja. -- Hon som jag håller på med nu, har ett af dessa
ansigten, som äro så svåra att fängsla i bild just derför, att charmen
ligger i uttrycket, i skiftningarne, i det spelande lifvet mer än i
dragen. Hon är oregelbundet, själfullt vacker; när man talar med henne,
känner man den der dallringen i nervsystemet, den der underliga,
hemlighetsfulla dragningen, som vissa kvinnor äga -- -- och veta af att
de äga.
LOUISE
flyttar sig instinktlikt längre bort.
ALLAND.
Jag är, som ni kanske vet, mycket emottaglig för intryck, och alla mina
blidare känslor samla sig oftast i hvad vi fransmän kalla tendresse. Jag
tyckte strax, att det var synd om henne; hon var så ensam. Hennes man är
en ungersk magnat, som lefver endast för hästar och kapplöpningar. Han
är otroligt rik, har ett halft tjog älskarinnor och vårdslösar sin
hustru.
LOUISE.
Fast hon är vacker?
ALLAND.
Han är en landtjunkare. Hans smak måtte gå i en annan genre -- -- För
resten fängslar skönheten ju icke evigt -- --
LOUISE.
Nå -- men hon?
ALLAND.
Hon är en själsaristokrat och hon är stolt -- verldsdam i hvarje fiber
af sin vackra kropp. Hon har ett hof af tillbedjare, men hon finner dem
fadda och tomma. Hon leker med dem som med hundvalpar -- kastar bort
dem, eller tillrättavisar dem, när de trötta henne. Hon är fullkomligt
fördomsfri, men hon älskar ingen af dem -- --
-- -- och hon längtar efter någon att älska, ty hennes lif är så fattigt
midt i öfverflödet.
LOUISE
med ansträngning.
Har ni varit bekant med henne länge?
ALLAND.
En vecka knappt -- men det är som hade vi varit tillsammans åratal
redan. -- -- Så blek ni är! Mår ni inte väl?
LOUISE.
Jo, fullkomligt. Fortsätt, jag ber.
ALLAND.
Sådana kvinnor som hon ha en otrolig makt öfver mig. Detta fullkomligt
klara och medvetna, detta på en gång fria och kyliga -- kyska -- -- Hon
har själs- och börds-adelns hela prestige. Generationers förfining
ligger henne i blodet. Bara att se hur hon klär sig -- ah! -- -- Jag
tycker nu en gång om, att en dam klär sig väl. Men det föraktar ni.
LOUISE
under stigande ångest.
Nej -- jag föraktar det inte.
ALLAND.
Det käns, som hade hon börjat spinna silkesnät omkring mig -- Jag blir
nog hennes offer en dag. Jag tycker mig nästan på förhand besegrad -- --
Jag kommer att falla på knä, blotta mitt bröst och säga: stöt till.
LOUISE
har rest sig upp, men vacklar och griper fatt i stolen.
ALLAND.
Hur är det? Ni mår fortfarande väl -- icke sant? ^Då hon ingenting
svarar, reser han sig upp, ser henne leende in i ansigtet och säger i
förändrad ton^ Kära! Gör det så ondt, när sanningen skall fram. Du
älskar mig! ^Lyfter upp hennes hand och kysser den.^
LOUISE
rycker den häftigt bort.
Nej! Ah -- -- ni tror mig visst vara mycket naiv och dum -- -- derför
att jag inte lefvat i stora verlden som ni -- -- men ni misstar er! Jag
har genomskådat er. Från första stund! Jag ville -- ville bara veta, hur
don Juan brukar gå till väga! Er egenkärlek har gjort er blind -- -- ni
har gått i min snara -- --
ALLAND
tar sin hatt.
I så fall har ni glömt att draga åt den -- --
LOUISE
utan att höra på honom.
För mig har det varit intressant att studera verldsmannen, den ryktbare
konstnären och -- kvinnoeröfraren -- -- Men ni? Hvad har _ni_ haft för
motiv till -- --
ALLAND.