Prokuristen Karl Oskar Anderblad tog sig verkligen något ut, när han
seglade Östra Hamngatan fram i vidbrättad hatt, raglan och damaskerade
skor, och det måste därför anses mycket oförsiktigt av hans vän Karlson
att presentera sitt ideal för honom. Ty Anderblad var i flicktycke.
Följden blev också, att Karlsons aktier hos idealet sjönko till långt
under pari i samma ögonblick som Anderblads och fröken Anna-Lisas
blickar för första gången pejlade varandras djup, och i Anderblads
ingalunda brandfria hjärta slog lidelsen ut i full låga. Det blev en
skön kväll. Mitt för Karlsons näsa växlades snabba, talande blickar,
handtryckningen vid avskedet blev litet mera intensiv än nödvändigheten
påkallade och icke nog därmed. I ett obevakat ögonblick hade Anderblad
lyckats utverka den skönas tillstånd att få möta henne även kvällen
därpå.
De möttes! Och när de sedan i biografens halvmörker sågo »Kärlek och
brotts» ljuvligt rysliga scener rullas upp på duken, vågade han vid de
ömmare momenten sakta trycka hennes hand, och -- --, låt oss förbigå
detaljerna. Innan kvällen var förliden hade de båda slutit ett fast och
tillfälligt förbund för hela livet.
Men, o ve, gud Amor har vingar. Knappt tre dagar därefter mötte
Anderblad åter sitt öde på Hamngatan. Hon var smärt och smäcker, och
rörde sig med en grace, som ställde hans dittills så dyrkade Anna-Lisa
totalt i skuggan.
»Hon eller ingen», tänkte Anderblad, men beslöt samtidigt att det första
alternativet skulle bli hans musik. Just då hälsade en av hans bekanta
på henne och blev ögonblickligen huggen i kragen av Anderblad.
»Vad heter damen, som du hälsade på?»
»Angår det dig?» blev vännens om mera intresse än belevenhet vittnande
svar.
»Säg, vad hon heter, så bjuder jag på en halva!» sade Anderblad ädelt,
med diplomatisk takt ignorerande ohövligheten.
Vännen var göteborgare och följaktligen affärsman.
»Elsa Berglund, kassa hos Svenson & Jonson», svarade han därför prompt.
»Säger vi Eggers då?»
Anderblad, som med stora krigskostnader vunnit första tumsbredden av
den mark han tänkte erövra, följde med, -- och mankerade mötet med
Anna-Lisa.
Dagen därpå blev han, mot löfte om nya halvor, av kontorschefen hos
Svenson & Jonson presenterad för fröken Berglund, och kampanjen var
genast i full gång. Den blev rätt hård, ty en yngling skulle först
petas, men mera än en vecka kunde hon icke motstå hans målmedvetna
uppvaktning, och hans lycka stördes icke av att Anna-Lisa förklarat sig
hata honom.
Men lyckan blev kort. Efter fjorton dagar lät hon förstå, att hon
önskade vissa garantier för hans kärleks varaktighet, och när Anderblad
tyckte att det ingen brådska var med förlovningen, förälskade hon sig
genast åter i sin förre gosse och Anderblad stod ensam i den kalla
världen. För att demonstrera gick han genast och lyckliggjorde lilla
Signe Lundgren, som länge förgäves falkat efter honom.
Signe var dock alltför mycket kär, och han alltför litet. När hon för
åttonde gången på samma dag ringde till honom, blev han därför ohövlig i
telefon och hon måste, för sin självaktnings skull, bedja honom att inte
vidare besvära sig för hennes skull. Så var den saken klar, och
Anderblad åter fri.
Det var nu som försynen ingrep med sitt finger, om för att straffa eller
uppmuntra Anderblad må vara osagt.
En förmiddag, när han satt lutad över fakturaboken, anlände ett
expressbud med en liten rosafärgad biljett, vilken Anderblad, med en
aning om kommande olycka, bröt och läste. Den lydde så här:
Käraste Karl Oskar!
Förlåt att jag varit elak mot dig. Jag älskar dig så och ångrar
mig alldeles gräsligt. Möt i kväll! Din
_Signe._
Anderblad stoppade ned dokumentet.
»Sablar!» sade han tyst och lidelsefritt, och fortsatte sitt arbete.
Men när han gick till middag, mötte han utanför porten Anna-Lisa, som
log med hela ansiktet och gav honom den upplysningen, att han fick följa
henne hem.
»Tänk, vad du är snäll!» svarade han, mera varmt än uppriktigt.
»Det förtjänade du -- och så var jag elak mot dig förut. Men jag ångrade
mig genast.»
Anderblad teg, men befarade det värsta.
»Blev du mycket ledsen?»
Han såg på flickan. Hon var onekligen söt. Tja -- varför inte?
»Jag blev alldeles förtvivlad», ljög han alltså fermt. »Och det går nog
aldrig över», tillade han dystert.
»Stackars min gosse!» -- det låg en oändlig ömhet i tonen. -- »Vet du --
jag har heller inte varit riktigt glad sedan dess. Och därför så --»
»Så?»
»Åh, ingenting!»
De hade hunnit hennes port, och hon räckte honom sin hand. Han tog den,
sköt henne före sig in i porten och kom tio minuter senare ut med
belåtet, om än litet tankfullt utseende.
Knappast hade han efter middagen satt sig att njuta sin siesta förrän
telefonklockan störde hans ljuva ro, och han hörde Elsas sopran i luren:
»Är du ond på mig, Karl Oskar?»
»Du har behandlat mig grymt, men ändå -- -- nej, aldrig!»
»Så hjärtegod du är! Ser du, jag måste ringa på dig. Åh, du förstår inte
vad en flicka kan känna -- --»
Anderblad kallsvettades, men den gamle Adam tvingade honom framåt.
»Jag trodde, att du hade glömt!»
»En kvinnas kärlek är evig. Jag gick tillbaka till Einar, därför att jag
blev ond på dig, men -- -- Håller du ännu av mig, Karl Oskar?»
»Mer än något annat i hela vida, vida världen», deklamerade han med en
värdighet, som förrådde vana.
»Oooo! Säg ett ord, och jag är din!»
»Älskade!» andades Anderblad i tratten, och ordet tycktes vara väl
funnet, ty svaret kom genast:
»Jag möter dig i kväll vid kontoret! Einar vill träffa mig, men han
skall få besked.»
Så ringde hon av.
När klockan slog sju på aftonen beredde Anderblad sig att gå, och
kastade en blick genom fönstret för att se om Elsa var där. Blixtsnabbt
drog han sig tillbaka med blod som stelnade av fasa, ty där ute gick
icke blott Elsa, utan även lilla Signe och den blonda Anna-Lisa, alla
tre betraktande varandra med hätska blickar.
»Himlar och kaffe! Hur skall det här gå?» stönade han, men gick
samtidigt ut i tamburen och ställde sig framför spegeln, där de
kvinnliga kamraterna brukade se efter om deras hattar sutto tillräckligt
snett för att anses kunna sitta rätt.
»Du är allt en tusan till karl, Anderblad», sade han till sig själv. »De
ä' galna i dig allesamman och jag undrar inte på det. Men fy sjutton en
sådan stund jag får om de få tag i mig. Jag måste vänta tills de gått.»
Han gick in på kontoret, tog morgontidningen, som hela dagen legat oläst
på hans pulpet, satte sig och började läsa för att fördriva tiden. Det
första han fick se var följande notis:
»_En göteborgare med tur._ Enligt vad från säker källa uppgivits skall
en vinst i Hamburgerlotteriet om 120,000 mark ha tillfallit prokuristen
K. O. Anderblad härstädes.»
Han läste notisen tre gånger och det blev allt mera klart för honom, att
tur i spel inte nödvändigtvis behöver betyda otur i kärlek. Så slängde
han tidningen i ett hörn, reste sig, sårad i sitt innersta, och
förbannade i otryckbara ordalag dels de tre damerna, som endast velat åt
hans vinst, dels, och ännu mera, den omständigheten, att han icke hade
någon lott. Sedan detta var väl uträttat, satte han sig åter och skrev
tre brev, alla av samma lydelse:
Min fröken!
På förekommen anledning får jag meddela, att jag aldrig spelat på
lotteri, och skall därför, om Ni så önskar, ha nöjet presentera Er
för min vän Lundbom, som har utsikt att inom kort ärva en äldre,
sjuklig och förmögen farbror.
Med största högaktning
_K. O. Anderblad._
När breven voro klara lyfte han sin högra hand mot takpanelningen och
svor en dyr ed att aldrig under några omständigheter ägna en blick åt
något feminint väsen.
Därpå tog han hatt och rock samt gick till fönstret för att se om luften
var ren. De tre voro borta, men på andra sidan gatan svävade en ängel i
tunnbandskjol och blåröd hatt.
Anderblad kände ängeln och rusade i nästa sekund utför trappan för att
ännu en gång söka fånga lyckan.