Prisse var tax av födsel och ohejdad vana och ägdes av bankbokhållaren
Gustav E. Stenblad, som i sin tur ägdes av farmacie kandidaten Lucia
Cederberg, vilken unga dam tjänstgjorde å ett av stadens apotek. Gustav
och Lucia älskade nämligen varandra inbördes som ungt folk för sed hava,
och voro litet smått förlovade. Prisse älskade allt som Gustav tyckte
om, utom punsch och cigarrer, och därför hade även han sålt sin lilla
fyrbenta själ till farm. kand. Lucia Cederberg.
Det faller av sig självt att Gustav under sådana omständigheter skulle
ha många ärenden till apoteket, fastän han inte såg det minsta sjuk ut.
Om dagarna brukade han titta in och köpa aspirinpulver, som sedan i
halvkilopaketer presenterades till en ogift tant, som hade flugan på
pulverförgiftning, men om kvällarna, när Lucia hade nattvakt, smög han
dit med Prisse i hälarna. Prisse fick då tjänstgöra som förkläde tills
både han och Gustav obevekligen kördes ut klockan halv tio, ty Lucia
ansåg inte att det passade sig för en ung flicka att ta emot besök
senare än så.
Så voro Gustav och Lucia mycket lyckliga, och om än deras läppar var
tredje dag, efter Lucias vaktkvällar, voro litet sönderkyssta, så gav
det ju endast Gustav en kärkommen anledning att köpa cerat hos Lucia.
Men ett paradis är inte något paradis om där inte finnes en orm, och
detta oundvikliga attribut anlände också så småningom. Den kom i en
mycket behaglig skepnad, nämligen i form av fröken Sylvia Rosenblom,
vars pappa nyss gått till de sälla jaktmarkerna. Och som ingen mammon
får förekomma där, hade han sett sig nödsakad att vid avresan lämna sina
rikhaltiga världsliga tillhörigheter i sin enda dotters vård.
Gustav träffade Sylvia på en bal, och blev genast bländad. Visserligen
måste han för sig själv erkänna att hon, fastän söt, inte gick upp emot
Lucia, men däremot var ryktet om hennes kova stort och lysande. Möjligen
mera stort och lysande än bemälda kova själv.
Nu kom en sorglig tid för Lucia. Gustavs smak för aspirinpulver svalnade
allt mer. Nästa nattvakt var han tvungen att gå på sammanträde och kunde
bara stanna en kvart, gången därpå var han bortbjuden och kom inte
alls, och nästa gång brydde han sig inte om att ge något motiv för sin
bortovaro. Och Lucia besvärade honom inte heller. Tjänstvilliga väninnor
hade upprepade gånger med illa dold glädje rapporterat att Gustav varit
synlig ute i sta'n med Sylvia Rosenblom, och Lucia fick härigenom sin
misstanke bekräftad, att en annan kjol kommit emellan. Alltså grät hon
en skvätt, blev sedan indignerad, lagade till ett morfinpulver, tog det,
och såg så åter världen med lugna ögon.
Men om Gustav glömde Lucia, så fanns det dock en, som inte svek henne.
Det var Prisse.
Hans lilla hundhjärna kunde inte fatta varför de sedvanliga
apoteksbesöken inställts, ty i hans tycke voro dessa en mycket
förmånlig institution. Han blev nämligen alltid undfägnad med skorpor
och småbröd på apotekskvällarna, och detta tilltalade honom mycket.
Men han var dock alltför väl uppfostrad för att förhäva sig därhän
att han reagerade mot sin herres och härskares vilja, utan han följde
fortfarande Gustav lika troget, och slickade Sylvias hand med samma
energi som förut Lucias.
Så en dag kommo Gustav, Sylvia och Prisse i sällskap vägen förbi
apoteket, och Lucia tittade i samma ögonblick ut genom fönstret.
»Det var väldigt vad den flickan tittade på dig», sade Sylvia.
»Hon är väl kär i mig», förmodade Gustav. »Alla fruntimmer ä' som galna
efter mig.»
»Ja, är det inte vad jag alltid har sagt? Det gör ingenting hur en karl
ser ut», anmärkte Sylvia oskyldigt, och Gustav skulle just replikera
något obehagligt, när Prisse kilade uppför apotekstrappan och ställde
sig där, viftande med svansen.
»Kom Prisse», röt Gustav med onödig stränghet, men Prisses svans fick
ännu bättre fart. Ett nytt rytande hade endast till följd att Prisse
började skrapa på dörren.
»Vi fortsätter, och ger sjutton i hundrackan. Han är ju galen!» sade
Gustav ilsket.
»Ja, vi gör väl det!» svarade Sylvia i så foglig ton, att Gustav borde
anat oråd. Hennes misstankar voro nämligen väckta, och hon hade beslutat
att undersöka hur det förhöll sig med flickan i fönstret som tittade så
väldigt.
Redan på kvällen hade hon med ett par tjänstvilliga väninnors hjälp fått
veta hela historien och ansåg sig skamligt bedragen. Gustav hade ju
naturligtvis svurit att hon var den enda han någonsin älskat.
Som hon nu var litet romantiskt anlagd beslöt hon att gråta sig till
sömns den kvällen, som det brukas i böcker, men redan när hon knäppte
upp blusen började sorgen övergå i förtret och långt innan hon fått av
sig håret var hon pin ilsken. Då satte hon sig och skrev ett svavelsyrat
brev till Gustav, och så somnade hon lugnt och glatt, i känslan av att
hon gjort sin plikt.
När Gustav dagen därpå sexton gånger förgäves sökt att träffa Sylvia,
insåg han, att det verkligen var slut, och som Lucia just då hade
vaktkväll, beslöt han att gå på besök hos henne och ordna till, så att
allt blev bra igen.
Klockan halv nio anlände han alltså med en låda konfekt i handen och
Prisse i hälarna till apoteket. När Lucia i luckan såg vem det var, gav
hon till ett rop av glädje och överraskning och slängde upp dörren på
vid gavel.
»Nej, se välkommen, Gustav, så roligt att du hittade hit en gång. Stig
in!»
Med minen av en segrande härförare steg Gustav in i vaktrummet, dit
Prisse redan kilat i förväg. Men i dörren stannade han. Där inne satt
nämligen en ung man, som kelade med Prisse och i ersättning blev
tillgivet slickad på hand. Han reste sig när Gustav kom in, och Lucia
kom glädjestrålande fram.
»Får jag lov att föreställa min gamle vän herr Stenblad, min fästman
löjtnant Söderflycht!»